Idag är det crossover-party på Fisken. En tid nu har det också varit artiklar på DN om personer som könskorrigerar sig eller som inte vill sorteras under benämningen "man" eller "kvinna".
Det har fått mig att fundera en hel del kring mitt eget kön och hur man känna sig.
Jag har aldrig känt mig särskilt feminin. Jag skrattar för högt, är för ärlig och burdus och har aldrig trivts med de begränsningar man har som född kvinna med kvinnliga könsorgan. Jag har aldrig riktigt trott på den här benhårda inställningen att man antingen är man eller kvinna. Kan man inte känna sig som båda? Eller måste man egentligen definiera sig?
Så när blir man kvinna då? Är det när man har bröst,en fitta och kan få barn? Men ...
En kille som könskorrigerar sig till kvinna kan ju inte få barn. Då är man väl inte kvinna? Eller?
En tjej som könskorrigerar sig till man kan ju fortfarande få barn om man korrigerar könsdelarna. Kan hen räknas som man då? Eller måste reproduktion räknas som något biologiskt?
Vart går gränsen mellan man och kvinna och vem bestämmer vad som är "rätt" och vad som är "fel"?
Man har forskat kring kön och kommit fram till att det finns ungefär sju olika typer av kön. Varför finns det då kvar den här benhårda inställningen till att man måste vara man eller kvinna. Vem bestämmer vilket kön du tillhör? Samhället? Du själv?
Själv har jag kommit fram till efter mycket funderande att jag nån gång för en dag faktiskt skulle vilja prova på hur det skulle vara att vara kille, dvs en biologisk kille med snopp. Men att gå därifrån till att könskorrigera sig till kille skulle jag inte göra. Även om jag inte är särskilt feminin så känner jag mig fortfarande som en kvinna, eller som någon uttryckte det: "I don’t feel feminine, I feel FEMALE".