Vi somnar i varandras armar, tätt omslingrade. Jag sover tungt och drömlöst. Jag vaknar av solens strålar som lyser in genom fönstret på mig. Först minns jag inte var jag är. När jag vrider blicken möts jag av Werners ögon. ”Hej sömntuta, är det dags att vakna nu”, säger han med ett leende. ”Hur länge har du varit vaken”, frågar jag. ”En stund. Du såg så rogiven ut att jag inte ville väcka dig. Jag gäspar, sträcker ut kroppen. Täcket är varmt och skönt.
Hans varma händer glider utmed min kropp. Med ett skratt rullar jag över till hans sida, och sätter mig på hans kropp. Vi kysser varandra....
Insvepta i varsin morgonrock går vi ner till köket. Werner börjar automatiskt plocka fram ingredienser till pannkakor, gör iordning smeten och börjar steka. Jag öppnar kylskåpet, vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag möts av en värld av läckerheter, tydligen sparar han inte in på maten. Han ser på mig, ser min förvånade min. ”Ja, har man inte roligt själv får man göra maten rolig åtminstone”, säger han och skrattar till. Vi äter under tystnad. Köket är stort, ligger dörr i dörr med vardagsrummet. Vårsolen lyser starkt mot fönstren, strålarna värmer min rygg. Fåglarnas läten hörs svagt utifrån. Jag tittar på Werner, undrar om jag är den enda kvinnan som han tagit hit. Han måste varit väldigt ensam de här åren. Kanske därför han har ett sånt hårt yttre och aldrig visar känslor offentligt. Men hans beteende gör mig förvirrad. När vi är ensamma är han inte alls den där hårda och känslokalla människan.
Vi hjälps åt att diska undan frukosten, går sen upp till badrummet och duschar. Jag är lite rådlös, vad ska vi göra nu? Vi bör inte synas tillsammans. Intill Werners ägor ligger en skog. Han vill visa mig runt där. Det är en del av staden jag inte varit i förut, eftersom jag inte har bil så har det inte funnits anledning att ta sig hit. Jag tackar ja till hans erbjudande. Hemma väntar ensamheten, och det är inget jag längtar efter. Werner låser dörren till huset och visar vilken stig vi ska gå in på. Jag följer efter honom, in i den snåriga skogen. Det verkar först som om vi inte följer en väg eftersom vi får gå över nerfallna träd och sly som inte rensats bort efter stormen. Men så målmedveten som Werner är så är jag säker på att han har ett slutmål och vet exakt vart vi är på väg. Vi går längre och längre in i skogen tills vi kommer till en liten vik. Efter att Werner tittat sig runtomkring för att försäkra att ingen är i närheten sätter vi oss ner på stranden, och njuter av vågornas plaskande in mot stranden. Werner tar min hand ,följer linjerna i den med pekfingret lite förstrött. Det ilar till längs med ryggraden, jag ryser så skönt är det. Det enda som hörs här är fåglarna som kvittrar och vågorna som plaskar mot strandkanten. Vi kan se människor röra sig på andra sidan strandkanten. Men de kan inte se oss.
Än så länge har vi inte sagt något om våra känslor. Känslor tycks vara ett ämne som Werner gärna undviker att prata om. Själv är jag osäker på vad jag känner. Kärlek känns som ett alltför stort ord att använda. För honomn kanske jag bara är ett tidsfördriv och inget annat. Förr eller senare måste vi prata om det, men just nu vill jag undvika det. Det känns skönare att bara leva i nuet och se vad det ger. Hela den här situationen känns konstig. För ett par månader sen avskydde vi varandra. Jag undrar vad det var som fick honom att byta åsikt om mig. Samtidigt är jag nervös. Jag vill inte att han ska trötta på mig. Jag vill ha honom kvar. Kanske är det kärlek ändå. Men där avbryter jag mina funderingar. Det löser inget att spekulera i saker. Bättre att ta reda på sanningen.
Werner tittar på mig. Jag vet att han ser vad jag funderar på. Men han säger ingenting. ”Allt kommer ordna sig”, säger han mjukt och kysser mig på pannan. Med de orden reser vi oss och går tillbaks till huset. Han skjutsar hem mig. Följer mig till dörren, håller i min hand, vill inte skiljas från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar