Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Åhh jag hatar sånt här. Men okej då.

Blåa jeansleggins
En grön polo - liknande lång tröja
Blekfärgade trosor
Lila BH
Lila strumpor
Glasögon

Dag 09 – Min tro

Jag brukade ha en tro på gud. Ett högre väsen. Men tron försvann i mina tidiga tonår när allt var emot mig. Uppvuxen i gudfruktiga Vetlanda, där man sjöng guds lov varje morgon när jag gick på lågstadiet fanns det inget att göra än att tro på Gud.

Jag försökte verkligen tro på Gud. Jag bad till honom (ja, för mig vad det en "honom") och jag bad till honom varje dag att ta mig bort från helveteshålan där jag mådde ytterst dåligt. Jag bad till honom att min far skulle älska mig, att jag skulle få vänner, riktiga vänner och att livet inte skulle kännas så jävligt som det gjorde ibland.

I fyran började jag på MIssionskyrkans Scout Kår. Mest för att ha något att göra på fritiden och för att träffa andra utanför skolan. Det var bön och gudstjänster i det fria och det enda med det andra. På sätt och vis var det bra, för det skapade en gemenskap. Men samtidigt...
det var inte hemma för mig. Så i sexan gick jag över till Svenska Kyrkans ungdom. Där kunde jag känna mig riktigt hemma. För där behandlade man Gud på ett annat sätt och det blev ett naturligt inslag i aktiviteterna. Vi var med i svenska kyrkans gudstjänster, framförde pjäser, sjöng på Lucia och hade roligt tillsammans, fast på ett avslappnat sätt och det fanns inget tvång i att delta om man inte ville.
Men någonstans på vägen förlorade jag min tro. Jag slutade be och mådde bara dåligt. På gymnasiet vände jag mig mot buddhismen och ville bli buddhistisk nunna.
Jag har alltid varit en sökare. Men Gud och jag har ett komplicerat förhållande. Som jag har till alla män. Jag kan inte riktigt förlika mig med att hans "bok" innehåller en massa motsägelser. Och jag vill tro att vi är födda för att älska varandra och vörda jorden, inte predika för andra att vår tro är den som är bäst.

Därför är jag inte längre troende utan agnostiker. Jag vill säga att det finns något därute som vakar över oss, men vad det är, det vet jag inte. Aliens, en högre mening, en gudom - vem vet? Jag har inga svar bara frågor.

08 - Ett ögonblick.

07 min bästa vän

Min bästa vän. Jag har haft många vänner genom livet men ingen jag egentligen velat kalla min bästa vän. Vi har alltid vuxit ifrån varandra efter ett tag.
Jag har alltid haft önskebilder i huvudet om hur bästa vänner ska vara, och ingen av mina nära vänner har kunnat uppfylla det jag velat ha. En av mina gamla vänner uttryckte det lite bittert att jag citat "använder vänner till det jag vill ha dem till, sen drar jag min väg till nya äventyr".
Jag tror att det har mycket mognad att göra, och att i olika delar av livet har man olika behov.

Min första vän, vi kan kalla henne M, träffade jag under mellanstadiet. Vi umgicks jämt. Så mycket att jag till slut blev rädd för att säga nej till henne. Jag fick egentligen aldrig något stöd från henne. Men vi pratade mycket om allt mellan himmel och jord. Mest killar då förstås. Men det som var mest konstigt var att jag fick aldrig mat hemma hos henne. Min mamma bjöd alltid, oavsett vilken dag det var eller vad vi gjorde så bjöd hon aldrig på mat.
Hon hade en skitsnygg äldre bror som ofta hade med sig killar hem men som jag aldrig vågade säga flaska till. Till slut orkade jag inte umgås med henne längre utan drog mig undan. Hon fattade aldrig varför, jag hade ett sånt stort behov av att vara ensam bara, få läsa mina böcker och leva i min fantasivärld. Jag blev också sur på henne för att hon snodde killen jag var kär i. Sen slutade jag bara larva mig inför henne och slutade umgås med henne.
På högstadiet slutade jag inbilla mig att jag kunde få nära vänner, jag försökte inte ens utan bara umgicks med mig själv och mina böcker i tre års tid.
Det var en sommar som jag försökte vara vän med en tjej som var tre år yngre än jag själv och det gick bara inte. Däremot träffade jag S som gick i min parallellklass och vi umgicks ganska bra tills jag fick barn. Sen gick det inte längre, hon flyttade och vi tappade kontakten med varandra.
Hon var också den typiskt gnälliga typen och till slut tröttnar man på att ge tröstande ord och bara säger vad man egentligen tycker. Då la hon på luren och vi har inte pratat sen dess. Jag har inte ens velat ta upp kontakten. Herregud vad jag avskyr gnälliga människor!

Som ni kanske märker så funkar jag inte så bra ihop med tjejer. Det blir alltid någon form av rivalitet eller någon form av "uppvisning" mot varandra. Jag orkar inte med sånt. När jag var 19 förstod jag med ens att det där med tjejkompisar och jag, det är inte min grej helt enkelt. Så jag la av med att försöka vara vän med tjejer och började umgås med bara killar. Och det har jag hållit mig till sen dess. Det är egentligen det bästa, eftersom det aldrig är någon rivalitet eller snack, det är raka rör och det gillar jag. Om killen inte gillar det jag har på mig säger han det. Om han inte gillar vad jag gör säger han det.

Jag kan umgås med tjejer. De är inte onda eller dumma på något sätt. Men oftast då blir det tjejer som är lite manhaftiga och som är mer raka rör än omkringsnack.

Det vore hur mysigt som helst att ha en bra väninna men faktumet är att jag nog inte vill ha det, inte egentligen. Jag är för hemlig av mig och kan inte dela med mig av sådana saker man ska göra till sina bästa vänner. Jag berättar inte något för någon eller jo, jag gör det till vissa, men de är ytterst få och de vet mycket väl om vilka de är, hoppas jag i alla fall.

Poängen med bästa vänner är väl att man berättar allt för dem, och om man inte kan göra det, vad är det då för poäng med att ha en bästa vän?

06 min dag

min dag den tjugoförsta december

Min dag var ingen vanlig dag, min dag var min dag. Min dag handlade om kommunstyrelsen och hur Anders och jag fick chansen att prata flera gånger först vid fikat om snön, julen, mat, vindkraft och annat. Sen vid lunchen om snön, tranås och massa andra saker.

Varje gång gnällde han om parlamentet och hur tråkigt det var att tranås nämndes femtielva gånger där.

Sen berättade han om en grej han byggt till rådjuren.

Sen pratade vi om hundar. Och hunddagis.

Sen pratade vi om en massa annat. Och varje gång lyssnade han, var trevlig och uppmärksam.

Sen åt vi paella

Sen gnällde jag på Tranås direkt

Sen fick vi fika, med kaffe och tårta

Sen fick vi varsin chokladask och jag gav Anders en kram, alla andra skakade hand. Alla skrattade när jag sa att jag skulle krama honom.

Sen pratade jag och Anders K om dagen.

Sen gick jag hem

Sen ringde en massa personer

Sen tog jag Smilla

Sen pratade jag med Hannah och Emil över Facebook.

Sen fick jag ett positivt besked

Sen ringde David och Tage.

Sen satt jag vid datorn en stund.

Sen gladde jag mig åt shoppingrundan dagen därpå.

Sen kände jag en varm glädje spridas i magen.

och sen vart jag nervös borde sovit, men istället stannade uppe alldeles försent som vanligt.

God natt!

Prata om det, mina tankar och känslor

Tack för kampanjen prata om det. Ni har fått mig att tänka på alla de gånger jag tolererat övergrepp och hur det känts efteråt, som en sur känsla i magen jag inte riktigt kunnat släppa.

Jag är fjorton, precis på gränsen till femton. Jag är tillsammans med min första pojkvän. Jag är upp över öronen kär i min pojkvän och nu ska vi ha sex. Det känns inte riktigt okej. I bakgrunden går Mr Music skivan på och jag blir mer och mer medveten om omgivningarna. Miljön är varken uppphetsande eller romantisk. Vi hånglar. Efter fem tio minuter av hånglande är han redo. Jag är inte redo, och situationen känns helt absurd. Men jag tänker, jag gör det, jag får äntligen göra det!
Jag tar av mig byxorna och underkläderna men behåller tröjan på. I mörkret hör jag hur pojkvännen sätter på sig kondomen och hur den liksom snärtar till av det spända materialet. Nu ska han in i mig och han försöker och försöker. Det gör ont, och jag spänner mig för att det gör så ont - då försöker han ännu mer. Jag håller nästan på att börja gråta för att det gör så ont. Till slut kommer han in och pumpar lite långsamt fram och tillbaka tills han kommer. Efteråt när vi klär på oss frågar han: kom du, och jag ljuger och säger att oh, ja det gjorde jag.
Jag går in på toaletten för att tvätta av mig och då märker jag att baksidan av mina jeans känns blöta. Vi sätter oss ner för att titta på teve en stund, något meningslöst debattprogram och jag känner att jag inte alls hänger med i diskussionen, jag är helt någon annanstans.
Sen säger jag: nej, jag måste dra hem nu, mamma kommer hem snart. När jag går hem känns det ömt och konstigt mellan benen.

Det första jag gör när jag kommer hem är att ta reda på varför mina jeans känns blöta. Hela baksidan är röd av blod och jag slänger dem i tvätten utan att ens reflektera över hur jag ska förklara det för mamma. Stereon går på och jag tittar ner mellan benen. Mellan låren har ett litet blått märke börjat bildas och jag brister ut i gråt.

Jag blöder i tre dagar efter vi haft sex.
-------------------------------------------------------------

Det är några år senare och jag har precis haft sex med världens underbaraste kille känns det som. Men han får inte ta på mig mellan benen, han får inte röra vid mina bröst. Jag reflekterar inte över varför, utan bara att det känns konstigt och att det är delar som bara är mina som ingen får röra vid. Sent på natten börjar han trots mina protester sticka in fingrarna i mig, försöker övertyga mig om att det är skönt och att han lovar att jag kommer vänja mig. Jag låter honom göra det, tänker att han har säkert rätt, han vet ju mer om sex än vad jag gör. Lite tid passerar och det blir inte mer skönt, det gör bara ont. Nu stoppar han in fingret i analen på mig och jag låter honom göra det, jag har ju redan låtit honom göra allt annat med mig. Men det gör ont, det gör väldigt ont och jag säger nej jag vill inte. Men han tjatar och till slut har vi analsex mot min vilja och efter det vill han ha mer sex men jag säger nej och vänder mig om och somnar.

Länge har jag tänkt på dessa händelser, haft en dålig magkänsla men ändå inte känt att det varit något övergrepp - jag var ju med på allt trots allt. Kärlek har lagt en dimridå över de känslorna jag egentligen borde haft.

Dag 05 – Vad är kärlek?

När det gäller kärlek har jag alltid haft lätt för att vara efterklok. Vid de sena timmarna har det alltid känts som om jag gjort många dumma saker. Men det har vi väl alla gjort, någon gång misstänker jag.

Nåväl. Min idé om kärlek är väl att kompromissa, ge och ta. Ingen bestämmer över den andra, utan vi bestämmer tillsammans.

Låt mig bara poängtera att det här är mina tankar över hur jag anser kärlek bör fungera. Om den sen gör så i verkligheten eller inte är inte själva poängen utan det här är hur jag önskar det kunde vara.

En generalisering vore att tänka att sexlivet alltid är perfekt och att man aldrig har tankar om andra i ett förhållande. Det är en stor lögn som bygger på heteronormen, ja normen egentligen överhuvudtaget.
Jag tror att ett förhållande är mer hälsosamt om man faktiskt vågar erkänna att man vill ha sex med andra eller att man kan bli attraherad av andra. Det är bara ärlighet som gör att förhållandet håller i längden. Om man inte är ärlig med sina känslor eller tankar inför den man älskar, hur ska den andra personen veta vad man vill? Skitsamma att man sårar personen, det är väl bättra att vädra ut känslorna för att må bättre? Och naturligtvis ska det gälla partnern också. Inte bara du själv.
Och vad gäller sex och sova med andra människor. Det får man göra en överenskommelse om.
Men nu fokuserar jag bara på sex. Och sex är väl inte allt, eller? Nej. Inte direkt. Skulle säga att sex är en ganska liten del av förhållandet. Men många fokuserar på det direkt och säger "om det är dåligt så kommer jag inte funka och då är det bättre vi gör slut". Ehhh näe.

Min bästa vän är min älskade och den personen kommer alltid, med undantag för barn, först för mig. Min bästa vän delar jag allt med och är den personen som känner mig utan och innan. Inför min partner kan jag vara precis som jag är, inga speglar, inga masker. Vi är vänner och vi behöver inte nödvändigtvis umgås jämt. Jag uppmuntrar min partner att göra annat, att umgås med folk, att göra det som gör min partner lycklig.
Jag vill inte stänga in någon i en låda och säga: nu är vi tillsammans och nu ska vi göra allt tillsammans och du får aldrig gå någonstans utan mig. Så funkar inte kärlek för mig. Vill någon stänga in mig i en låda och vara svartsjuk, ja då kan vi inte vara tillsammans för då kommer jag med en gång känna mig instängd. Jag behöver frihet och kräver frihet för att må bra.

Kärlek är också att kunna sitta tysta i varsitt hörn hela kvällen och inte känna ett tvång av att ständigt behöva kommunicera med varandra. Att sakna någon när denne varit borta en hel dag, att känna längtan. Att hitta de små guldkornen i vardagen, romantik i småsaker, som att göra saker tillsammans. Tvätta, som ibland kan vara ganska trist, kan bli hur roligt som helst om man gör det tillsammans.

Jag valde att beskriva en form av kärlek. Men kärlek kommer sagt i många olika skepnader....

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Usch vilken tråkig rubrik.

Men okej då, det här åt jag idag.


Frukost: Gröt med mjölk, kanel och socker
Lunch: Några överblivna korvar i kylskåpet
Middag: Spaghetti och köttfärssås
Choklad, tiramisu och lite cola då förstås.

Dag 03 – Mina föräldrar

Mina föräldrar.. vad kan man säga om dem?

Den förälder jag står absolut närmast är min mor. Men. Jag hade stor integritet när jag växte upp och delade inte gärna saker med henne utan höll mycket inuti mig, min hemliga låda växte sig rätt stor med åren. Så träffade jag en kompis som berättade nästan allt för sin mamma. Då började jag göra samma sak och vi fick ett helt annat förhållande. Mamma är ju alltid mamma och jag märker med åren att jag blir mer och mer som henne. Det är både positivt och negativt. Min mamma; är inte dömande på något vis utan accepterar det mesta, och kan prata med allt och alla. Livet för henne hade blivit så mycket bättre om vi redan när jag var liten flyttat till en större stad. Eftersom det bara var vi två blev jag lämnad ensam mycket som liten men jag tror det gjorde att jag lärde mig trivas med mitt eget sällskap. Mamma levde ensam när det var hon och jag men när jag började gymnasiet började hon dejta igen.

Min far... ja, han kan man säga mycket om. Vi har ett jobbigt förflutet ihop. Jag har ofta känt mig nedprioriterad utav honom. Som om jag alltid fått komma i andra hand på något vis. Han valde att resa med jobbet och utvecklas själv istället för att ta på sig papparollen till 100 % . Det är inget jag tycker illa om för att han gjorde, men nog hade jag önskat att han funnits där när jag velat. Hur ska man som barn kunna uttrycka det, vad man vill? Det är inte lätt och jag accepterade, nej, jag tolererade det för att jag inte hade något val. Min pappa var sin egen person och ingen jag kunde säga till: nej jag vill inte att du gör det, jag vill att du stannar hos mig.
Det var många nätter jag inte kunde sova som jag grät mig till sömns för att jag kände att något fattades i mitt liv. Jag hade många manliga personer i mitt liv som barn, men pappa är ju ändå pappa och ingen annan kan ersätta honom.
Eftersom han försvann och missade hela min pubertet så kunde vi aldrig prata om känslor, och kärlek. Han kunde aldrig visa mig hur män är och vad de gör. Det har nog lett till en del "daddy issues" som jag idag har svårt att ta itu med vad gäller förväntningar på förhållanden och hur man ska agera mot män i vissa situationer.
Det har nog också lett till att jag har en ständig saknad inom mig, ett hål som inte kan fyllas hur mycket jag än försöker och hur jag alltid vill ha äldre mäns uppmärksamhet och godkännande.
För även om han funnits där ibland så har han svårt att uttrycka hur han känner och tycker - många gånger har jag undrat om han ens tycker om mig eller om det bara var jobbigt att jag fanns.

Man pratar om att man ska förlåta. Jag vet inte hur många gånger jag förlåtit honom för att han inte hört av sig när han skulle, inte kommit när sagt att han ska, inte betalat hälften av mina födelsedagspresenter när han lovat att han ska. Jag vågade aldrig ställa några krav på honom för om jag började lita på honom så visste jag att jag skulle få äta upp det ganska snart igen.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit besviken för att jag haussat upp mig själv när han kom på besök och det bara blivit pannkaka. Jag vet inte ens om han känner mig, känner mig på riktigt. Ibland har jag känt sån bitterhet.

Men trots all bitterhet och saknad över saker som aldrig blev sagda eller gjorda är han ändå min far. Alla människor har sina goda och dåliga sidor. Och visst, jag borde lämna barndomen bakom mig och acceptera, att det var så den blev och att den inte går att ändra nu.
Jag försöker ändå. Jag griper halmstrån. Men det måste finnas två personer som jobbar mot ett gemensamt mål, inte en person som desperat försöker få uppmärksamhet och som törstar bara efter ett litet godkännande, en nick, och en kärleksfull blick eller kram.

Dag 02 – Min första kärlek

Åhhh.....

Min första kärlek är världens finaste kille. Omar. Han hade svart-bruna ögon, brunt hår och klädde sig som värsta nörden. Och jag föll handlöst för honom. Det tog mig flera år att komma över honom. Han är svensk-egyptier, pratar numera flytande tyska och är gift med en tyska också.

Men då, för 20 år sen, fanns bara han. Herregud vad kär jag var. Men vi lyckades aldrig prata ordentligt med varandra förrän vi började gymnasiet tillsammans. Det var då vi blev vänner, en gång för alla. Men ödet ville inte att vi skulle bli tillsammans. Det föll sig liksom aldrig så. Vi hade många chanser, men vi sumpade dem alla. I bakspegeln så var det kanske rätt. Jag vet inte. Vi var ganska olika som tonåringar. Däremot som vuxna...

Han var den killen jag verkligen ville vandra i höstlöven med och bara prata om allt möjligt. Till och med kanske ge min oskuld till. Men jag var dum och såg bara till yta och vågade inte satsa på honom och lugna ner mig för hans skull.

Senaste gången vi sågs fikade vi tillsammans, men sen dess har vi haft mycket sporadisk kontakt... lite synd faktiskt.

Dag 1: Vem är jag?

Vem är då jag?

Det är ingen lätt fråga att besvara men Jamiroquai's låt Cosmic Girl är en rätt bra beskrivning på hur jag är.

Jamiroquai – Cosmic Girl - Remastered for 2006

Äh. Jag kan verka annorlunda men sanningen är väl att jag är som de flesta mest.

Jag är 31 årig flicka som lyssnar för mycket på musik,tänker mycket och kommer på tokiga saker. Jag tål inte orättvisor och blir arg lätt när människor försöker trycka ner mig.

Jag spelar mycket gitarr, sitter vid datorn, och gör allmänt tokiga saker som gör folk galna på mig.

Jag är en .... rebel with a cause helt enkelt. Mitt mål är att göra så många som möjligt förbannade på mig.... :)

Utmaning 1, "Vem är jag"

Har lite bloggtorka för tillfället, så jag tänkte följa den här utmaningen. Kommer förmodligen inte hålla tiden, utan det kanske går lite längre tid än vad det är tänkt, men följ med mig från början så får du ett sammanhang! Iaf, här är utmaningarna man ska följa.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick


Man skriver en text efter dagens rubrik.