Så när jag fick det blev jag naturligtvis glad. Men så roligt att ha det, kan jag aldrig säga att jag tyckt. Aldrig en månad utan den förbaskade jäkla mensvärken, aldrig en månad utan att tvingas ha med sig extra kläder till skolan, smussla lappar till klassföreståndaren på mellanstadiet för att man inte kunde vara med på gympan (ja, min klassföreståndare tillhörde det gamla gardet som inte förstod att det är bra att motionera när man har mens).
Men det var ju "de gamla tiderna". Eller rättare sagt, en skola någonstans i Småland i början på 90-talet. Vi pratade oerhört lite om kropp och känslor överhuvudtaget i skolan på den tiden. Nuförtiden är det lite bättre, men inte mycket. Förändring i skolans värld går långsamt...
Hur ska man förklara för en klassföreståndare att man har så ont i magen att man håller på att förgås? Hur ska man förklara att man mår så dåligt att man bara vill gå hem och lägga sig och sova tills det inte gör ont längre? Nej, just det, så jag vägrade gå till skolan de dagarna jag hade den värsta mensvärken.
På högstadiet blev det inte mycket bättre, tyckte jag. Det var aldrig någon sköterska som föreslog att jag skulle gå till ungdomsmottagningen och bli undersökt för att få tabletter mot mensvärk utskrivna. Vissa dagar bara snurrade det i huvudet, med hormonerna som gjorde en till ett "monster".
På högstadiet hade jag sex för första gången och kunde efter det börja använda tampong. Det kändes helt underbart, fantastiskt. Men tidigare, ungefär året innan hade Always börjat lansera sina ultratunna bindor som jag älskade. De luktade ingenting och man kände sig mycket fräschare. I vuxen ålder har jag tänkt : varför häller de alltid blå vätska på bindorna i reklamen, mensen är ju röd? Vad är det som är så ofräscht med att visa hur det verkligen ser ut?
Vidare sen på gymnasiet då, när en läkare äntligen tog min mensvärk på allvar och faktiskt gav mig värktabletter som fungerade. Tills jag då.. eh, en dag blev med barn. Mensen dröjde 1 vecka, 2 veckor, 3 veckor, 4 veckor... jag som alltid varit punktlig blev lite nervös. Men jag var gravid, testet var positivt. Abort fanns inte ens på kartan. Det blev en underbar liten brud som i vinter fyller 16 (!).
Men sen när jag blev vuxen (eh, ja, vad man nu är när man är vuxen) så har plötsligt mensen inte blivit lika jobbig längre. Plötsligt blev den ett sätt att kolla så man inte blivit med barn igen (puh, mensen kom den här månaden också, jipiie), ett sätt att veta : yes, jag är fertil, jag kan kolla när ägglossningen kommer. Till att också vara ångest: för ett par år sen uteblev plötsligt min mens. Jag hade den inte på flera månader. Den kunde komma vart sjätte månad istället för som tidigare, varje månad. Bara det var rätt så ångestladdat. Var jag sjuk? Hade jag endometrios? Varför hade jag så kraftig mensvärk jämt? (det som läkare säger att man får mindre mensvärk efter man fött barn, det stämmer inte....)
Efter två års ångest av oregelbunden mens så gick jag till läkaren och de hittade inget fel på mig, vare sig genom ultraljud eller undersökningar via mikroskop. Jag fick börja äta samma hormoner som du ska göra om du ska göra IVF och det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Ångestattacker och gråtattacker blev liksom vardag. Så det var ju tvärstopp, bara där.
Men sen helt plötsligt så bara hoppade den igång av sig självt igen.
slutklämmen: du kanske hatar den, du kanske älskar den. Men du skulle inte känna dig hel om du inte hade den.