Ohmygod. Önskar jag kunde förklara hur jag känner mig. Thinking of you har gått på repeat sen den 5e, och visst känner jag mig bättre; men samtidigt sämre. Droppen var väl förra veckan när jag började bråka med David och bara bölade som en gris när dottern åkte ner till Lund. Men jag tog mig samman och snart kommer hon hem igen, på söndag. Jag längtar!
Jag tror jag fick en chock på natten efter festen. För jag hade tryckt ner känslor hela dagen, och så helt plötsligt bara brast allt och jag grät och skrek och mådde allmänt pyton. Mycket hade med besvikelsen över festen, men mest över begravningen. Det är inte lätt att begrava en människa som man älskar väldigt mycket och som alltid funnits där för en. Sista gången vi träffades var julen 2006-2007. Det var väl efter den julen som allt började gå utför för mormor. Hon blev allt sämre och ville inte längre gå upp ur sängen. Maktlös som man är som släkting så står man och ser på och kan inte göra något. Till råga på allt så började min mamma och morbror bråka. De har iofs bråkat hela mitt liv så det hör inte till ovanligheten, men ja ni förstår säkert. Bråk är jobbigt, vem det än är man bråkar med.
Det var min morbror jag tänkte på häromdagen när jag såg Anders i kommunfullmäktige. Han använde samma kroppsspråk och pratade som honom när han och jag stötte ihop med varandra på festen. Överallt ser jag människor som är som min morbror. Är jag rädd att förlora honom med? Han är gammal nu, snart 73. För två år sen hade han en hjärtinfarkt och det gjorde att han blev en annan människa. Mycket känsligare. Han som alltid varit så hård har nu blivit tvärtom.
Och på tal om min egen kommunfullmäktige... jag tror jag aldrig varit så nervös. Men det gick fint, jag höll talet och gick till min plats, såg de andra dansa upp i stolarna, rösta nej för mitt förslag. Nåväl det visste jag väl att det skulle gå så.
torsdag, juni 26, 2008
tisdag, juni 24, 2008
lördag, juni 21, 2008
fredag, juni 20, 2008
onsdag, juni 11, 2008
måndag, juni 09, 2008
Mega kontemplariska känsloinlägg vars enda syfte är att vräka sig i självömkan
... Ur novellen Werner Landsida:
....Väl hemma får jag ett mejl med orden: ”Tack för hjälpen. Det funkade”. Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året.
Jag är inbjuden som ”tjänsteman” i kommunen. [.....] Väl inne i festlokalen tar jag ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. [.....]
Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest.....
Dagen d började med begravning. Min mormor skulle begravas i Vetlanda, staden där jag växte upp. Resan ner var relativt händelselös. Jag och Johanna blev bjudna på frukost utav en av mammas gamla jobbarkompisar som numera är pensionär. Vi slapp och gå upp till kapellet i värmen, Gunnels man skjutsade oss trots protester om att vi kunde gå. Mamma stressade så; tyckte vi kunde åka redan vid kvart över nio till kapellet men jag vägrade, ingen idé att åka alltför tidigt, prästen och begravningsentrepenören måste ju få förbereda innan vi kommer. Begravningen var inte så jobbig som jag trodde den skulle vara. Jag koncentrerade mig på Johanna istället eftersom hon blev ganska så ledsen. Mormor tyckte mycket om Pälle Näver, så jag hade på förhand valt ut två dikter som jag tänkt läsa. Men Johanna ville så gärna läsa en, så jag lät henne göra det. Dikterna heter "Droppen" och "Mors Ljus". Jag blev så stolt över henne när hon läste Droppen, hon stakade sig lite granna och var nervös, men hon klarade det fint. Det blev bättre stämning efter hon hade läst.
Det kändes surrealistiskt att jag satt där i kapellet, och lät en människa som funnits i hela mitt liv bara försvinna från mitt liv. Men jag kunde inte gråta. Jag såg de andras sorgsna miner och ledsna ansikten, men jag kunde inte förmå mig själv att gråta. Jag tror inte jag är en sådan person som gråter på begravningar helt enkelt. Jag blev mer illa berörd av att se min morbror Roland så pass ledsen. Alla människor har sin egen form av sorg, han sa farväl till sin mamma, jag sa farväl till min mormor. När prästen utfört välsignelsen och "av jord är du kommen" fick vi komma fram till kistan och lägga på varsin ros.
Johanna började gråta framme vid kistan och jag fick hålla henne hårt i handen och skjuta iväg alla mina bekymmer och koncentrera mig henne istället, av någon anledning kändes det skönt.
Jag hade sagt farväl till mormor på äldreboendet, när hon låg på sängen och var iskall. Det kändes mer verkligt att säga adjö till henne där än vid kistan. För kistan var bara en tom symbol där hon inte fanns, hon väntade ,kremerad i en urna på krematoriet.
När morfar begravdes fick jag hålla i urnan, eftersom det inte var någon annan som vågade. Efteråt frågade man mig hur det kändes att bära den. Pragmatisk som jag är så hade jag inget annat svar än "tungt". Jag tänkte inte då på att det var en människas aska jag höll i mina händer. Att det var allt som fanns kvar av morfar. Jag var trots allt inte så gammal då, bara 15 år.
Jag önskar nu såhär i efterhand att jag åtminstone behållt något av mormor. En klänning, en minnessak. Men allt jag kunde tänka där på äldreboendet var att gå därifrån, försvinna och bara gräva ner mig någonstans. För första gången i mitt liv kunde jag inte acceptera att någon som varit i mitt liv så pass länge bara var borta.
Så jag ville inte säga något speciellt vid kistan. Jag höll på den, tänkte på henne och vad jag skulle sagt till henne om hon levt och stått bredvid mig. Det enda som kom fram var "vi ses mormor", och sen gick jag. Mamma och Roland hade svårt att släppa kistan och Roland började återigen gråta. Jag var så ledsen för hans skull.
Så fort begravningen var över flyttades blommorna ut och vi fick fotografera, titta på vilka som hade gett dem. Mitt ex familj hade skickat blommor och en del släkt på mormors sida. Hon hade ju trots allt fem syskon, alla kvinnor. Hon var den sista av syskonen som dog. Jonasson släkten är död och begraven, nu lever endast syskonbarnen kvar....
Efter lite småprat skildes vi åt. Jag ville se farmor och farfars grav, som ligger precis bredvid kapellet, i skogskyrkogården. Graven hade nyplanterade blommor. Mamma och jag diskuterade farmor och hur mycket vi saknade henne och farfar. Suck. Nu är alla mina mor och far föräldrar döda. Jag är så rädd för döden ibland. Men ingen kommer undan döden, inte ens jag.
Vi stod inte så länge vid graven. Jag fick obehagskänslor av att stå där, och tyckte dessutom att det varit för mycket död och sorg denna dag att jag ville komma ifrån.
Väl hemma igen i Tranås var det bara att kasta i sig maten, snabb bada och ha lite miniångest över vilka kläder man skulle ha på sig, sminka sig och sedan hälla upp drickat i flaska för att slippa blanda. Ewa tog emot mig, och visade ut mig på balkongen där hennes väninna satt och rökte. Hon var tydligen bekant till Anders, hennes man och han hade spelat hockey ihop för många herrans år sen.
Vi pratade om ditten och datten en stund och hade allmänt trevligt, solen störde tack o lov inte så mycket, balkongen var på en skuggsida.
Lite innan sju bestämde vi oss för att gå, och på vägen dit stötte vi på en del bekanta, bland annat Axfors fru som skrattande frågade om jag fortfarande hade på mig höga klackar, och om vi skulle göra sällskap hem som vi gjorde förra året.
Hennes ord gjorde mig full i skratt. Vi satte oss på gräset och drack lite vin, mös av att det var så varmt och skönt. Runt om oss var det massor av folk som hade gjort det mysigt i gräset med vin och god mat. När vinet var uppdrucket gick vi in och där var Roger som hälsade välkommen med ett inbjudande leende.
Jag gick nästan direkt in på toaletten och rättade till kläder/smink. Den här gången kändes det inte riktigt rätt av någon anledning. Jag tror helt enkelt jag ansträngt mig för mycket. Kanske spelade de höga förväntningarna in också. Jag letade automatiskt efter folk att snacka med, men än så länge hade inte så många anlänt. Så jag gick en runda och hälsade på folk jag kände igen.
Jag tror jag redan på förhand hade räknat ut att kvällen skulle bli ett fiasko för min del. Men att den skulle sluta så som den gjorde, det hade jag nog inte tänkt. Jag försökte roa mig, dricka mig full och njuta av att det varmt, mycket folk. Men det var som om spärren från morgonen fortfarande satt i. Jag letade hela tiden desperat efter något och ju längre kvällen framled desto tydligare var det att jag inte skulle få det jag önskade. Inte gjorde samtalet jag hade med en viss person sent på kvällen mig på bättre humör. Men vad skulle jag sagt/ gjort? Folk kan ju inte behandla en med skyddshandskar bara för att man varit på begravning tidigare på dagen... och jag ville ju gå på båda sakerna. Jag får helt enkelt skylla mig själv för att jag tog ut för mycket på samma dag. För mycket känslor, för mycket berg och dal bana.
Jag stötte på Anders under kvällen och erbjöd mig att bjuda på en öl. Men det ville han inte veta av, om det var någon som skulle bjuda så var det han. Han frågade mig vad jag ville ha, och jag svarade "överraska mig!". Men det gick tydligen inte för sig, så jag sa, ge mig en öl bara, det blir bra. Han betalade och tyckte det var oerhört billigt, hundralapparna fladdrade all väg och jag visste inte vad jag skulle säga. Vi pratade lite om John Houdi som nyss uppträtt, han tyckte tydligen om buktalenumret som dessa stackars ovetande människor fått ställa upp på. Han berättade om sitt förflutna och jag blev fascinerad. Här är en människa som har mycket att berätta om. Vi stod vända mot varandra och jag tänkte "äntligen"; äntligen kan jag få lära känna honom, äntligen kanske han kan öppna upp sig lite för mig. Äntligen kanske jag också kan få visa vem jag är, och inte bara den där bilden som alla andra ser två gånger i månaden. Men han försvann snabbt och sen såg jag knappt till honom under resten av kvällen. Jag blev så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag slängde i mig en tequila men all alkohol bara rann av mig, jag var spiknykter hela kvällen och det spelade ingen roll hur många öl/sprit/cider jag tryckte i mig.
Pojkarna i Billy flörtade med mig, desperata singlar som de var. Visst blev jag smickrad men jag var knappast intresserad. Jag är inte intresserad av superstajlade människor. Ett ansikte som har något att berätta, en människa med ett öde eller en personlighet som inte går av hackor ger mig så mycket mer än ett vackert ansikte.
Då och då stötte jag på politikervänner och andra gamla bekanta som hejjade en stund och pratade, men för det mesta höll jag för mig själv och lyssnade på musiken eller tänkte på annat. Jag var rätt disträ. Jesper, en gammal rollspelare kompis skrek ut om sina bekymmer som jag försökte ge råd om. Sen fick han träffa andra som gav ungefär samma råd som jag. Stackarn. Kan inte vara lätt att vara ung idag... :) Säger jag; som bara är 8 år äldre än honom..
När DJn började spela var jag ganska trött. Det hade varit en lång dag och jag orkade inte vara mer social. Anders Karlsson bjöd upp mig till en långsam dans, jag hade väl kanske tyckt det varit mer roligt om jag varit på rätt humör men då tittade jag mest åt ett annat håll. Suck. Ni märker vart det här går åt.. Jag gick runt och insöp stämningen, men när DJn spelade den sista långsamma låten så började jag gå hem.
Vid Willys kunde jag inte hålla mig längre. Då bara brast det helt plötsligt. Alla tårar jag hållt tillbaks under dagen bara kom. Jag kände inte igen mig själv. Jag gick snabbt, och tänkte på all besvikelse som bara rann ur mig. Alla saker som hänt under dagen. När mormors ansikte kom framför mina ögon började jag snyfta högt, skrika ut min sorg. Det virvlade i huvudet, tankarna kom och gick, jag kunde inte hejda dem, försökte hålla tillbaka tårarna men det gick bara inte. Jag ville inte att någon skulle se mig så jag gick med huvudet nerböjt. Som tur var så mötte jag ingen på vägen, men nog hade jag önskat att jag hade någon bredvid mig. Men vad kunde den sagt? Just då verkade inga ord hjälpa. Det enda som verkade hjälpa just då var att gå hem och skära sig tills all den där smärtan försvann... som om den smärtan var mer begriplig än just den som var i mitt hjärta just då. Jag tog mig hem på något sätt, men nog kändes den där promenaden längre än någon jag någonsin tagit. Och visst fick jag tröstkramar när jag kom hem; men det var inte nog på något sätt. Jag kände mig så ensam, för hur förklarar man sorg och besvikelse för någon som inte upplevt det som jag?
Och visst kom jag till en skrämmande insikt under kvällen. Jag visste det nog innan, men jag ville inte erkänna det. Nu vet jag. Men att erkänna det. Nej, jag låtsas som ingenting så försvinner det förhoppningsvis av sig självt. Det är ju det jag är expert på, [insert ironic laughter] tränga undan saker som är för jobbiga att ta itu med.
Katy Perry är duktig på att sätta ord på mina känslor, så jag lämnar er med hennes låt "Thinking of you"....
http://www.youtube.com/watch?v=qpuw7oH841c
....Väl hemma får jag ett mejl med orden: ”Tack för hjälpen. Det funkade”. Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året.
Jag är inbjuden som ”tjänsteman” i kommunen. [.....] Väl inne i festlokalen tar jag ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. [.....]
Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest.....
Dagen d började med begravning. Min mormor skulle begravas i Vetlanda, staden där jag växte upp. Resan ner var relativt händelselös. Jag och Johanna blev bjudna på frukost utav en av mammas gamla jobbarkompisar som numera är pensionär. Vi slapp och gå upp till kapellet i värmen, Gunnels man skjutsade oss trots protester om att vi kunde gå. Mamma stressade så; tyckte vi kunde åka redan vid kvart över nio till kapellet men jag vägrade, ingen idé att åka alltför tidigt, prästen och begravningsentrepenören måste ju få förbereda innan vi kommer. Begravningen var inte så jobbig som jag trodde den skulle vara. Jag koncentrerade mig på Johanna istället eftersom hon blev ganska så ledsen. Mormor tyckte mycket om Pälle Näver, så jag hade på förhand valt ut två dikter som jag tänkt läsa. Men Johanna ville så gärna läsa en, så jag lät henne göra det. Dikterna heter "Droppen" och "Mors Ljus". Jag blev så stolt över henne när hon läste Droppen, hon stakade sig lite granna och var nervös, men hon klarade det fint. Det blev bättre stämning efter hon hade läst.
Det kändes surrealistiskt att jag satt där i kapellet, och lät en människa som funnits i hela mitt liv bara försvinna från mitt liv. Men jag kunde inte gråta. Jag såg de andras sorgsna miner och ledsna ansikten, men jag kunde inte förmå mig själv att gråta. Jag tror inte jag är en sådan person som gråter på begravningar helt enkelt. Jag blev mer illa berörd av att se min morbror Roland så pass ledsen. Alla människor har sin egen form av sorg, han sa farväl till sin mamma, jag sa farväl till min mormor. När prästen utfört välsignelsen och "av jord är du kommen" fick vi komma fram till kistan och lägga på varsin ros.
Johanna började gråta framme vid kistan och jag fick hålla henne hårt i handen och skjuta iväg alla mina bekymmer och koncentrera mig henne istället, av någon anledning kändes det skönt.
Jag hade sagt farväl till mormor på äldreboendet, när hon låg på sängen och var iskall. Det kändes mer verkligt att säga adjö till henne där än vid kistan. För kistan var bara en tom symbol där hon inte fanns, hon väntade ,kremerad i en urna på krematoriet.
När morfar begravdes fick jag hålla i urnan, eftersom det inte var någon annan som vågade. Efteråt frågade man mig hur det kändes att bära den. Pragmatisk som jag är så hade jag inget annat svar än "tungt". Jag tänkte inte då på att det var en människas aska jag höll i mina händer. Att det var allt som fanns kvar av morfar. Jag var trots allt inte så gammal då, bara 15 år.
Jag önskar nu såhär i efterhand att jag åtminstone behållt något av mormor. En klänning, en minnessak. Men allt jag kunde tänka där på äldreboendet var att gå därifrån, försvinna och bara gräva ner mig någonstans. För första gången i mitt liv kunde jag inte acceptera att någon som varit i mitt liv så pass länge bara var borta.
Så jag ville inte säga något speciellt vid kistan. Jag höll på den, tänkte på henne och vad jag skulle sagt till henne om hon levt och stått bredvid mig. Det enda som kom fram var "vi ses mormor", och sen gick jag. Mamma och Roland hade svårt att släppa kistan och Roland började återigen gråta. Jag var så ledsen för hans skull.
Så fort begravningen var över flyttades blommorna ut och vi fick fotografera, titta på vilka som hade gett dem. Mitt ex familj hade skickat blommor och en del släkt på mormors sida. Hon hade ju trots allt fem syskon, alla kvinnor. Hon var den sista av syskonen som dog. Jonasson släkten är död och begraven, nu lever endast syskonbarnen kvar....
Efter lite småprat skildes vi åt. Jag ville se farmor och farfars grav, som ligger precis bredvid kapellet, i skogskyrkogården. Graven hade nyplanterade blommor. Mamma och jag diskuterade farmor och hur mycket vi saknade henne och farfar. Suck. Nu är alla mina mor och far föräldrar döda. Jag är så rädd för döden ibland. Men ingen kommer undan döden, inte ens jag.
Vi stod inte så länge vid graven. Jag fick obehagskänslor av att stå där, och tyckte dessutom att det varit för mycket död och sorg denna dag att jag ville komma ifrån.
Väl hemma igen i Tranås var det bara att kasta i sig maten, snabb bada och ha lite miniångest över vilka kläder man skulle ha på sig, sminka sig och sedan hälla upp drickat i flaska för att slippa blanda. Ewa tog emot mig, och visade ut mig på balkongen där hennes väninna satt och rökte. Hon var tydligen bekant till Anders, hennes man och han hade spelat hockey ihop för många herrans år sen.
Vi pratade om ditten och datten en stund och hade allmänt trevligt, solen störde tack o lov inte så mycket, balkongen var på en skuggsida.
Lite innan sju bestämde vi oss för att gå, och på vägen dit stötte vi på en del bekanta, bland annat Axfors fru som skrattande frågade om jag fortfarande hade på mig höga klackar, och om vi skulle göra sällskap hem som vi gjorde förra året.
Hennes ord gjorde mig full i skratt. Vi satte oss på gräset och drack lite vin, mös av att det var så varmt och skönt. Runt om oss var det massor av folk som hade gjort det mysigt i gräset med vin och god mat. När vinet var uppdrucket gick vi in och där var Roger som hälsade välkommen med ett inbjudande leende.
Jag gick nästan direkt in på toaletten och rättade till kläder/smink. Den här gången kändes det inte riktigt rätt av någon anledning. Jag tror helt enkelt jag ansträngt mig för mycket. Kanske spelade de höga förväntningarna in också. Jag letade automatiskt efter folk att snacka med, men än så länge hade inte så många anlänt. Så jag gick en runda och hälsade på folk jag kände igen.
Jag tror jag redan på förhand hade räknat ut att kvällen skulle bli ett fiasko för min del. Men att den skulle sluta så som den gjorde, det hade jag nog inte tänkt. Jag försökte roa mig, dricka mig full och njuta av att det varmt, mycket folk. Men det var som om spärren från morgonen fortfarande satt i. Jag letade hela tiden desperat efter något och ju längre kvällen framled desto tydligare var det att jag inte skulle få det jag önskade. Inte gjorde samtalet jag hade med en viss person sent på kvällen mig på bättre humör. Men vad skulle jag sagt/ gjort? Folk kan ju inte behandla en med skyddshandskar bara för att man varit på begravning tidigare på dagen... och jag ville ju gå på båda sakerna. Jag får helt enkelt skylla mig själv för att jag tog ut för mycket på samma dag. För mycket känslor, för mycket berg och dal bana.
Jag stötte på Anders under kvällen och erbjöd mig att bjuda på en öl. Men det ville han inte veta av, om det var någon som skulle bjuda så var det han. Han frågade mig vad jag ville ha, och jag svarade "överraska mig!". Men det gick tydligen inte för sig, så jag sa, ge mig en öl bara, det blir bra. Han betalade och tyckte det var oerhört billigt, hundralapparna fladdrade all väg och jag visste inte vad jag skulle säga. Vi pratade lite om John Houdi som nyss uppträtt, han tyckte tydligen om buktalenumret som dessa stackars ovetande människor fått ställa upp på. Han berättade om sitt förflutna och jag blev fascinerad. Här är en människa som har mycket att berätta om. Vi stod vända mot varandra och jag tänkte "äntligen"; äntligen kan jag få lära känna honom, äntligen kanske han kan öppna upp sig lite för mig. Äntligen kanske jag också kan få visa vem jag är, och inte bara den där bilden som alla andra ser två gånger i månaden. Men han försvann snabbt och sen såg jag knappt till honom under resten av kvällen. Jag blev så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag slängde i mig en tequila men all alkohol bara rann av mig, jag var spiknykter hela kvällen och det spelade ingen roll hur många öl/sprit/cider jag tryckte i mig.
Pojkarna i Billy flörtade med mig, desperata singlar som de var. Visst blev jag smickrad men jag var knappast intresserad. Jag är inte intresserad av superstajlade människor. Ett ansikte som har något att berätta, en människa med ett öde eller en personlighet som inte går av hackor ger mig så mycket mer än ett vackert ansikte.
Då och då stötte jag på politikervänner och andra gamla bekanta som hejjade en stund och pratade, men för det mesta höll jag för mig själv och lyssnade på musiken eller tänkte på annat. Jag var rätt disträ. Jesper, en gammal rollspelare kompis skrek ut om sina bekymmer som jag försökte ge råd om. Sen fick han träffa andra som gav ungefär samma råd som jag. Stackarn. Kan inte vara lätt att vara ung idag... :) Säger jag; som bara är 8 år äldre än honom..
När DJn började spela var jag ganska trött. Det hade varit en lång dag och jag orkade inte vara mer social. Anders Karlsson bjöd upp mig till en långsam dans, jag hade väl kanske tyckt det varit mer roligt om jag varit på rätt humör men då tittade jag mest åt ett annat håll. Suck. Ni märker vart det här går åt.. Jag gick runt och insöp stämningen, men när DJn spelade den sista långsamma låten så började jag gå hem.
Vid Willys kunde jag inte hålla mig längre. Då bara brast det helt plötsligt. Alla tårar jag hållt tillbaks under dagen bara kom. Jag kände inte igen mig själv. Jag gick snabbt, och tänkte på all besvikelse som bara rann ur mig. Alla saker som hänt under dagen. När mormors ansikte kom framför mina ögon började jag snyfta högt, skrika ut min sorg. Det virvlade i huvudet, tankarna kom och gick, jag kunde inte hejda dem, försökte hålla tillbaka tårarna men det gick bara inte. Jag ville inte att någon skulle se mig så jag gick med huvudet nerböjt. Som tur var så mötte jag ingen på vägen, men nog hade jag önskat att jag hade någon bredvid mig. Men vad kunde den sagt? Just då verkade inga ord hjälpa. Det enda som verkade hjälpa just då var att gå hem och skära sig tills all den där smärtan försvann... som om den smärtan var mer begriplig än just den som var i mitt hjärta just då. Jag tog mig hem på något sätt, men nog kändes den där promenaden längre än någon jag någonsin tagit. Och visst fick jag tröstkramar när jag kom hem; men det var inte nog på något sätt. Jag kände mig så ensam, för hur förklarar man sorg och besvikelse för någon som inte upplevt det som jag?
Och visst kom jag till en skrämmande insikt under kvällen. Jag visste det nog innan, men jag ville inte erkänna det. Nu vet jag. Men att erkänna det. Nej, jag låtsas som ingenting så försvinner det förhoppningsvis av sig självt. Det är ju det jag är expert på, [insert ironic laughter] tränga undan saker som är för jobbiga att ta itu med.
Katy Perry är duktig på att sätta ord på mina känslor, så jag lämnar er med hennes låt "Thinking of you"....
http://www.youtube.com/watch?v=qpuw7oH841c
Veckans video
Katy Perry - Thinking of you
Gud, varje gång jag lyssnar på låten vill jag bara gråta...
Gud, varje gång jag lyssnar på låten vill jag bara gråta...
söndag, juni 01, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)