Jag skulle vilja prata lite med dig, sa hon och stirrade honom rakt in i ögonen. Han kände sig obekväm, för det fanns ingenstans att gömma sig undan från den blicken. Vad vill du prata om med mig; frågade han. Kan vi gå in på ditt kontor, svarade hon. Jag vill inte ta det här ute. De nyfikna blickarna från hans kollegor avgör det. Okej, visst kan vi gå in till mitt kontor, säger han. Han låser upp dörren, och hon följer efter. Han sätter sig i skinnfåtöljen, snurrar lite grann på den, knapprar in lösenordet till datorn, vill vinna lite tid. Hon harklar sig högt. Åh förlåt, vad var det du ville?, säger han förvirrat och ler. Det är en sak jag vill be dig om. Min åsikt är den, att jag varit på det här stället i över ett år nu. Ändå så känns det inte som om jag får samma respekt som de andra. Hur menar du?, undrar han. Jo jag menar det att du fortfarande inte känner mig. Du ger dig heller inte tid till att lära känna mig. Du antar att jag är på ett sätt. Du ser hur jag klär mig och vad jag säger och bildar din uppfattning om mig på det. Men du har egentligen inte den blekaste aning om vem jag är eller vad jag står för. Det känns faktiskt lite frustrerande. Jag känner mig nedvärderad av dina härskartekniker för att få mig ur balans. Det är inte schysst. Jag hade en ganska bra uppfattning om dig innan; men den har ändrats nu. Jaså... det är alltså så här du tycker, svarar han. Ja, vad ska jag säga. Jag ville bara vara ärlig, säger hon. Det är inte min mening att vara elak. Men du måste förstå att jag kan inte gulla med dig hursomehelst, jag måste ju driva mina frågor på mitt sätt. Jag är ledsen om du tar det som om jag trampar på dig. Det är inte alls min mening. Då måste jag fråga dig, vad vet du egentligen om mig? Bortsett från vad andra har sagt till dig? Jag vill veta. Och var helt ärlig. Jag vet att du gillar att klä dig i svarta kläder. Att du är bohem. Att du har vissa radikala åsikter. Att du bor uppe i ”ghettot”......