Jag lägger armarna runt hans mida, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen. Han tar min hand, håller i den. Världen snurrar. Det enda jag ser är hans ögon som fixerar sig vid mina. I hörnet av cafeterian står en stereo. Ljudet på radion är på låg volym. Werner går med bastanta steg bort till stereon och höjer volymen. Vi dansar långsamt till musiken, en gammal rocklåt man dansade till på högstadiet. Jag drar in hans doft genom näsan. Det känns skönt och tryggt att vila huvudet mot hans axel. Werner är så mycket längre än jag, att jag når honom bara till axlarna.
Jag tittar upp mot honom. Han smeker min haka med pekfingret, lägger sin hand på min kind och drar mig intill honom. Jag sluter ögonen, känner hans läppar mot mina. Kyssen blir blöt, tungan känns sträv och hård. Tårar rinner nerför kinderna. Det här är så nära perfektion man kan komma. Men stunden känns bitterljuv. Jag undrar fortfarande om han menar allvar. Hans handlingar säger det. Men jag måste höra det från honom. Jag måste få höra orden. Jag måste få veta. Kommer han stanna hos mig, även om vi blir upptäckta? Om allt kommer ut?
Jag viskar fram hans namn. ”Werner... Kan du vara ärlig mot mig..? Jag kan inte vänta. Jag måste få veta.”
”Måste du veta”, frågar han. ”Kan vi inte bara leva i nuet... och se vart det här tar oss?”
”Du vet vad jag vill höra.”
”Men Diana.... . vad känner du för mig?”
”Det vet du. Det finns ingen annan, ingen är som du. Jag vill bara ha dig.”
”Är du helt säker på det? Du är ung, unga människor ändrar sig fort. Vad händer om ett par år? Du kanske tröttnar på mig.”
”Nej, Werner. Jag säger ju det. Jag kommer inte ändra mig. Men jag vet att min kärlek till dig har ett pris.Om vi blir upptäckta kanske du ångrar dig och går tillbaks till din fru. Kanske betyder ditt rykte mer för dig än kärleken.”
”Diana.. gör det inte så svårt för mig.. jag kan inte välja just nu. Du vet varför. Jag vill ge dig en ärlig chans. En chans att visa hur mycket du betyder för mig. Det kan jag inte göra när jag måste välja.”
Tårar rinner nerför mina kinder. Hans ord. De sårar mer än vad de är tänkt att göra. Jag förstår. Vi har alltid varit ärliga mot varandra. ”Bättre att han säger som det är än att han ljuger” försöker jag trösta mig själv med. Han kysser bort mina tårar. Försöker trösta mig.
Jag vill inte skiljas från honom, så jag frågar om han vill sova över hos mig. Han svarar att, ja, det vill han. Vi kommer överrens om att mötas vid hans bil. Jag skyndar mig att samla ihop mina saker och stänga av datorn i mitt arbetsrum. Väl ute, möts jag av sommarvärmen. Syrsorna låter i buskarna, fåglarna sjunger. Jag känner lukten av grillat kött från någonstans. Werners bil ligger lite undanskymt. Jag ställer mig och väntar. Det tar inte lång stund innan han kommer gåendes. Jag sätter mig i framsätet bredvid honom. Radion går igång när han vrider om nyckeln till motorn. En snabb biltur genom staden och vi är framme där jag bor. Jag går ut först för att se efter så ingen är ute. Jag har tur . Den jobbiga grannen sitter inte ute och röker ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar