Jag har försökt skriva det här brevet länge. Vridit och vänt på forumuleringar, tänkt ut olika saker som jag vill ha med. Många gånger har jag tvekat. Ska jag verkligen skriva allt det här? Ska jag vända ut och in på mitt hjärta? Blotta min strupe, så du kan skära av min pulsåder, sakta tömma mig på liv?
Det här är inte ett avskedsbrev. Snarare en möjlighet att få klarhet i de frågor jag funderat på.
När jag lärde känna dig för två år sen var jag en väldigt förvirrad människa. Mitt i livet, och med de frågor man har då. Vart är jag på väg? Vilken är min plats i livet? Det var egentligen inte din uppgift att hjälpa mig, men av någon anledning valde du att göra det. Det är jag tacksam för. Kanske var det där något hände i mig, något som jag egentligen borde ha förhindrat, mina känslor för dig. Ja, jag blev kär i dig. Jag förstod inte vad som hände. Jag föll handlöst, och slog mig hårt på stenväggen. Mitt patetiska försök att bjuda dig på bio föll inte väl ut. Självklart skulle du inte gå med mig, det visste jag väl någonstans redan innan. Jag vet inte idag varför jag ens frågade. Sett så här i efterhand borde jag väl låtit bli, så hade kanske vi kunnat fortsätta vara vänner. Det var nu det blev svårare att umgås med dig. Svårare att kunna hantera känslor.
Jag vet att jag blev konstig. Jag ber om ursäkt för det. Men allt bara låste sig för mig. Jag kunde inte prata med dig längre. Varenda gång efter vi hade träffats grät jag mig till sömns. Jag ville att allt skulle vara som förut, men något hade förstörts. Jag försökte låtsas som om inget hade hänt. Självklart hade det. Du tog väl min beundran för dig som barnslig idoldyrkan och inget mer, och nu blev du medveten om att det kanske var något mer. Jag fattar fortfarande inte varför du inte bara tog tag i saken, pratade med mig, skällde ut mig och lät mig gå vidare med livet. Nej istället teg du, sa ingenting. Och jag fick bara ved på elden.
Jag fattar, jag verkade säkert galen och asjobbig. Jag försökte låta bli att prata med dig, söka upp dig, tänka på dig, göra allt för att känslorna skulle försvinna. Men allt som krävdes för att elden skulle flamma upp var att du log mot mig. Jag fanns. Jag blev någon, inte bara en i mängden bland alla andra.
Självklart mådde jag dåligt, jag var nere i botten. Jag gick bort mig någonstans, försvann och glömde bort vem jag var. När jag började skriva på romanen så blev det mitt sätt att fly verkligheten.
Nu började en ny del i fasen. Nu var vi bara arga på varandra. Jag kunde inte längre prata med dig, prata om det som tyngde mig. Det kändes som om du utnyttjade din ställning mot mig. Jag fick ingen hjälp, och hade ingen att prata med om varför jag inte kunde byta dig mot någon annan. Jag ville göra färdigt min uppgift och visa att jag kunde - att jag inte behövde din hjälp, att jag kunde stå på egna ben. Jag ville så gärna prata med dig, men allt låste sig så fort jag såg dig i ögonen. Jag grävde ner mig i högar av politiskt arbete för att slippa tänka. Jag ville verkligen försöka klara mig utan dig, men började hyperventilera bara jag tänkte tanken. Jag kunde inte släppa det. Och nu är det försent. Så spelar det ingen roll längre. Men att ha ännu ett oavslutat kapitel i mitt liv - det förtjänar jag inte. Jag vill inte gå och fundera, jag vill bara släppa det. Om du inte kan ge mig det, om du inte vågar - ja då är du inte den jag trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar