Jag får ont i magen av all jobb-sökar stress. Jag hatar att vara arbetslös. Jag borde söka fler jobb men ju mer jag skriver dessa ansökningar desto mer prestationsångest får jag och allt bara låser sig . Mer och mer börjar det kännas som om jag har "missat mitt tåg" någonstans. Blev jag utslagen redan som nittonåring? Jag vägrar tro det. Ibland känns det så tröstlöst. Varför vill ingen ha mig? Jag är pigg, glad, och jävligt peppad på att jobba. Men det räcker liksom inte... :(
Man ska sälja sig själv, vara sin egen entreprenör och all det den där skiten.
Hur många brev jag har inte fått där det står "vi tackar för din ansökan men.... "
Jag har gått hos en jobbcoach som visserligen var underbar och peppade mig till tusen, men han kan ju inte rå för att jag inte får några jobb. På arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. Där säger de bara att jag ska gå tillbaka till skolan och skaffa mig en ordentlig examen. Jag har för sjutton gubbar en ordentlig examen! Jag behöver inte en till. Jag vill bara ha ett jobb. Ska det vara så svårt? Jag vet att jobb är inget man bara får, utan det måste man skaffa sig. Men när man försöker och försöker och försöker utan att få något, då är det ju något som är fel någonstans. Då måste man ju få hjälp för att försöka förstå vart nånstans problemet ligger.
Bara en praktik på 6 månader på en advokatfirma exempelvis skulle kunna ge oerhört mycket, men även om jag skulle kunna ordna det så kan jag inte göra det ens, eftersom det inte längre beviljas några praktikplatser. Situationen är, för mig, ganska låst då.
Jag känner mig så frustrerad och ledsen över att det ska vara så här. Jag vill ju ordna min ekonomiska situation. Jag vill ju jobba. Jag vill ju göra rätt för mig och inte bara gå hemma och vara sysslolös. Jag är inte lat, eller bortskämd. Jag kan många saker, bara jag får visa det! Man måste få göra några fel val i livet utan att bli straffad för det. Så frågan är vad man kan göra? Just nu ser jag ingen lösning på något utan blir bara ledsen så fort jag tänker på det. Hela situationen känns som ett evigt moment-22.
Nånstans där inne tär det här också självförtroendet, för ju längre jag går utan något att göra och utan en uppdaterad utbildning ju mindre värd på arbetsmarknaden blir jag.
Jag behöver inte gå några jobb-sökarkurser. Jag behöver inga peppkurser.
Jag vill bara ordna ett jobb!