del 2 av del 7

- Men kom igen, berätta nu!
- Okej, jag ska.
- Man säger att Werner har skaffat sig en älskarinna.
- Vilka är ”man”?
- Asch, du vet. Folk.
- Ehh... jaha. Och?
- Ingen vet vem hon är, han har verkligen lyckats hålla det hemligt den här gången.
”Så bra för honom”, säger jag oberört, men i inuti bankar hjärtat i 110.
”Om du ursäktar, så måste jag jobba vidare nu”, säger jag med effektiv röst.
”Ja, jag tänkte bara att du ville veta det.”
”Du tänkte nog snarare att jag ville höra det senaste skvallret”, skrattar jag.
”Haha, du har nog rätt. Vi ses i morgon Diana!”
Ninna reser sig och går ut. Dörren stängs efter henne.

Dagen närmar sig sitt slut, men jag känner ingen längtan efter att gå hem. Hemma väntar bara en tom lägenhet. Konstigt att man kan känna sig så ensam. Förut har jag alltid sökt ensamheten, numera avskyr jag den. Jag suckar djupt. Bäst att jobba vidare istället, och bli färdig med utredningen.
Det blir tystare och tystare i huset, folk åker hem till sina familjer. Tystnaden känns skön. Det är lättare att jobba när telefonen inte ringer stup i kvarten. Magen kurrar till. Kanske vore mat inte en sån dum idé trots allt. Jag går ner till kafeterian. Det är fortfarande någorlunda ljust ute, men solen håller på och gå ner. Det begynnande mörkret känns som en välsignelse. I kafeterian finns inte en kotte. Jag tar en pan-pizza ur frysen och värmer den i mikron. Medan panpizzan värms upp fyller jag ett glas med apelsinjuice. När klockan plingar på mikron, tar jag ut maten och sätter mig vid ett bord. Dagens tidning ligger på bordet, sönderläst. Det gör ont i mig. Tankarna kommer tillbaka, trots att jag inte vill det. De fastnar på Werner. Det enda jag kan tänka på är honom. Jag undrar....

Plötsligt står han där, i dörröppningen.

”Jaså, jobbar du över?”
”Ja, jag måste få undan lite, och det är alltid skönare att jobba på kvällen när ingen är här.”
”Jo, jag vet vad du menar, jag gör också det. Just nu väntar en hög med papper jag inte hunnit gå igenom inför morgondagens möte med de kommunala företagen. Men jag är så glad att du är här! Har tänkt på dig hela dagen. När vi möttes i trappan fick jag med all kraft försöka motstå att inte kyssa dig”, säger han med ett leende.Jag reser mig upp från stolen, och går fram till honom.
”Du vet, jag saknade dig i natt”, viskar han i mitt öra. Han smeker mig på kinden, lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt. Jag har aldrig sett honom så här förut. Han är en helt annan människa.
”Jag grät i natt”, svarar jag. Han ser orolig ut.
”Varför”?
” För att jag inte vet vad du vill. Vill du ha mig på riktigt, eller är det här bara en lek för dig? ”
”Diana... det är för tidigt att svara på det. Kan du inte vänta lite till...?”
”Jag vet inte om jag kan det...”
”Vill du veta vad jag känner för dig? Det här är mitt svar”.
Han lägger händerna på mina kinder, och kysser mig. Först försiktigt, långsamt, sen hårt och skoningslöst. Omvärlden försvinner. Jag lägger armarna runt hans midha, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen.