Som tur är, så är inte den jobbiga grannen ute och röker ikväll. Jag vinkar åt Werner att komma åt mitt håll. Jag låser upp dörren och vi går in.
”Åh....ehhh....”, stammar Werner fram när han ser min lägenhet.
”Det är okej, du behöver inte säga några plattityder om att jag har en trevlig lägenhet, jag har ju aldrig tid att göra något, så därför blir sakerna bara stående. Det är tråkigt, men så är det att jobba för kommunen. Ja, eh, det vet du ju redan”...,hasplar jag fram.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara fråga vart du har toaletten.”
”Åh, jaha.” Jag sjunker genom jorden. Gud, vad pinsamt! ”Den ligger här säger jag, och visar med ena handen.
Innan Werner stänger dörren till toaletten frågar jag om han är sugen på lite kvällsmat, en macka och te kanske?
”Kört hårt”, svarar han och försvinner in till toaletten.
Febrilt fixar jag fram maten, kokar teet och ställer fram kopparna och besticken.
”Oj, vad fint”, utbrister Werner när han kommer in till köket. ”Men inte behövde du duka fram allt det här, Jag hade nöjt mig med en enkel knäckemacka och ett glas juice. Det spelar egentligen ingen roll vad jag äter, bara jag gör det med dig”, säger han och ler.
Vi sätter oss ner och äter, pratar om vad som hänt under dagen – och den senaste tiden. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här varm, ombonad och lycklig. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att allt det här bara ska försvinna från mig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Vi glömmer bort tiden. När jag tittar på klockan visar den 0.00.
”Oj!”, utbrister Werner. ”Jag som ska på det där mötet i morgon… Det är nog bäst att jag går och lägger mig. Kommer du med mig?”
”Javisst, ska bara borsta tänderna först.”
”Ja just det ja, det glömde jag. Har du någon att låna ut?”
”Självklart, det är bara att ta i skåpet.”
Vi borstar tänderna tillsammans. Ser på varandra och ler, sköljer och spottar ut. I sovrummet hjälper Werner av mig med kläderna, drar av plagg efter plagg och ser på mig retsamt. Det kittlar till i magen. Werner är en bra älskare. Han kan vara både ömsint och våldsam. Vi kysser varandra, faller ner i sängen. Den är liten och trång, inte alls som hans stora dubbelsäng. Det är varmt i rummet, jag svettas, är varm. Känslorna exploderar åt alla håll. Han bygger upp en eld inuti mig, en eld som inte kan stoppas. Jag bara måste ha honom, i mig, hos mig, för alltid. Kan inte sluta, vill bara ha mer. Efter mycket utmattande sex somnar vi, och vaknar nästa dag av att klockan ringer. Jag rusar in i den kalla duschen, granskar min kropp i speglen. Jag har märken över hela kroppen, mest på halsen där Werners mun tycks gjort flera intryck. Jag orkar inte sminka över dem. Det får gå som det går, tänker jag. Werner har gjort i ordning frukost medan jag duschat, och duschar nu i sin tur. Han måste hem en sväng och byta kläder men lovar att skjutsa in mig till stadshuset. Vilket han gör, men han släpper av mig ett kvarter innan, så ingen märker att jag åkt i hans bil. När jag blir insläppt av receptionisten ler hon menande och pekar mot min hals och säger högt: ”Jaså, gick det vilt till i natt Diana? ”
”Ehh….. ja.. ”, svarar jag stammande. ”Jag fick napp på krogen, ni vet ju hur det är . ”
”Jaså”, jaha, så du säger det…. Nej det vet jag faktiskt inte… ”
”Nåväl, det är inte mycket att berätta, dessutom har du inget med det att göra…”
”Nej, det stämmer i och för sig”, säger receptionisten kort, och släpper in mig.
Tillbaka på jobbet igen. Men idag ska jag presentera utredningen för Werner och de andra, så jag skyndar mig till arbetsrummet. Måste bli färdig så fort som möjligt med det sista.
På eftermiddagen blir jag inkallad till stora salen, där vi vanligtvis har kommunfullmäktige möten. Jag har varit här förut, det är en stor sal med massor av stolar och runda bord som ser skräckinjagande ut. I salen hänger bilder på kommunalråd från förr i tiden. Jag tittar runt på tavlorna. Det är bara män, ingen kvinna. Runt bordet sitter också bara män. Inga kvinnor. Män i kostym. Män precis som Werner. Min utredning rör hur man kan påverka så att fler kvinnor flyttar till staden. Det är en mansdominerad stad, med yrken som mest fokuseras på styrka, inte så mycket på intelligens eller medkänsla. De få kvinnor som finns i staden jobbar inom vården eller äger egna företag. Werner kommer in precis när jag ska börja med att presentera utredningen. Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig.
