Okaaay....
Jag har lyssnat nonstop på gubbrocksskivan jag brände igår. Det var meningen att den skulle bli en present till någon jag gillar (men är lite rädd för att erkänna det för mig själv). Naturligtvis fegade jag ur och vågade inte ge den. Förstår inte varför jag blir så nervös. Det är väl inget att bli nervös för? Det kanske kan uppfattas som lite konstigt att jag ger bort den till den personen men presenter uppskattas väl av alla även om det är någon man vanligtvis inte tror ska ge ?
Vi träffades idag i alla fall - och han frågade vad som stod på min pin - varför tittade han på mina pins? Suck. De sitter ju i brösthöjd. Var det inte mer förutsägbart än så... (Här tänker vi högt så det bara skriker...*fniss*). Han hejade glatt på mig och var en HELT annan människa än i måndags. Märkligt? Ja, faktiskt. Väldigt märkligt. Jag förstår mig inte på den här Jekyll& Hyde personligheten. Varför? Han vinner ingeting på att vara hård. Snarare tvärtom.
Om jag ändå kunde riva ut osäkerheten jag får i bröstet när vi träffas. Jag börjar åtminstone inte stamma som jag gjorde med Nisse, men om det går lika långt som det gick med Nisse i fråga om mitt beteende så kommer det ju dyka upp förr eller senare. Kanske inte. Jag hoppas verkligen inte det. För hur ska jag då kunna debattera mot honom om jag inte ens kan se honom i ögonen? För helskotta. Skärp dig Rebecca, sluta tänk så förbannat.
I sista stund kom jag på att jag ville låna det där häftet om regionsutredningen, men tyvärr hade han lånat ut det. De skulle köpa ett till sånt då det bara fanns ett sånt häfte i hela huset började han babbla om, han bad mig ringa. Jag frågade om han kunde mejla mig, men jag fick inget ordentligt svar på det. *suck*. Fem sekunder senare skildes vi åt. När jag började gå mot stan igen mötte jag ett par kompisar. Vi gick till parken och satte oss att prata en lång stund....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar