Marcus Birro

Jag och Mathilda hade sen länge bestämt att gå och se Marcus Birro i Nkpg, mest för att hitta på något tillsammans eftersom vi träffas så sällan numera. Jag kom lite tidigt, så jag strövade runt i Norrköping själv, letade efter lite skivor att köpa, och visst fanns det, men ack vilken mager plånbok jag hade med mig. Det var inga gummiband kring plånboken direkt. Men som alltid fastnade jag ändå på Vaxkupan... och köpte en pin som det stod "A hard-on doesn't count as personal growth".

Det var Mathilda som valde ut den...*fniss*

Vi gick in på diverse affärer, köpte ett par sexiga stayups som ska få W.A blöt i byxan på fredag....vi fastnade på Lustgården också och provade varsin korsett. Lovely! Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle köpa den eller inte. 349.50 kändes inte särskilt kul att lägga ut just då.
Utanför Lustgården stod Mr Fisk (eller Mike som han egentligen heter) och väntade. Vi drog en snabbfika ihop och hade skitkul alla tre, pratade om allt mellan himmel och jord i över en timma, och han var lika mysig och underbar som alltid. I löööv him!

Efter vi hade skilts åt så stressade jag och Mathilda vidare till Kulturkammaren, där vi betalade varsin biljett och satte oss för att vänta. En brud satt mitt emot oss och började med tillgjord röst deklarera att hon var "stolt" över att handla på Apoteket. Amen, ni fattar vad jag menar fortsatte hon när de andra började fnissa. Kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Synd bara att jag inte hade pennan uppe just då, hade säkert blivit en klassiskt tjuvlyssnat.se dialog.

När klockan var sju (klockan i Kulturkammaren visade fel förresten - mkt störande!) så rörde sig folk mot föreställningslokalen. Jag och M skyndade dit och trängdes lite för att få en bra plats. Vi satte oss längst fram, vid hörnet.

Först ut var Mars Lerneby, en singer-songwriter med betoning på typiska så-här-upplever-jag-mitt-samhälle texter. Hans texter passade väldigt bra ihop med Marcus. Jag förstår varför de hade sammanförts... eftersom han var från Göteborg undrade jag naturligtvis om han kände till Mayday, så jag bestämde mig för att prata med honom efter föreställningen.
Anyhoo.. innan Marcus gick på spelades en låt som jag tyckte var bra (var det måhända en Sisters Of Mercy låt...?)
Äntligen vart min väntan slut, och han kom fram från den mörka delen. Det pirrade till inom mig. Jag visste inte riktigt vad som väntade.
Men visst är han en lika stor teaterapa som Thorsten Flicnk! Den enda skillnaden mellan dem är att Thorsten spottar när han framför sin monolog... :)
Plus att Thorsten är teaterskolad på ett annat sätt. Men annars är de "skadade" av livet båda två. Drar fram smärtan och gör något underbart av det - igenkännbart, skrämmande och roligt. Båda använder sin kropp till fullo OCH är barfota på scenen (en liten rolig detalj sådär).

Jag skrattade så jag fick ont i magen, så rolig var föreställningen. Ibland utbröt spontana applåder när något var extra roligt (och fyndigt). Som alltid när jag går på konserter (eller föreställningar) lever jag så mycket i nuet att jag glömmer bort det mesta av föreställningen efteråt. Den här gången var jag inte lika nervös, det kändes mer som en polare skulle uppträda. Som om jag känt honom i flera år...

Han var avslappnad och rolig, kom av sig ett par gånger och började skrattam men hoppade snabbt in i monologen igen, endast ett tränat öga hade märkt de här små fadäserna. Det gjorde ingenting, han blev bara mer mänsklig på det sättet. Antar att man lär sig hantera avbrott naturligt på detta sätt när man framfört en föreställning tillräckligt många gånger.

Föreställningen handlade mycket om utanförskap och om "vanliga människor" och Marcus enorma rädsla för att bli "en vanlig människa". Ngt jag kunde relatera väldigt mycket till. Man vill ju inte vara som alla andra ändå? Enligt min erfarenhet skapar stabilitet att man "blir som alla andra". Man vänjer sig in med ett tankesätt. Man förstår inte hur det händer, men en dag står man bara där helt plötsligt och är "normal", vad det nu betyder. Det är lite som om man ger upp. Man kan inte fortsätta slåss mot väderkvarnar hela livet. Men man kan försöka göra revolution (förlåt det marxistiska ordvalet) på sitt eget lilla vis. Hur?, frågar du. Genom att vara en del av samhället och skrika högt när man ser ¨något fel. Inte bara sitta stilla och se på när det händer. Man kan inte göra revolution på en kafferast, men man kan åtminstone ta ett steg i den riktningen! Något sådant tror jag det var Marcus ville förmedla till oss.

Efteråt så var Mathilda och jag helt tagna. Hon sa att hon var jätteglad över att jag tagit med henne, och att hon definitivt ville följa med mig när Marcus släpper sin bok.
Vi fick stå en stund och vänta innan Marcus kom ut, han pratade med tidningen. När han väl kom ut verkade han superstressad, vilket jag tyckte var lite synd. Han signerade två böcker men pennan ville inte fungera. Så jag slet upp min, men någon hann i förväg. F-n också! Jag fick en instickare när han frågade varför jag hade pennor med mig - välförberedd svarade jag, var på Thorsten Flinck i går. Hur var han då? Helt jävla fucking underbar svarade jag teatraliskt. Så började han babbla om att han letat efter recensionen i Corren, men inte hittat någon osv. Jga vågade inte ställa några frågor (hade en del på lut, om man säger så), för han verkade så stressad. Innan vi skiljdes åt började han återigen fråga ut mig om T.P. Jag sa att de var lika, (eller rättare sagt - "ni är lika"). Det tog han som en komplimang sa han, och det tyckte jag att han skulle göra. Vi läses, ropade han efter mig, och så skildes vi åt.

Suck. Som vanligt, som med T.P så hade jag velat prata med honom mer. Men det kommer väl fler tillfällen hoppas jag.
Jag kände igen en del av texterna, han hade lagt ut dem på bloggen. Det var roligt att få höra dem live.

Slutsats: Gå och se Marcus Birro om du ännu inte gjort det. Du kommer inte ångra dig!

Tack Marcus. Du förgyllde min kväll med din uppenbarelse. Den här texten är till dig:

Nu kan jag gå ut och möta världen - Mikael Wiehe

Nu kan jag gå ut och möta världen
Nu kan jag gå ut och slå mej fram
Nu kan jag gå stormarna i möte
Nu, när jag har legat i din famn
Och jag vet
att du vet
vem jag är
Nu kan jag gå ut och möta livet
Nu kan jag va med i det som sker
Nu, när du har öppnat dina ögon
Nu, när du har lärt mej hur man ser
Och jag vet
att du vet
vem jag är

Träden är så gröna
Bergen är så höga
Himlen över jorden är så blå
Stjärnorna i natten
vindarna och vattnen
allting är så nära där vi står

Änglarna har somnat i sin himmel
Drottningen har somnat i sin säng
Fönsterna står öppnade mot vinden
Vandraren har äntli´n hittat hem
Och jag vet
att du vet
vem jag är

Thorsten Flinck

Ikväll ska jag se Doktor Flinck i Linköping. Jag har inte för stora förhoppningar, men är ändå väldigt nervös.....*iiihhh*

del 3

Mackorna smakar himmelskt gott. Kanske beror det på sällskapet, eller det sköna vädret. Det är tyst runt omkring oss. Fjärilar flyger förbi, vinden susar lätt i träden. Solstrålarna tränger igenom buskaget. Det är så här det borde vara jämt, tänker jag och myser.

Efter maten har smält en stund i våra magar kastar vi oss på varandra. Jag kan inte hålla mig ifrån Werner, han gör mig het bortom min fattningsförmåga. Den här gången är det jag som bestämmer. Han har inget att säga till om. När han tränger in i mig kan jag inte låta bli, jag måste ge ifrån mig något slags ljud. Kan inte förstå att en lem, som inte syns på utsidan kan bli så stor. Jag blir yr efter orgasmen, måste ligga ner och vila. Werner har hittat ett strå som han rör över min kropp, från knävecket till halsen, baksidan av öronen, munnen, axlarna, under armarna, vid armbågen, handleden, fingrarna... och så vidare. Det är så skönt att jag ryser. När yrseln inte känns lika betungande längre ger jag honom samma behandling han gav mig. Huvudet faller bakåt, ner på filten. Han blundar, och ler. De hårda skinkorna trycks ner mot filten, Werner har en muskulös kropp för sin ålder. När jag smekt hela hans kropp med strået en lång stund tittar jag på klockan. Han tittar upp på mig, kisar mot solen och frågar vad klockan är. "Din lunch slutade för två timmar sen", säger jag, och pekar på klockan.
"Hm. Oj då. Hur bortförklarar jag det här...?"
"Säg bara att du blev upptagen med att hjälpa din son med något brådskande. Nämn inga detaljer, då börjar de genast fråga ut dig om dem..."
"Låter som en bra förklaring." "Du har gjort sånt här förut" säger han, med sin berömda hårda röst.
"Ja man blir bra på att ljuga när man går i skolan..."
"Nämn inte skolan! Jag känner mig så gammal i jämförelse med dig då."
"Du är inte gammal. Du ser väldigt ung ut i jämförelse med de andra du jobbar med."
"Tack, men jag tror dig inte."
"Det är sant, tro det eller inte."
Vi klär på oss. Han följer mig till grinden, ser sig omkring för att vara säker på att ingen ser oss.
Snabbt ger han mig en lång tungkyss. Vill inte riktigt släppa mig, men måste gå sin väg.
"Jag ringer dig", är de sista orden jag hör från honom innan vi skiljs åt.

Väl hemma får jag ett mejl med orden: "Tack för hjälpen. Det funkade". Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året. Jag är inbjuden som "tjänsteman" i kommunen. Ännu en möjlighet att träffa Werner alltså. Men en svårighet. Det är ett offentligt möte. Hur ska vi kunna smita undan utan att det märks?

Inför kvällen ifråga gör jag mig i ordning upp till tänderna. Smink, nya kläder,smycken, stringtrosor, ny snygg svart push-up BH. Högklackade skor. Svarta stay-ups. Jag har aldrig varit snyggare i hela mitt liv känns det som. Innan jag går, sprutar jag lite parfym bakom öronen för att lukta gott. Jag ser mig själv i spegeln en sista gång, räcker ut tungan mot spegelbilden. Taxin som jag ringt för en stund sen står och väntar på mig precis utanför trappen. Perfekt!
Väl inne i festlokalen tar jag ett ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. Jag vet att han inte vill annat än slita av mig klänningen, men inte här, inte nu. Nu måste han hålla sig i kontroll. Mina arbetskamrater ger mig komplimanger för min vackra klänning. Jag skrattar, högt så att Werner ska höra och titta åt mitt håll. Vi bjuds in på restaurangen för en middag. Jag bestämmer mig för att sitta hos mina arbetskamrater. Ju mer alkohol som serveras på bordet, desto högre blir stämningen. Själv har jag bestämt mig för att inte dricka så mycket den här kvällen. Vill behålla kontrollen över mina handlingar. Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest. Jag lyckas haspla ur mig att vi ska dansa också, och till min förvåning accepterar Werner. Naturligtvis är han en utmärkt dansör, och för mig med lätta steg över dansgolvet. Folk tittar på oss. Vi låtsas inte om deras blickar utan dansar vidare. Vi har ingen ögonkontakt med varandra, jag är rädd att det kommer avslöja för mycket. Så jag tittar åt ett annat håll, vilket som helst, bara jag inte råkar möta hans blick. Werner sätter på sig sin stålmask som han har offentligt och visar ingenting. Men i mitt öra viskar han hur vacker jag är och hur mycket han vill ha mig just nu.

Del 2

<

Jag hejdar hans kyssar, trycker honom ifrån mig.
”Vi måste prata”, säger jag med allvar i blicken.
”Prata på du”, säger han nonchalant och sätter sig ner.

Åh, vad den där attityden gör mig galen! Varför fortsätter han med det där spelet trots att vi är ensamma?

”Vad vill du egentligen med mig?” ”Är det här bara ett spel dig?”
”Nej Diana, konstigt nog så är det inte det. Jag tycker du är bra, även om vi kanske inte kommer överrens i allt.”
”Varför leker du med mig då? Bestäm dig för vad du vill. ”
”Men både du och jag vet att det här vi har inte skulle göra underverk för våra respektive uppdrag inom kommunen. Inte för att tala om vad pressen spekulerade i bara för ett par veckor sen. Hur gick diskussionerna då? Hur såg folk på oss? Man kan inte bedriva saker seriöst.”
”Men betyder det verkligen så mycket för dig?”
”Ja, det gör det faktiskt. Det kan verka konstigt, men det gör det. Det går inte försöka göra saker när man blir sedd offentligt som en kåtbock. Folk misstror en.”
”Hur ska vi göra? Vill du fortsätta?”
”Varför tror du jag gick in hit?”
”Jag vet inte... för att du ville?
”För att jag inte kan få nog av dig. Jag ville vänta efter förra gången, var osäker på vad som egentligen hände, och varför det hände. Tänkte att det kanske bara var en sak som hände. Men det var det ju inte...”
Han reser sig upp, tar tag i mina händer och kysser dem i handflatan. Sedan lägger han sin hand på min kind och smeker den. Och för första gången ler han, mot mig, och ser mig i ögonen. Borta är det nonchalanta uttrycket.
Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Så här ärlig har han aldrig varit mot mig förut. Jag lägger min hand på hans, och ler blygt. Vi möts i en kyss, som får mitt huvud att snurra.

”Men Diana, vi kan väl komma överrens om en sak”, säger han efter kyssen.
”Jo, det kan vi göra. Men vad?”
”Att vi håller detta hemligt mellan oss två. Så länge. Så får vi se vad som händer. Är det okej med dig?”
”Jag antar det”.

Vi skiljs åt en timma senare. Jag känner mig sönderkysst av Werners läppar. Är glad. På stan träffar jag vänner som undrar vad som hänt mig. De känner inte igen mig påstår de. Jag ser glad ut, och jag lyser.
Veckorna går, och jag börjar undra om det som hänt med Werner bara var en dröm. Varför håller han mig på halster?
En kväll ringer han. Först så undrar jag vem det är, för jag känner inte igen rösten i telefonen.

”Kan vi träffas?”
”Ämen, hörru, du får inte göra så här”.
”Hur menar du?”
”Du får inte ge mig en massa löften och sen försvinna och komma tillbaka när det passar dig. Jag gillar inte sånt. Antingen så gör vi det här, eller inte.”
”Men du vet varför, vi inte kan...
”Jag är fullt medveten om det, det är inte det jag begär, utan att det kanske inte ska dröja tre veckor mellan varje möte. Det känns... inte bra.”
”Jag är en upptagen människa, det går inte att göra så mycket åt det”.
”Inte så pass upptagen att du kan upplåta en timma åt mig då och då”.
”Nej, det har du rätt i. Förlåt, jag ska försöka tänka på det i fortsättningen. Kan vi träffas i morgon? Vi kan äta lunch ihop..?”
”Ska vi gå ut på ett offentligt ställe tillsammans och äta lunch..? Var det inte du som nyss ville hålla det här hemligt?”
”Ja, det kanske var lite dumt..men det är den enda tiden jag har ledigt imorgon.”
”Vad sägs om att du möter mig i skogen bakom stadshuset så tar jag med mig lunch?”
”Varför inte. Det låter som en bra idé. Lite mindre offentligt också”.
”Vi ses imorgon vid 12.00 då.”

Så lägger vi på. Jag ställer mig med en gång och lagar i ordning lunchen tills imorgon. Det blir mackor med sallad, köttbullar och tomater. Jag gör iordning en ordentlig kaffetermos, för Werner är känd för sitt kaffedrickande på stadshuset.

Vi möts vid ingången till parken. Det är en varm vårdag, jag har en top i ett tunt tyg, och en kjol på mig. Det blåser lite, och svalkar mina ben skönt. Werner är klädd i beiga chinos, och en jeansskjorta. Han är brunbränd, men inte till överdrift. Till min överraskning tar han tag i min hand, svänger lite lätt med den. Han verkar på gott humör, mer än vanligt. Vi väljer ett undanskymt ställe, där ingen kan se oss, och vi kan se alla som eventuellt skulle gå förbi. Jag sprider ut filten på gräset, han plockar fram maten. Vi äter i tystnad och bara njuter av varandras sällskap.

Del 1

Vandrar genom staden. Det är en kylig morgon, frosten på träden glimmar i solen. Kall luft sipprar igenom kappan. Jag drar den tätare runt halsen för att inte frysa. I mitt huvud pågår tankar om morgonens möte. Varför hade Werner valt att vilja träffa mig på egen hand? Vad ville han mig?

Werner ringde mig igår kväll. Sagt att han ville träffa mig på tu man hand för att diskutera de rykten som uppstått i lokaltidningen. Han tyckte att vi behövde en gemensam strategi för att ta itu med det. Vad hade jag för val? Inte mycket visade sig efter det korta samtalet. Werner var ingen man kunde säga nej till. Så här var jag nu. Ån utanför stadshuset rör sig sakta i den kalla vinden. Jag går upp för stentrappan, öppnar dörren med kodlåset. Ingen är här än, det är tyst och stilla. Den stora salen känns ödslig, och mörk. Jag rör mig snabbt genom rummet, går upp för ännu en trappa och bort mot hörnet, till Werners arbetsrum.

Han har inte kommit än. Jag är först här. Tar av mig kappan, och sätter mig på stolen som finns utanför hans arbetsrum. Tankarna vandrar. På långt håll ser jag att han är på väg mot mig. Han är stilig. Viril trots sin ålder. Gråa stänk i det lockiga håret, vältränad mage. Han har kalla, bestämda blåa ögon. Är klädd i jeans och vit skjorta med väst och kavaj. Ingen slips, jag tror jag bara sett honom i slips vid väldigt formella tillfällen. Han ser nollställd ut. Kanske lite nervös, när jag tittar efter mer. Vi hälsar på varandra i hand, och jag gör misstaget av att torka av min hand på kjolen innan. Blir alltid så svettig i hans närhet. Han tittar lite avmätt på mig, men jag låtsas som ingenting.

”Ja, du kanske förstår varför jag kallat hit dig?”
”Nej”, svarar jag uppriktigt. ”Jag läser inte tidningarna. Och även om jag gjorde det, varför skulle jag bry mig? Det skadar inte mig personligen. Tycker att ryktena som tidningen skriver är roande. Jag vet själv vad som är sant och vad som inte är sant, eller hur? ”
”Ja, fast riktigt så enkelt är det inte Diana. Jag har ett offentligt namn som jag inte vill dra i smutsen. Förr eller senare måste jag kommentera ryktena, för att inte väcka löje bland medborgarna. Ju längre det får pågå desto mer kommer tidningen hitta på. Vi vet båda vad journalister kan göra när de inte har alla fakta i handen, eller hur?”

Ryktet som har gjort sig gällande i lokalpressen de senaste dagarna är att Werner och jag på något sätt skulle ha ett hemligt förhållande. Jag håller tidningen i handen och läser igenom artikeln där det står om oss. Jag känner journalisten i fråga, han brukar hitta på bra stories när han har tröttnat på att skriva om katter som räddats ur träd.

”Ja, okej då, vi får väl hitta på något om du tycker det känns så jobbigt”, svarar jag. ”Fast jag förstår fortfarande inte varför du var tvungen att dra hit mig så tidigt. Vi hade likväl kunnat träffas någonstans ute och pratat om det här, inte så här i hemlighet”.
”Jag tänkte på oss båda, ingen utav oss vill väl att våra medarbetare ska överskuggas av de här... ryktena, eller få reda på att du och jag träffas. Vi är trots allt svurna fiender i det offentliga.”

Vi pratar igenom uttalandet som vi var och en ska skicka till tidningen. Under samtalet märker jag att han tittar på mig på ett annat sätt än förut. Värderande. Granskande. Som om han ser något annat hos mig han inte sett förut. Jag har redan förut lagt märke till att han är oerhört sexig för sin ålder, trots de grå tinningarna, trots den något gubbiga attityden som han lägger till sig i offentliga sammanhang. Vi har egentligen inte så mycket gemensamt, förutom att vi inte tycker om varandra särskilt mycket. Han avskyr mig för att jag är ung och kvinna, jag avskyr honom för att han är gammal och gubbe i sina åsikter. Men den senaste halvtimman vi umgåtts har han varit riktigt trevlig. Dock bestämd.

Innan jag ska gå, tar vi i hand och ser på varandra i ögonen. Vi blir stående sådär. Det känns fånigt, men varken han eller jag verkar vilja släppa varandras händer. Plötsligt, innan jag vet ordet av, innan jag hinner reagera så blir jag upptryckt mot väggen, och våldsamt kysst. Med ena handen låser Werner dörren, den andra letar sig in under kjolen och hittar precis den punkten som får mig att kvida. Jag tar av honom västen, knäpper upp skjortan under de våldsamma kyssarna. Tungan är sträv och luktar kaffe. Werners kyssar är inte perfekta, lite slafsiga, men tungan, den vet vad den ska göra. Hans kropp som luktar gott av aftershave, är så skön emot min, hård och muskulös. Den gör mig yr. Kan inte koncentrera mig, vill bara ha mer. Han öppnar min skjorta med ett ryck, häktar av mig bh:n med snabba rörelser. Brösten känns plötsligt så tunga, och känsliga i hans händer. Bröstvårtorna knoppar sig när han smeker dem med tummarna samtidigt som han kysser mig. Jag smeker med handen på hans skrev. Det känns hårt. Det bultar, vill ut från det trånga i boxershortsen.

”Jag vill”, viskar jag. ”Nu, gör det nu.”

Med lätta rörelser, drar jag av honom skärpet och byxorna. Boxershortsen åker med i farten. Snabbt tar jag av mig trosorna, låter dem ligga på golvet. Han tar tag i mina ben, och lyfter upp mig. Tränger in i mig mot väggen. Jag drar efter andan när han fylls i mig. Det gör lite ont, han är så stor. Jag andas stövis, svettas. Det virvlar. Det blir svart framför ögonen, det pumpar i huvudet. Det dröjer inte länge innan vi båda får orgasm, stönande. Jag biter honom i ena örat, får smak av järn i munnen. Vi sjunker ner på golvet, båda helt slut. Det tar en stund innan vi båda hämtat andan. Han torkar snabbt av sin lem med lite snytpapper han hittar. Jag kan inte låta bli, jag ler.

Werner drar på mig trosorna, sätter på mig bh:n och knäpper min skjorta, men säger ingenting. Jag försöker söka ögonkontakt med honom, vill åtminstone få ett leende. Känner mig lite osäker på vad som kommer hända nu. Jag sätter mig ner på stolen, väntar på att han ska rätta till sina kläder igen. Känner mig fortfarande en smula yr efter orgasmen, något jag antar att jag delar med honom. När han fått på sig kläderna är det fortfarande tyst mellan oss.

Han sätter sig på stolen, betraktar mig. Jag gissar att han inte vet vad han ska säga, och väntar på mig istället. Jag börjar stamma fram att jag ska gå, och reser mig upp. Han tar tag i min arm och säger att jag ska vänta. Bara att han rör vid mig gör att luften känns elektrisk. Han vänder sig mot datorn och skriver ut pressmeddelandet jag ska ta med mig till pressen. Jag stoppar ner det i min väska och tar på mig kappan. Han ställer sig upp och går fram till mig, drar mig intill sig och kysser mig en lång stund. Vi säger ingenting till varandra, det enda som hörs är ljudet från kyssarna och klockan som tickar i hörnet. Efter en stund låter han mig gå.

Förvirrad går jag ut från stadshuset och går till tidningen med pressmeddelandet. Hela dagen känns som en dimma. Tankarna går hela tiden tillbaka till det som hände på morgonen. Jag har inte hört av honom något mer under dagen, bara ett officiellt mejl där det står att jag är inbjuden på ett möte.

Pressmeddelandet hamnar på tidningens första sida. Pressen spekulerar i vad som kan ha hänt, men det tystas ner ganska fort efter dementeringen. Jag har fortfarande inte hört något av Werner, han håller tyst. Efter att ryktet har försvunnit har vi ingen egentlig koppling till varandra längre, förutom de gånger vi träffas i offentliga sammanhang tillsammans.

Ett par veckor senare är jag inbjuden på ett möte tillsammans med Werner och några andra. Vi ska diskutera framtidsfrågor. Jag är förberedd upp till tårna, har läst på om de föreläsare som ska komma, och skrivit ner ett par frågor. Återigen går jag uppför trappan utanför stadshuset och låser upp med kodlåset. Jag går till mitt arbetsrum, klär av mig ytterkläderna och sätter mig på stolen. Läser igenom papprena jag har med mig och antecknar i marginalen. Det knackar på dörren. Kom in, ropar jag och in stiger Werner.
I mitt huvud går jag tillbaka till tiden för ett par veckor sen, minns orgasmen, och kyssen. Jag blir röd om kinderna, lägger händerna på dem för att dölja rodnaden.
Han tittar på mig lite förvirrat först, men stramar upp sig och säger åt mig att komma med eftersom mötet börjar. Jag följer med honom, som en skugga och går in i möteslokalen. Det är en typisk offentlig möteslokal med sköna stolar och ett stort fyrkantigt bord. Dock känns det litet och trångt, och ganska varmt. Vi hälsar på föreläsarna och de andra som är inbjudna till mötet. Jag får sitta bredvid Werner av någon outgrundlig anledning. Under mötets gång ställer jag många frågor, och debatterar vilt med Werner . Vi är totalt oense, och grälar på varandra. Under grälet känner jag hans hand på mitt lår. Jag försöker ignorera det. Tack o lov är det någon som har fått nog på vårat gräl och avbryter oss. Jag harklar till lite lätt, försöker flytta undan benet, men handen ligger fast på låret. Den rör sig uppåt, mot vissa varma punkter. Jag kan inte riktigt koncentrera mig på mötet längre, all fokus flyttas till handen som ligger varm och skön på låret. Pekfingret flörtar lätt på utsidan av mina trosor, vid klitoris. Jag tittar på Werner, men han är i full gång att diskutera något med föreläsarna. Som tur är, blir det kaffepaus. Jag springer till toaletten, varm av upphetsning och fingrar mig själv till en snabb orgasm. Blir alldeles kladdig, måste tvätta av mig med kallt vatten. Går tillbaka till mötet, och provocerar tillbaka, gör samma sak om Werner som han gjorde mot mig. Han protesterar inte. Drar sig inte undan. Försöker inte ta bort handen, utan andas bara lite djupare när jag känner att han kommer. Ingen på mötet har märkt något, förutom att vi varit lite mer arga på varandra än vad vi brukar vara.

Efteråt stannar jag kvar och pratar med föreläsarna, under förevisning att jag kanske får en pratstund med Werner efteråt. Föreläsarna går, och jag börjar gå mot mitt arbetsrum. När jag ska låsa upp dörren, petar någon mig på ryggen. När jag vänder mig står Werner där. Han ser sig ängsligt omkring, men det finns ingen där. Alla har gått för dagen. Snabbt går vi in i mitt rum och låser dörren. Han trycker upp mig mot väggen och kysser mig. Länge.

What classic movie/leader are you ?

What Classic Movie Are You?
personality tests by similarminds.com

What Famous Leader Are You?
personality tests by similarminds.com

Jaja. Hitler och Indiana Jones. Då stämmer väl den första bäst...

Within temptation - Angels och Stand My Ground

Sparkling angel I believe
You were my savior in my time of need.
Blinded by faith I couldn't hear
All the whispers, the warnings so clear.
I see the angels,
I'll lead them to your door.
There's no escape now,
No mercy no more.
No remorse cause I still remember
The smile when you tore me apart.

You took my heart,
Deceived me right from the start.
You showed me dreams,
I wished they'd turn into real.
You broke a promise and made me realize.
It was all just a lie.

Sparkling angel, I couldn't see
Your dark intentions, your feelings for me.
Fallen angel, tell me why?
What is the reason, the thorn in your eye?
I see the angels,
I'll lead them to your door
There's no escape now
No mercy no more
No remorse cause I still remember
The smile when you tore me apart

You took my heart,
Deceived me right from the start.
You showed me dreams,
I wished they turn into real.
You broke a promise and made me realize.
It was all just a lie.
Could have been forever.
Now we have reached the end.

This world may have failed you,
It doesn't give you a reason why.
You could have chosen a different path in life.

The smile when you tore me apart.
You took my heart,
Deceived me right from the start.
You showed me dreams,
I wished they turn into real.
You broke the promise and made me realize.
It was all just a lie.
Could have been forever.
Now we have reached the end.

I can see
when you stay low nothing happens
does it feel right ?

Late at night
things I thought I put behind me
haunt my mind

I just know there's no escape
now once it sets its eyes on you
but I won't run, have to stare it in the eye

Stand my ground, I won't give in
no more denying, I got to face it
won't close my eyes and hide the truth inside
if I don't make it, someone else will
stand my ground

It's all around
getting stronger, coming closer
into my world

I can feel
that it's time for me to face it
can I take it?

Though this might just be the ending
of the life I held so dear
but I won't run, there's no turning back from here

Stand my ground (repeat chorus)

All I know for sure is I'm trying
I will always stand my ground

Stand my ground, I won't give in (I won't give in)
I won't give up (I won't give up)
no more denying, I got to face it
won't close my eyes and hide the truth inside
if I dont make it, someone else will

Stand my ground, I won't give in
no more denying, I got to face it
won't close my eyes and hide the truth inside
if I don't make it, someone else will
stand my ground

Två låtar som betyder mycket för mig just nu. Tack vare dem överlevde jag vintern...

Ny musik

Ny musik på :

http://www.myspace.com/cosmicmusic

Varför har Lisa Loeb så rätt ?

I kept talking to myself
I had to get the words out of my head
So I did
You barely said a thing
You kind of heard me out and then you said

You said:
"You're crazy, why do you keep doing this?
Everything is fine."
Then I think, I'm crazy
I do this all the time
Until I start to think that nothing's even wrong

Maybe I am
Hiding in my own confusion
Maybe we're just
A picture in my head
Maybe what if it could be
The way I wish it really was
Maybe I don't wanna see it
The way it really is

Sometimes your intentions
Are totally impossible to read
What does that mean?
Sometimes even I
Have no idea what I need
I wish I did.

I'm crazy
Why do I keep doing this?
Everything is fine.
Then you think I'm crazy
I do this all the time
Until I start to think
That something's really wrong


Looking out my window
At the big blue sky
Lazy sun shining and so I run outside
To look for you
I look for you
And then it starts to rain

Maybe I am
Is that the way it really is?
Maybe we're just
A picture in my head
Maybe what if it could be
The way I wish it really was
Maybe I don't want to see it
The way it really is

Jag sa ju som det var, att jag ville prata. Att jag ville ha svar. Men allt du gjorde var att ignorera mig. Titta åt andra hållet. Sätta händerna för öronen. Jag ville bara prata! Städa bort spindelnätet i mitt hjärta. Ha någon odelade uppmärksamhet en kort stund. Att inte behöva bekymra mig om något en kort stund. Bara du och jag, på en filt. En varm vårdag. Bara prata. Om allt. Mellan himmel och jord. Känna mig behövd. Önskad. Känna att du verkligen vill vara där. Bara slappna av och inte behöva känna paniken i bröstet över att stunden snart ska vara slut. Att få se något annat i dina ögon än en längtan bort.

Jag kan inte spela svårfångad i din närhet. Minsta lilla blick du ger mig och jag är fast. Fast i ditt nät. Ju mer jag försöker ta mig ur det desto hårdare fastnar jag. Kan inte. Jag ger upp med en gång. Mina händer är fastbundna, bundna av det jag känner för dig. Den enda som kan skära upp repen är du. Men du tycks njuta av att se mig fastbunden. Som en katt och råtta lek dansar vi. Jag tar ett steg framåt, du ett steg bakåt. Jag följer med i dansen. Vi virvlar runt på golvet, runt, runt. Aldrig framåt, bara runt. Din svarta cape sveper över mitt ansikte och gör mig blind. Det enda jag ser när jag sluter mina ögon är hur dina händer vrider sig över i ett hårt grepp över min hals. Med bara ett ryck kan du få mig att sluta andas och sjunka ner på golvet. Som en förbannelse kan vi inte sluta dansa med varandra. För om vi gör det är allt över. Ibland önskar jag att du kunde göra slut på mitt lidande. Men ur lidandet föds stor konst och vad vore den stora konsten utan lidande?

Jag är verkligen galen. Galen i mitt lidande. Sent på nätterna när jag inte kan sova ansätter alla tankar mig om hur saker kunde varit. Men det är försent att ångra något nu. Tärningen är redan kastad.