förlorade och återkomna

Under årens gång har jag vunnit och förlorat många vänner. Mest förlorat om jag ska vara ärlig. Jag blir less snabbt. Tålamod är inte en av mina stora dygder, plus det faktum att det inte är många som orkar med mig i längden på grund av hur jag är. Jag håller saker för mig själv även fast det är saker som kan få mig att explodera, är hemlig och litar inte på någon. Jag misstror alla tills de motbevisar mig.

På mellanstadiet fick jag min första vän. Vi umgicks väldigt intensivt det första året, sen tonades det ut mer och mer och hon började umgås med en annan tjej i klassen. Jag ”dög” när hon var sjuk. Jag fick aldrig någon mat hemma hos hennes föräldrar, även på helgerna. Vi bodde så pass långt ifrån varandra (tyckte jag) att det inte var någon idé att cykla hem och äta. Dessutom cyklade jag sällan till skolan, jag bodde ju 5 minuter ifrån den. Vi började umgås mest av en slump. Hon hade precis flyttat till stan och hängde på mig. Tyvärr var jag fel människa att hänga på. Jag ansågs mest som märklig i min klass. Det var aldrig någon som förstod sig på mig. Jag passade inte in någonstans. Jag var fattig. Mamma sydde mycket kläder till mig. Vi bodde mitt i stan. Jag åkte aldrig bil någonstans eftersom mamma inte hade körkort (och inte hade råd att köpa bil heller för den delen).
Efter sommaren fick jag nog, jag ville säga nej varenda gång hon ringde men jag sa ja för det mesta ändå. Jag var svag. Såklart blev jag ledsen när vi slutade umgås. Men jag lärde mig snabbt att människor sviker. Jag kunde inte umgås med någon annan än min kusin. Med henne kunde jag vara mig själv. Med henne kunde jag göra vad jag ville och inte skämmas för något. Kanske var det fel av mig att bli så bunden av henne så jag inte kunde umgås med någon annan. Men vart hittar man riktiga vänner? Inte i skolan i alla fall.

På högstadiet försökte jag skaffa mig flera vänner men det gick bara inte. Vart jag än gick kände jag mig utanför. Det var bara hos killarna jag kunde vara mig själv. Jag gick ensam genom högstadiet och längtade. Längtade efter en riktig vän. Jag grät ofta och förstod inte vad det som var fel på mig. Varför fick jag inga vänner? Jag spelade spelet. Trots det var jag inte med. Kanske var det för att jag alltid var så ärlig, och alltid sa vad jag tyckte, och brydde mig inte om vad någon tyckte om mig? Folk ringde hem till mig och skrattade i telefonen. Jag var naiv, godhjärtad. Jag trodde gott om många.

Emma, en klasskamrat sa till mig på gymnasiet att de inte visste om jag spelade bimbo eller om jag var det. Jag kunde häva ur mig vadsomhelst, närsomhelst. Jag tänkte ofta inte på vad jag sa eller förstod ironi. Jag var en driftkucku. Men sen i nästa stund så kunde jag blända folk med min hjärna så de inte visste vart de skulle ta vägen eller vad de skulle svara. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara nickade. Sårad blev jag, det förstod hon, men hennes mening var inte att såra mig.

Det här är svåra saker för mig att skriva, jag sitter med tårarna i ögonen för det mesta när jag tänker tillbaka på det här. Vänner är ett sårbart kapitel hos mig.

När jag slutade gymnasiet så fick jag vänner i grannskapet. Det blev att jag umgicks med dem mest efter skolan. De tyckte bara det var trevligt med tonårstjejer som hängde med dem. De flesta var i 25 års åldern dessutom, så det var ju lite spännande för oss tjejer. M var en av tjejerna som hängde med. Trots att hon var 13 så kunde vi umgås ändå. Men hon och jag slutade hänga med varandra efter att hon börjat högstadiet, vilket var på hösten. Cissi var nog en av de vännerna jag behöll under hela gymnasietiden. Men jag hade blivit trött på tjejer. Trots det fanns en längtan att umgås med dem, så då började jag hänga med Sofie. Men Sofie var en deppig historia.

07 min bästa vän

Min bästa vän. Jag har haft många vänner genom livet men ingen jag egentligen velat kalla min bästa vän. Vi har alltid vuxit ifrån varandra efter ett tag.
Jag har alltid haft önskebilder i huvudet om hur bästa vänner ska vara, och ingen av mina nära vänner har kunnat uppfylla det jag velat ha. En av mina gamla vänner uttryckte det lite bittert att jag citat "använder vänner till det jag vill ha dem till, sen drar jag min väg till nya äventyr".
Jag tror att det har mycket mognad att göra, och att i olika delar av livet har man olika behov.

Min första vän, vi kan kalla henne M, träffade jag under mellanstadiet. Vi umgicks jämt. Så mycket att jag till slut blev rädd för att säga nej till henne. Jag fick egentligen aldrig något stöd från henne. Men vi pratade mycket om allt mellan himmel och jord. Mest killar då förstås. Men det som var mest konstigt var att jag fick aldrig mat hemma hos henne. Min mamma bjöd alltid, oavsett vilken dag det var eller vad vi gjorde så bjöd hon aldrig på mat.
Hon hade en skitsnygg äldre bror som ofta hade med sig killar hem men som jag aldrig vågade säga flaska till. Till slut orkade jag inte umgås med henne längre utan drog mig undan. Hon fattade aldrig varför, jag hade ett sånt stort behov av att vara ensam bara, få läsa mina böcker och leva i min fantasivärld. Jag blev också sur på henne för att hon snodde killen jag var kär i. Sen slutade jag bara larva mig inför henne och slutade umgås med henne.
På högstadiet slutade jag inbilla mig att jag kunde få nära vänner, jag försökte inte ens utan bara umgicks med mig själv och mina böcker i tre års tid.
Det var en sommar som jag försökte vara vän med en tjej som var tre år yngre än jag själv och det gick bara inte. Däremot träffade jag S som gick i min parallellklass och vi umgicks ganska bra tills jag fick barn. Sen gick det inte längre, hon flyttade och vi tappade kontakten med varandra.
Hon var också den typiskt gnälliga typen och till slut tröttnar man på att ge tröstande ord och bara säger vad man egentligen tycker. Då la hon på luren och vi har inte pratat sen dess. Jag har inte ens velat ta upp kontakten. Herregud vad jag avskyr gnälliga människor!

Som ni kanske märker så funkar jag inte så bra ihop med tjejer. Det blir alltid någon form av rivalitet eller någon form av "uppvisning" mot varandra. Jag orkar inte med sånt. När jag var 19 förstod jag med ens att det där med tjejkompisar och jag, det är inte min grej helt enkelt. Så jag la av med att försöka vara vän med tjejer och började umgås med bara killar. Och det har jag hållit mig till sen dess. Det är egentligen det bästa, eftersom det aldrig är någon rivalitet eller snack, det är raka rör och det gillar jag. Om killen inte gillar det jag har på mig säger han det. Om han inte gillar vad jag gör säger han det.

Jag kan umgås med tjejer. De är inte onda eller dumma på något sätt. Men oftast då blir det tjejer som är lite manhaftiga och som är mer raka rör än omkringsnack.

Det vore hur mysigt som helst att ha en bra väninna men faktumet är att jag nog inte vill ha det, inte egentligen. Jag är för hemlig av mig och kan inte dela med mig av sådana saker man ska göra till sina bästa vänner. Jag berättar inte något för någon eller jo, jag gör det till vissa, men de är ytterst få och de vet mycket väl om vilka de är, hoppas jag i alla fall.

Poängen med bästa vänner är väl att man berättar allt för dem, och om man inte kan göra det, vad är det då för poäng med att ha en bästa vän?

Mobbing, och vad det kan göra med människor

"Kom igen lilla gumman", det är ju högt i tak här, och lite får du ju "tåla"...

Hur många gånger har man inte hört den meningen? Hur många gånger man inte blivit utsatt för härskartekniker som skrämmande nog är inget annat än ren och skär mobbing.


Under hela min grundskoletid blev jag utsatt för både utfrysning, fysisk och psykisk mobbing. Jag var en särart i skolan. Jag hade ett (för då tiden) annorlunda namn och eftersom min familj var fattig sydde mamma många av mina kläder och jag tyckte om att klä mig annorlunda än andra och var kanske inte så intresserad av att hitta på samma saker som mina jämnåriga. Jag har aldrig riktigt passat in. Det var väl inte förrän i 20års åldern det gick upp för mig varför jag alltid kände som om jag stod på sidan och såg på när andra lekte eller hade roligt på rasterna.

Mobbingen i skolan var av den väldigt subtila varianten. Eftersom det då inte fanns några lagar som backade upp de som mobbades, så fanns det inte mycket skolorna kunde göra mer än att skälla ut elever och till sist stänga av dem om de inte lydde.

Men för mig gjorde det saken bara värre när lärarna sa åt, för då fortsatte mobbingen i det subtila, bakom lärarnas ryggar. Jag kunde aldrig behålla vänner, för jag tröttnade på dem ganska snabbt eftersom det inte fanns någon som var "som jag".

På högstadiet gjorde jag allt för att passa in (och inte). Samtidigt som jag inte klädde mig som någon annan så gjorde jag verkligen allt för att mina klasskompisar skulle tycka om mig. Det funkade naturligtvis inte. Jag blev grovt mobbad, både av folk som gick i nian och killarna i min klass. Det handlade allt från att jag klädde mig som en clown (hade en blå jacka som hade vita prickar), inte var som "dom". Hur man nu om man skulle vara som "dom" lyckades jag nog aldrig lista ut. Poängen var att mentalt bryta ner mig tills jag grät. Då slutade de. Och det slutade varje gång med att jag grät. Vad det fanns för sjukt nöje i det förstod jag aldrig. När jag en gång i åttan gick till JC och köpte mig lite kläder som jag gillade så fick jag kommentaren i skolan "äntligen är du lite normalt klädd". I nian så pratade jag och min klasslärare om mina betyg och att jag kanske inte hade så mycket vänner/var lite utanför på skolan. Hon sa lite lamt "men du kanske har vänner på andra skolor här i stan", varpå jag lamt svarade "ja", för att slippa vidare frågor. Hade det varit jag idag som pedagog så hade jag pressat mig själv istället för att bara låta det vara och slippa jobbiga situationer. När jag tänker på det här och mycket det som hände mig på högstadiet så tänker jag mest tillbaka på det med bitterhet. På högstadiet handlade det om att anpassas eller dö. Ungefär. Men jag vägrade anpassa mig. Jag vägrade att "passa in" i deras mall för vad man fick och inte fick göra.

Men i och med det där så har jag aldrig kunnat lita på människor. Jag har lärt mig att gå vidare, för det kommer alltid finnas människor som sviker, poängen är att aldrig stanna upp och tänka efter eller försöka ge folk en chans till. "Fool me once, and you're out" - så har min filosofi varit och kommer alltid vara. Därför tar det lång tid för vissa att lära känna mig eftersom jag känner att jag inte kan lita på dem.

Under vuxen ålder har detta visat sig gång på gång att det är svårt att lita på människor. Tyvärr är det också så att även om jag har svårt att lita på människor så är jag även naiv eftersom jag under en lång period av tonåren drog mig undan alla och föredrog mitt eget sällskap (för där var jag alltid säker). Man lär sig ingenting då utan flyr in i böckernas värld istället.
Med naiviteten har det gjort att jag dragit åt mig en del näsbrännor, och anförtrott mig åt fel personer när jag desperat behövt någon att prata med.

Tror det var som värst när jag var med i ett lajv i en östgötsk stad där en av lajvarna ägnade sig åt en enorm hatkampanj mot allt och alla. Hen pratade inte skit om dig när du var i rummet, men gärna och mycket när du inte var där. Så fort man konfronterade hen så hade hen aldrig sagt något sådant, och kunde fejka en sjukdom bara för att få komma bort från en jobbig situation, så konflikträdd var hen. Hen startade gärna konflikter men hade nat.vis aldrig del i dem själv, det var alltid andra som gjorde saker. När hen försvann från lajvet blev det plötsligt mycket roligare igen, för då försvann allt drama. Men man var alltid tvungen att var mycket försiktig kring hen för det gick aldrig att säga något till hen, för då använde hen det alltid emot dig vid ett senare tillfälle.

Sen jag började med politiken har nog mobbingen och den tysta utfrysningen bara eskalerat. Inte från alla förstås, men från vissa har man fått förstulna kommentarer och pikar i ryggen. Jag förstår verkligen vart allt det här kommer ifrån. Men det handlar återigen om pöbelmentalitet, och den som är starkast i en grupp är den som sätter standarden för alla andra.

Ett varningens ord till dig som vill hålla på med politik.

• Lita inte på någon
• Håll på dina hemligheter
• Prata inte förtroligt med någon annan än dina partikamrater
• Allt du säger kan användas emot dig
• Dela inte dina idéer med någon förutom dina partikamrater
• och framför allt, för helvete,
  

Var inte HBT person, var inte annorlunda, säg inte annorlunda saker, ta emot skit, och fjäska fjäska fjäska till din tunga blir brun. Vill du ha makt, måste du göra så här. Vill du ha respekt (eller låtsad respekt iaf), måste man (tydligen) göra så här.

Jag skulle önska att det inte var så här. Men det är så här verkligheten ser ut.

Hör ni det, verklighetens folk?!

Det som gör mig ont också är att pöbelmentaliteten tycks ha tagit över; man pratar skit om människor bakom deras ryggar, man klättrar över lik för att få lite makt och pengar. Vore inte chansen att påverka något man man vill, istället för att kåta efter makt och pengar? Chansen att verkligen få göra något med samhället? Vart har politiken tagit vägen när man pratar skit och trycker ner människor verbalt och psykiskt? Varför ska man mobba och trycka ner människor?

Forskningen hävdar att människor som mobbar har vissa psykotiska drag och saknar empati. (Olweus, 1991). Mobbare njuter av att ha kontroll och den makt det innebär att trakassera någon. I vuxenmobbing måste alltid en syndabock utses och när man utsett syndabocken så trakasserar man och bryter ner den människan fullständigt och vänder alla emot den så att den måste sluta på sitt jobb eller sitt politiska uppdrag. Mobbing verkar alltid ha ursprunget ur något struktur eller organisatoriskt problem (dåliga chefer, dåliga ledare, dålig kontroll).

I den svenska lagen förklarar man det med "kränkande särbehandling" och detta är alltså ett arbetsmiljöbrott som man kan få påföljder för. Hur man ska komma tillrätta med detta inom den politiska organisationen /arbetsplatsen är mycket enkelt - man anmäler det till Diskrimineringombudsmannen då det ingår i Diskrimineringslagen.

Läs mer om lagen på : http://www.regeringen.se/sb/d/11043/a/111986
Vad gäller förtal kan man också anmäla detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rtal
Detta regleras i lag: 5 kap. Brottsbalken.


Kom ihåg.

TA INTE SKIT FRÅN NÅGON

Så länge du spelar med öppna kort har du inget att dölja och inget heller att skämmas eller bli trakasserad för. Så länge du är ärlig och dig själv hela vägen ska ingen säga åt dig vad du ska tycka eller säga.


































Disclaimer: för de som inte fattar ironi så är en del av texten rent uppenbart ironisk.

Det är lustigt..

Men historien upprepar sig gång på gång. Och visst är jag inte förvånad. Så fort människor lär känna mig så flyr de åt andra hållet. Nätkontakten är ytlig och ensidig och visst får man inte se hela historien bakom en människa. Jag tänker varje gång; men den här gången måste det bli annorlunda, han är ju inte samma person. Men jag börjar misstänka att relationen på något vis tar ”slut” eftersom man pratar så mycket online. Man har inget att prata om längre när man träffas. Sen kanske förväntningarna tar udden av att träffas också. Man bygger upp luftslott som visar sig kunna raseras ganska snabbt.

Jag har haft nätrelationer sen jag var 17, och inget av dem har hållt något vidare. Det är verkligheten som räknas, och den får man inte genom Internet. Genom Internet får man bara reda på de positiva sidorna. Sen kanske det hjälper om man har gemensamma referensramar och kan prata på samma nivå. Kan man inte det är mycket förlorat redan där.

Jag försöker gå igenom varför jag alltid hamnar här - lite lätt besviken. Jag försöker förstå vad det är som går fel alternativt varför jag tröttnar så fort. Är det mina förväntningar som bygger upp luftslott eller är det helt enkelt så att personen byggt upp en bild av sig själv som senare inte visar sig stämma? Är det jag som någonstans gör fel? Men jag är ju jag, och jag kan inte vara någon annan än mig själv. Det är klurigt. Det romantiska skimret när man träffas på riktigt försvinner också. Men är man någorlunda vuxen måste man ju kunna ta att man är människor med olika åsikter.

I textkonversationer är det också lätt att missförstå saker om man inte är noga med smilies. Egentligen är webkameror ett bra alternativ, men de kan ju inte heller visa känslor på ett bra sätt eftersom det bara blir en ytlig bild på en människa som någonstans där inne har känslor som går att dölja.

Men när det gäller vänner så tror jag det bästa sättet är att hålla det off-internet, det vill säga sköta det IRL så mycket som det bara går. Jag tror inte man kan skaffa sig bra vänner online egentligen. Det saknar något som man får när man träffas i verkligheten. Vad det än är. en känsla, ett sammanhang, så kan inte Internet ersätta det.

Det var en tuff lärdom, men det var också en bra lärdom. Det kanske kan lära mig att undvika sådana situationer i fortsättningen.