Del 10

Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig, att låta dem förstå vad som behöver göras. Jag harklar mig lite lätt, spänner ögonen hårt på männen som sitter framför mig. En del viker undan med blicken direkt. Okej, då vet jag, de kan man lätt köra över om det blir frågor. Vissa av männen stirrar tillbaks på mig. En av dem är Werner, som har ett spefullt leende i mungipan. Tydligen är det här bara en lek för honom. Jag stramar upp mig, låter inte hans leende påverka mig.
”Som ni ser här på diagrammet så behövs det fler kvinnor i staden. Men hur ska vi göra för att få hit dem? Det här är några av mina förslag, och vad de kan betyda i kostnad.”
Jag visar diagrammen, kostnadsberäkningarna, sakerna som kommer behövas. Bland annat behövs det byggas ett nytt varuhus som inte bara inkluderar mat, utan även kläder, leksaker, och så vidare. Det behövs jobb för att kunna skapa detta varuhus. ”Men hur skapar man jobben”, frågar någon av männen. ”De kommer inte bara till oss?”
”Bra att du ställde den frågan. Jag tänkte just komma till det”, svarar jag med ett leende. ”Genom att bygga nya företag, använda sig av Internet i större utsträckning som företagsbas än vad man gör idag, Att hitta nya affärsideér och låta dessa ideér få sin bas hos kvinnor. De få företag som finns här i staden, och som har kvinnliga VD:ar, beror mest på att det är familjeföretag, som gått i arv. Kvinnorna har inte valt själva att ta dessa jobb. Visst, det finns undantag, men det är så marginellt i statistiken att det inte syns.”
Jag får ofta inta försvarsställning på dessa genomgångar eftersom man som kvinna blir ifrågasatt när man presenterar fakta. Det här är inte den första utredning jag gjort för kommunen, men det är hittills den största. Som tur är lyckas jag hålla känslorna utanför och inte påverkas av Werners leende. När jag presenterat min utredning för männen säger Werner att det är dags för en fika. Männen reser sig genast från sina stolar och går ner till kafeterian. Jag dröjer mig kvar och samlar ihop mitt material. Har inte riktigt lust att småprata med dessa politiker som kommer ifrågasätta 90% av det jag sagt på genomgången. När jag samlat ihop högen av papper tittar jag upp, och ser att Werner står och lutar sig mot dörrposten, med samma attityd och sneda leende som förut.
”Vill du följa med ner till fiket och ta en kaffe?”, frågar han.
”Nej tack, svarar jag stelt. Jag har saker att göra på rummet.”
”Kom igen, en kaffe skadar väl inte?”
Jag ser mig omkring. Det finns ingen i rummet.
”Jag orkar inte med den här leken, jag har saker att göra.”
”Snälla Diana?”
Han ändrar kroppsspråk, får ett vädjande uttryck i ansiktet.
”Nåväl, eftersom du ber så snällt så följer jag med”.
Vi pratar forcerat på vägen ner till kafeterian. Jag tar en smörgås, och en kopp te. Sätter mig ensam vid ett bord, vill inte prata mer med Werner nu. Vill tänka. Han sätter sig med sina partikamrater och berättar om den senaste golfrundan.
Jag är långt borta i tankarna. I natt var det så mysigt. Han var en annan person. Jag kunde förlita mig på honom, lämna över mig helt i hans famn. Idag är han föraktfull, homofobisk och arrogant. Vad är det för förlorad liten pojke som gömmer sig bakom den hårda masken? Det är endast när vi är ensamma som masken faller av. Då jag får se den riktiga Werner. Den man jag tycker så mycket om. Den man jag skulle kunna lämna allt för, bara han sa till mig att göra det. Men den mannen jag ser nu…. Det är ett hårt skal, en rent utav äcklig människa som sätter sig själv först och andra i andra hand.
. Jag kan inte leva med den här människan om han inte visar vem han egentligen är. Männen som sitter vid Werners bord skrattar åt hans kommentarer om den stackars människan han plågade livet ur senaste gången han var vid golfbanan. Naturligtvis skulle han få gå före, han är ju kommunalråd! Han uttrycker sitt förakt för människor inte har lika mycket pengar som honom. Då får jag nog. Han gör narr av mig, av människor som inte haft tur i sitt liv, utan som fått jobba hårt för att komma dit de är idag. Jag reser mig häftigt, slänger resterna i papperskorgen och går därifrån med utan att ens titta åt hans håll. Väl inne på mitt rum, jobbar jag så fort i ren frustration att jag kan gå en halvtimma innan jag brukar. Vilket i runda slängar innebär att jag får gå från jobbet 2 ½ timma efter jag egentligen slutat, istället för 3 timmar. Lättad bestämmer jag för att gå en promenad och njuta av det varma vädret innan det försvinner igen. Parken ligger precis runt hörnet. Jag vandrar ensam på ängen och sätter mig i gräset. När jag tänker tillbaka på dagen börjar jag gråta. Det känns så fruktlöst. Vad ska det här leda till egentligen? Han kommer inte lämna sin fru, det är dags att jag inser det. Han bara använder mig som en leksak, i väntan på något bättre. Det känns svårt att acceptera tanken. Men jag måste, jag kan inte lura mig själv längre.