När dörren stängs och Werners ögon försvinner ur mitt synfält sjunker mitt hjärta som en sten. Nu dröjer det länge tills vi syns nästa gång. Jag längtar redan dit. På hallgolvet ligger tidningen. Jag kastar en blick på framsidan, där ett stort foto lyser upp den. Werner ler mot kameran, han håller i sin fru. Hon ler också. Leendena känns påklistade, falska. Artikeln inne i tidningen handlar om hur bra det har gått för kommunen under det senaste året. Fast det är inte den som får mig att haja till, för det finns en till artikel under den. Den handlar om det lyckliga äktenskapet mellan Werner och hans fru AnnaLotta. De flesta citaten får mig att vilja spy. Antingen ljuger Werner för mig eller för tidningen. Jag kan inte reda ut vilket det är. Först blir jag arg. Han har ljugit för mig. Inte så förvånande i och för sig, som alla andra politiker måste han lära sig att ljuga, eller försköna sanningen som det så fint heter. Sen blir jag besviken. Tårarna dröjer inte länge. De letar sig nerför kinderna. Det värker inuti mig. Jag vet inte hur länge jag gråter. Det känns som en evighet. Med stapplande steg går jag in på toaletten och sköljer av ansiktet, torkar det på närmsta handduk. Jag lyckas ta mig till soffan på ren viljestyrka, kryper ihop i fosterställning, tänker argt på hur lurad jag känner mig. Jag somnar på soffan, och sover drömlöst. När klockan ringer på morgonen vill jag inte gå upp. Vill inte möta Werner och känna det hopplösa suget.
Allt känns så meningslöst. Men det spelar ingen roll vad jag känner. Har fortfarande ett jobb att sköta.
När jag väl är på jobbet känns det skönare, för där finns hundratals saker att ta itu med. Jag undviker fikapauserna med de andra, tar istället upp mitt kaffe på rummet och fortsätter jobba. Det är ingen som ifrågasätter det, de vet att min arbetsbelastning är hård. När jag är på väg uppför trappan från cafeterian så stöter jag på Werner. Han går tillsammans med några av sina medarbetare. Vi nickar ett kort ”hej” till varandra, sen vi vidare åt varsitt håll. Väl inne på rummet drar jag en suck av lättnad. Med darrande händer dricker jag upp kaffet. ”Skönt att han inte stannade och ville prata”, tänker jag och sätter mig vid datorn. Med en djup suck sätter jag igång med arbetet igen. Efter en stund knackar det på dörren. ”Kom in”, ropar jag och in kliver Ninna.
”Hej, hur går det med jobbet, har du mycket att göra...?”, säger hon och sätter sig ner på stolen bredvid mig.
”Ja, det är litegranna, men det är snart färdigt. Så går det när man är tjänstman i en kommun, det finns alltid något att göra, mejl att besvara, utredningar att läsa. Känns som om det aldrig tar slut ibland”, suckar jag.
”Ja, jag beundrar att du hinner med allt. Hur orkar du egentligen?”
”Jag dricker massvis med kaffe. Jag har inget liv”, säger jag med en ironisk röst.
”Stackare. Du får hänga med mig till puben en kväll så du får göra något annat.”
”Ja, jag kan väl hänga med på en öl eller två.”
Det här säger jag mest för att få bort henne. Men Ninna är en envis människa som gärna hänger kvar.
”Men hur tog du dig hem sen i lördags?”
”Jag gick. Det var så skönt väder så jag ville ta en promenad och rensa hjärnan lite”, ljuger jag undvikande.
”Åh, hoppas att du mådde bra dagen efter sen då. Du verkade inte vara i toppform när vi skiljdes åt.”
”Ja då, det var ingen fara.”
Jag ser att hon vill säga något, som inte har med detta att göra.
”Men det var inte för att ser hur jag mådde som du kom hit för att prata. Jag känner dig Ninna, ut med det nu!”
”Åh, alright, jag ska”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar