Mina föräldrar.. vad kan man säga om dem?
Den förälder jag står absolut närmast är min mor. Men. Jag hade stor integritet när jag växte upp och delade inte gärna saker med henne utan höll mycket inuti mig, min hemliga låda växte sig rätt stor med åren. Så träffade jag en kompis som berättade nästan allt för sin mamma. Då började jag göra samma sak och vi fick ett helt annat förhållande. Mamma är ju alltid mamma och jag märker med åren att jag blir mer och mer som henne. Det är både positivt och negativt. Min mamma; är inte dömande på något vis utan accepterar det mesta, och kan prata med allt och alla. Livet för henne hade blivit så mycket bättre om vi redan när jag var liten flyttat till en större stad. Eftersom det bara var vi två blev jag lämnad ensam mycket som liten men jag tror det gjorde att jag lärde mig trivas med mitt eget sällskap. Mamma levde ensam när det var hon och jag men när jag började gymnasiet började hon dejta igen.
Min far... ja, han kan man säga mycket om. Vi har ett jobbigt förflutet ihop. Jag har ofta känt mig nedprioriterad utav honom. Som om jag alltid fått komma i andra hand på något vis. Han valde att resa med jobbet och utvecklas själv istället för att ta på sig papparollen till 100 % . Det är inget jag tycker illa om för att han gjorde, men nog hade jag önskat att han funnits där när jag velat. Hur ska man som barn kunna uttrycka det, vad man vill? Det är inte lätt och jag accepterade, nej, jag tolererade det för att jag inte hade något val. Min pappa var sin egen person och ingen jag kunde säga till: nej jag vill inte att du gör det, jag vill att du stannar hos mig.
Det var många nätter jag inte kunde sova som jag grät mig till sömns för att jag kände att något fattades i mitt liv. Jag hade många manliga personer i mitt liv som barn, men pappa är ju ändå pappa och ingen annan kan ersätta honom.
Eftersom han försvann och missade hela min pubertet så kunde vi aldrig prata om känslor, och kärlek. Han kunde aldrig visa mig hur män är och vad de gör. Det har nog lett till en del "daddy issues" som jag idag har svårt att ta itu med vad gäller förväntningar på förhållanden och hur man ska agera mot män i vissa situationer.
Det har nog också lett till att jag har en ständig saknad inom mig, ett hål som inte kan fyllas hur mycket jag än försöker och hur jag alltid vill ha äldre mäns uppmärksamhet och godkännande.
För även om han funnits där ibland så har han svårt att uttrycka hur han känner och tycker - många gånger har jag undrat om han ens tycker om mig eller om det bara var jobbigt att jag fanns.
Man pratar om att man ska förlåta. Jag vet inte hur många gånger jag förlåtit honom för att han inte hört av sig när han skulle, inte kommit när sagt att han ska, inte betalat hälften av mina födelsedagspresenter när han lovat att han ska. Jag vågade aldrig ställa några krav på honom för om jag började lita på honom så visste jag att jag skulle få äta upp det ganska snart igen.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit besviken för att jag haussat upp mig själv när han kom på besök och det bara blivit pannkaka. Jag vet inte ens om han känner mig, känner mig på riktigt. Ibland har jag känt sån bitterhet.
Men trots all bitterhet och saknad över saker som aldrig blev sagda eller gjorda är han ändå min far. Alla människor har sina goda och dåliga sidor. Och visst, jag borde lämna barndomen bakom mig och acceptera, att det var så den blev och att den inte går att ändra nu.
Jag försöker ändå. Jag griper halmstrån. Men det måste finnas två personer som jobbar mot ett gemensamt mål, inte en person som desperat försöker få uppmärksamhet och som törstar bara efter ett litet godkännande, en nick, och en kärleksfull blick eller kram.