Under årens gång har jag vunnit och förlorat många vänner. Mest förlorat om jag ska vara ärlig. Jag blir less snabbt. Tålamod är inte en av mina stora dygder, plus det faktum att det inte är många som orkar med mig i längden på grund av hur jag är. Jag håller saker för mig själv även fast det är saker som kan få mig att explodera, är hemlig och litar inte på någon. Jag misstror alla tills de motbevisar mig.
På mellanstadiet fick jag min första vän. Vi umgicks väldigt intensivt det första året, sen tonades det ut mer och mer och hon började umgås med en annan tjej i klassen. Jag ”dög” när hon var sjuk. Jag fick aldrig någon mat hemma hos hennes föräldrar, även på helgerna. Vi bodde så pass långt ifrån varandra (tyckte jag) att det inte var någon idé att cykla hem och äta. Dessutom cyklade jag sällan till skolan, jag bodde ju 5 minuter ifrån den. Vi började umgås mest av en slump. Hon hade precis flyttat till stan och hängde på mig. Tyvärr var jag fel människa att hänga på. Jag ansågs mest som märklig i min klass. Det var aldrig någon som förstod sig på mig. Jag passade inte in någonstans. Jag var fattig. Mamma sydde mycket kläder till mig. Vi bodde mitt i stan. Jag åkte aldrig bil någonstans eftersom mamma inte hade körkort (och inte hade råd att köpa bil heller för den delen).
Efter sommaren fick jag nog, jag ville säga nej varenda gång hon ringde men jag sa ja för det mesta ändå. Jag var svag. Såklart blev jag ledsen när vi slutade umgås. Men jag lärde mig snabbt att människor sviker. Jag kunde inte umgås med någon annan än min kusin. Med henne kunde jag vara mig själv. Med henne kunde jag göra vad jag ville och inte skämmas för något. Kanske var det fel av mig att bli så bunden av henne så jag inte kunde umgås med någon annan. Men vart hittar man riktiga vänner? Inte i skolan i alla fall.
På högstadiet försökte jag skaffa mig flera vänner men det gick bara inte. Vart jag än gick kände jag mig utanför. Det var bara hos killarna jag kunde vara mig själv. Jag gick ensam genom högstadiet och längtade. Längtade efter en riktig vän. Jag grät ofta och förstod inte vad det som var fel på mig. Varför fick jag inga vänner? Jag spelade spelet. Trots det var jag inte med. Kanske var det för att jag alltid var så ärlig, och alltid sa vad jag tyckte, och brydde mig inte om vad någon tyckte om mig? Folk ringde hem till mig och skrattade i telefonen. Jag var naiv, godhjärtad. Jag trodde gott om många.
Emma, en klasskamrat sa till mig på gymnasiet att de inte visste om jag spelade bimbo eller om jag var det. Jag kunde häva ur mig vadsomhelst, närsomhelst. Jag tänkte ofta inte på vad jag sa eller förstod ironi. Jag var en driftkucku. Men sen i nästa stund så kunde jag blända folk med min hjärna så de inte visste vart de skulle ta vägen eller vad de skulle svara. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara nickade. Sårad blev jag, det förstod hon, men hennes mening var inte att såra mig.
Det här är svåra saker för mig att skriva, jag sitter med tårarna i ögonen för det mesta när jag tänker tillbaka på det här. Vänner är ett sårbart kapitel hos mig.
När jag slutade gymnasiet så fick jag vänner i grannskapet. Det blev att jag umgicks med dem mest efter skolan. De tyckte bara det var trevligt med tonårstjejer som hängde med dem. De flesta var i 25 års åldern dessutom, så det var ju lite spännande för oss tjejer. M var en av tjejerna som hängde med. Trots att hon var 13 så kunde vi umgås ändå. Men hon och jag slutade hänga med varandra efter att hon börjat högstadiet, vilket var på hösten. Cissi var nog en av de vännerna jag behöll under hela gymnasietiden. Men jag hade blivit trött på tjejer. Trots det fanns en längtan att umgås med dem, så då började jag hänga med Sofie. Men Sofie var en deppig historia.