Jag tror dock att det mest handlade om att Ann Wibble var kvinna. Min mormor hade en djup misstro på kvinnor i ledande positioner av någon anledning (hon var inte heller förtjust i kvinnliga präster, detta minns jag mycket tydligt efter vi varit i kyrkan).
Jag kommer från Vetlanda från början, bodde där i 21 år. Vetlanda är en liten stad på ca 30.000 invånare med det högsta antalet kyrkor per invånare i Sverige. Vi har en mycket hög andel av befolkningen som regelbundet går i kyrkan. De flesta är frireligiösa, inte Svenska Kyrkan troende. Var man intresserad av andra saker än kyrkan och sport i Vetlanda fanns det ett väldigt skralt utbud av aktiviteter. Den enda ungdomsgården som fanns var för de yngre och där var jag ingen regelbunden gäst.
Det är svårt att beskriva Vetlanda för någon som inte är uppväxt där. Inskränkt syn på människor som var någorlunda annorlunda, och inte levde upp till heteronormen var en sak. Mobbing en annan. Jag har väl alltid haft svårt att hålla käft inför orättvisor, och blev utsatt både för våld och trakasserier av klasskamrater och andra personer som av någon anledning i Vetlanda störde sig på mig.
Under högstadiet var mitt intresse för politik noll. Jag hade mest fullt upp med att försöka överleva. På gymnasiet däremot diskuterade jag gärna med andra om både religiös tro, som var huvudtemat i vår estetiska klass då vi hade många som var troende. Vi icke-troende hamnade i ständig konflikt med de troende. En av klasskamraterna vägrade sjunga REMs låt "Losing my religion" och där blev det en stor diskussion i klassen som nästan höll på att ta kål på oss. Vår stackars teaterlärare försökte under en lektion medla men det blev mest pannkaka av det hela tror jag. Men efter den där lektionen så kom vi ändå fram till någon slags konsensus som gjorde att vi åtminstone kunde samarbeta utan gnissel.
I trean blev jag tillsammans med mitt ex och vi diskuterade ofta, ganska häftigt, politik. Vi var inte så oense dock, och hans föräldrar var väldigt aktiva i Socialistiska Partiet i Jönköping. 1998 var det val, och då hjälpte jag till att dela information om Socialistiska Partiet i Vetlanda.
Jag träffade en väldigt engagerad partiordförande genom dem (som numera inte håller på med politik). Han berättade om en vän till honom som på 70talet varit väldigt engagerad i Vänstern, men som i takt med att inkomsterna ökade blivit Moderat istället. Varför svika sitt gamla engagemang frågade jag? Ja du.... i början när man inte har några pengar vill man att alla ska dela med sig. När man väl fått pengar vill man inte längre dela med sig. Jag tyckte det lät som om man vände kappan efter vinden så fort man fått det man velat ha och kanske egentligen inte var så engagerad som man vill påskina...
Det var mitt första val, och jag skulle rösta. Och det året var jag också med på Hultsfredsfestivalen för första gången. Då träffade jag Gudrun Schyman för första gången. Hon är alltid väldigt skärpt och vi hade en lång diskussion om skolor och jag tror nog att jag i min hetta råkade göra bort mig för henne.... :)
Jag röstade det valåret på Socialistiska partiet lokalt, Miljöpartiet i landstinget och Vänsterpartiet i riksdagen. För naturligtvis skulle Gudrun bli vår nästa statsmininster, resonerade jag lite naivt... :)
Så gick det några år. Jag flyttade till Tranås och genom en massa händelser som jag tidigare beskrivit i bloggen så fick jag nog. Jag ville inte stå på sidan och se på när saker bestämdes. Jag vill gå med i något parti och engagera mig på riktigt. Lowe Aspviken ville att jag skulle gå med i Vänsterpartiet, och så blev det. Första partimötet jag var på så bestämde vi oss för att åter ställa upp i valet, och på den vägen är det att jag kom med. Under valåret 2006 var jag engagerad och pratade med mycket folk, ställde upp på intervjuer och gjorde allt för att vi skulle bli valda. Vi kom in med buller och bång. Tyvärr gjorde Sverigedemokraterna det med.
2006-2010 var väldigt roliga år som jag kan berätta om i ett annat blogginlägg...