En kompis till mig misstänker att hon har bråck. Läs hennes upplevelse på sjukhuset.
http://adiemus.blogg.se/1183065021_det_var_den_hjlpen.html
fredag, juni 29, 2007
torsdag, juni 28, 2007
A-a-amercan Woman!
Okaaay....
Jag har lyssnat nonstop på gubbrocksskivan jag brände igår. Det var meningen att den skulle bli en present till någon jag gillar (men är lite rädd för att erkänna det för mig själv). Naturligtvis fegade jag ur och vågade inte ge den. Förstår inte varför jag blir så nervös. Det är väl inget att bli nervös för? Det kanske kan uppfattas som lite konstigt att jag ger bort den till den personen men presenter uppskattas väl av alla även om det är någon man vanligtvis inte tror ska ge ?
Vi träffades idag i alla fall - och han frågade vad som stod på min pin - varför tittade han på mina pins? Suck. De sitter ju i brösthöjd. Var det inte mer förutsägbart än så... (Här tänker vi högt så det bara skriker...*fniss*). Han hejade glatt på mig och var en HELT annan människa än i måndags. Märkligt? Ja, faktiskt. Väldigt märkligt. Jag förstår mig inte på den här Jekyll& Hyde personligheten. Varför? Han vinner ingeting på att vara hård. Snarare tvärtom.
Om jag ändå kunde riva ut osäkerheten jag får i bröstet när vi träffas. Jag börjar åtminstone inte stamma som jag gjorde med Nisse, men om det går lika långt som det gick med Nisse i fråga om mitt beteende så kommer det ju dyka upp förr eller senare. Kanske inte. Jag hoppas verkligen inte det. För hur ska jag då kunna debattera mot honom om jag inte ens kan se honom i ögonen? För helskotta. Skärp dig Rebecca, sluta tänk så förbannat.
I sista stund kom jag på att jag ville låna det där häftet om regionsutredningen, men tyvärr hade han lånat ut det. De skulle köpa ett till sånt då det bara fanns ett sånt häfte i hela huset började han babbla om, han bad mig ringa. Jag frågade om han kunde mejla mig, men jag fick inget ordentligt svar på det. *suck*. Fem sekunder senare skildes vi åt. När jag började gå mot stan igen mötte jag ett par kompisar. Vi gick till parken och satte oss att prata en lång stund....
Jag har lyssnat nonstop på gubbrocksskivan jag brände igår. Det var meningen att den skulle bli en present till någon jag gillar (men är lite rädd för att erkänna det för mig själv). Naturligtvis fegade jag ur och vågade inte ge den. Förstår inte varför jag blir så nervös. Det är väl inget att bli nervös för? Det kanske kan uppfattas som lite konstigt att jag ger bort den till den personen men presenter uppskattas väl av alla även om det är någon man vanligtvis inte tror ska ge ?
Vi träffades idag i alla fall - och han frågade vad som stod på min pin - varför tittade han på mina pins? Suck. De sitter ju i brösthöjd. Var det inte mer förutsägbart än så... (Här tänker vi högt så det bara skriker...*fniss*). Han hejade glatt på mig och var en HELT annan människa än i måndags. Märkligt? Ja, faktiskt. Väldigt märkligt. Jag förstår mig inte på den här Jekyll& Hyde personligheten. Varför? Han vinner ingeting på att vara hård. Snarare tvärtom.
Om jag ändå kunde riva ut osäkerheten jag får i bröstet när vi träffas. Jag börjar åtminstone inte stamma som jag gjorde med Nisse, men om det går lika långt som det gick med Nisse i fråga om mitt beteende så kommer det ju dyka upp förr eller senare. Kanske inte. Jag hoppas verkligen inte det. För hur ska jag då kunna debattera mot honom om jag inte ens kan se honom i ögonen? För helskotta. Skärp dig Rebecca, sluta tänk så förbannat.
I sista stund kom jag på att jag ville låna det där häftet om regionsutredningen, men tyvärr hade han lånat ut det. De skulle köpa ett till sånt då det bara fanns ett sånt häfte i hela huset började han babbla om, han bad mig ringa. Jag frågade om han kunde mejla mig, men jag fick inget ordentligt svar på det. *suck*. Fem sekunder senare skildes vi åt. När jag började gå mot stan igen mötte jag ett par kompisar. Vi gick till parken och satte oss att prata en lång stund....
onsdag, juni 27, 2007
Regn helvete
Jahapp, så missade man ännu en föreläsning idag på grund av regnet. Skit också! *suckar*.
Längtar till nästa vecka.
Längtar till nästa vecka.
söndag, juni 24, 2007
Sydsvenskan om våldtäkt
http://sydsvenskan.se/kultur/article245617.ece
Läs och begrunda. Jag håller inte med i allt, men tycker resonemanget är intressant.
Läs och begrunda. Jag håller inte med i allt, men tycker resonemanget är intressant.
lördag, juni 23, 2007
fredag, juni 22, 2007
Golfen
Ja, i söndags spelade jag alltså moderatbandy. *fniss*. Det gick väl sådär, gick runt på 72 slag. Får öva lite mer hemma alltså med andra ord. Jag prövade att slå med drivern på ett hål som var lite längre, och slog mitt längsta slag. Jag kom faktiskt längre än vissa andra på det hålet.. *hehe*. Banan var rätt okej, men greenerna lämnade övrigt att önska. Den låg väldigt fint dock, precis vid vattnet. Det där med greenlagare är tydligen inget som man begagnar sig av...
Det var 9 par 3 hål, och naturligtvis vann pappa. *Go figure*. Han hade bäst av oss allihopa, ganska självklart eftersom han är den som tränar mest. Vi åkte till Hätte och åt mat efteråt. Mmm, vad gott med bakad potatis och skagenröra. När jag sen skulle resa mig från bordet vek sig benen. Jag var helt slut!
Det var 9 par 3 hål, och naturligtvis vann pappa. *Go figure*. Han hade bäst av oss allihopa, ganska självklart eftersom han är den som tränar mest. Vi åkte till Hätte och åt mat efteråt. Mmm, vad gott med bakad potatis och skagenröra. När jag sen skulle resa mig från bordet vek sig benen. Jag var helt slut!
söndag, juni 17, 2007
Woot woot
Idag ska jag spela golf med far min. Har köpt ett set på en secondhand butik i stan för 150 kr. Ska bli hur kul som helst!
torsdag, juni 14, 2007
Test
Which John Hughes Character Are You?
You are Andie Walsh (from Pretty In Pink)! Misunderstood and full of angst, you are intelligent, talented and will probably go on to do great things...once you're out of the hell of high school.
Take this quiz!
Quizilla |
Join
| Make A Quiz | More Quizzes | Grab Code
tisdag, juni 12, 2007
Fick ett fint brev idag.
Idag fick jag ett fint brev av en tjej jag lärt känna för ett par år sen. Det gjorde min dag. Tack! Du vet vem du är.
Katrine är underbar
http://kkielos.blogspot.com/2007/06/vilken-sosse-r-du.html
Katrine Kielos är underbar. Så här vet du vilken sosse du är. Kolla in länken och gör testet själva.
Katrine Kielos är underbar. Så här vet du vilken sosse du är. Kolla in länken och gör testet själva.
måndag, juni 11, 2007
In the evidence of it's brillance
In the demonstration of this evidence
Some have called it religion
This is not a coincidence
Would you like to try
Jag ska berätta en saga för er. En saga om en människa som levde under en illusion. En illusion om hur världen var. På bara en kort tid fick den här människan sina illusioner krossade av människor som var både fega och elaka. Kommentarer haglade om personen ifråga, var hon lämplig, hur var hon egentligen som människa? Det var ingen prinsessa som satt på sina höga hästar som vi pratar om,utan en vanlig människa, precis som du och jag. Den enda skillnaden mellan henne och andra var att hon inte hade samma moral som andra. Hon följde inte de moralkoder som satts ut i världen åt henne. Hon ansåg att varje människa får leva sitt eget liv, med sina egna moralkoder. Att livet var en gråzon,det fanns inget svart eller vitt - utan allt hela tiden handlade om tolkningar.
När hon valde att leva sitt eget liv, efter sitt eget huvud och inte efter samhällets förväntningar på henne, det var då som folk började reagera. Vartän hon gick såg hon blickarna, pratet bakom ryggen. Hon insåg till slut att hon inte kunde lita på någon. Det fanns ingen där som ville ställa upp för henne. Den enda hon kunde lita på var sig själv. Men hon vägrade ge efter för de andra. De skulle inte bestämma hur hon skulle leva sitt liv - det levde hon så bra själv!
Some have called it religion
This is not a coincidence
Would you like to try
Jag ska berätta en saga för er. En saga om en människa som levde under en illusion. En illusion om hur världen var. På bara en kort tid fick den här människan sina illusioner krossade av människor som var både fega och elaka. Kommentarer haglade om personen ifråga, var hon lämplig, hur var hon egentligen som människa? Det var ingen prinsessa som satt på sina höga hästar som vi pratar om,utan en vanlig människa, precis som du och jag. Den enda skillnaden mellan henne och andra var att hon inte hade samma moral som andra. Hon följde inte de moralkoder som satts ut i världen åt henne. Hon ansåg att varje människa får leva sitt eget liv, med sina egna moralkoder. Att livet var en gråzon,det fanns inget svart eller vitt - utan allt hela tiden handlade om tolkningar.
När hon valde att leva sitt eget liv, efter sitt eget huvud och inte efter samhällets förväntningar på henne, det var då som folk började reagera. Vartän hon gick såg hon blickarna, pratet bakom ryggen. Hon insåg till slut att hon inte kunde lita på någon. Det fanns ingen där som ville ställa upp för henne. Den enda hon kunde lita på var sig själv. Men hon vägrade ge efter för de andra. De skulle inte bestämma hur hon skulle leva sitt liv - det levde hon så bra själv!
Allt som var ditt
Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt
Du borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för din mun
Allt som var ditt
Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det måste va' ditt fel
Vem skulle ha trott dig?
Du fyllde i blanketten som inget
Och sen så var det borta
Allt som var ditt
Alla sömnlösa nätter
Allt rådlöst klamrande fast till allt som är konstant
Och allt som en gång var ditt
Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
Jag har hört vad han heter
Jag står med ett gevär
Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt
Den starkaste låten jag hört i år.
Del 10
Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig, att låta dem förstå vad som behöver göras. Jag harklar mig lite lätt, spänner ögonen hårt på männen som sitter framför mig. En del viker undan med blicken direkt. Okej, då vet jag, de kan man lätt köra över om det blir frågor. Vissa av männen stirrar tillbaks på mig. En av dem är Werner, som har ett spefullt leende i mungipan. Tydligen är det här bara en lek för honom. Jag stramar upp mig, låter inte hans leende påverka mig.
”Som ni ser här på diagrammet så behövs det fler kvinnor i staden. Men hur ska vi göra för att få hit dem? Det här är några av mina förslag, och vad de kan betyda i kostnad.”
Jag visar diagrammen, kostnadsberäkningarna, sakerna som kommer behövas. Bland annat behövs det byggas ett nytt varuhus som inte bara inkluderar mat, utan även kläder, leksaker, och så vidare. Det behövs jobb för att kunna skapa detta varuhus. ”Men hur skapar man jobben”, frågar någon av männen. ”De kommer inte bara till oss?”
”Bra att du ställde den frågan. Jag tänkte just komma till det”, svarar jag med ett leende. ”Genom att bygga nya företag, använda sig av Internet i större utsträckning som företagsbas än vad man gör idag, Att hitta nya affärsideér och låta dessa ideér få sin bas hos kvinnor. De få företag som finns här i staden, och som har kvinnliga VD:ar, beror mest på att det är familjeföretag, som gått i arv. Kvinnorna har inte valt själva att ta dessa jobb. Visst, det finns undantag, men det är så marginellt i statistiken att det inte syns.”
Jag får ofta inta försvarsställning på dessa genomgångar eftersom man som kvinna blir ifrågasatt när man presenterar fakta. Det här är inte den första utredning jag gjort för kommunen, men det är hittills den största. Som tur är lyckas jag hålla känslorna utanför och inte påverkas av Werners leende. När jag presenterat min utredning för männen säger Werner att det är dags för en fika. Männen reser sig genast från sina stolar och går ner till kafeterian. Jag dröjer mig kvar och samlar ihop mitt material. Har inte riktigt lust att småprata med dessa politiker som kommer ifrågasätta 90% av det jag sagt på genomgången. När jag samlat ihop högen av papper tittar jag upp, och ser att Werner står och lutar sig mot dörrposten, med samma attityd och sneda leende som förut.
”Vill du följa med ner till fiket och ta en kaffe?”, frågar han.
”Nej tack, svarar jag stelt. Jag har saker att göra på rummet.”
”Kom igen, en kaffe skadar väl inte?”
Jag ser mig omkring. Det finns ingen i rummet.
”Jag orkar inte med den här leken, jag har saker att göra.”
”Snälla Diana?”
Han ändrar kroppsspråk, får ett vädjande uttryck i ansiktet.
”Nåväl, eftersom du ber så snällt så följer jag med”.
Vi pratar forcerat på vägen ner till kafeterian. Jag tar en smörgås, och en kopp te. Sätter mig ensam vid ett bord, vill inte prata mer med Werner nu. Vill tänka. Han sätter sig med sina partikamrater och berättar om den senaste golfrundan.
Jag är långt borta i tankarna. I natt var det så mysigt. Han var en annan person. Jag kunde förlita mig på honom, lämna över mig helt i hans famn. Idag är han föraktfull, homofobisk och arrogant. Vad är det för förlorad liten pojke som gömmer sig bakom den hårda masken? Det är endast när vi är ensamma som masken faller av. Då jag får se den riktiga Werner. Den man jag tycker så mycket om. Den man jag skulle kunna lämna allt för, bara han sa till mig att göra det. Men den mannen jag ser nu…. Det är ett hårt skal, en rent utav äcklig människa som sätter sig själv först och andra i andra hand.
. Jag kan inte leva med den här människan om han inte visar vem han egentligen är. Männen som sitter vid Werners bord skrattar åt hans kommentarer om den stackars människan han plågade livet ur senaste gången han var vid golfbanan. Naturligtvis skulle han få gå före, han är ju kommunalråd! Han uttrycker sitt förakt för människor inte har lika mycket pengar som honom. Då får jag nog. Han gör narr av mig, av människor som inte haft tur i sitt liv, utan som fått jobba hårt för att komma dit de är idag. Jag reser mig häftigt, slänger resterna i papperskorgen och går därifrån med utan att ens titta åt hans håll. Väl inne på mitt rum, jobbar jag så fort i ren frustration att jag kan gå en halvtimma innan jag brukar. Vilket i runda slängar innebär att jag får gå från jobbet 2 ½ timma efter jag egentligen slutat, istället för 3 timmar. Lättad bestämmer jag för att gå en promenad och njuta av det varma vädret innan det försvinner igen. Parken ligger precis runt hörnet. Jag vandrar ensam på ängen och sätter mig i gräset. När jag tänker tillbaka på dagen börjar jag gråta. Det känns så fruktlöst. Vad ska det här leda till egentligen? Han kommer inte lämna sin fru, det är dags att jag inser det. Han bara använder mig som en leksak, i väntan på något bättre. Det känns svårt att acceptera tanken. Men jag måste, jag kan inte lura mig själv längre.
”Som ni ser här på diagrammet så behövs det fler kvinnor i staden. Men hur ska vi göra för att få hit dem? Det här är några av mina förslag, och vad de kan betyda i kostnad.”
Jag visar diagrammen, kostnadsberäkningarna, sakerna som kommer behövas. Bland annat behövs det byggas ett nytt varuhus som inte bara inkluderar mat, utan även kläder, leksaker, och så vidare. Det behövs jobb för att kunna skapa detta varuhus. ”Men hur skapar man jobben”, frågar någon av männen. ”De kommer inte bara till oss?”
”Bra att du ställde den frågan. Jag tänkte just komma till det”, svarar jag med ett leende. ”Genom att bygga nya företag, använda sig av Internet i större utsträckning som företagsbas än vad man gör idag, Att hitta nya affärsideér och låta dessa ideér få sin bas hos kvinnor. De få företag som finns här i staden, och som har kvinnliga VD:ar, beror mest på att det är familjeföretag, som gått i arv. Kvinnorna har inte valt själva att ta dessa jobb. Visst, det finns undantag, men det är så marginellt i statistiken att det inte syns.”
Jag får ofta inta försvarsställning på dessa genomgångar eftersom man som kvinna blir ifrågasatt när man presenterar fakta. Det här är inte den första utredning jag gjort för kommunen, men det är hittills den största. Som tur är lyckas jag hålla känslorna utanför och inte påverkas av Werners leende. När jag presenterat min utredning för männen säger Werner att det är dags för en fika. Männen reser sig genast från sina stolar och går ner till kafeterian. Jag dröjer mig kvar och samlar ihop mitt material. Har inte riktigt lust att småprata med dessa politiker som kommer ifrågasätta 90% av det jag sagt på genomgången. När jag samlat ihop högen av papper tittar jag upp, och ser att Werner står och lutar sig mot dörrposten, med samma attityd och sneda leende som förut.
”Vill du följa med ner till fiket och ta en kaffe?”, frågar han.
”Nej tack, svarar jag stelt. Jag har saker att göra på rummet.”
”Kom igen, en kaffe skadar väl inte?”
Jag ser mig omkring. Det finns ingen i rummet.
”Jag orkar inte med den här leken, jag har saker att göra.”
”Snälla Diana?”
Han ändrar kroppsspråk, får ett vädjande uttryck i ansiktet.
”Nåväl, eftersom du ber så snällt så följer jag med”.
Vi pratar forcerat på vägen ner till kafeterian. Jag tar en smörgås, och en kopp te. Sätter mig ensam vid ett bord, vill inte prata mer med Werner nu. Vill tänka. Han sätter sig med sina partikamrater och berättar om den senaste golfrundan.
Jag är långt borta i tankarna. I natt var det så mysigt. Han var en annan person. Jag kunde förlita mig på honom, lämna över mig helt i hans famn. Idag är han föraktfull, homofobisk och arrogant. Vad är det för förlorad liten pojke som gömmer sig bakom den hårda masken? Det är endast när vi är ensamma som masken faller av. Då jag får se den riktiga Werner. Den man jag tycker så mycket om. Den man jag skulle kunna lämna allt för, bara han sa till mig att göra det. Men den mannen jag ser nu…. Det är ett hårt skal, en rent utav äcklig människa som sätter sig själv först och andra i andra hand.
. Jag kan inte leva med den här människan om han inte visar vem han egentligen är. Männen som sitter vid Werners bord skrattar åt hans kommentarer om den stackars människan han plågade livet ur senaste gången han var vid golfbanan. Naturligtvis skulle han få gå före, han är ju kommunalråd! Han uttrycker sitt förakt för människor inte har lika mycket pengar som honom. Då får jag nog. Han gör narr av mig, av människor som inte haft tur i sitt liv, utan som fått jobba hårt för att komma dit de är idag. Jag reser mig häftigt, slänger resterna i papperskorgen och går därifrån med utan att ens titta åt hans håll. Väl inne på mitt rum, jobbar jag så fort i ren frustration att jag kan gå en halvtimma innan jag brukar. Vilket i runda slängar innebär att jag får gå från jobbet 2 ½ timma efter jag egentligen slutat, istället för 3 timmar. Lättad bestämmer jag för att gå en promenad och njuta av det varma vädret innan det försvinner igen. Parken ligger precis runt hörnet. Jag vandrar ensam på ängen och sätter mig i gräset. När jag tänker tillbaka på dagen börjar jag gråta. Det känns så fruktlöst. Vad ska det här leda till egentligen? Han kommer inte lämna sin fru, det är dags att jag inser det. Han bara använder mig som en leksak, i väntan på något bättre. Det känns svårt att acceptera tanken. Men jag måste, jag kan inte lura mig själv längre.
Välkommen till Unimekistan
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=659472
Välskriven artikel om Kosovo. Jag äääälskar språket i den här artikeln. Tänk om jag kunde skriva så!
Välskriven artikel om Kosovo. Jag äääälskar språket i den här artikeln. Tänk om jag kunde skriva så!
söndag, juni 10, 2007
Werner Landsida, del 9
Som tur är, så är inte den jobbiga grannen ute och röker ikväll. Jag vinkar åt Werner att komma åt mitt håll. Jag låser upp dörren och vi går in.
”Åh....ehhh....”, stammar Werner fram när han ser min lägenhet.
”Det är okej, du behöver inte säga några plattityder om att jag har en trevlig lägenhet, jag har ju aldrig tid att göra något, så därför blir sakerna bara stående. Det är tråkigt, men så är det att jobba för kommunen. Ja, eh, det vet du ju redan”...,hasplar jag fram.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara fråga vart du har toaletten.”
”Åh, jaha.” Jag sjunker genom jorden. Gud, vad pinsamt! ”Den ligger här säger jag, och visar med ena handen.
Innan Werner stänger dörren till toaletten frågar jag om han är sugen på lite kvällsmat, en macka och te kanske?
”Kört hårt”, svarar han och försvinner in till toaletten.
Febrilt fixar jag fram maten, kokar teet och ställer fram kopparna och besticken.
”Oj, vad fint”, utbrister Werner när han kommer in till köket. ”Men inte behövde du duka fram allt det här, Jag hade nöjt mig med en enkel knäckemacka och ett glas juice. Det spelar egentligen ingen roll vad jag äter, bara jag gör det med dig”, säger han och ler.
Vi sätter oss ner och äter, pratar om vad som hänt under dagen – och den senaste tiden. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här varm, ombonad och lycklig. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att allt det här bara ska försvinna från mig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Vi glömmer bort tiden. När jag tittar på klockan visar den 0.00.
”Oj!”, utbrister Werner. ”Jag som ska på det där mötet i morgon… Det är nog bäst att jag går och lägger mig. Kommer du med mig?”
”Javisst, ska bara borsta tänderna först.”
”Ja just det ja, det glömde jag. Har du någon att låna ut?”
”Självklart, det är bara att ta i skåpet.”
Vi borstar tänderna tillsammans. Ser på varandra och ler, sköljer och spottar ut. I sovrummet hjälper Werner av mig med kläderna, drar av plagg efter plagg och ser på mig retsamt. Det kittlar till i magen. Werner är en bra älskare. Han kan vara både ömsint och våldsam. Vi kysser varandra, faller ner i sängen. Den är liten och trång, inte alls som hans stora dubbelsäng. Det är varmt i rummet, jag svettas, är varm. Känslorna exploderar åt alla håll. Han bygger upp en eld inuti mig, en eld som inte kan stoppas. Jag bara måste ha honom, i mig, hos mig, för alltid. Kan inte sluta, vill bara ha mer. Efter mycket utmattande sex somnar vi, och vaknar nästa dag av att klockan ringer. Jag rusar in i den kalla duschen, granskar min kropp i speglen. Jag har märken över hela kroppen, mest på halsen där Werners mun tycks gjort flera intryck. Jag orkar inte sminka över dem. Det får gå som det går, tänker jag. Werner har gjort i ordning frukost medan jag duschat, och duschar nu i sin tur. Han måste hem en sväng och byta kläder men lovar att skjutsa in mig till stadshuset. Vilket han gör, men han släpper av mig ett kvarter innan, så ingen märker att jag åkt i hans bil. När jag blir insläppt av receptionisten ler hon menande och pekar mot min hals och säger högt: ”Jaså, gick det vilt till i natt Diana? ”
”Ehh….. ja.. ”, svarar jag stammande. ”Jag fick napp på krogen, ni vet ju hur det är . ”
”Jaså”, jaha, så du säger det…. Nej det vet jag faktiskt inte… ”
”Nåväl, det är inte mycket att berätta, dessutom har du inget med det att göra…”
”Nej, det stämmer i och för sig”, säger receptionisten kort, och släpper in mig.
Tillbaka på jobbet igen. Men idag ska jag presentera utredningen för Werner och de andra, så jag skyndar mig till arbetsrummet. Måste bli färdig så fort som möjligt med det sista.
På eftermiddagen blir jag inkallad till stora salen, där vi vanligtvis har kommunfullmäktige möten. Jag har varit här förut, det är en stor sal med massor av stolar och runda bord som ser skräckinjagande ut. I salen hänger bilder på kommunalråd från förr i tiden. Jag tittar runt på tavlorna. Det är bara män, ingen kvinna. Runt bordet sitter också bara män. Inga kvinnor. Män i kostym. Män precis som Werner. Min utredning rör hur man kan påverka så att fler kvinnor flyttar till staden. Det är en mansdominerad stad, med yrken som mest fokuseras på styrka, inte så mycket på intelligens eller medkänsla. De få kvinnor som finns i staden jobbar inom vården eller äger egna företag. Werner kommer in precis när jag ska börja med att presentera utredningen. Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig.
”Åh....ehhh....”, stammar Werner fram när han ser min lägenhet.
”Det är okej, du behöver inte säga några plattityder om att jag har en trevlig lägenhet, jag har ju aldrig tid att göra något, så därför blir sakerna bara stående. Det är tråkigt, men så är det att jobba för kommunen. Ja, eh, det vet du ju redan”...,hasplar jag fram.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara fråga vart du har toaletten.”
”Åh, jaha.” Jag sjunker genom jorden. Gud, vad pinsamt! ”Den ligger här säger jag, och visar med ena handen.
Innan Werner stänger dörren till toaletten frågar jag om han är sugen på lite kvällsmat, en macka och te kanske?
”Kört hårt”, svarar han och försvinner in till toaletten.
Febrilt fixar jag fram maten, kokar teet och ställer fram kopparna och besticken.
”Oj, vad fint”, utbrister Werner när han kommer in till köket. ”Men inte behövde du duka fram allt det här, Jag hade nöjt mig med en enkel knäckemacka och ett glas juice. Det spelar egentligen ingen roll vad jag äter, bara jag gör det med dig”, säger han och ler.
Vi sätter oss ner och äter, pratar om vad som hänt under dagen – och den senaste tiden. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här varm, ombonad och lycklig. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att allt det här bara ska försvinna från mig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Vi glömmer bort tiden. När jag tittar på klockan visar den 0.00.
”Oj!”, utbrister Werner. ”Jag som ska på det där mötet i morgon… Det är nog bäst att jag går och lägger mig. Kommer du med mig?”
”Javisst, ska bara borsta tänderna först.”
”Ja just det ja, det glömde jag. Har du någon att låna ut?”
”Självklart, det är bara att ta i skåpet.”
Vi borstar tänderna tillsammans. Ser på varandra och ler, sköljer och spottar ut. I sovrummet hjälper Werner av mig med kläderna, drar av plagg efter plagg och ser på mig retsamt. Det kittlar till i magen. Werner är en bra älskare. Han kan vara både ömsint och våldsam. Vi kysser varandra, faller ner i sängen. Den är liten och trång, inte alls som hans stora dubbelsäng. Det är varmt i rummet, jag svettas, är varm. Känslorna exploderar åt alla håll. Han bygger upp en eld inuti mig, en eld som inte kan stoppas. Jag bara måste ha honom, i mig, hos mig, för alltid. Kan inte sluta, vill bara ha mer. Efter mycket utmattande sex somnar vi, och vaknar nästa dag av att klockan ringer. Jag rusar in i den kalla duschen, granskar min kropp i speglen. Jag har märken över hela kroppen, mest på halsen där Werners mun tycks gjort flera intryck. Jag orkar inte sminka över dem. Det får gå som det går, tänker jag. Werner har gjort i ordning frukost medan jag duschat, och duschar nu i sin tur. Han måste hem en sväng och byta kläder men lovar att skjutsa in mig till stadshuset. Vilket han gör, men han släpper av mig ett kvarter innan, så ingen märker att jag åkt i hans bil. När jag blir insläppt av receptionisten ler hon menande och pekar mot min hals och säger högt: ”Jaså, gick det vilt till i natt Diana? ”
”Ehh….. ja.. ”, svarar jag stammande. ”Jag fick napp på krogen, ni vet ju hur det är . ”
”Jaså”, jaha, så du säger det…. Nej det vet jag faktiskt inte… ”
”Nåväl, det är inte mycket att berätta, dessutom har du inget med det att göra…”
”Nej, det stämmer i och för sig”, säger receptionisten kort, och släpper in mig.
Tillbaka på jobbet igen. Men idag ska jag presentera utredningen för Werner och de andra, så jag skyndar mig till arbetsrummet. Måste bli färdig så fort som möjligt med det sista.
På eftermiddagen blir jag inkallad till stora salen, där vi vanligtvis har kommunfullmäktige möten. Jag har varit här förut, det är en stor sal med massor av stolar och runda bord som ser skräckinjagande ut. I salen hänger bilder på kommunalråd från förr i tiden. Jag tittar runt på tavlorna. Det är bara män, ingen kvinna. Runt bordet sitter också bara män. Inga kvinnor. Män i kostym. Män precis som Werner. Min utredning rör hur man kan påverka så att fler kvinnor flyttar till staden. Det är en mansdominerad stad, med yrken som mest fokuseras på styrka, inte så mycket på intelligens eller medkänsla. De få kvinnor som finns i staden jobbar inom vården eller äger egna företag. Werner kommer in precis när jag ska börja med att presentera utredningen. Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig.
lördag, juni 09, 2007
Ingen dum idé
Varmt! Väldigt väldigt varmt har det varit idag. Ändå har jag varit ute... :) Kanske borde stannat inne och jobbat med uppsatsen istället. Men jag kunde inte koncentrera mig...
Idag
Idag skulle jag opponerat på en uppsats. Men eftersom jag var inte var färdig så kunde jag inte åka in. Får hoppas att jag hinner den färdigt tills i höst i alla fall så jag kan gå på kristendomens historia om allt skulle skita sig med socialantropologin.
Egentligen är jag astrött på skolan - skulle vilja gå någon ettårig KY-utbildning och bli något på en gång så att jag slipper vänta på jobb....
Egentligen är jag astrött på skolan - skulle vilja gå någon ettårig KY-utbildning och bli något på en gång så att jag slipper vänta på jobb....
Jag går och går...
Och faktiskt så ger det resultat. Numera står det 75 på vågen istället för 78(!!!). Det som är skönt är väl att dieten ger något och inte bara är en massa beskymmer för ingenting. En vecka till bara, gå ner 5 kilo till vill jag stenhårt, så jättegärna. Gör jag det så blir jag hur glad som helst. Då har jag åtminstone kommit en bit på vägen.
Det har inte varit helt lätt att köra den här dieten. Men det får gå - det ger mig massor att jag faktiskt går ner och att jag kan äta mig mätt på pulvret.
Det har inte varit helt lätt att köra den här dieten. Men det får gå - det ger mig massor att jag faktiskt går ner och att jag kan äta mig mätt på pulvret.
tisdag, juni 05, 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)