Ohmygod. Önskar jag kunde förklara hur jag känner mig. Thinking of you har gått på repeat sen den 5e, och visst känner jag mig bättre; men samtidigt sämre. Droppen var väl förra veckan när jag började bråka med David och bara bölade som en gris när dottern åkte ner till Lund. Men jag tog mig samman och snart kommer hon hem igen, på söndag. Jag längtar!
Jag tror jag fick en chock på natten efter festen. För jag hade tryckt ner känslor hela dagen, och så helt plötsligt bara brast allt och jag grät och skrek och mådde allmänt pyton. Mycket hade med besvikelsen över festen, men mest över begravningen. Det är inte lätt att begrava en människa som man älskar väldigt mycket och som alltid funnits där för en. Sista gången vi träffades var julen 2006-2007. Det var väl efter den julen som allt började gå utför för mormor. Hon blev allt sämre och ville inte längre gå upp ur sängen. Maktlös som man är som släkting så står man och ser på och kan inte göra något. Till råga på allt så började min mamma och morbror bråka. De har iofs bråkat hela mitt liv så det hör inte till ovanligheten, men ja ni förstår säkert. Bråk är jobbigt, vem det än är man bråkar med.
Det var min morbror jag tänkte på häromdagen när jag såg Anders i kommunfullmäktige. Han använde samma kroppsspråk och pratade som honom när han och jag stötte ihop med varandra på festen. Överallt ser jag människor som är som min morbror. Är jag rädd att förlora honom med? Han är gammal nu, snart 73. För två år sen hade han en hjärtinfarkt och det gjorde att han blev en annan människa. Mycket känsligare. Han som alltid varit så hård har nu blivit tvärtom.
Och på tal om min egen kommunfullmäktige... jag tror jag aldrig varit så nervös. Men det gick fint, jag höll talet och gick till min plats, såg de andra dansa upp i stolarna, rösta nej för mitt förslag. Nåväl det visste jag väl att det skulle gå så.