"Kom igen lilla gumman", det är ju högt i tak här, och lite får du ju "tåla"...
Hur många gånger har man inte hört den meningen? Hur många gånger man inte blivit utsatt för härskartekniker som skrämmande nog är inget annat än ren och skär mobbing.
Under hela min grundskoletid blev jag utsatt för både utfrysning, fysisk och psykisk mobbing. Jag var en särart i skolan. Jag hade ett (för då tiden) annorlunda namn och eftersom min familj var fattig sydde mamma många av mina kläder och jag tyckte om att klä mig annorlunda än andra och var kanske inte så intresserad av att hitta på samma saker som mina jämnåriga. Jag har aldrig riktigt passat in. Det var väl inte förrän i 20års åldern det gick upp för mig varför jag alltid kände som om jag stod på sidan och såg på när andra lekte eller hade roligt på rasterna.
Mobbingen i skolan var av den väldigt subtila varianten. Eftersom det då inte fanns några lagar som backade upp de som mobbades, så fanns det inte mycket skolorna kunde göra mer än att skälla ut elever och till sist stänga av dem om de inte lydde.
Men för mig gjorde det saken bara värre när lärarna sa åt, för då fortsatte mobbingen i det subtila, bakom lärarnas ryggar. Jag kunde aldrig behålla vänner, för jag tröttnade på dem ganska snabbt eftersom det inte fanns någon som var "som jag".
På högstadiet gjorde jag allt för att passa in (och inte). Samtidigt som jag inte klädde mig som någon annan så gjorde jag verkligen allt för att mina klasskompisar skulle tycka om mig. Det funkade naturligtvis inte. Jag blev grovt mobbad, både av folk som gick i nian och killarna i min klass. Det handlade allt från att jag klädde mig som en clown (hade en blå jacka som hade vita prickar), inte var som "dom". Hur man nu om man skulle vara som "dom" lyckades jag nog aldrig lista ut. Poängen var att mentalt bryta ner mig tills jag grät. Då slutade de. Och det slutade varje gång med att jag grät. Vad det fanns för sjukt nöje i det förstod jag aldrig. När jag en gång i åttan gick till JC och köpte mig lite kläder som jag gillade så fick jag kommentaren i skolan "äntligen är du lite normalt klädd". I nian så pratade jag och min klasslärare om mina betyg och att jag kanske inte hade så mycket vänner/var lite utanför på skolan. Hon sa lite lamt "men du kanske har vänner på andra skolor här i stan", varpå jag lamt svarade "ja", för att slippa vidare frågor. Hade det varit jag idag som pedagog så hade jag pressat mig själv istället för att bara låta det vara och slippa jobbiga situationer. När jag tänker på det här och mycket det som hände mig på högstadiet så tänker jag mest tillbaka på det med bitterhet. På högstadiet handlade det om att anpassas eller dö. Ungefär. Men jag vägrade anpassa mig. Jag vägrade att "passa in" i deras mall för vad man fick och inte fick göra.
Men i och med det där så har jag aldrig kunnat lita på människor. Jag har lärt mig att gå vidare, för det kommer alltid finnas människor som sviker, poängen är att aldrig stanna upp och tänka efter eller försöka ge folk en chans till. "Fool me once, and you're out" - så har min filosofi varit och kommer alltid vara. Därför tar det lång tid för vissa att lära känna mig eftersom jag känner att jag inte kan lita på dem.
Under vuxen ålder har detta visat sig gång på gång att det är svårt att lita på människor. Tyvärr är det också så att även om jag har svårt att lita på människor så är jag även naiv eftersom jag under en lång period av tonåren drog mig undan alla och föredrog mitt eget sällskap (för där var jag alltid säker). Man lär sig ingenting då utan flyr in i böckernas värld istället.
Med naiviteten har det gjort att jag dragit åt mig en del näsbrännor, och anförtrott mig åt fel personer när jag desperat behövt någon att prata med.
Tror det var som värst när jag var med i ett lajv i en östgötsk stad där en av lajvarna ägnade sig åt en enorm hatkampanj mot allt och alla. Hen pratade inte skit om dig när du var i rummet, men gärna och mycket när du inte var där. Så fort man konfronterade hen så hade hen aldrig sagt något sådant, och kunde fejka en sjukdom bara för att få komma bort från en jobbig situation, så konflikträdd var hen. Hen startade gärna konflikter men hade nat.vis aldrig del i dem själv, det var alltid andra som gjorde saker. När hen försvann från lajvet blev det plötsligt mycket roligare igen, för då försvann allt drama. Men man var alltid tvungen att var mycket försiktig kring hen för det gick aldrig att säga något till hen, för då använde hen det alltid emot dig vid ett senare tillfälle.
Sen jag började med politiken har nog mobbingen och den tysta utfrysningen bara eskalerat. Inte från alla förstås, men från vissa har man fått förstulna kommentarer och pikar i ryggen. Jag förstår verkligen vart allt det här kommer ifrån. Men det handlar återigen om pöbelmentalitet, och den som är starkast i en grupp är den som sätter standarden för alla andra.
Ett varningens ord till dig som vill hålla på med politik.
- Lita inte på någon
- Håll på dina hemligheter
- Prata inte förtroligt med någon annan än dina partikamrater
- Allt du säger kan användas emot dig
- Dela inte dina idéer med någon förutom dina partikamrater
- och framför allt, för helvete,
Jag skulle önska att det inte var så här. Men det är så här verkligheten ser ut.
Hör ni det, verklighetens folk?!
Det som gör mig ont också är att pöbelmentaliteten tycks ha tagit över; man pratar skit om människor bakom deras ryggar, man klättrar över lik för att få lite makt och pengar. Vore inte chansen att påverka något man man vill, istället för att kåta efter makt och pengar? Chansen att verkligen få göra något med samhället? Vart har politiken tagit vägen när man pratar skit och trycker ner människor verbalt och psykiskt? Varför ska man mobba och trycka ner människor?
Forskningen hävdar att människor som mobbar har vissa psykotiska drag och saknar empati. (Olweus, 1991). Mobbare njuter av att ha kontroll och den makt det innebär att trakassera någon. I vuxenmobbing måste alltid en syndabock utses och när man utsett syndabocken så trakasserar man och bryter ner den människan fullständigt och vänder alla emot den så att den måste sluta på sitt jobb eller sitt politiska uppdrag. Mobbing verkar alltid ha ursprunget ur något struktur eller organisatoriskt problem (dåliga chefer, dåliga ledare, dålig kontroll).
I den svenska lagen förklarar man det med "kränkande särbehandling" och detta är alltså ett arbetsmiljöbrott som man kan få påföljder för. Hur man ska komma tillrätta med detta inom den politiska organisationen /arbetsplatsen är mycket enkelt - man anmäler det till Diskrimineringombudsmannen då det ingår i Diskrimineringslagen.
Läs mer om lagen på : http://www.regeringen.se/sb/d/11043/a/111986
Vad gäller förtal kan man också anmäla detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rtal
Detta regleras i lag: 5 kap. Brottsbalken.
Kom ihåg.
TA INTE SKIT FRÅN NÅGON
Så länge du spelar med öppna kort har du inget att dölja och inget heller att skämmas eller bli trakasserad för. Så länge du är ärlig och dig själv hela vägen ska ingen säga åt dig vad du ska tycka eller säga.
Disclaimer: för de som inte fattar ironi så är en del av texten rent uppenbart ironisk.
