07 min bästa vän

Min bästa vän. Jag har haft många vänner genom livet men ingen jag egentligen velat kalla min bästa vän. Vi har alltid vuxit ifrån varandra efter ett tag.
Jag har alltid haft önskebilder i huvudet om hur bästa vänner ska vara, och ingen av mina nära vänner har kunnat uppfylla det jag velat ha. En av mina gamla vänner uttryckte det lite bittert att jag citat "använder vänner till det jag vill ha dem till, sen drar jag min väg till nya äventyr".
Jag tror att det har mycket mognad att göra, och att i olika delar av livet har man olika behov.

Min första vän, vi kan kalla henne M, träffade jag under mellanstadiet. Vi umgicks jämt. Så mycket att jag till slut blev rädd för att säga nej till henne. Jag fick egentligen aldrig något stöd från henne. Men vi pratade mycket om allt mellan himmel och jord. Mest killar då förstås. Men det som var mest konstigt var att jag fick aldrig mat hemma hos henne. Min mamma bjöd alltid, oavsett vilken dag det var eller vad vi gjorde så bjöd hon aldrig på mat.
Hon hade en skitsnygg äldre bror som ofta hade med sig killar hem men som jag aldrig vågade säga flaska till. Till slut orkade jag inte umgås med henne längre utan drog mig undan. Hon fattade aldrig varför, jag hade ett sånt stort behov av att vara ensam bara, få läsa mina böcker och leva i min fantasivärld. Jag blev också sur på henne för att hon snodde killen jag var kär i. Sen slutade jag bara larva mig inför henne och slutade umgås med henne.
På högstadiet slutade jag inbilla mig att jag kunde få nära vänner, jag försökte inte ens utan bara umgicks med mig själv och mina böcker i tre års tid.
Det var en sommar som jag försökte vara vän med en tjej som var tre år yngre än jag själv och det gick bara inte. Däremot träffade jag S som gick i min parallellklass och vi umgicks ganska bra tills jag fick barn. Sen gick det inte längre, hon flyttade och vi tappade kontakten med varandra.
Hon var också den typiskt gnälliga typen och till slut tröttnar man på att ge tröstande ord och bara säger vad man egentligen tycker. Då la hon på luren och vi har inte pratat sen dess. Jag har inte ens velat ta upp kontakten. Herregud vad jag avskyr gnälliga människor!

Som ni kanske märker så funkar jag inte så bra ihop med tjejer. Det blir alltid någon form av rivalitet eller någon form av "uppvisning" mot varandra. Jag orkar inte med sånt. När jag var 19 förstod jag med ens att det där med tjejkompisar och jag, det är inte min grej helt enkelt. Så jag la av med att försöka vara vän med tjejer och började umgås med bara killar. Och det har jag hållit mig till sen dess. Det är egentligen det bästa, eftersom det aldrig är någon rivalitet eller snack, det är raka rör och det gillar jag. Om killen inte gillar det jag har på mig säger han det. Om han inte gillar vad jag gör säger han det.

Jag kan umgås med tjejer. De är inte onda eller dumma på något sätt. Men oftast då blir det tjejer som är lite manhaftiga och som är mer raka rör än omkringsnack.

Det vore hur mysigt som helst att ha en bra väninna men faktumet är att jag nog inte vill ha det, inte egentligen. Jag är för hemlig av mig och kan inte dela med mig av sådana saker man ska göra till sina bästa vänner. Jag berättar inte något för någon eller jo, jag gör det till vissa, men de är ytterst få och de vet mycket väl om vilka de är, hoppas jag i alla fall.

Poängen med bästa vänner är väl att man berättar allt för dem, och om man inte kan göra det, vad är det då för poäng med att ha en bästa vän?

Tiden går....

Ohmygod. Önskar jag kunde förklara hur jag känner mig. Thinking of you har gått på repeat sen den 5e, och visst känner jag mig bättre; men samtidigt sämre. Droppen var väl förra veckan när jag började bråka med David och bara bölade som en gris när dottern åkte ner till Lund. Men jag tog mig samman och snart kommer hon hem igen, på söndag. Jag längtar!

Jag tror jag fick en chock på natten efter festen. För jag hade tryckt ner känslor hela dagen, och så helt plötsligt bara brast allt och jag grät och skrek och mådde allmänt pyton. Mycket hade med besvikelsen över festen, men mest över begravningen. Det är inte lätt att begrava en människa som man älskar väldigt mycket och som alltid funnits där för en. Sista gången vi träffades var julen 2006-2007. Det var väl efter den julen som allt började gå utför för mormor. Hon blev allt sämre och ville inte längre gå upp ur sängen. Maktlös som man är som släkting så står man och ser på och kan inte göra något. Till råga på allt så började min mamma och morbror bråka. De har iofs bråkat hela mitt liv så det hör inte till ovanligheten, men ja ni förstår säkert. Bråk är jobbigt, vem det än är man bråkar med.

Det var min morbror jag tänkte på häromdagen när jag såg Anders i kommunfullmäktige. Han använde samma kroppsspråk och pratade som honom när han och jag stötte ihop med varandra på festen. Överallt ser jag människor som är som min morbror. Är jag rädd att förlora honom med? Han är gammal nu, snart 73. För två år sen hade han en hjärtinfarkt och det gjorde att han blev en annan människa. Mycket känsligare. Han som alltid varit så hård har nu blivit tvärtom.

Och på tal om min egen kommunfullmäktige... jag tror jag aldrig varit så nervös. Men det gick fint, jag höll talet och gick till min plats, såg de andra dansa upp i stolarna, rösta nej för mitt förslag. Nåväl det visste jag väl att det skulle gå så.