Jag borde känna mig lycklig. Jag har allt som livet kan önska(Ja, förutom pengar då förstås, men det är inte viktigt). Varför känner jag då den där tomheten ibland, som suger till och gör mig ledsen. Jag ser på kärleksfilmer och längtar efter samma känsla som jag får av dem. Trots att jag har hur mycket kärlek som helst i mitt liv. Varför längtar jag hela tiden efter mer?
När jag ser på honom så tänker jag på hur vi skulle kunna ha det. Visst är allt en skön dröm bara, något som med all säkerhet aldrig kommer hända. Frågan är om drömmen är mer intressant än själva verkligheten. Jag tror att vi skulle bråka ihjäl oss med all säkerhet. Vissa människor kan man drömma ett helt liv om; och ändå aldrig komma närmare sanningen. Jag är så rädd bara att mina känslor är för ytliga, att mina handlingar avslöjar mig. Han ser på mig på det där konstiga sättet igen och jag försöker komma på något intelligent att säga när vi står tillsammans men det blir mest bara bladder av det hela. Jag försöker skämta med det låter bara onaturligt. Jag fattar inte hur jag ska bli avslappnad i hans närhet. Jag vill ju vara sådär cool och naturlig som alla andra kan vara.
Det var som om han såg på mig med avsmak när jag var upp-piffad. Han var mycket mjukare i sättet när jag träffade honom på morgonen, han stannade en stund och pratade med mig till och med, och för en gång skull så var inte hans ögon nere i min urringning.
Jag är så ... virrig. Jag vet inte hur jag ska göra längre för att få honom att se mig ordentligt, att se mig bakom allt den där ytliga skiten. Jag vill inte att det ska bli en massa n-skit av det igen för då bränner jag verkligen alla broar. Jag lägger så mycket band på mig att jag ibland går i skogen och bara skriker för att få ur mig alla känslor. Det känns som om jag närsomhelst kommer bara panga ur i hans närhet, häva ur mig något totalt irrationellt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar