Jag brukade ha en tro på gud. Ett högre väsen. Men tron försvann i mina tidiga tonår när allt var emot mig. Uppvuxen i gudfruktiga Vetlanda, där man sjöng guds lov varje morgon när jag gick på lågstadiet fanns det inget att göra än att tro på Gud.
Jag försökte verkligen tro på Gud. Jag bad till honom (ja, för mig vad det en "honom") och jag bad till honom varje dag att ta mig bort från helveteshålan där jag mådde ytterst dåligt. Jag bad till honom att min far skulle älska mig, att jag skulle få vänner, riktiga vänner och att livet inte skulle kännas så jävligt som det gjorde ibland.
I fyran började jag på MIssionskyrkans Scout Kår. Mest för att ha något att göra på fritiden och för att träffa andra utanför skolan. Det var bön och gudstjänster i det fria och det enda med det andra. På sätt och vis var det bra, för det skapade en gemenskap. Men samtidigt...
det var inte hemma för mig. Så i sexan gick jag över till Svenska Kyrkans ungdom. Där kunde jag känna mig riktigt hemma. För där behandlade man Gud på ett annat sätt och det blev ett naturligt inslag i aktiviteterna. Vi var med i svenska kyrkans gudstjänster, framförde pjäser, sjöng på Lucia och hade roligt tillsammans, fast på ett avslappnat sätt och det fanns inget tvång i att delta om man inte ville.
Men någonstans på vägen förlorade jag min tro. Jag slutade be och mådde bara dåligt. På gymnasiet vände jag mig mot buddhismen och ville bli buddhistisk nunna.
Jag har alltid varit en sökare. Men Gud och jag har ett komplicerat förhållande. Som jag har till alla män. Jag kan inte riktigt förlika mig med att hans "bok" innehåller en massa motsägelser. Och jag vill tro att vi är födda för att älska varandra och vörda jorden, inte predika för andra att vår tro är den som är bäst.
Därför är jag inte längre troende utan agnostiker. Jag vill säga att det finns något därute som vakar över oss, men vad det är, det vet jag inte. Aliens, en högre mening, en gudom - vem vet? Jag har inga svar bara frågor.