tisdag, juni 12, 2007
Fick ett fint brev idag.
Idag fick jag ett fint brev av en tjej jag lärt känna för ett par år sen. Det gjorde min dag. Tack! Du vet vem du är.
Katrine är underbar
http://kkielos.blogspot.com/2007/06/vilken-sosse-r-du.html
Katrine Kielos är underbar. Så här vet du vilken sosse du är. Kolla in länken och gör testet själva.
Katrine Kielos är underbar. Så här vet du vilken sosse du är. Kolla in länken och gör testet själva.
måndag, juni 11, 2007
In the evidence of it's brillance
In the demonstration of this evidence
Some have called it religion
This is not a coincidence
Would you like to try
Jag ska berätta en saga för er. En saga om en människa som levde under en illusion. En illusion om hur världen var. På bara en kort tid fick den här människan sina illusioner krossade av människor som var både fega och elaka. Kommentarer haglade om personen ifråga, var hon lämplig, hur var hon egentligen som människa? Det var ingen prinsessa som satt på sina höga hästar som vi pratar om,utan en vanlig människa, precis som du och jag. Den enda skillnaden mellan henne och andra var att hon inte hade samma moral som andra. Hon följde inte de moralkoder som satts ut i världen åt henne. Hon ansåg att varje människa får leva sitt eget liv, med sina egna moralkoder. Att livet var en gråzon,det fanns inget svart eller vitt - utan allt hela tiden handlade om tolkningar.
När hon valde att leva sitt eget liv, efter sitt eget huvud och inte efter samhällets förväntningar på henne, det var då som folk började reagera. Vartän hon gick såg hon blickarna, pratet bakom ryggen. Hon insåg till slut att hon inte kunde lita på någon. Det fanns ingen där som ville ställa upp för henne. Den enda hon kunde lita på var sig själv. Men hon vägrade ge efter för de andra. De skulle inte bestämma hur hon skulle leva sitt liv - det levde hon så bra själv!
Some have called it religion
This is not a coincidence
Would you like to try
Jag ska berätta en saga för er. En saga om en människa som levde under en illusion. En illusion om hur världen var. På bara en kort tid fick den här människan sina illusioner krossade av människor som var både fega och elaka. Kommentarer haglade om personen ifråga, var hon lämplig, hur var hon egentligen som människa? Det var ingen prinsessa som satt på sina höga hästar som vi pratar om,utan en vanlig människa, precis som du och jag. Den enda skillnaden mellan henne och andra var att hon inte hade samma moral som andra. Hon följde inte de moralkoder som satts ut i världen åt henne. Hon ansåg att varje människa får leva sitt eget liv, med sina egna moralkoder. Att livet var en gråzon,det fanns inget svart eller vitt - utan allt hela tiden handlade om tolkningar.
När hon valde att leva sitt eget liv, efter sitt eget huvud och inte efter samhällets förväntningar på henne, det var då som folk började reagera. Vartän hon gick såg hon blickarna, pratet bakom ryggen. Hon insåg till slut att hon inte kunde lita på någon. Det fanns ingen där som ville ställa upp för henne. Den enda hon kunde lita på var sig själv. Men hon vägrade ge efter för de andra. De skulle inte bestämma hur hon skulle leva sitt liv - det levde hon så bra själv!
Allt som var ditt
Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt
Du borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för din mun
Allt som var ditt
Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det måste va' ditt fel
Vem skulle ha trott dig?
Du fyllde i blanketten som inget
Och sen så var det borta
Allt som var ditt
Alla sömnlösa nätter
Allt rådlöst klamrande fast till allt som är konstant
Och allt som en gång var ditt
Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
De jävlarna ska skjutas
Jag har hört vad han heter
Jag står med ett gevär
Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt
Den starkaste låten jag hört i år.
Del 10
Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig, att låta dem förstå vad som behöver göras. Jag harklar mig lite lätt, spänner ögonen hårt på männen som sitter framför mig. En del viker undan med blicken direkt. Okej, då vet jag, de kan man lätt köra över om det blir frågor. Vissa av männen stirrar tillbaks på mig. En av dem är Werner, som har ett spefullt leende i mungipan. Tydligen är det här bara en lek för honom. Jag stramar upp mig, låter inte hans leende påverka mig.
”Som ni ser här på diagrammet så behövs det fler kvinnor i staden. Men hur ska vi göra för att få hit dem? Det här är några av mina förslag, och vad de kan betyda i kostnad.”
Jag visar diagrammen, kostnadsberäkningarna, sakerna som kommer behövas. Bland annat behövs det byggas ett nytt varuhus som inte bara inkluderar mat, utan även kläder, leksaker, och så vidare. Det behövs jobb för att kunna skapa detta varuhus. ”Men hur skapar man jobben”, frågar någon av männen. ”De kommer inte bara till oss?”
”Bra att du ställde den frågan. Jag tänkte just komma till det”, svarar jag med ett leende. ”Genom att bygga nya företag, använda sig av Internet i större utsträckning som företagsbas än vad man gör idag, Att hitta nya affärsideér och låta dessa ideér få sin bas hos kvinnor. De få företag som finns här i staden, och som har kvinnliga VD:ar, beror mest på att det är familjeföretag, som gått i arv. Kvinnorna har inte valt själva att ta dessa jobb. Visst, det finns undantag, men det är så marginellt i statistiken att det inte syns.”
Jag får ofta inta försvarsställning på dessa genomgångar eftersom man som kvinna blir ifrågasatt när man presenterar fakta. Det här är inte den första utredning jag gjort för kommunen, men det är hittills den största. Som tur är lyckas jag hålla känslorna utanför och inte påverkas av Werners leende. När jag presenterat min utredning för männen säger Werner att det är dags för en fika. Männen reser sig genast från sina stolar och går ner till kafeterian. Jag dröjer mig kvar och samlar ihop mitt material. Har inte riktigt lust att småprata med dessa politiker som kommer ifrågasätta 90% av det jag sagt på genomgången. När jag samlat ihop högen av papper tittar jag upp, och ser att Werner står och lutar sig mot dörrposten, med samma attityd och sneda leende som förut.
”Vill du följa med ner till fiket och ta en kaffe?”, frågar han.
”Nej tack, svarar jag stelt. Jag har saker att göra på rummet.”
”Kom igen, en kaffe skadar väl inte?”
Jag ser mig omkring. Det finns ingen i rummet.
”Jag orkar inte med den här leken, jag har saker att göra.”
”Snälla Diana?”
Han ändrar kroppsspråk, får ett vädjande uttryck i ansiktet.
”Nåväl, eftersom du ber så snällt så följer jag med”.
Vi pratar forcerat på vägen ner till kafeterian. Jag tar en smörgås, och en kopp te. Sätter mig ensam vid ett bord, vill inte prata mer med Werner nu. Vill tänka. Han sätter sig med sina partikamrater och berättar om den senaste golfrundan.
Jag är långt borta i tankarna. I natt var det så mysigt. Han var en annan person. Jag kunde förlita mig på honom, lämna över mig helt i hans famn. Idag är han föraktfull, homofobisk och arrogant. Vad är det för förlorad liten pojke som gömmer sig bakom den hårda masken? Det är endast när vi är ensamma som masken faller av. Då jag får se den riktiga Werner. Den man jag tycker så mycket om. Den man jag skulle kunna lämna allt för, bara han sa till mig att göra det. Men den mannen jag ser nu…. Det är ett hårt skal, en rent utav äcklig människa som sätter sig själv först och andra i andra hand.
. Jag kan inte leva med den här människan om han inte visar vem han egentligen är. Männen som sitter vid Werners bord skrattar åt hans kommentarer om den stackars människan han plågade livet ur senaste gången han var vid golfbanan. Naturligtvis skulle han få gå före, han är ju kommunalråd! Han uttrycker sitt förakt för människor inte har lika mycket pengar som honom. Då får jag nog. Han gör narr av mig, av människor som inte haft tur i sitt liv, utan som fått jobba hårt för att komma dit de är idag. Jag reser mig häftigt, slänger resterna i papperskorgen och går därifrån med utan att ens titta åt hans håll. Väl inne på mitt rum, jobbar jag så fort i ren frustration att jag kan gå en halvtimma innan jag brukar. Vilket i runda slängar innebär att jag får gå från jobbet 2 ½ timma efter jag egentligen slutat, istället för 3 timmar. Lättad bestämmer jag för att gå en promenad och njuta av det varma vädret innan det försvinner igen. Parken ligger precis runt hörnet. Jag vandrar ensam på ängen och sätter mig i gräset. När jag tänker tillbaka på dagen börjar jag gråta. Det känns så fruktlöst. Vad ska det här leda till egentligen? Han kommer inte lämna sin fru, det är dags att jag inser det. Han bara använder mig som en leksak, i väntan på något bättre. Det känns svårt att acceptera tanken. Men jag måste, jag kan inte lura mig själv längre.
”Som ni ser här på diagrammet så behövs det fler kvinnor i staden. Men hur ska vi göra för att få hit dem? Det här är några av mina förslag, och vad de kan betyda i kostnad.”
Jag visar diagrammen, kostnadsberäkningarna, sakerna som kommer behövas. Bland annat behövs det byggas ett nytt varuhus som inte bara inkluderar mat, utan även kläder, leksaker, och så vidare. Det behövs jobb för att kunna skapa detta varuhus. ”Men hur skapar man jobben”, frågar någon av männen. ”De kommer inte bara till oss?”
”Bra att du ställde den frågan. Jag tänkte just komma till det”, svarar jag med ett leende. ”Genom att bygga nya företag, använda sig av Internet i större utsträckning som företagsbas än vad man gör idag, Att hitta nya affärsideér och låta dessa ideér få sin bas hos kvinnor. De få företag som finns här i staden, och som har kvinnliga VD:ar, beror mest på att det är familjeföretag, som gått i arv. Kvinnorna har inte valt själva att ta dessa jobb. Visst, det finns undantag, men det är så marginellt i statistiken att det inte syns.”
Jag får ofta inta försvarsställning på dessa genomgångar eftersom man som kvinna blir ifrågasatt när man presenterar fakta. Det här är inte den första utredning jag gjort för kommunen, men det är hittills den största. Som tur är lyckas jag hålla känslorna utanför och inte påverkas av Werners leende. När jag presenterat min utredning för männen säger Werner att det är dags för en fika. Männen reser sig genast från sina stolar och går ner till kafeterian. Jag dröjer mig kvar och samlar ihop mitt material. Har inte riktigt lust att småprata med dessa politiker som kommer ifrågasätta 90% av det jag sagt på genomgången. När jag samlat ihop högen av papper tittar jag upp, och ser att Werner står och lutar sig mot dörrposten, med samma attityd och sneda leende som förut.
”Vill du följa med ner till fiket och ta en kaffe?”, frågar han.
”Nej tack, svarar jag stelt. Jag har saker att göra på rummet.”
”Kom igen, en kaffe skadar väl inte?”
Jag ser mig omkring. Det finns ingen i rummet.
”Jag orkar inte med den här leken, jag har saker att göra.”
”Snälla Diana?”
Han ändrar kroppsspråk, får ett vädjande uttryck i ansiktet.
”Nåväl, eftersom du ber så snällt så följer jag med”.
Vi pratar forcerat på vägen ner till kafeterian. Jag tar en smörgås, och en kopp te. Sätter mig ensam vid ett bord, vill inte prata mer med Werner nu. Vill tänka. Han sätter sig med sina partikamrater och berättar om den senaste golfrundan.
Jag är långt borta i tankarna. I natt var det så mysigt. Han var en annan person. Jag kunde förlita mig på honom, lämna över mig helt i hans famn. Idag är han föraktfull, homofobisk och arrogant. Vad är det för förlorad liten pojke som gömmer sig bakom den hårda masken? Det är endast när vi är ensamma som masken faller av. Då jag får se den riktiga Werner. Den man jag tycker så mycket om. Den man jag skulle kunna lämna allt för, bara han sa till mig att göra det. Men den mannen jag ser nu…. Det är ett hårt skal, en rent utav äcklig människa som sätter sig själv först och andra i andra hand.
. Jag kan inte leva med den här människan om han inte visar vem han egentligen är. Männen som sitter vid Werners bord skrattar åt hans kommentarer om den stackars människan han plågade livet ur senaste gången han var vid golfbanan. Naturligtvis skulle han få gå före, han är ju kommunalråd! Han uttrycker sitt förakt för människor inte har lika mycket pengar som honom. Då får jag nog. Han gör narr av mig, av människor som inte haft tur i sitt liv, utan som fått jobba hårt för att komma dit de är idag. Jag reser mig häftigt, slänger resterna i papperskorgen och går därifrån med utan att ens titta åt hans håll. Väl inne på mitt rum, jobbar jag så fort i ren frustration att jag kan gå en halvtimma innan jag brukar. Vilket i runda slängar innebär att jag får gå från jobbet 2 ½ timma efter jag egentligen slutat, istället för 3 timmar. Lättad bestämmer jag för att gå en promenad och njuta av det varma vädret innan det försvinner igen. Parken ligger precis runt hörnet. Jag vandrar ensam på ängen och sätter mig i gräset. När jag tänker tillbaka på dagen börjar jag gråta. Det känns så fruktlöst. Vad ska det här leda till egentligen? Han kommer inte lämna sin fru, det är dags att jag inser det. Han bara använder mig som en leksak, i väntan på något bättre. Det känns svårt att acceptera tanken. Men jag måste, jag kan inte lura mig själv längre.
Välkommen till Unimekistan
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=659472
Välskriven artikel om Kosovo. Jag äääälskar språket i den här artikeln. Tänk om jag kunde skriva så!
Välskriven artikel om Kosovo. Jag äääälskar språket i den här artikeln. Tänk om jag kunde skriva så!
söndag, juni 10, 2007
Werner Landsida, del 9
Som tur är, så är inte den jobbiga grannen ute och röker ikväll. Jag vinkar åt Werner att komma åt mitt håll. Jag låser upp dörren och vi går in.
”Åh....ehhh....”, stammar Werner fram när han ser min lägenhet.
”Det är okej, du behöver inte säga några plattityder om att jag har en trevlig lägenhet, jag har ju aldrig tid att göra något, så därför blir sakerna bara stående. Det är tråkigt, men så är det att jobba för kommunen. Ja, eh, det vet du ju redan”...,hasplar jag fram.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara fråga vart du har toaletten.”
”Åh, jaha.” Jag sjunker genom jorden. Gud, vad pinsamt! ”Den ligger här säger jag, och visar med ena handen.
Innan Werner stänger dörren till toaletten frågar jag om han är sugen på lite kvällsmat, en macka och te kanske?
”Kört hårt”, svarar han och försvinner in till toaletten.
Febrilt fixar jag fram maten, kokar teet och ställer fram kopparna och besticken.
”Oj, vad fint”, utbrister Werner när han kommer in till köket. ”Men inte behövde du duka fram allt det här, Jag hade nöjt mig med en enkel knäckemacka och ett glas juice. Det spelar egentligen ingen roll vad jag äter, bara jag gör det med dig”, säger han och ler.
Vi sätter oss ner och äter, pratar om vad som hänt under dagen – och den senaste tiden. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här varm, ombonad och lycklig. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att allt det här bara ska försvinna från mig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Vi glömmer bort tiden. När jag tittar på klockan visar den 0.00.
”Oj!”, utbrister Werner. ”Jag som ska på det där mötet i morgon… Det är nog bäst att jag går och lägger mig. Kommer du med mig?”
”Javisst, ska bara borsta tänderna först.”
”Ja just det ja, det glömde jag. Har du någon att låna ut?”
”Självklart, det är bara att ta i skåpet.”
Vi borstar tänderna tillsammans. Ser på varandra och ler, sköljer och spottar ut. I sovrummet hjälper Werner av mig med kläderna, drar av plagg efter plagg och ser på mig retsamt. Det kittlar till i magen. Werner är en bra älskare. Han kan vara både ömsint och våldsam. Vi kysser varandra, faller ner i sängen. Den är liten och trång, inte alls som hans stora dubbelsäng. Det är varmt i rummet, jag svettas, är varm. Känslorna exploderar åt alla håll. Han bygger upp en eld inuti mig, en eld som inte kan stoppas. Jag bara måste ha honom, i mig, hos mig, för alltid. Kan inte sluta, vill bara ha mer. Efter mycket utmattande sex somnar vi, och vaknar nästa dag av att klockan ringer. Jag rusar in i den kalla duschen, granskar min kropp i speglen. Jag har märken över hela kroppen, mest på halsen där Werners mun tycks gjort flera intryck. Jag orkar inte sminka över dem. Det får gå som det går, tänker jag. Werner har gjort i ordning frukost medan jag duschat, och duschar nu i sin tur. Han måste hem en sväng och byta kläder men lovar att skjutsa in mig till stadshuset. Vilket han gör, men han släpper av mig ett kvarter innan, så ingen märker att jag åkt i hans bil. När jag blir insläppt av receptionisten ler hon menande och pekar mot min hals och säger högt: ”Jaså, gick det vilt till i natt Diana? ”
”Ehh….. ja.. ”, svarar jag stammande. ”Jag fick napp på krogen, ni vet ju hur det är . ”
”Jaså”, jaha, så du säger det…. Nej det vet jag faktiskt inte… ”
”Nåväl, det är inte mycket att berätta, dessutom har du inget med det att göra…”
”Nej, det stämmer i och för sig”, säger receptionisten kort, och släpper in mig.
Tillbaka på jobbet igen. Men idag ska jag presentera utredningen för Werner och de andra, så jag skyndar mig till arbetsrummet. Måste bli färdig så fort som möjligt med det sista.
På eftermiddagen blir jag inkallad till stora salen, där vi vanligtvis har kommunfullmäktige möten. Jag har varit här förut, det är en stor sal med massor av stolar och runda bord som ser skräckinjagande ut. I salen hänger bilder på kommunalråd från förr i tiden. Jag tittar runt på tavlorna. Det är bara män, ingen kvinna. Runt bordet sitter också bara män. Inga kvinnor. Män i kostym. Män precis som Werner. Min utredning rör hur man kan påverka så att fler kvinnor flyttar till staden. Det är en mansdominerad stad, med yrken som mest fokuseras på styrka, inte så mycket på intelligens eller medkänsla. De få kvinnor som finns i staden jobbar inom vården eller äger egna företag. Werner kommer in precis när jag ska börja med att presentera utredningen. Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig.
”Åh....ehhh....”, stammar Werner fram när han ser min lägenhet.
”Det är okej, du behöver inte säga några plattityder om att jag har en trevlig lägenhet, jag har ju aldrig tid att göra något, så därför blir sakerna bara stående. Det är tråkigt, men så är det att jobba för kommunen. Ja, eh, det vet du ju redan”...,hasplar jag fram.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara fråga vart du har toaletten.”
”Åh, jaha.” Jag sjunker genom jorden. Gud, vad pinsamt! ”Den ligger här säger jag, och visar med ena handen.
Innan Werner stänger dörren till toaletten frågar jag om han är sugen på lite kvällsmat, en macka och te kanske?
”Kört hårt”, svarar han och försvinner in till toaletten.
Febrilt fixar jag fram maten, kokar teet och ställer fram kopparna och besticken.
”Oj, vad fint”, utbrister Werner när han kommer in till köket. ”Men inte behövde du duka fram allt det här, Jag hade nöjt mig med en enkel knäckemacka och ett glas juice. Det spelar egentligen ingen roll vad jag äter, bara jag gör det med dig”, säger han och ler.
Vi sätter oss ner och äter, pratar om vad som hänt under dagen – och den senaste tiden. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här varm, ombonad och lycklig. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att allt det här bara ska försvinna från mig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Vi glömmer bort tiden. När jag tittar på klockan visar den 0.00.
”Oj!”, utbrister Werner. ”Jag som ska på det där mötet i morgon… Det är nog bäst att jag går och lägger mig. Kommer du med mig?”
”Javisst, ska bara borsta tänderna först.”
”Ja just det ja, det glömde jag. Har du någon att låna ut?”
”Självklart, det är bara att ta i skåpet.”
Vi borstar tänderna tillsammans. Ser på varandra och ler, sköljer och spottar ut. I sovrummet hjälper Werner av mig med kläderna, drar av plagg efter plagg och ser på mig retsamt. Det kittlar till i magen. Werner är en bra älskare. Han kan vara både ömsint och våldsam. Vi kysser varandra, faller ner i sängen. Den är liten och trång, inte alls som hans stora dubbelsäng. Det är varmt i rummet, jag svettas, är varm. Känslorna exploderar åt alla håll. Han bygger upp en eld inuti mig, en eld som inte kan stoppas. Jag bara måste ha honom, i mig, hos mig, för alltid. Kan inte sluta, vill bara ha mer. Efter mycket utmattande sex somnar vi, och vaknar nästa dag av att klockan ringer. Jag rusar in i den kalla duschen, granskar min kropp i speglen. Jag har märken över hela kroppen, mest på halsen där Werners mun tycks gjort flera intryck. Jag orkar inte sminka över dem. Det får gå som det går, tänker jag. Werner har gjort i ordning frukost medan jag duschat, och duschar nu i sin tur. Han måste hem en sväng och byta kläder men lovar att skjutsa in mig till stadshuset. Vilket han gör, men han släpper av mig ett kvarter innan, så ingen märker att jag åkt i hans bil. När jag blir insläppt av receptionisten ler hon menande och pekar mot min hals och säger högt: ”Jaså, gick det vilt till i natt Diana? ”
”Ehh….. ja.. ”, svarar jag stammande. ”Jag fick napp på krogen, ni vet ju hur det är . ”
”Jaså”, jaha, så du säger det…. Nej det vet jag faktiskt inte… ”
”Nåväl, det är inte mycket att berätta, dessutom har du inget med det att göra…”
”Nej, det stämmer i och för sig”, säger receptionisten kort, och släpper in mig.
Tillbaka på jobbet igen. Men idag ska jag presentera utredningen för Werner och de andra, så jag skyndar mig till arbetsrummet. Måste bli färdig så fort som möjligt med det sista.
På eftermiddagen blir jag inkallad till stora salen, där vi vanligtvis har kommunfullmäktige möten. Jag har varit här förut, det är en stor sal med massor av stolar och runda bord som ser skräckinjagande ut. I salen hänger bilder på kommunalråd från förr i tiden. Jag tittar runt på tavlorna. Det är bara män, ingen kvinna. Runt bordet sitter också bara män. Inga kvinnor. Män i kostym. Män precis som Werner. Min utredning rör hur man kan påverka så att fler kvinnor flyttar till staden. Det är en mansdominerad stad, med yrken som mest fokuseras på styrka, inte så mycket på intelligens eller medkänsla. De få kvinnor som finns i staden jobbar inom vården eller äger egna företag. Werner kommer in precis när jag ska börja med att presentera utredningen. Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig.
lördag, juni 09, 2007
Ingen dum idé
Varmt! Väldigt väldigt varmt har det varit idag. Ändå har jag varit ute... :) Kanske borde stannat inne och jobbat med uppsatsen istället. Men jag kunde inte koncentrera mig...
Idag
Idag skulle jag opponerat på en uppsats. Men eftersom jag var inte var färdig så kunde jag inte åka in. Får hoppas att jag hinner den färdigt tills i höst i alla fall så jag kan gå på kristendomens historia om allt skulle skita sig med socialantropologin.
Egentligen är jag astrött på skolan - skulle vilja gå någon ettårig KY-utbildning och bli något på en gång så att jag slipper vänta på jobb....
Egentligen är jag astrött på skolan - skulle vilja gå någon ettårig KY-utbildning och bli något på en gång så att jag slipper vänta på jobb....
Jag går och går...
Och faktiskt så ger det resultat. Numera står det 75 på vågen istället för 78(!!!). Det som är skönt är väl att dieten ger något och inte bara är en massa beskymmer för ingenting. En vecka till bara, gå ner 5 kilo till vill jag stenhårt, så jättegärna. Gör jag det så blir jag hur glad som helst. Då har jag åtminstone kommit en bit på vägen.
Det har inte varit helt lätt att köra den här dieten. Men det får gå - det ger mig massor att jag faktiskt går ner och att jag kan äta mig mätt på pulvret.
Det har inte varit helt lätt att köra den här dieten. Men det får gå - det ger mig massor att jag faktiskt går ner och att jag kan äta mig mätt på pulvret.
tisdag, juni 05, 2007
torsdag, maj 31, 2007
Hur vill du ha det när du blir gammal?
Jag satt och funderade på det häromdagen. Vi kommer ju alla bli gamla, såvida vi inte dör i en bilolycka eller av en sjukdom....
Hur vill du ha det när du blir gammal? Bara 50talisterna kommer ju kräva ett helt annat vårdhem än det som finns idag. Dusch 2 gånger om dagen, ingen dragspelsmusik utan Bruce Springsteen och Company. De kommer kräva en helt annan standard än den som finns idag. Vilket innebär att det är ett framtidsjobb, eftersom det kommer kräva så mycket omorganiseringar och extra personal. Det kommer inte bara räcka med en teve på rummet längre, utan så mycket mer. Vi kommer vilja läsa, skriva, spela datorspel, kunna surfa på internet och använda våra mobiler även när vi blir gamla. Den maten som finns på hemmen kommer inte längre räcka till, nej nu vill vi ha pizza, pasta och inte en massa tråkiga potatis och kött maträtter...
Hur vill du ha det när du blir gammal? Bara 50talisterna kommer ju kräva ett helt annat vårdhem än det som finns idag. Dusch 2 gånger om dagen, ingen dragspelsmusik utan Bruce Springsteen och Company. De kommer kräva en helt annan standard än den som finns idag. Vilket innebär att det är ett framtidsjobb, eftersom det kommer kräva så mycket omorganiseringar och extra personal. Det kommer inte bara räcka med en teve på rummet längre, utan så mycket mer. Vi kommer vilja läsa, skriva, spela datorspel, kunna surfa på internet och använda våra mobiler även när vi blir gamla. Den maten som finns på hemmen kommer inte längre räcka till, nej nu vill vi ha pizza, pasta och inte en massa tråkiga potatis och kött maträtter...
söndag, maj 27, 2007
torsdag, maj 24, 2007
Winamp Utmaning
Man ska svara på de här frågorna med hjälp av sin iPod, för varje fråga ska man med hjälp av shuffle ta fram en låt som beskriver ens svar. Då jag inte äger någon iPod så kör jag Winamps randomiser.
How does the world see me?
Prince - When doves cry
How can you just leave me standing?
Alone in a world that’s so cold? (So cold)
Maybe I’m just too demanding
Will I have a happy life?
Whitney Houston - Didn’t we almost have it all
Ironi på hög nivå...
How can I make myself happy?
Camouflage - Love is a shield
There is a feeling
that flows through me,
when you are near
you make it real
and we could live for this ideal
Will I ever have children?
Wham - Wake me up before you go go
Tydligen ska jag dansa jitterbugg som en galning istället...
What is some good advice for me?
The Fixx - Red Skies
Should have taken warning it’s just
People mourning
Running, hiding, lost
Couldn’t find, find a place to go
What do I think my current theme song is?
Altered Images - I could be happy
i would like to climb high in a tree
i could be happy, i could be happy
or go to Skye on my holiday
i could be happy, i could be happy
maybe swim a mile down the Nile
i could be happy, i could be happy
all of these things i do
all of these things i do
to get away from you
get away, run away, far away, how do i?
get away, run away, far away, how do i
escape from you?
What does everyone else think my current theme song is?
Sabrina - Hot Girl
What song will play at my funeral?
R.E.M - It’s the end of the world as we know it
What type of women do I like?
James Brown - It’s a mans mans world
This is a man’s, a man’s, a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl
What is my day tomorrow going to be like?
Ulf Lundell - Underbart
Hon ringer från lobbyn och säger
att hon vill träffa mig
men det är inte mig hon vill träffa
Why am I here?
Nordman - Ännu glöder solen
Du tror att jag är farlig, men se på mig igen
Jag skänker dig det liv som brinner än
Jag tar dig genom vindarna, så länge jag finns till
What will people remember me for?
Queen - The Show must go on
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on!
What song will i get stuck in my head tomorrow?
Cyndi Lauper - Change of heart
Are there people outside waiting to take me away?
Skid row - Piece of me
You better hurry
To get a piece of me
Tydligen kommer de inte få fast mig i natt...
What will this year be all about?
Stefan Sundström - Dyrt att vara fattiglapp
Jahapp, det var ju en trevlig framtidsprognos..
Who loves me the most?
Cornelius Vreeswijk - Incestvisan
Tydligen min syster och min far.... :)
What am I most proud of?
Madonna - Live to tell
A man can tell a thousand lies, I’ve learned my lesson well
What do I regret the most?
Paris Hilton (ja jag veeeet) - Screwed (Alex G Remix)
A boy falls under the spell
Of a woman from Hell
It’s hard to take
Cause tonight, tonight
You could’ve found out I might
Have been the girl of your dreams
What is my deepest darkest secret?
Depeche Mode - Master and Servant
It’s a lot like life
This play between the sheets
With you on top and me underneath
What do I want to be when I grow up?
Radoka - Världen har gått sönder
What would I spend a million dollars on?
Anna Ternheim - Shoreline
Jag utmanar Isobel, Emma Gray Munthe och Banal! :)
How does the world see me?
Prince - When doves cry
How can you just leave me standing?
Alone in a world that’s so cold? (So cold)
Maybe I’m just too demanding
Will I have a happy life?
Whitney Houston - Didn’t we almost have it all
Ironi på hög nivå...
How can I make myself happy?
Camouflage - Love is a shield
There is a feeling
that flows through me,
when you are near
you make it real
and we could live for this ideal
Will I ever have children?
Wham - Wake me up before you go go
Tydligen ska jag dansa jitterbugg som en galning istället...
What is some good advice for me?
The Fixx - Red Skies
Should have taken warning it’s just
People mourning
Running, hiding, lost
Couldn’t find, find a place to go
What do I think my current theme song is?
Altered Images - I could be happy
i would like to climb high in a tree
i could be happy, i could be happy
or go to Skye on my holiday
i could be happy, i could be happy
maybe swim a mile down the Nile
i could be happy, i could be happy
all of these things i do
all of these things i do
to get away from you
get away, run away, far away, how do i?
get away, run away, far away, how do i
escape from you?
What does everyone else think my current theme song is?
Sabrina - Hot Girl
What song will play at my funeral?
R.E.M - It’s the end of the world as we know it
What type of women do I like?
James Brown - It’s a mans mans world
This is a man’s, a man’s, a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl
What is my day tomorrow going to be like?
Ulf Lundell - Underbart
Hon ringer från lobbyn och säger
att hon vill träffa mig
men det är inte mig hon vill träffa
Why am I here?
Nordman - Ännu glöder solen
Du tror att jag är farlig, men se på mig igen
Jag skänker dig det liv som brinner än
Jag tar dig genom vindarna, så länge jag finns till
What will people remember me for?
Queen - The Show must go on
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on!
What song will i get stuck in my head tomorrow?
Cyndi Lauper - Change of heart
Are there people outside waiting to take me away?
Skid row - Piece of me
You better hurry
To get a piece of me
Tydligen kommer de inte få fast mig i natt...
What will this year be all about?
Stefan Sundström - Dyrt att vara fattiglapp
Jahapp, det var ju en trevlig framtidsprognos..
Who loves me the most?
Cornelius Vreeswijk - Incestvisan
Tydligen min syster och min far.... :)
What am I most proud of?
Madonna - Live to tell
A man can tell a thousand lies, I’ve learned my lesson well
What do I regret the most?
Paris Hilton (ja jag veeeet) - Screwed (Alex G Remix)
A boy falls under the spell
Of a woman from Hell
It’s hard to take
Cause tonight, tonight
You could’ve found out I might
Have been the girl of your dreams
What is my deepest darkest secret?
Depeche Mode - Master and Servant
It’s a lot like life
This play between the sheets
With you on top and me underneath
What do I want to be when I grow up?
Radoka - Världen har gått sönder
What would I spend a million dollars on?
Anna Ternheim - Shoreline
Jag utmanar Isobel, Emma Gray Munthe och Banal! :)
måndag, maj 21, 2007
del 8
Jag lägger armarna runt hans mida, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen. Han tar min hand, håller i den. Världen snurrar. Det enda jag ser är hans ögon som fixerar sig vid mina. I hörnet av cafeterian står en stereo. Ljudet på radion är på låg volym. Werner går med bastanta steg bort till stereon och höjer volymen. Vi dansar långsamt till musiken, en gammal rocklåt man dansade till på högstadiet. Jag drar in hans doft genom näsan. Det känns skönt och tryggt att vila huvudet mot hans axel. Werner är så mycket längre än jag, att jag når honom bara till axlarna.
Jag tittar upp mot honom. Han smeker min haka med pekfingret, lägger sin hand på min kind och drar mig intill honom. Jag sluter ögonen, känner hans läppar mot mina. Kyssen blir blöt, tungan känns sträv och hård. Tårar rinner nerför kinderna. Det här är så nära perfektion man kan komma. Men stunden känns bitterljuv. Jag undrar fortfarande om han menar allvar. Hans handlingar säger det. Men jag måste höra det från honom. Jag måste få höra orden. Jag måste få veta. Kommer han stanna hos mig, även om vi blir upptäckta? Om allt kommer ut?
Jag viskar fram hans namn. ”Werner... Kan du vara ärlig mot mig..? Jag kan inte vänta. Jag måste få veta.”
”Måste du veta”, frågar han. ”Kan vi inte bara leva i nuet... och se vart det här tar oss?”
”Du vet vad jag vill höra.”
”Men Diana.... . vad känner du för mig?”
”Det vet du. Det finns ingen annan, ingen är som du. Jag vill bara ha dig.”
”Är du helt säker på det? Du är ung, unga människor ändrar sig fort. Vad händer om ett par år? Du kanske tröttnar på mig.”
”Nej, Werner. Jag säger ju det. Jag kommer inte ändra mig. Men jag vet att min kärlek till dig har ett pris.Om vi blir upptäckta kanske du ångrar dig och går tillbaks till din fru. Kanske betyder ditt rykte mer för dig än kärleken.”
”Diana.. gör det inte så svårt för mig.. jag kan inte välja just nu. Du vet varför. Jag vill ge dig en ärlig chans. En chans att visa hur mycket du betyder för mig. Det kan jag inte göra när jag måste välja.”
Tårar rinner nerför mina kinder. Hans ord. De sårar mer än vad de är tänkt att göra. Jag förstår. Vi har alltid varit ärliga mot varandra. ”Bättre att han säger som det är än att han ljuger” försöker jag trösta mig själv med. Han kysser bort mina tårar. Försöker trösta mig.
Jag vill inte skiljas från honom, så jag frågar om han vill sova över hos mig. Han svarar att, ja, det vill han. Vi kommer överrens om att mötas vid hans bil. Jag skyndar mig att samla ihop mina saker och stänga av datorn i mitt arbetsrum. Väl ute, möts jag av sommarvärmen. Syrsorna låter i buskarna, fåglarna sjunger. Jag känner lukten av grillat kött från någonstans. Werners bil ligger lite undanskymt. Jag ställer mig och väntar. Det tar inte lång stund innan han kommer gåendes. Jag sätter mig i framsätet bredvid honom. Radion går igång när han vrider om nyckeln till motorn. En snabb biltur genom staden och vi är framme där jag bor. Jag går ut först för att se efter så ingen är ute. Jag har tur . Den jobbiga grannen sitter inte ute och röker ikväll.
Jag tittar upp mot honom. Han smeker min haka med pekfingret, lägger sin hand på min kind och drar mig intill honom. Jag sluter ögonen, känner hans läppar mot mina. Kyssen blir blöt, tungan känns sträv och hård. Tårar rinner nerför kinderna. Det här är så nära perfektion man kan komma. Men stunden känns bitterljuv. Jag undrar fortfarande om han menar allvar. Hans handlingar säger det. Men jag måste höra det från honom. Jag måste få höra orden. Jag måste få veta. Kommer han stanna hos mig, även om vi blir upptäckta? Om allt kommer ut?
Jag viskar fram hans namn. ”Werner... Kan du vara ärlig mot mig..? Jag kan inte vänta. Jag måste få veta.”
”Måste du veta”, frågar han. ”Kan vi inte bara leva i nuet... och se vart det här tar oss?”
”Du vet vad jag vill höra.”
”Men Diana.... . vad känner du för mig?”
”Det vet du. Det finns ingen annan, ingen är som du. Jag vill bara ha dig.”
”Är du helt säker på det? Du är ung, unga människor ändrar sig fort. Vad händer om ett par år? Du kanske tröttnar på mig.”
”Nej, Werner. Jag säger ju det. Jag kommer inte ändra mig. Men jag vet att min kärlek till dig har ett pris.Om vi blir upptäckta kanske du ångrar dig och går tillbaks till din fru. Kanske betyder ditt rykte mer för dig än kärleken.”
”Diana.. gör det inte så svårt för mig.. jag kan inte välja just nu. Du vet varför. Jag vill ge dig en ärlig chans. En chans att visa hur mycket du betyder för mig. Det kan jag inte göra när jag måste välja.”
Tårar rinner nerför mina kinder. Hans ord. De sårar mer än vad de är tänkt att göra. Jag förstår. Vi har alltid varit ärliga mot varandra. ”Bättre att han säger som det är än att han ljuger” försöker jag trösta mig själv med. Han kysser bort mina tårar. Försöker trösta mig.
Jag vill inte skiljas från honom, så jag frågar om han vill sova över hos mig. Han svarar att, ja, det vill han. Vi kommer överrens om att mötas vid hans bil. Jag skyndar mig att samla ihop mina saker och stänga av datorn i mitt arbetsrum. Väl ute, möts jag av sommarvärmen. Syrsorna låter i buskarna, fåglarna sjunger. Jag känner lukten av grillat kött från någonstans. Werners bil ligger lite undanskymt. Jag ställer mig och väntar. Det tar inte lång stund innan han kommer gåendes. Jag sätter mig i framsätet bredvid honom. Radion går igång när han vrider om nyckeln till motorn. En snabb biltur genom staden och vi är framme där jag bor. Jag går ut först för att se efter så ingen är ute. Jag har tur . Den jobbiga grannen sitter inte ute och röker ikväll.
lördag, maj 19, 2007
Aj aj aj
Usch. Fortfarande bakis.
Hade en kul kväll i går med bandet Captain Orange. Vi var färdiga med Ung Vänster konserten runt 22.00, så det blev en tur till närmsta ställe som serverar alkohol. Där satt vi en stund och pratade om allt mellan himmel och jord innan vi drog vidare till nästa ställe som var lite trevligare. Jag fick smaka ett mörkt öl. Jag som vanligtvis inte är så förtjust i mörkt öl tyckte det var jättegott...
Det hände inget spektakulärt med kvällen, men det var kul att få träffa folk och arrangera konserten och se till att allt fungerade.
Snart är det dags för kvällen jag ser fram emot. Det krymper allt närmare. Jag är faktiskt nervös. Vet inte varför bara.
Hade en kul kväll i går med bandet Captain Orange. Vi var färdiga med Ung Vänster konserten runt 22.00, så det blev en tur till närmsta ställe som serverar alkohol. Där satt vi en stund och pratade om allt mellan himmel och jord innan vi drog vidare till nästa ställe som var lite trevligare. Jag fick smaka ett mörkt öl. Jag som vanligtvis inte är så förtjust i mörkt öl tyckte det var jättegott...
Det hände inget spektakulärt med kvällen, men det var kul att få träffa folk och arrangera konserten och se till att allt fungerade.
Snart är det dags för kvällen jag ser fram emot. Det krymper allt närmare. Jag är faktiskt nervös. Vet inte varför bara.
torsdag, maj 17, 2007
Textmassor....lösa tankar som driver runt
Så här blir det när man får inspiration och inte riktigt kan lägga ifrån sig pennan...
My friend
Long gone
Far away
In the sky
You left me behind
Left me with questions
That don't have answers
Why did you leave me
Was it your time to go
If you only knew
I miss you so
I can never have you back
You're gone, far away
To a place where I can't reach you
When I meet my maker
I hope you will be there
To guide me
To walk beside me
To tell me it's alright
To tel me I don't have to fight
To never let me out of your sight
ever again
Hey boy
Did you know
I've been trying to talk to you
For a long time now
I thought I could reach you with my thoughts
You see,
I made a stupid mistake
I was confused
I was bruised
I know, there's no excuse for what I did
god forbid
But I'm over saying sorry to you
People tell you many lies
They give you stupid advice
Hey boy,
I'm telling you
All there is to know about me
I just want you to see
The real me
I didn't mean to hurt you
I didn't mean to make you cry
There's no point in asking why
Let's just say good-bye
My friend
Long gone
Far away
In the sky
You left me behind
Left me with questions
That don't have answers
Why did you leave me
Was it your time to go
If you only knew
I miss you so
I can never have you back
You're gone, far away
To a place where I can't reach you
When I meet my maker
I hope you will be there
To guide me
To walk beside me
To tell me it's alright
To tel me I don't have to fight
To never let me out of your sight
ever again
Hey boy
Did you know
I've been trying to talk to you
For a long time now
I thought I could reach you with my thoughts
You see,
I made a stupid mistake
I was confused
I was bruised
I know, there's no excuse for what I did
god forbid
But I'm over saying sorry to you
People tell you many lies
They give you stupid advice
Hey boy,
I'm telling you
All there is to know about me
I just want you to see
The real me
I didn't mean to hurt you
I didn't mean to make you cry
There's no point in asking why
Let's just say good-bye
onsdag, maj 16, 2007
del 2 av del 7
- Men kom igen, berätta nu!
- Okej, jag ska.
- Man säger att Werner har skaffat sig en älskarinna.
- Vilka är ”man”?
- Asch, du vet. Folk.
- Ehh... jaha. Och?
- Ingen vet vem hon är, han har verkligen lyckats hålla det hemligt den här gången.
”Så bra för honom”, säger jag oberört, men i inuti bankar hjärtat i 110.
”Om du ursäktar, så måste jag jobba vidare nu”, säger jag med effektiv röst.
”Ja, jag tänkte bara att du ville veta det.”
”Du tänkte nog snarare att jag ville höra det senaste skvallret”, skrattar jag.
”Haha, du har nog rätt. Vi ses i morgon Diana!”
Ninna reser sig och går ut. Dörren stängs efter henne.
Dagen närmar sig sitt slut, men jag känner ingen längtan efter att gå hem. Hemma väntar bara en tom lägenhet. Konstigt att man kan känna sig så ensam. Förut har jag alltid sökt ensamheten, numera avskyr jag den. Jag suckar djupt. Bäst att jobba vidare istället, och bli färdig med utredningen.
Det blir tystare och tystare i huset, folk åker hem till sina familjer. Tystnaden känns skön. Det är lättare att jobba när telefonen inte ringer stup i kvarten. Magen kurrar till. Kanske vore mat inte en sån dum idé trots allt. Jag går ner till kafeterian. Det är fortfarande någorlunda ljust ute, men solen håller på och gå ner. Det begynnande mörkret känns som en välsignelse. I kafeterian finns inte en kotte. Jag tar en pan-pizza ur frysen och värmer den i mikron. Medan panpizzan värms upp fyller jag ett glas med apelsinjuice. När klockan plingar på mikron, tar jag ut maten och sätter mig vid ett bord. Dagens tidning ligger på bordet, sönderläst. Det gör ont i mig. Tankarna kommer tillbaka, trots att jag inte vill det. De fastnar på Werner. Det enda jag kan tänka på är honom. Jag undrar....
Plötsligt står han där, i dörröppningen.
”Jaså, jobbar du över?”
”Ja, jag måste få undan lite, och det är alltid skönare att jobba på kvällen när ingen är här.”
”Jo, jag vet vad du menar, jag gör också det. Just nu väntar en hög med papper jag inte hunnit gå igenom inför morgondagens möte med de kommunala företagen. Men jag är så glad att du är här! Har tänkt på dig hela dagen. När vi möttes i trappan fick jag med all kraft försöka motstå att inte kyssa dig”, säger han med ett leende.Jag reser mig upp från stolen, och går fram till honom.
”Du vet, jag saknade dig i natt”, viskar han i mitt öra. Han smeker mig på kinden, lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt. Jag har aldrig sett honom så här förut. Han är en helt annan människa.
”Jag grät i natt”, svarar jag. Han ser orolig ut.
”Varför”?
” För att jag inte vet vad du vill. Vill du ha mig på riktigt, eller är det här bara en lek för dig? ”
”Diana... det är för tidigt att svara på det. Kan du inte vänta lite till...?”
”Jag vet inte om jag kan det...”
”Vill du veta vad jag känner för dig? Det här är mitt svar”.
Han lägger händerna på mina kinder, och kysser mig. Först försiktigt, långsamt, sen hårt och skoningslöst. Omvärlden försvinner. Jag lägger armarna runt hans midha, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen.
- Okej, jag ska.
- Man säger att Werner har skaffat sig en älskarinna.
- Vilka är ”man”?
- Asch, du vet. Folk.
- Ehh... jaha. Och?
- Ingen vet vem hon är, han har verkligen lyckats hålla det hemligt den här gången.
”Så bra för honom”, säger jag oberört, men i inuti bankar hjärtat i 110.
”Om du ursäktar, så måste jag jobba vidare nu”, säger jag med effektiv röst.
”Ja, jag tänkte bara att du ville veta det.”
”Du tänkte nog snarare att jag ville höra det senaste skvallret”, skrattar jag.
”Haha, du har nog rätt. Vi ses i morgon Diana!”
Ninna reser sig och går ut. Dörren stängs efter henne.
Dagen närmar sig sitt slut, men jag känner ingen längtan efter att gå hem. Hemma väntar bara en tom lägenhet. Konstigt att man kan känna sig så ensam. Förut har jag alltid sökt ensamheten, numera avskyr jag den. Jag suckar djupt. Bäst att jobba vidare istället, och bli färdig med utredningen.
Det blir tystare och tystare i huset, folk åker hem till sina familjer. Tystnaden känns skön. Det är lättare att jobba när telefonen inte ringer stup i kvarten. Magen kurrar till. Kanske vore mat inte en sån dum idé trots allt. Jag går ner till kafeterian. Det är fortfarande någorlunda ljust ute, men solen håller på och gå ner. Det begynnande mörkret känns som en välsignelse. I kafeterian finns inte en kotte. Jag tar en pan-pizza ur frysen och värmer den i mikron. Medan panpizzan värms upp fyller jag ett glas med apelsinjuice. När klockan plingar på mikron, tar jag ut maten och sätter mig vid ett bord. Dagens tidning ligger på bordet, sönderläst. Det gör ont i mig. Tankarna kommer tillbaka, trots att jag inte vill det. De fastnar på Werner. Det enda jag kan tänka på är honom. Jag undrar....
Plötsligt står han där, i dörröppningen.
”Jaså, jobbar du över?”
”Ja, jag måste få undan lite, och det är alltid skönare att jobba på kvällen när ingen är här.”
”Jo, jag vet vad du menar, jag gör också det. Just nu väntar en hög med papper jag inte hunnit gå igenom inför morgondagens möte med de kommunala företagen. Men jag är så glad att du är här! Har tänkt på dig hela dagen. När vi möttes i trappan fick jag med all kraft försöka motstå att inte kyssa dig”, säger han med ett leende.Jag reser mig upp från stolen, och går fram till honom.
”Du vet, jag saknade dig i natt”, viskar han i mitt öra. Han smeker mig på kinden, lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt. Jag har aldrig sett honom så här förut. Han är en helt annan människa.
”Jag grät i natt”, svarar jag. Han ser orolig ut.
”Varför”?
” För att jag inte vet vad du vill. Vill du ha mig på riktigt, eller är det här bara en lek för dig? ”
”Diana... det är för tidigt att svara på det. Kan du inte vänta lite till...?”
”Jag vet inte om jag kan det...”
”Vill du veta vad jag känner för dig? Det här är mitt svar”.
Han lägger händerna på mina kinder, och kysser mig. Först försiktigt, långsamt, sen hårt och skoningslöst. Omvärlden försvinner. Jag lägger armarna runt hans midha, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen.
lördag, maj 12, 2007
Inatt
Vaknade nyss. Det tog tre år, men nu har jag äntligen fått som jag ville. Han kom till mig i natt, och vi gjorde allt som jag drömt om de senaste tre åren. Allt jag ville gick i uppfyllelse. Han kysste mig exakt på det sättet jag ville, han smekte mig på det sättet jag ville. Han slet itu mina kläder. Han kramade mig. Han sa att han älskade mig. Han kändes tung över mig, han gjort ont när han trängde in i mig. Men han var min, och ingen annans. Problemet var bara att allt....
...var en dröm.
...var en dröm.
onsdag, maj 02, 2007
fredag, april 27, 2007
del 7 (del ett av del 7)
När dörren stängs och Werners ögon försvinner ur mitt synfält sjunker mitt hjärta som en sten. Nu dröjer det länge tills vi syns nästa gång. Jag längtar redan dit. På hallgolvet ligger tidningen. Jag kastar en blick på framsidan, där ett stort foto lyser upp den. Werner ler mot kameran, han håller i sin fru. Hon ler också. Leendena känns påklistade, falska. Artikeln inne i tidningen handlar om hur bra det har gått för kommunen under det senaste året. Fast det är inte den som får mig att haja till, för det finns en till artikel under den. Den handlar om det lyckliga äktenskapet mellan Werner och hans fru AnnaLotta. De flesta citaten får mig att vilja spy. Antingen ljuger Werner för mig eller för tidningen. Jag kan inte reda ut vilket det är. Först blir jag arg. Han har ljugit för mig. Inte så förvånande i och för sig, som alla andra politiker måste han lära sig att ljuga, eller försköna sanningen som det så fint heter. Sen blir jag besviken. Tårarna dröjer inte länge. De letar sig nerför kinderna. Det värker inuti mig. Jag vet inte hur länge jag gråter. Det känns som en evighet. Med stapplande steg går jag in på toaletten och sköljer av ansiktet, torkar det på närmsta handduk. Jag lyckas ta mig till soffan på ren viljestyrka, kryper ihop i fosterställning, tänker argt på hur lurad jag känner mig. Jag somnar på soffan, och sover drömlöst. När klockan ringer på morgonen vill jag inte gå upp. Vill inte möta Werner och känna det hopplösa suget.
Allt känns så meningslöst. Men det spelar ingen roll vad jag känner. Har fortfarande ett jobb att sköta.
När jag väl är på jobbet känns det skönare, för där finns hundratals saker att ta itu med. Jag undviker fikapauserna med de andra, tar istället upp mitt kaffe på rummet och fortsätter jobba. Det är ingen som ifrågasätter det, de vet att min arbetsbelastning är hård. När jag är på väg uppför trappan från cafeterian så stöter jag på Werner. Han går tillsammans med några av sina medarbetare. Vi nickar ett kort ”hej” till varandra, sen vi vidare åt varsitt håll. Väl inne på rummet drar jag en suck av lättnad. Med darrande händer dricker jag upp kaffet. ”Skönt att han inte stannade och ville prata”, tänker jag och sätter mig vid datorn. Med en djup suck sätter jag igång med arbetet igen. Efter en stund knackar det på dörren. ”Kom in”, ropar jag och in kliver Ninna.
”Hej, hur går det med jobbet, har du mycket att göra...?”, säger hon och sätter sig ner på stolen bredvid mig.
”Ja, det är litegranna, men det är snart färdigt. Så går det när man är tjänstman i en kommun, det finns alltid något att göra, mejl att besvara, utredningar att läsa. Känns som om det aldrig tar slut ibland”, suckar jag.
”Ja, jag beundrar att du hinner med allt. Hur orkar du egentligen?”
”Jag dricker massvis med kaffe. Jag har inget liv”, säger jag med en ironisk röst.
”Stackare. Du får hänga med mig till puben en kväll så du får göra något annat.”
”Ja, jag kan väl hänga med på en öl eller två.”
Det här säger jag mest för att få bort henne. Men Ninna är en envis människa som gärna hänger kvar.
”Men hur tog du dig hem sen i lördags?”
”Jag gick. Det var så skönt väder så jag ville ta en promenad och rensa hjärnan lite”, ljuger jag undvikande.
”Åh, hoppas att du mådde bra dagen efter sen då. Du verkade inte vara i toppform när vi skiljdes åt.”
”Ja då, det var ingen fara.”
Jag ser att hon vill säga något, som inte har med detta att göra.
”Men det var inte för att ser hur jag mådde som du kom hit för att prata. Jag känner dig Ninna, ut med det nu!”
”Åh, alright, jag ska”.
Allt känns så meningslöst. Men det spelar ingen roll vad jag känner. Har fortfarande ett jobb att sköta.
När jag väl är på jobbet känns det skönare, för där finns hundratals saker att ta itu med. Jag undviker fikapauserna med de andra, tar istället upp mitt kaffe på rummet och fortsätter jobba. Det är ingen som ifrågasätter det, de vet att min arbetsbelastning är hård. När jag är på väg uppför trappan från cafeterian så stöter jag på Werner. Han går tillsammans med några av sina medarbetare. Vi nickar ett kort ”hej” till varandra, sen vi vidare åt varsitt håll. Väl inne på rummet drar jag en suck av lättnad. Med darrande händer dricker jag upp kaffet. ”Skönt att han inte stannade och ville prata”, tänker jag och sätter mig vid datorn. Med en djup suck sätter jag igång med arbetet igen. Efter en stund knackar det på dörren. ”Kom in”, ropar jag och in kliver Ninna.
”Hej, hur går det med jobbet, har du mycket att göra...?”, säger hon och sätter sig ner på stolen bredvid mig.
”Ja, det är litegranna, men det är snart färdigt. Så går det när man är tjänstman i en kommun, det finns alltid något att göra, mejl att besvara, utredningar att läsa. Känns som om det aldrig tar slut ibland”, suckar jag.
”Ja, jag beundrar att du hinner med allt. Hur orkar du egentligen?”
”Jag dricker massvis med kaffe. Jag har inget liv”, säger jag med en ironisk röst.
”Stackare. Du får hänga med mig till puben en kväll så du får göra något annat.”
”Ja, jag kan väl hänga med på en öl eller två.”
Det här säger jag mest för att få bort henne. Men Ninna är en envis människa som gärna hänger kvar.
”Men hur tog du dig hem sen i lördags?”
”Jag gick. Det var så skönt väder så jag ville ta en promenad och rensa hjärnan lite”, ljuger jag undvikande.
”Åh, hoppas att du mådde bra dagen efter sen då. Du verkade inte vara i toppform när vi skiljdes åt.”
”Ja då, det var ingen fara.”
Jag ser att hon vill säga något, som inte har med detta att göra.
”Men det var inte för att ser hur jag mådde som du kom hit för att prata. Jag känner dig Ninna, ut med det nu!”
”Åh, alright, jag ska”.
Bara för att ha något att skriva....
Av någon konstig anledning drömde jag att jag skulle hälsa på dig. Jag minns att det var snö utanför, och att jag nyss varit sjuk och mådde inte så bra. Jag ringer på och din fru öppnar. Jag har med mig en kompis, fast han försvinner sen. I ditt hus är det massor med folk. Jag blir placerad i källaren med en kaffekopp i handen. Plötsligt har jag inga kläder på mig, så jag hittar en handduk och döljer mig. Folk tittar nyfiket på mig. En flicka (som jag antar din dotter, fast lite äldre) frågar ut mig om en massa saker. Hon verkar svartsjuk. Honär inte särskilt förtjust i Madonna (??!!!) får jag veta. Tydligen har det något med att du spelat Madonna skivan mycket i huset. (ja, jag vet, men drömmar ÄR knäppa). Din släkt dyker upp och inspekterar mig. Massor av folk. Mest kvinnor, inte män. Plötsligt hör jag ljud från övervåningen. Jag klär på på mig och går upp. I ett stort vardagsrum sitter du på en soffa och lyssnar på något liknande hårdrock. Din son sitter på din ena sida och diggar med. Du ler när du ser mig, frågar hur det går med uppsatsen. Bra svarar jag, och får ett: vi kan väl diskutera det här senare. Sen försvinner du in i musikdimman igen. Din son tittar misstänksamt på mig. Jag reser mig upp, går runt på övervåningen. Ser bokhyllorna där skivorna radar upp sig, och böcker i tusentals volymer. i ett annat rum finns ett lekrum med två sängar. Tiden känns förvrängd. Den går så sakta. Hela tiden hör jag musiken från vardagsrummet när jag går igenom lekrummet. Jag vill duscha tänker jag. Tittar på klockan. Tydligen ska jag åka tillbaks (till vart?) vid fem, annars kommer jag inte hem. Bara själva tanken på att åka hem gör att jag får ångest. Jag vill inte. Efter diverse krångel lyckas jag duscha. Tankar virvlar runt. Plötsligt är klockan mycket, och jag måste samla ihop mina saker. Plötsligt känner jag mig så ledsen. När jag kommer tillbaka till folket tittar ni på film. Du sitter fortfarande i soffan. Jag vaknar till, men fortsätter drömma i vaket tillstånd (har hänt mig ett par gånger, det är lite läskigt). Nån börjar babbla om dvdfilmer och jag säger självsäkert att jag kan fixa vadsomhelst. Du ler besvärat, säger att du inte vet hur man gör när man bränner dvdfilmer, du är inte alls bra på tekniska saker... :)
Det är så mycket folk hemma hos dig, jag blir förvirrad. Mest kvinnor. Vi pratar om allt möjligt, politik, barn, skolan osv.. jag minns från drömmen att jag är så förundrad över att vara hemma hos dig. det är svårt att förklara alla detaljer, det enda jag minns från huset var att det var stort och fullt med saker. mest prydnadssaker. nånstans satt det en mansonaffisch. men den rimmade illa med resten av inredningen, som var ljus och kvinnlig.
Låter det konstigt? Jag brukar drömma rätt detaljerade drömmar, och minnas färger på saker, hur de var placerade och ibland kan jag till och med minnas klocktider, vad jag åt, hur det smakade, ögonkast, känslor och så vidare. den här gången var det så många detaljer med, så det är svårt att beskriva allt. Då skulle jag behöva sitta i flera dagar och skriva. Du var helt annorlunda i drömmen än i verkligheten. Ja, jag vet vad det betyder, inte så svårt att förstå vad mitt huvud vill få skrivet på min näsa. Men det är inte viktigt. Det är bara mitt komplicerade inre som försöker säga mig något.
Få se nu... minns jag något mer... ? Neej inte just nu. Drömmen är en enda stor soppa, full med intryck som är svåra att sortera ut. Kanske betyder de ingenting... du vet ju hur drömmar fungerar.
Det är så mycket folk hemma hos dig, jag blir förvirrad. Mest kvinnor. Vi pratar om allt möjligt, politik, barn, skolan osv.. jag minns från drömmen att jag är så förundrad över att vara hemma hos dig. det är svårt att förklara alla detaljer, det enda jag minns från huset var att det var stort och fullt med saker. mest prydnadssaker. nånstans satt det en mansonaffisch. men den rimmade illa med resten av inredningen, som var ljus och kvinnlig.
Låter det konstigt? Jag brukar drömma rätt detaljerade drömmar, och minnas färger på saker, hur de var placerade och ibland kan jag till och med minnas klocktider, vad jag åt, hur det smakade, ögonkast, känslor och så vidare. den här gången var det så många detaljer med, så det är svårt att beskriva allt. Då skulle jag behöva sitta i flera dagar och skriva. Du var helt annorlunda i drömmen än i verkligheten. Ja, jag vet vad det betyder, inte så svårt att förstå vad mitt huvud vill få skrivet på min näsa. Men det är inte viktigt. Det är bara mitt komplicerade inre som försöker säga mig något.
Få se nu... minns jag något mer... ? Neej inte just nu. Drömmen är en enda stor soppa, full med intryck som är svåra att sortera ut. Kanske betyder de ingenting... du vet ju hur drömmar fungerar.
söndag, april 15, 2007
del 6
Vi somnar i varandras armar, tätt omslingrade. Jag sover tungt och drömlöst. Jag vaknar av solens strålar som lyser in genom fönstret på mig. Först minns jag inte var jag är. När jag vrider blicken möts jag av Werners ögon. ”Hej sömntuta, är det dags att vakna nu”, säger han med ett leende. ”Hur länge har du varit vaken”, frågar jag. ”En stund. Du såg så rogiven ut att jag inte ville väcka dig. Jag gäspar, sträcker ut kroppen. Täcket är varmt och skönt.
Hans varma händer glider utmed min kropp. Med ett skratt rullar jag över till hans sida, och sätter mig på hans kropp. Vi kysser varandra....
Insvepta i varsin morgonrock går vi ner till köket. Werner börjar automatiskt plocka fram ingredienser till pannkakor, gör iordning smeten och börjar steka. Jag öppnar kylskåpet, vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag möts av en värld av läckerheter, tydligen sparar han inte in på maten. Han ser på mig, ser min förvånade min. ”Ja, har man inte roligt själv får man göra maten rolig åtminstone”, säger han och skrattar till. Vi äter under tystnad. Köket är stort, ligger dörr i dörr med vardagsrummet. Vårsolen lyser starkt mot fönstren, strålarna värmer min rygg. Fåglarnas läten hörs svagt utifrån. Jag tittar på Werner, undrar om jag är den enda kvinnan som han tagit hit. Han måste varit väldigt ensam de här åren. Kanske därför han har ett sånt hårt yttre och aldrig visar känslor offentligt. Men hans beteende gör mig förvirrad. När vi är ensamma är han inte alls den där hårda och känslokalla människan.
Vi hjälps åt att diska undan frukosten, går sen upp till badrummet och duschar. Jag är lite rådlös, vad ska vi göra nu? Vi bör inte synas tillsammans. Intill Werners ägor ligger en skog. Han vill visa mig runt där. Det är en del av staden jag inte varit i förut, eftersom jag inte har bil så har det inte funnits anledning att ta sig hit. Jag tackar ja till hans erbjudande. Hemma väntar ensamheten, och det är inget jag längtar efter. Werner låser dörren till huset och visar vilken stig vi ska gå in på. Jag följer efter honom, in i den snåriga skogen. Det verkar först som om vi inte följer en väg eftersom vi får gå över nerfallna träd och sly som inte rensats bort efter stormen. Men så målmedveten som Werner är så är jag säker på att han har ett slutmål och vet exakt vart vi är på väg. Vi går längre och längre in i skogen tills vi kommer till en liten vik. Efter att Werner tittat sig runtomkring för att försäkra att ingen är i närheten sätter vi oss ner på stranden, och njuter av vågornas plaskande in mot stranden. Werner tar min hand ,följer linjerna i den med pekfingret lite förstrött. Det ilar till längs med ryggraden, jag ryser så skönt är det. Det enda som hörs här är fåglarna som kvittrar och vågorna som plaskar mot strandkanten. Vi kan se människor röra sig på andra sidan strandkanten. Men de kan inte se oss.
Än så länge har vi inte sagt något om våra känslor. Känslor tycks vara ett ämne som Werner gärna undviker att prata om. Själv är jag osäker på vad jag känner. Kärlek känns som ett alltför stort ord att använda. För honomn kanske jag bara är ett tidsfördriv och inget annat. Förr eller senare måste vi prata om det, men just nu vill jag undvika det. Det känns skönare att bara leva i nuet och se vad det ger. Hela den här situationen känns konstig. För ett par månader sen avskydde vi varandra. Jag undrar vad det var som fick honom att byta åsikt om mig. Samtidigt är jag nervös. Jag vill inte att han ska trötta på mig. Jag vill ha honom kvar. Kanske är det kärlek ändå. Men där avbryter jag mina funderingar. Det löser inget att spekulera i saker. Bättre att ta reda på sanningen.
Werner tittar på mig. Jag vet att han ser vad jag funderar på. Men han säger ingenting. ”Allt kommer ordna sig”, säger han mjukt och kysser mig på pannan. Med de orden reser vi oss och går tillbaks till huset. Han skjutsar hem mig. Följer mig till dörren, håller i min hand, vill inte skiljas från mig.
Hans varma händer glider utmed min kropp. Med ett skratt rullar jag över till hans sida, och sätter mig på hans kropp. Vi kysser varandra....
Insvepta i varsin morgonrock går vi ner till köket. Werner börjar automatiskt plocka fram ingredienser till pannkakor, gör iordning smeten och börjar steka. Jag öppnar kylskåpet, vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag möts av en värld av läckerheter, tydligen sparar han inte in på maten. Han ser på mig, ser min förvånade min. ”Ja, har man inte roligt själv får man göra maten rolig åtminstone”, säger han och skrattar till. Vi äter under tystnad. Köket är stort, ligger dörr i dörr med vardagsrummet. Vårsolen lyser starkt mot fönstren, strålarna värmer min rygg. Fåglarnas läten hörs svagt utifrån. Jag tittar på Werner, undrar om jag är den enda kvinnan som han tagit hit. Han måste varit väldigt ensam de här åren. Kanske därför han har ett sånt hårt yttre och aldrig visar känslor offentligt. Men hans beteende gör mig förvirrad. När vi är ensamma är han inte alls den där hårda och känslokalla människan.
Vi hjälps åt att diska undan frukosten, går sen upp till badrummet och duschar. Jag är lite rådlös, vad ska vi göra nu? Vi bör inte synas tillsammans. Intill Werners ägor ligger en skog. Han vill visa mig runt där. Det är en del av staden jag inte varit i förut, eftersom jag inte har bil så har det inte funnits anledning att ta sig hit. Jag tackar ja till hans erbjudande. Hemma väntar ensamheten, och det är inget jag längtar efter. Werner låser dörren till huset och visar vilken stig vi ska gå in på. Jag följer efter honom, in i den snåriga skogen. Det verkar först som om vi inte följer en väg eftersom vi får gå över nerfallna träd och sly som inte rensats bort efter stormen. Men så målmedveten som Werner är så är jag säker på att han har ett slutmål och vet exakt vart vi är på väg. Vi går längre och längre in i skogen tills vi kommer till en liten vik. Efter att Werner tittat sig runtomkring för att försäkra att ingen är i närheten sätter vi oss ner på stranden, och njuter av vågornas plaskande in mot stranden. Werner tar min hand ,följer linjerna i den med pekfingret lite förstrött. Det ilar till längs med ryggraden, jag ryser så skönt är det. Det enda som hörs här är fåglarna som kvittrar och vågorna som plaskar mot strandkanten. Vi kan se människor röra sig på andra sidan strandkanten. Men de kan inte se oss.
Än så länge har vi inte sagt något om våra känslor. Känslor tycks vara ett ämne som Werner gärna undviker att prata om. Själv är jag osäker på vad jag känner. Kärlek känns som ett alltför stort ord att använda. För honomn kanske jag bara är ett tidsfördriv och inget annat. Förr eller senare måste vi prata om det, men just nu vill jag undvika det. Det känns skönare att bara leva i nuet och se vad det ger. Hela den här situationen känns konstig. För ett par månader sen avskydde vi varandra. Jag undrar vad det var som fick honom att byta åsikt om mig. Samtidigt är jag nervös. Jag vill inte att han ska trötta på mig. Jag vill ha honom kvar. Kanske är det kärlek ändå. Men där avbryter jag mina funderingar. Det löser inget att spekulera i saker. Bättre att ta reda på sanningen.
Werner tittar på mig. Jag vet att han ser vad jag funderar på. Men han säger ingenting. ”Allt kommer ordna sig”, säger han mjukt och kysser mig på pannan. Med de orden reser vi oss och går tillbaks till huset. Han skjutsar hem mig. Följer mig till dörren, håller i min hand, vill inte skiljas från mig.
torsdag, april 05, 2007
torsdag, mars 29, 2007
Marcus Birro
Jag och Mathilda hade sen länge bestämt att gå och se Marcus Birro i Nkpg, mest för att hitta på något tillsammans eftersom vi träffas så sällan numera. Jag kom lite tidigt, så jag strövade runt i Norrköping själv, letade efter lite skivor att köpa, och visst fanns det, men ack vilken mager plånbok jag hade med mig. Det var inga gummiband kring plånboken direkt. Men som alltid fastnade jag ändå på Vaxkupan... och köpte en pin som det stod "A hard-on doesn't count as personal growth".
Det var Mathilda som valde ut den...*fniss*
Vi gick in på diverse affärer, köpte ett par sexiga stayups som ska få W.A blöt i byxan på fredag....vi fastnade på Lustgården också och provade varsin korsett. Lovely! Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle köpa den eller inte. 349.50 kändes inte särskilt kul att lägga ut just då.
Utanför Lustgården stod Mr Fisk (eller Mike som han egentligen heter) och väntade. Vi drog en snabbfika ihop och hade skitkul alla tre, pratade om allt mellan himmel och jord i över en timma, och han var lika mysig och underbar som alltid. I löööv him!
Efter vi hade skilts åt så stressade jag och Mathilda vidare till Kulturkammaren, där vi betalade varsin biljett och satte oss för att vänta. En brud satt mitt emot oss och började med tillgjord röst deklarera att hon var "stolt" över att handla på Apoteket. Amen, ni fattar vad jag menar fortsatte hon när de andra började fnissa. Kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Synd bara att jag inte hade pennan uppe just då, hade säkert blivit en klassiskt tjuvlyssnat.se dialog.
När klockan var sju (klockan i Kulturkammaren visade fel förresten - mkt störande!) så rörde sig folk mot föreställningslokalen. Jag och M skyndade dit och trängdes lite för att få en bra plats. Vi satte oss längst fram, vid hörnet.
Först ut var Mars Lerneby, en singer-songwriter med betoning på typiska så-här-upplever-jag-mitt-samhälle texter. Hans texter passade väldigt bra ihop med Marcus. Jag förstår varför de hade sammanförts... eftersom han var från Göteborg undrade jag naturligtvis om han kände till Mayday, så jag bestämde mig för att prata med honom efter föreställningen.
Anyhoo.. innan Marcus gick på spelades en låt som jag tyckte var bra (var det måhända en Sisters Of Mercy låt...?)
Äntligen vart min väntan slut, och han kom fram från den mörka delen. Det pirrade till inom mig. Jag visste inte riktigt vad som väntade.
Men visst är han en lika stor teaterapa som Thorsten Flicnk! Den enda skillnaden mellan dem är att Thorsten spottar när han framför sin monolog... :)
Plus att Thorsten är teaterskolad på ett annat sätt. Men annars är de "skadade" av livet båda två. Drar fram smärtan och gör något underbart av det - igenkännbart, skrämmande och roligt. Båda använder sin kropp till fullo OCH är barfota på scenen (en liten rolig detalj sådär).
Jag skrattade så jag fick ont i magen, så rolig var föreställningen. Ibland utbröt spontana applåder när något var extra roligt (och fyndigt). Som alltid när jag går på konserter (eller föreställningar) lever jag så mycket i nuet att jag glömmer bort det mesta av föreställningen efteråt. Den här gången var jag inte lika nervös, det kändes mer som en polare skulle uppträda. Som om jag känt honom i flera år...
Han var avslappnad och rolig, kom av sig ett par gånger och började skrattam men hoppade snabbt in i monologen igen, endast ett tränat öga hade märkt de här små fadäserna. Det gjorde ingenting, han blev bara mer mänsklig på det sättet. Antar att man lär sig hantera avbrott naturligt på detta sätt när man framfört en föreställning tillräckligt många gånger.
Föreställningen handlade mycket om utanförskap och om "vanliga människor" och Marcus enorma rädsla för att bli "en vanlig människa". Ngt jag kunde relatera väldigt mycket till. Man vill ju inte vara som alla andra ändå? Enligt min erfarenhet skapar stabilitet att man "blir som alla andra". Man vänjer sig in med ett tankesätt. Man förstår inte hur det händer, men en dag står man bara där helt plötsligt och är "normal", vad det nu betyder. Det är lite som om man ger upp. Man kan inte fortsätta slåss mot väderkvarnar hela livet. Men man kan försöka göra revolution (förlåt det marxistiska ordvalet) på sitt eget lilla vis. Hur?, frågar du. Genom att vara en del av samhället och skrika högt när man ser ¨något fel. Inte bara sitta stilla och se på när det händer. Man kan inte göra revolution på en kafferast, men man kan åtminstone ta ett steg i den riktningen! Något sådant tror jag det var Marcus ville förmedla till oss.
Efteråt så var Mathilda och jag helt tagna. Hon sa att hon var jätteglad över att jag tagit med henne, och att hon definitivt ville följa med mig när Marcus släpper sin bok.
Vi fick stå en stund och vänta innan Marcus kom ut, han pratade med tidningen. När han väl kom ut verkade han superstressad, vilket jag tyckte var lite synd. Han signerade två böcker men pennan ville inte fungera. Så jag slet upp min, men någon hann i förväg. F-n också! Jag fick en instickare när han frågade varför jag hade pennor med mig - välförberedd svarade jag, var på Thorsten Flinck i går. Hur var han då? Helt jävla fucking underbar svarade jag teatraliskt. Så började han babbla om att han letat efter recensionen i Corren, men inte hittat någon osv. Jga vågade inte ställa några frågor (hade en del på lut, om man säger så), för han verkade så stressad. Innan vi skiljdes åt började han återigen fråga ut mig om T.P. Jag sa att de var lika, (eller rättare sagt - "ni är lika"). Det tog han som en komplimang sa han, och det tyckte jag att han skulle göra. Vi läses, ropade han efter mig, och så skildes vi åt.
Suck. Som vanligt, som med T.P så hade jag velat prata med honom mer. Men det kommer väl fler tillfällen hoppas jag.
Jag kände igen en del av texterna, han hade lagt ut dem på bloggen. Det var roligt att få höra dem live.
Slutsats: Gå och se Marcus Birro om du ännu inte gjort det. Du kommer inte ångra dig!
Tack Marcus. Du förgyllde min kväll med din uppenbarelse. Den här texten är till dig:
Nu kan jag gå ut och möta världen - Mikael Wiehe
Nu kan jag gå ut och möta världen
Nu kan jag gå ut och slå mej fram
Nu kan jag gå stormarna i möte
Nu, när jag har legat i din famn
Och jag vet
att du vet
vem jag är
Nu kan jag gå ut och möta livet
Nu kan jag va med i det som sker
Nu, när du har öppnat dina ögon
Nu, när du har lärt mej hur man ser
Och jag vet
att du vet
vem jag är
Träden är så gröna
Bergen är så höga
Himlen över jorden är så blå
Stjärnorna i natten
vindarna och vattnen
allting är så nära där vi står
Änglarna har somnat i sin himmel
Drottningen har somnat i sin säng
Fönsterna står öppnade mot vinden
Vandraren har äntli´n hittat hem
Och jag vet
att du vet
vem jag är
Det var Mathilda som valde ut den...*fniss*
Vi gick in på diverse affärer, köpte ett par sexiga stayups som ska få W.A blöt i byxan på fredag....vi fastnade på Lustgården också och provade varsin korsett. Lovely! Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle köpa den eller inte. 349.50 kändes inte särskilt kul att lägga ut just då.
Utanför Lustgården stod Mr Fisk (eller Mike som han egentligen heter) och väntade. Vi drog en snabbfika ihop och hade skitkul alla tre, pratade om allt mellan himmel och jord i över en timma, och han var lika mysig och underbar som alltid. I löööv him!
Efter vi hade skilts åt så stressade jag och Mathilda vidare till Kulturkammaren, där vi betalade varsin biljett och satte oss för att vänta. En brud satt mitt emot oss och började med tillgjord röst deklarera att hon var "stolt" över att handla på Apoteket. Amen, ni fattar vad jag menar fortsatte hon när de andra började fnissa. Kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Synd bara att jag inte hade pennan uppe just då, hade säkert blivit en klassiskt tjuvlyssnat.se dialog.
När klockan var sju (klockan i Kulturkammaren visade fel förresten - mkt störande!) så rörde sig folk mot föreställningslokalen. Jag och M skyndade dit och trängdes lite för att få en bra plats. Vi satte oss längst fram, vid hörnet.
Först ut var Mars Lerneby, en singer-songwriter med betoning på typiska så-här-upplever-jag-mitt-samhälle texter. Hans texter passade väldigt bra ihop med Marcus. Jag förstår varför de hade sammanförts... eftersom han var från Göteborg undrade jag naturligtvis om han kände till Mayday, så jag bestämde mig för att prata med honom efter föreställningen.
Anyhoo.. innan Marcus gick på spelades en låt som jag tyckte var bra (var det måhända en Sisters Of Mercy låt...?)
Äntligen vart min väntan slut, och han kom fram från den mörka delen. Det pirrade till inom mig. Jag visste inte riktigt vad som väntade.
Men visst är han en lika stor teaterapa som Thorsten Flicnk! Den enda skillnaden mellan dem är att Thorsten spottar när han framför sin monolog... :)
Plus att Thorsten är teaterskolad på ett annat sätt. Men annars är de "skadade" av livet båda två. Drar fram smärtan och gör något underbart av det - igenkännbart, skrämmande och roligt. Båda använder sin kropp till fullo OCH är barfota på scenen (en liten rolig detalj sådär).
Jag skrattade så jag fick ont i magen, så rolig var föreställningen. Ibland utbröt spontana applåder när något var extra roligt (och fyndigt). Som alltid när jag går på konserter (eller föreställningar) lever jag så mycket i nuet att jag glömmer bort det mesta av föreställningen efteråt. Den här gången var jag inte lika nervös, det kändes mer som en polare skulle uppträda. Som om jag känt honom i flera år...
Han var avslappnad och rolig, kom av sig ett par gånger och började skrattam men hoppade snabbt in i monologen igen, endast ett tränat öga hade märkt de här små fadäserna. Det gjorde ingenting, han blev bara mer mänsklig på det sättet. Antar att man lär sig hantera avbrott naturligt på detta sätt när man framfört en föreställning tillräckligt många gånger.
Föreställningen handlade mycket om utanförskap och om "vanliga människor" och Marcus enorma rädsla för att bli "en vanlig människa". Ngt jag kunde relatera väldigt mycket till. Man vill ju inte vara som alla andra ändå? Enligt min erfarenhet skapar stabilitet att man "blir som alla andra". Man vänjer sig in med ett tankesätt. Man förstår inte hur det händer, men en dag står man bara där helt plötsligt och är "normal", vad det nu betyder. Det är lite som om man ger upp. Man kan inte fortsätta slåss mot väderkvarnar hela livet. Men man kan försöka göra revolution (förlåt det marxistiska ordvalet) på sitt eget lilla vis. Hur?, frågar du. Genom att vara en del av samhället och skrika högt när man ser ¨något fel. Inte bara sitta stilla och se på när det händer. Man kan inte göra revolution på en kafferast, men man kan åtminstone ta ett steg i den riktningen! Något sådant tror jag det var Marcus ville förmedla till oss.
Efteråt så var Mathilda och jag helt tagna. Hon sa att hon var jätteglad över att jag tagit med henne, och att hon definitivt ville följa med mig när Marcus släpper sin bok.
Vi fick stå en stund och vänta innan Marcus kom ut, han pratade med tidningen. När han väl kom ut verkade han superstressad, vilket jag tyckte var lite synd. Han signerade två böcker men pennan ville inte fungera. Så jag slet upp min, men någon hann i förväg. F-n också! Jag fick en instickare när han frågade varför jag hade pennor med mig - välförberedd svarade jag, var på Thorsten Flinck i går. Hur var han då? Helt jävla fucking underbar svarade jag teatraliskt. Så började han babbla om att han letat efter recensionen i Corren, men inte hittat någon osv. Jga vågade inte ställa några frågor (hade en del på lut, om man säger så), för han verkade så stressad. Innan vi skiljdes åt började han återigen fråga ut mig om T.P. Jag sa att de var lika, (eller rättare sagt - "ni är lika"). Det tog han som en komplimang sa han, och det tyckte jag att han skulle göra. Vi läses, ropade han efter mig, och så skildes vi åt.
Suck. Som vanligt, som med T.P så hade jag velat prata med honom mer. Men det kommer väl fler tillfällen hoppas jag.
Jag kände igen en del av texterna, han hade lagt ut dem på bloggen. Det var roligt att få höra dem live.
Slutsats: Gå och se Marcus Birro om du ännu inte gjort det. Du kommer inte ångra dig!
Tack Marcus. Du förgyllde min kväll med din uppenbarelse. Den här texten är till dig:
Nu kan jag gå ut och möta världen - Mikael Wiehe
Nu kan jag gå ut och möta världen
Nu kan jag gå ut och slå mej fram
Nu kan jag gå stormarna i möte
Nu, när jag har legat i din famn
Och jag vet
att du vet
vem jag är
Nu kan jag gå ut och möta livet
Nu kan jag va med i det som sker
Nu, när du har öppnat dina ögon
Nu, när du har lärt mej hur man ser
Och jag vet
att du vet
vem jag är
Träden är så gröna
Bergen är så höga
Himlen över jorden är så blå
Stjärnorna i natten
vindarna och vattnen
allting är så nära där vi står
Änglarna har somnat i sin himmel
Drottningen har somnat i sin säng
Fönsterna står öppnade mot vinden
Vandraren har äntli´n hittat hem
Och jag vet
att du vet
vem jag är
tisdag, mars 27, 2007
Thorsten Flinck
Ikväll ska jag se Doktor Flinck i Linköping. Jag har inte för stora förhoppningar, men är ändå väldigt nervös.....*iiihhh*
lördag, mars 24, 2007
del 3
Mackorna smakar himmelskt gott. Kanske beror det på sällskapet, eller det sköna vädret. Det är tyst runt omkring oss. Fjärilar flyger förbi, vinden susar lätt i träden. Solstrålarna tränger igenom buskaget. Det är så här det borde vara jämt, tänker jag och myser.
Efter maten har smält en stund i våra magar kastar vi oss på varandra. Jag kan inte hålla mig ifrån Werner, han gör mig het bortom min fattningsförmåga. Den här gången är det jag som bestämmer. Han har inget att säga till om. När han tränger in i mig kan jag inte låta bli, jag måste ge ifrån mig något slags ljud. Kan inte förstå att en lem, som inte syns på utsidan kan bli så stor. Jag blir yr efter orgasmen, måste ligga ner och vila. Werner har hittat ett strå som han rör över min kropp, från knävecket till halsen, baksidan av öronen, munnen, axlarna, under armarna, vid armbågen, handleden, fingrarna... och så vidare. Det är så skönt att jag ryser. När yrseln inte känns lika betungande längre ger jag honom samma behandling han gav mig. Huvudet faller bakåt, ner på filten. Han blundar, och ler. De hårda skinkorna trycks ner mot filten, Werner har en muskulös kropp för sin ålder. När jag smekt hela hans kropp med strået en lång stund tittar jag på klockan. Han tittar upp på mig, kisar mot solen och frågar vad klockan är. "Din lunch slutade för två timmar sen", säger jag, och pekar på klockan.
"Hm. Oj då. Hur bortförklarar jag det här...?"
"Säg bara att du blev upptagen med att hjälpa din son med något brådskande. Nämn inga detaljer, då börjar de genast fråga ut dig om dem..."
"Låter som en bra förklaring." "Du har gjort sånt här förut" säger han, med sin berömda hårda röst.
"Ja man blir bra på att ljuga när man går i skolan..."
"Nämn inte skolan! Jag känner mig så gammal i jämförelse med dig då."
"Du är inte gammal. Du ser väldigt ung ut i jämförelse med de andra du jobbar med."
"Tack, men jag tror dig inte."
"Det är sant, tro det eller inte."
Vi klär på oss. Han följer mig till grinden, ser sig omkring för att vara säker på att ingen ser oss.
Snabbt ger han mig en lång tungkyss. Vill inte riktigt släppa mig, men måste gå sin väg.
"Jag ringer dig", är de sista orden jag hör från honom innan vi skiljs åt.
Väl hemma får jag ett mejl med orden: "Tack för hjälpen. Det funkade". Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året. Jag är inbjuden som "tjänsteman" i kommunen. Ännu en möjlighet att träffa Werner alltså. Men en svårighet. Det är ett offentligt möte. Hur ska vi kunna smita undan utan att det märks?
Inför kvällen ifråga gör jag mig i ordning upp till tänderna. Smink, nya kläder,smycken, stringtrosor, ny snygg svart push-up BH. Högklackade skor. Svarta stay-ups. Jag har aldrig varit snyggare i hela mitt liv känns det som. Innan jag går, sprutar jag lite parfym bakom öronen för att lukta gott. Jag ser mig själv i spegeln en sista gång, räcker ut tungan mot spegelbilden. Taxin som jag ringt för en stund sen står och väntar på mig precis utanför trappen. Perfekt!
Väl inne i festlokalen tar jag ett ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. Jag vet att han inte vill annat än slita av mig klänningen, men inte här, inte nu. Nu måste han hålla sig i kontroll. Mina arbetskamrater ger mig komplimanger för min vackra klänning. Jag skrattar, högt så att Werner ska höra och titta åt mitt håll. Vi bjuds in på restaurangen för en middag. Jag bestämmer mig för att sitta hos mina arbetskamrater. Ju mer alkohol som serveras på bordet, desto högre blir stämningen. Själv har jag bestämt mig för att inte dricka så mycket den här kvällen. Vill behålla kontrollen över mina handlingar. Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest. Jag lyckas haspla ur mig att vi ska dansa också, och till min förvåning accepterar Werner. Naturligtvis är han en utmärkt dansör, och för mig med lätta steg över dansgolvet. Folk tittar på oss. Vi låtsas inte om deras blickar utan dansar vidare. Vi har ingen ögonkontakt med varandra, jag är rädd att det kommer avslöja för mycket. Så jag tittar åt ett annat håll, vilket som helst, bara jag inte råkar möta hans blick. Werner sätter på sig sin stålmask som han har offentligt och visar ingenting. Men i mitt öra viskar han hur vacker jag är och hur mycket han vill ha mig just nu.
Efter maten har smält en stund i våra magar kastar vi oss på varandra. Jag kan inte hålla mig ifrån Werner, han gör mig het bortom min fattningsförmåga. Den här gången är det jag som bestämmer. Han har inget att säga till om. När han tränger in i mig kan jag inte låta bli, jag måste ge ifrån mig något slags ljud. Kan inte förstå att en lem, som inte syns på utsidan kan bli så stor. Jag blir yr efter orgasmen, måste ligga ner och vila. Werner har hittat ett strå som han rör över min kropp, från knävecket till halsen, baksidan av öronen, munnen, axlarna, under armarna, vid armbågen, handleden, fingrarna... och så vidare. Det är så skönt att jag ryser. När yrseln inte känns lika betungande längre ger jag honom samma behandling han gav mig. Huvudet faller bakåt, ner på filten. Han blundar, och ler. De hårda skinkorna trycks ner mot filten, Werner har en muskulös kropp för sin ålder. När jag smekt hela hans kropp med strået en lång stund tittar jag på klockan. Han tittar upp på mig, kisar mot solen och frågar vad klockan är. "Din lunch slutade för två timmar sen", säger jag, och pekar på klockan.
"Hm. Oj då. Hur bortförklarar jag det här...?"
"Säg bara att du blev upptagen med att hjälpa din son med något brådskande. Nämn inga detaljer, då börjar de genast fråga ut dig om dem..."
"Låter som en bra förklaring." "Du har gjort sånt här förut" säger han, med sin berömda hårda röst.
"Ja man blir bra på att ljuga när man går i skolan..."
"Nämn inte skolan! Jag känner mig så gammal i jämförelse med dig då."
"Du är inte gammal. Du ser väldigt ung ut i jämförelse med de andra du jobbar med."
"Tack, men jag tror dig inte."
"Det är sant, tro det eller inte."
Vi klär på oss. Han följer mig till grinden, ser sig omkring för att vara säker på att ingen ser oss.
Snabbt ger han mig en lång tungkyss. Vill inte riktigt släppa mig, men måste gå sin väg.
"Jag ringer dig", är de sista orden jag hör från honom innan vi skiljs åt.
Väl hemma får jag ett mejl med orden: "Tack för hjälpen. Det funkade". Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året. Jag är inbjuden som "tjänsteman" i kommunen. Ännu en möjlighet att träffa Werner alltså. Men en svårighet. Det är ett offentligt möte. Hur ska vi kunna smita undan utan att det märks?
Inför kvällen ifråga gör jag mig i ordning upp till tänderna. Smink, nya kläder,smycken, stringtrosor, ny snygg svart push-up BH. Högklackade skor. Svarta stay-ups. Jag har aldrig varit snyggare i hela mitt liv känns det som. Innan jag går, sprutar jag lite parfym bakom öronen för att lukta gott. Jag ser mig själv i spegeln en sista gång, räcker ut tungan mot spegelbilden. Taxin som jag ringt för en stund sen står och väntar på mig precis utanför trappen. Perfekt!
Väl inne i festlokalen tar jag ett ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. Jag vet att han inte vill annat än slita av mig klänningen, men inte här, inte nu. Nu måste han hålla sig i kontroll. Mina arbetskamrater ger mig komplimanger för min vackra klänning. Jag skrattar, högt så att Werner ska höra och titta åt mitt håll. Vi bjuds in på restaurangen för en middag. Jag bestämmer mig för att sitta hos mina arbetskamrater. Ju mer alkohol som serveras på bordet, desto högre blir stämningen. Själv har jag bestämt mig för att inte dricka så mycket den här kvällen. Vill behålla kontrollen över mina handlingar. Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest. Jag lyckas haspla ur mig att vi ska dansa också, och till min förvåning accepterar Werner. Naturligtvis är han en utmärkt dansör, och för mig med lätta steg över dansgolvet. Folk tittar på oss. Vi låtsas inte om deras blickar utan dansar vidare. Vi har ingen ögonkontakt med varandra, jag är rädd att det kommer avslöja för mycket. Så jag tittar åt ett annat håll, vilket som helst, bara jag inte råkar möta hans blick. Werner sätter på sig sin stålmask som han har offentligt och visar ingenting. Men i mitt öra viskar han hur vacker jag är och hur mycket han vill ha mig just nu.
torsdag, mars 22, 2007
Del 2
<
Jag hejdar hans kyssar, trycker honom ifrån mig.
”Vi måste prata”, säger jag med allvar i blicken.
”Prata på du”, säger han nonchalant och sätter sig ner.
Åh, vad den där attityden gör mig galen! Varför fortsätter han med det där spelet trots att vi är ensamma?
”Vad vill du egentligen med mig?” ”Är det här bara ett spel dig?”
”Nej Diana, konstigt nog så är det inte det. Jag tycker du är bra, även om vi kanske inte kommer överrens i allt.”
”Varför leker du med mig då? Bestäm dig för vad du vill. ”
”Men både du och jag vet att det här vi har inte skulle göra underverk för våra respektive uppdrag inom kommunen. Inte för att tala om vad pressen spekulerade i bara för ett par veckor sen. Hur gick diskussionerna då? Hur såg folk på oss? Man kan inte bedriva saker seriöst.”
”Men betyder det verkligen så mycket för dig?”
”Ja, det gör det faktiskt. Det kan verka konstigt, men det gör det. Det går inte försöka göra saker när man blir sedd offentligt som en kåtbock. Folk misstror en.”
”Hur ska vi göra? Vill du fortsätta?”
”Varför tror du jag gick in hit?”
”Jag vet inte... för att du ville?
”För att jag inte kan få nog av dig. Jag ville vänta efter förra gången, var osäker på vad som egentligen hände, och varför det hände. Tänkte att det kanske bara var en sak som hände. Men det var det ju inte...”
Han reser sig upp, tar tag i mina händer och kysser dem i handflatan. Sedan lägger han sin hand på min kind och smeker den. Och för första gången ler han, mot mig, och ser mig i ögonen. Borta är det nonchalanta uttrycket.
Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Så här ärlig har han aldrig varit mot mig förut. Jag lägger min hand på hans, och ler blygt. Vi möts i en kyss, som får mitt huvud att snurra.
”Men Diana, vi kan väl komma överrens om en sak”, säger han efter kyssen.
”Jo, det kan vi göra. Men vad?”
”Att vi håller detta hemligt mellan oss två. Så länge. Så får vi se vad som händer. Är det okej med dig?”
”Jag antar det”.
Vi skiljs åt en timma senare. Jag känner mig sönderkysst av Werners läppar. Är glad. På stan träffar jag vänner som undrar vad som hänt mig. De känner inte igen mig påstår de. Jag ser glad ut, och jag lyser.
Veckorna går, och jag börjar undra om det som hänt med Werner bara var en dröm. Varför håller han mig på halster?
En kväll ringer han. Först så undrar jag vem det är, för jag känner inte igen rösten i telefonen.
”Kan vi träffas?”
”Ämen, hörru, du får inte göra så här”.
”Hur menar du?”
”Du får inte ge mig en massa löften och sen försvinna och komma tillbaka när det passar dig. Jag gillar inte sånt. Antingen så gör vi det här, eller inte.”
”Men du vet varför, vi inte kan...
”Jag är fullt medveten om det, det är inte det jag begär, utan att det kanske inte ska dröja tre veckor mellan varje möte. Det känns... inte bra.”
”Jag är en upptagen människa, det går inte att göra så mycket åt det”.
”Inte så pass upptagen att du kan upplåta en timma åt mig då och då”.
”Nej, det har du rätt i. Förlåt, jag ska försöka tänka på det i fortsättningen. Kan vi träffas i morgon? Vi kan äta lunch ihop..?”
”Ska vi gå ut på ett offentligt ställe tillsammans och äta lunch..? Var det inte du som nyss ville hålla det här hemligt?”
”Ja, det kanske var lite dumt..men det är den enda tiden jag har ledigt imorgon.”
”Vad sägs om att du möter mig i skogen bakom stadshuset så tar jag med mig lunch?”
”Varför inte. Det låter som en bra idé. Lite mindre offentligt också”.
”Vi ses imorgon vid 12.00 då.”
Så lägger vi på. Jag ställer mig med en gång och lagar i ordning lunchen tills imorgon. Det blir mackor med sallad, köttbullar och tomater. Jag gör iordning en ordentlig kaffetermos, för Werner är känd för sitt kaffedrickande på stadshuset.
Vi möts vid ingången till parken. Det är en varm vårdag, jag har en top i ett tunt tyg, och en kjol på mig. Det blåser lite, och svalkar mina ben skönt. Werner är klädd i beiga chinos, och en jeansskjorta. Han är brunbränd, men inte till överdrift. Till min överraskning tar han tag i min hand, svänger lite lätt med den. Han verkar på gott humör, mer än vanligt. Vi väljer ett undanskymt ställe, där ingen kan se oss, och vi kan se alla som eventuellt skulle gå förbi. Jag sprider ut filten på gräset, han plockar fram maten. Vi äter i tystnad och bara njuter av varandras sällskap.
Del 1
Vandrar genom staden. Det är en kylig morgon, frosten på träden glimmar i solen. Kall luft sipprar igenom kappan. Jag drar den tätare runt halsen för att inte frysa. I mitt huvud pågår tankar om morgonens möte. Varför hade Werner valt att vilja träffa mig på egen hand? Vad ville han mig?
Werner ringde mig igår kväll. Sagt att han ville träffa mig på tu man hand för att diskutera de rykten som uppstått i lokaltidningen. Han tyckte att vi behövde en gemensam strategi för att ta itu med det. Vad hade jag för val? Inte mycket visade sig efter det korta samtalet. Werner var ingen man kunde säga nej till. Så här var jag nu. Ån utanför stadshuset rör sig sakta i den kalla vinden. Jag går upp för stentrappan, öppnar dörren med kodlåset. Ingen är här än, det är tyst och stilla. Den stora salen känns ödslig, och mörk. Jag rör mig snabbt genom rummet, går upp för ännu en trappa och bort mot hörnet, till Werners arbetsrum.
Han har inte kommit än. Jag är först här. Tar av mig kappan, och sätter mig på stolen som finns utanför hans arbetsrum. Tankarna vandrar. På långt håll ser jag att han är på väg mot mig. Han är stilig. Viril trots sin ålder. Gråa stänk i det lockiga håret, vältränad mage. Han har kalla, bestämda blåa ögon. Är klädd i jeans och vit skjorta med väst och kavaj. Ingen slips, jag tror jag bara sett honom i slips vid väldigt formella tillfällen. Han ser nollställd ut. Kanske lite nervös, när jag tittar efter mer. Vi hälsar på varandra i hand, och jag gör misstaget av att torka av min hand på kjolen innan. Blir alltid så svettig i hans närhet. Han tittar lite avmätt på mig, men jag låtsas som ingenting.
”Ja, du kanske förstår varför jag kallat hit dig?”
”Nej”, svarar jag uppriktigt. ”Jag läser inte tidningarna. Och även om jag gjorde det, varför skulle jag bry mig? Det skadar inte mig personligen. Tycker att ryktena som tidningen skriver är roande. Jag vet själv vad som är sant och vad som inte är sant, eller hur? ”
”Ja, fast riktigt så enkelt är det inte Diana. Jag har ett offentligt namn som jag inte vill dra i smutsen. Förr eller senare måste jag kommentera ryktena, för att inte väcka löje bland medborgarna. Ju längre det får pågå desto mer kommer tidningen hitta på. Vi vet båda vad journalister kan göra när de inte har alla fakta i handen, eller hur?”
Ryktet som har gjort sig gällande i lokalpressen de senaste dagarna är att Werner och jag på något sätt skulle ha ett hemligt förhållande. Jag håller tidningen i handen och läser igenom artikeln där det står om oss. Jag känner journalisten i fråga, han brukar hitta på bra stories när han har tröttnat på att skriva om katter som räddats ur träd.
”Ja, okej då, vi får väl hitta på något om du tycker det känns så jobbigt”, svarar jag. ”Fast jag förstår fortfarande inte varför du var tvungen att dra hit mig så tidigt. Vi hade likväl kunnat träffas någonstans ute och pratat om det här, inte så här i hemlighet”.
”Jag tänkte på oss båda, ingen utav oss vill väl att våra medarbetare ska överskuggas av de här... ryktena, eller få reda på att du och jag träffas. Vi är trots allt svurna fiender i det offentliga.”
Vi pratar igenom uttalandet som vi var och en ska skicka till tidningen. Under samtalet märker jag att han tittar på mig på ett annat sätt än förut. Värderande. Granskande. Som om han ser något annat hos mig han inte sett förut. Jag har redan förut lagt märke till att han är oerhört sexig för sin ålder, trots de grå tinningarna, trots den något gubbiga attityden som han lägger till sig i offentliga sammanhang. Vi har egentligen inte så mycket gemensamt, förutom att vi inte tycker om varandra särskilt mycket. Han avskyr mig för att jag är ung och kvinna, jag avskyr honom för att han är gammal och gubbe i sina åsikter. Men den senaste halvtimman vi umgåtts har han varit riktigt trevlig. Dock bestämd.
Innan jag ska gå, tar vi i hand och ser på varandra i ögonen. Vi blir stående sådär. Det känns fånigt, men varken han eller jag verkar vilja släppa varandras händer. Plötsligt, innan jag vet ordet av, innan jag hinner reagera så blir jag upptryckt mot väggen, och våldsamt kysst. Med ena handen låser Werner dörren, den andra letar sig in under kjolen och hittar precis den punkten som får mig att kvida. Jag tar av honom västen, knäpper upp skjortan under de våldsamma kyssarna. Tungan är sträv och luktar kaffe. Werners kyssar är inte perfekta, lite slafsiga, men tungan, den vet vad den ska göra. Hans kropp som luktar gott av aftershave, är så skön emot min, hård och muskulös. Den gör mig yr. Kan inte koncentrera mig, vill bara ha mer. Han öppnar min skjorta med ett ryck, häktar av mig bh:n med snabba rörelser. Brösten känns plötsligt så tunga, och känsliga i hans händer. Bröstvårtorna knoppar sig när han smeker dem med tummarna samtidigt som han kysser mig. Jag smeker med handen på hans skrev. Det känns hårt. Det bultar, vill ut från det trånga i boxershortsen.
”Jag vill”, viskar jag. ”Nu, gör det nu.”
Med lätta rörelser, drar jag av honom skärpet och byxorna. Boxershortsen åker med i farten. Snabbt tar jag av mig trosorna, låter dem ligga på golvet. Han tar tag i mina ben, och lyfter upp mig. Tränger in i mig mot väggen. Jag drar efter andan när han fylls i mig. Det gör lite ont, han är så stor. Jag andas stövis, svettas. Det virvlar. Det blir svart framför ögonen, det pumpar i huvudet. Det dröjer inte länge innan vi båda får orgasm, stönande. Jag biter honom i ena örat, får smak av järn i munnen. Vi sjunker ner på golvet, båda helt slut. Det tar en stund innan vi båda hämtat andan. Han torkar snabbt av sin lem med lite snytpapper han hittar. Jag kan inte låta bli, jag ler.
Werner drar på mig trosorna, sätter på mig bh:n och knäpper min skjorta, men säger ingenting. Jag försöker söka ögonkontakt med honom, vill åtminstone få ett leende. Känner mig lite osäker på vad som kommer hända nu. Jag sätter mig ner på stolen, väntar på att han ska rätta till sina kläder igen. Känner mig fortfarande en smula yr efter orgasmen, något jag antar att jag delar med honom. När han fått på sig kläderna är det fortfarande tyst mellan oss.
Han sätter sig på stolen, betraktar mig. Jag gissar att han inte vet vad han ska säga, och väntar på mig istället. Jag börjar stamma fram att jag ska gå, och reser mig upp. Han tar tag i min arm och säger att jag ska vänta. Bara att han rör vid mig gör att luften känns elektrisk. Han vänder sig mot datorn och skriver ut pressmeddelandet jag ska ta med mig till pressen. Jag stoppar ner det i min väska och tar på mig kappan. Han ställer sig upp och går fram till mig, drar mig intill sig och kysser mig en lång stund. Vi säger ingenting till varandra, det enda som hörs är ljudet från kyssarna och klockan som tickar i hörnet. Efter en stund låter han mig gå.
Förvirrad går jag ut från stadshuset och går till tidningen med pressmeddelandet. Hela dagen känns som en dimma. Tankarna går hela tiden tillbaka till det som hände på morgonen. Jag har inte hört av honom något mer under dagen, bara ett officiellt mejl där det står att jag är inbjuden på ett möte.
Pressmeddelandet hamnar på tidningens första sida. Pressen spekulerar i vad som kan ha hänt, men det tystas ner ganska fort efter dementeringen. Jag har fortfarande inte hört något av Werner, han håller tyst. Efter att ryktet har försvunnit har vi ingen egentlig koppling till varandra längre, förutom de gånger vi träffas i offentliga sammanhang tillsammans.
Ett par veckor senare är jag inbjuden på ett möte tillsammans med Werner och några andra. Vi ska diskutera framtidsfrågor. Jag är förberedd upp till tårna, har läst på om de föreläsare som ska komma, och skrivit ner ett par frågor. Återigen går jag uppför trappan utanför stadshuset och låser upp med kodlåset. Jag går till mitt arbetsrum, klär av mig ytterkläderna och sätter mig på stolen. Läser igenom papprena jag har med mig och antecknar i marginalen. Det knackar på dörren. Kom in, ropar jag och in stiger Werner.
I mitt huvud går jag tillbaka till tiden för ett par veckor sen, minns orgasmen, och kyssen. Jag blir röd om kinderna, lägger händerna på dem för att dölja rodnaden.
Han tittar på mig lite förvirrat först, men stramar upp sig och säger åt mig att komma med eftersom mötet börjar. Jag följer med honom, som en skugga och går in i möteslokalen. Det är en typisk offentlig möteslokal med sköna stolar och ett stort fyrkantigt bord. Dock känns det litet och trångt, och ganska varmt. Vi hälsar på föreläsarna och de andra som är inbjudna till mötet. Jag får sitta bredvid Werner av någon outgrundlig anledning. Under mötets gång ställer jag många frågor, och debatterar vilt med Werner . Vi är totalt oense, och grälar på varandra. Under grälet känner jag hans hand på mitt lår. Jag försöker ignorera det. Tack o lov är det någon som har fått nog på vårat gräl och avbryter oss. Jag harklar till lite lätt, försöker flytta undan benet, men handen ligger fast på låret. Den rör sig uppåt, mot vissa varma punkter. Jag kan inte riktigt koncentrera mig på mötet längre, all fokus flyttas till handen som ligger varm och skön på låret. Pekfingret flörtar lätt på utsidan av mina trosor, vid klitoris. Jag tittar på Werner, men han är i full gång att diskutera något med föreläsarna. Som tur är, blir det kaffepaus. Jag springer till toaletten, varm av upphetsning och fingrar mig själv till en snabb orgasm. Blir alldeles kladdig, måste tvätta av mig med kallt vatten. Går tillbaka till mötet, och provocerar tillbaka, gör samma sak om Werner som han gjorde mot mig. Han protesterar inte. Drar sig inte undan. Försöker inte ta bort handen, utan andas bara lite djupare när jag känner att han kommer. Ingen på mötet har märkt något, förutom att vi varit lite mer arga på varandra än vad vi brukar vara.
Efteråt stannar jag kvar och pratar med föreläsarna, under förevisning att jag kanske får en pratstund med Werner efteråt. Föreläsarna går, och jag börjar gå mot mitt arbetsrum. När jag ska låsa upp dörren, petar någon mig på ryggen. När jag vänder mig står Werner där. Han ser sig ängsligt omkring, men det finns ingen där. Alla har gått för dagen. Snabbt går vi in i mitt rum och låser dörren. Han trycker upp mig mot väggen och kysser mig. Länge.
söndag, mars 18, 2007
What classic movie/leader are you ?
Jaja. Hitler och Indiana Jones. Då stämmer väl den första bäst...
måndag, mars 12, 2007
Within temptation - Angels och Stand My Ground
Sparkling angel I believe
You were my savior in my time of need.
Blinded by faith I couldn't hear
All the whispers, the warnings so clear.
I see the angels,
I'll lead them to your door.
There's no escape now,
No mercy no more.
No remorse cause I still remember
The smile when you tore me apart.
You took my heart,
Deceived me right from the start.
You showed me dreams,
I wished they'd turn into real.
You broke a promise and made me realize.
It was all just a lie.
Sparkling angel, I couldn't see
Your dark intentions, your feelings for me.
Fallen angel, tell me why?
What is the reason, the thorn in your eye?
I see the angels,
I'll lead them to your door
There's no escape now
No mercy no more
No remorse cause I still remember
The smile when you tore me apart
You took my heart,
Deceived me right from the start.
You showed me dreams,
I wished they turn into real.
You broke a promise and made me realize.
It was all just a lie.
Could have been forever.
Now we have reached the end.
This world may have failed you,
It doesn't give you a reason why.
You could have chosen a different path in life.
The smile when you tore me apart.
You took my heart,
Deceived me right from the start.
You showed me dreams,
I wished they turn into real.
You broke the promise and made me realize.
It was all just a lie.
Could have been forever.
Now we have reached the end.
I can see
when you stay low nothing happens
does it feel right ?
Late at night
things I thought I put behind me
haunt my mind
I just know there's no escape
now once it sets its eyes on you
but I won't run, have to stare it in the eye
Stand my ground, I won't give in
no more denying, I got to face it
won't close my eyes and hide the truth inside
if I don't make it, someone else will
stand my ground
It's all around
getting stronger, coming closer
into my world
I can feel
that it's time for me to face it
can I take it?
Though this might just be the ending
of the life I held so dear
but I won't run, there's no turning back from here
Stand my ground (repeat chorus)
All I know for sure is I'm trying
I will always stand my ground
Stand my ground, I won't give in (I won't give in)
I won't give up (I won't give up)
no more denying, I got to face it
won't close my eyes and hide the truth inside
if I dont make it, someone else will
Stand my ground, I won't give in
no more denying, I got to face it
won't close my eyes and hide the truth inside
if I don't make it, someone else will
stand my ground
Två låtar som betyder mycket för mig just nu. Tack vare dem överlevde jag vintern...
måndag, mars 05, 2007
Varför har Lisa Loeb så rätt ?
I kept talking to myself
I had to get the words out of my head
So I did
You barely said a thing
You kind of heard me out and then you said
You said:
"You're crazy, why do you keep doing this?
Everything is fine."
Then I think, I'm crazy
I do this all the time
Until I start to think that nothing's even wrong
Maybe I am
Hiding in my own confusion
Maybe we're just
A picture in my head
Maybe what if it could be
The way I wish it really was
Maybe I don't wanna see it
The way it really is
Sometimes your intentions
Are totally impossible to read
What does that mean?
Sometimes even I
Have no idea what I need
I wish I did.
I'm crazy
Why do I keep doing this?
Everything is fine.
Then you think I'm crazy
I do this all the time
Until I start to think
That something's really wrong
Looking out my window
At the big blue sky
Lazy sun shining and so I run outside
To look for you
I look for you
And then it starts to rain
Maybe I am
Is that the way it really is?
Maybe we're just
A picture in my head
Maybe what if it could be
The way I wish it really was
Maybe I don't want to see it
The way it really is
Jag sa ju som det var, att jag ville prata. Att jag ville ha svar. Men allt du gjorde var att ignorera mig. Titta åt andra hållet. Sätta händerna för öronen. Jag ville bara prata! Städa bort spindelnätet i mitt hjärta. Ha någon odelade uppmärksamhet en kort stund. Att inte behöva bekymra mig om något en kort stund. Bara du och jag, på en filt. En varm vårdag. Bara prata. Om allt. Mellan himmel och jord. Känna mig behövd. Önskad. Känna att du verkligen vill vara där. Bara slappna av och inte behöva känna paniken i bröstet över att stunden snart ska vara slut. Att få se något annat i dina ögon än en längtan bort.
Jag kan inte spela svårfångad i din närhet. Minsta lilla blick du ger mig och jag är fast. Fast i ditt nät. Ju mer jag försöker ta mig ur det desto hårdare fastnar jag. Kan inte. Jag ger upp med en gång. Mina händer är fastbundna, bundna av det jag känner för dig. Den enda som kan skära upp repen är du. Men du tycks njuta av att se mig fastbunden. Som en katt och råtta lek dansar vi. Jag tar ett steg framåt, du ett steg bakåt. Jag följer med i dansen. Vi virvlar runt på golvet, runt, runt. Aldrig framåt, bara runt. Din svarta cape sveper över mitt ansikte och gör mig blind. Det enda jag ser när jag sluter mina ögon är hur dina händer vrider sig över i ett hårt grepp över min hals. Med bara ett ryck kan du få mig att sluta andas och sjunka ner på golvet. Som en förbannelse kan vi inte sluta dansa med varandra. För om vi gör det är allt över. Ibland önskar jag att du kunde göra slut på mitt lidande. Men ur lidandet föds stor konst och vad vore den stora konsten utan lidande?
Jag är verkligen galen. Galen i mitt lidande. Sent på nätterna när jag inte kan sova ansätter alla tankar mig om hur saker kunde varit. Men det är försent att ångra något nu. Tärningen är redan kastad.
måndag, februari 26, 2007
torsdag, februari 15, 2007
Evigheter
Gud, jag har inte skrivit här på evigheter. Har inte haft TID!! :)
Ska skriva något ikväll, om jag får tid. Det har inte hänt något i mitt liv på sistone. Skolan varit i vägen som sagt...
Ska skriva något ikväll, om jag får tid. Det har inte hänt något i mitt liv på sistone. Skolan varit i vägen som sagt...
måndag, januari 22, 2007
Frågesport
Jag funderade länge på vad jag skulle skriva. Vred, och vände på orden och försökte få fram vad jag ville säga, visste inte hur du skulle ta det jag skrev. Här är det i alla fall. Du undrar varför jag valt det här sättet. Eftersom jag inte kan kommunicera med dig på ett vettigt sätt när jag är i samma rum som dig, väljer jag att ge dig det här brevet. Du är säkert fullt medveten om att jag sitter och våndas inuti just nu och undrar vad du tänker. Att jag, med minsta lilla ord kan bryta ihop och börja storgråta.
Vad är det jag vill säga egentligen? Det fungerar inte att ha dig som handledare. Du ger mig inte det jag vill ha. Jag känner att jag inte får tillräckligt mycket med hjälp. Du svarar inte på min mejl. Du är inte förberedd när vi har bestämt tid. När du väl svarar på mejlen innehåller de tre meningar med orden bra, dåligt eller vad betyder det där?
Jag känner att du inte säger sanningen till mig, du säger att du ska göra det och det. Men det händer aldrig. Jag får aldrig något svar. Ett samarbete går ut på ett givande och ett tagande. Men jag känner mest att jag ger men inte får något tillbaka.
Anledningen till att jag går till dig först är för att jag vill ge dig en chans. Jag vill reda ut det här, jag vill att det ska fungera. Men då måste du skärpa dig. Jag vill inte dra ut på den här processen mer än vad jag redan gjort. Jag vill bli färdig och sluta dansa den här dansen vi håller på med. Det här är svårt för mig att skriva. Men det måste göras. På något vis måste jag få dig att förstå. Och svara till mig ansikte mot ansikte.
Vad är det jag vill säga egentligen? Det fungerar inte att ha dig som handledare. Du ger mig inte det jag vill ha. Jag känner att jag inte får tillräckligt mycket med hjälp. Du svarar inte på min mejl. Du är inte förberedd när vi har bestämt tid. När du väl svarar på mejlen innehåller de tre meningar med orden bra, dåligt eller vad betyder det där?
Jag känner att du inte säger sanningen till mig, du säger att du ska göra det och det. Men det händer aldrig. Jag får aldrig något svar. Ett samarbete går ut på ett givande och ett tagande. Men jag känner mest att jag ger men inte får något tillbaka.
Anledningen till att jag går till dig först är för att jag vill ge dig en chans. Jag vill reda ut det här, jag vill att det ska fungera. Men då måste du skärpa dig. Jag vill inte dra ut på den här processen mer än vad jag redan gjort. Jag vill bli färdig och sluta dansa den här dansen vi håller på med. Det här är svårt för mig att skriva. Men det måste göras. På något vis måste jag få dig att förstå. Och svara till mig ansikte mot ansikte.
Sovit alldeles för lite.
jag har sovit två timmar i natt. jag har sminkat mig fin. jag har hittat rätt kläder för en gångs skull. jag har övat på gitarren. jag har skrivit ett brev. jag har längtat efter den här dagen. jag har ätit alldeles för lite. för vad, egentligen?
suckar. ska kanske ta det från början.
Hade som sagt sovit alldeles för lite. Som vanligt. Kan inte sova längre av ngn anledning. Så just nu .... är jag yr och extremt flummig och speedad med för den delen....
åkte in till skolan. lektion. tiden tickade framåt. blev mer och mer nervös ju längre tiden gick. kunde knappt andas, än existera och fokusera mig. längtade bara hela tiden.
yes, I got the case of BAAAAAD love. ville egentligen inte träffa honom, ville långt bort och bara försvinna. för nu skulle ju sanningen fram. anyhoo. gick på toa för säkert femtielfte gången. så nervös. tog en halstablett för att jag skulle lukta gott i munnen - in case of any kisses.....
och gick jag in till IRKs del av keyhuset. jag ville spy, bort långt därifrån. tog en djup suck innan jag slutligen knackade på dörren. nisse ropade ”kom in”, och jag öppnade dörren. jag tog ett steg in, och kände hans doft överallt. intoxicating. men jag måste fokusera mig. så jag frågade om vi kunde ta en promenad istället. han svarade visst, det kan vi göra, men inte så länge ,jag måste vara tillbaks innan ett.
said and done. åhh vad jag avskyr den här delen! han var så distanserad hela tiden. stängd. svarade givetvis på frågorna, men duckade de mer personliga frågorna som en politiker. när en elev gick förbi honom och sa hej blev han perplex. hur skulle han hantera den här situationen? men jag la märke till hans lättnad när hon bara gick förbi honom.
det var så svårt att titta på hans ansikte, se in i det där älskade ansiktet som jag tycker så mycket om, och se att det inte fanns något. inte en enda tillstymmelse till känsla. jag höll på att börja gråta flera gånger. inte fick jag fram något av det jag skulle säga. han är skicklig på att manövrera bort sånt. eller så var jag så uppe i stunden att jag totalt glömde bort allt. som vanligt. men han fick mig att känna som om jag var den enda han ville prata med just då.
men... allt jag skulle sagt. bara bortglömt. finns inte mer.
suckar. ska kanske ta det från början.
Hade som sagt sovit alldeles för lite. Som vanligt. Kan inte sova längre av ngn anledning. Så just nu .... är jag yr och extremt flummig och speedad med för den delen....
åkte in till skolan. lektion. tiden tickade framåt. blev mer och mer nervös ju längre tiden gick. kunde knappt andas, än existera och fokusera mig. längtade bara hela tiden.
yes, I got the case of BAAAAAD love. ville egentligen inte träffa honom, ville långt bort och bara försvinna. för nu skulle ju sanningen fram. anyhoo. gick på toa för säkert femtielfte gången. så nervös. tog en halstablett för att jag skulle lukta gott i munnen - in case of any kisses.....
och gick jag in till IRKs del av keyhuset. jag ville spy, bort långt därifrån. tog en djup suck innan jag slutligen knackade på dörren. nisse ropade ”kom in”, och jag öppnade dörren. jag tog ett steg in, och kände hans doft överallt. intoxicating. men jag måste fokusera mig. så jag frågade om vi kunde ta en promenad istället. han svarade visst, det kan vi göra, men inte så länge ,jag måste vara tillbaks innan ett.
said and done. åhh vad jag avskyr den här delen! han var så distanserad hela tiden. stängd. svarade givetvis på frågorna, men duckade de mer personliga frågorna som en politiker. när en elev gick förbi honom och sa hej blev han perplex. hur skulle han hantera den här situationen? men jag la märke till hans lättnad när hon bara gick förbi honom.
det var så svårt att titta på hans ansikte, se in i det där älskade ansiktet som jag tycker så mycket om, och se att det inte fanns något. inte en enda tillstymmelse till känsla. jag höll på att börja gråta flera gånger. inte fick jag fram något av det jag skulle säga. han är skicklig på att manövrera bort sånt. eller så var jag så uppe i stunden att jag totalt glömde bort allt. som vanligt. men han fick mig att känna som om jag var den enda han ville prata med just då.
men... allt jag skulle sagt. bara bortglömt. finns inte mer.
onsdag, januari 03, 2007
söndag, december 31, 2006
onsdag, december 13, 2006
Top 5 2006
1. My love - Justin Timberlake
2. Don't look back - Télépopmusik
3. Erotica/You thrill me - Madonna
4. New Casablanca - Shivaree
5. Jesus - Betty
2. Don't look back - Télépopmusik
3. Erotica/You thrill me - Madonna
4. New Casablanca - Shivaree
5. Jesus - Betty
fredag, december 08, 2006
Polisen beställde fel - fick toapapper i 20 år
Polisen i Hagfors gjorde ett gigantiskt felköp.
Först nu - 20 år senare, har toarullarna tagit slut.
I 20 år har polisen i Hagfors använt toapapper från en jättebeställning som gjordes av misstag. På torsdagen togs den sista rullen i bruk.
En dag i mars 1986 kom en långtradare med förbrukningsartiklar till polishuset i Hagfors. Någon hade skrivit fel i en beställning. I stället för paket hade man köpt hem pallar av pappershanddukar, toapapper och hushållspapper, skriver Nya Wermlands-Tidningen.
Polismästaren försökte stoppa avlastningen, men misslyckades. Efter fyra timmars bärande och stuvande hade delar av polisstationen, främst garaget, förvandlats till en lagerlokal.
Sedan återstod bara pappersarbete, i form av förbrukning. För att knapra på lagret brukade polisbilar som skulle till andra stationer i norra Värmland ta med sig några rullar från Hagfors.
På torsdagen var det dags att öppna det sista paketet enkelt oblekt hushållspapper.
Ekonomiskt har rullarna varit en bra affär för polisen i Värmland. 1986 var det Rikspolisstyrelsen som betalade.
Pappersleveransen kostade då 60.000 kronor.
TT
*Fniss*
tisdag, december 05, 2006
måndag, november 27, 2006
onsdag, november 22, 2006
onsdag, november 08, 2006
Britney Spears ska SKILJA SIG!!!!!!!
Kan det bli bättre!!!
TMZ obtained the legal papers, filed today in Los Angeles County Superior Court, citing "irreconcilable differences." In her petition, Spears asks for both legal and physical custody of the couple's two children, one-year old Sean Preston and two-month old Jayden James, with Federline getting reasonable visitation rights.
As for money, sources tell TMZ the couple, who married in Oct. 2004, has an iron-clad prenup. Not surprisingly, Spears is waiving her right to spousal support. She's also asking the judge to make each party pay their own attorney's fees.
Spears gives the date of separation as yesterday, the same day she flaunted her incredible revamped physique during a surprise appearance on David Letterman's show. Sources tell TMZ there was no single reason for Britney pulling the plug, rather, it was "a string of events."
Spears has hired powerhouse celebrity divorce lawyer Laura Wasser, who has repped a number of celebs, including Angelina Jolie, Nick Lachey and Kiefer Sutherland. We're told Reese Witherspoon and Ryan Phillippe asked Wasser to rep both of them in their split, but Wasser declined for personal reasons.
Significantly, Britney lists the date of her marriage as October 6, 2004. There was an uproar around the time of the wedding because the highly publicized "secret" ceremony was held on Sept. 18th, leading many to question the validity of the ceremony. Now the divorce documents indicate that the lavish ceremony was not the official wedding.
Här finns de officiella dokumenten:
http://cdn.digitalcity.com/tmz_documents/110706_spears_petition_1.pdf
måndag, oktober 30, 2006
It's your birthday!
Det är trevligt, än så länge har... 4 pers kommit ihåg att jag fyller år idag. Hmm. Ska man bli glad eller ledsen?
den här vore kul att få i födelsedagspresent. en väldigt fin mp3spelare...
fredag, oktober 27, 2006
onsdag, oktober 25, 2006
lördag, oktober 21, 2006
Public Service i 50 år.
Aftonbladet har en väldigt bra artikel idag om Public Service. Läs den! Länken får ni senare...
vad säger mitt födelsedatum om mig?
| Your Birthdate: October 30 |
 You have the type of personality that people either love or hate. You're opinionated, dramatic, intense, and very outspoken. And some people can't get enough of you - they're totally addicted. Others, well, they wish you were a little more reserved. Your strength: Your flair Your weakness: If you think it, you say it Your power color: Scarlet red Your power symbol: Inverted triangle Your power month: March |
måndag, oktober 16, 2006
säng säng säng
sova sova säng säng säng låter som en bra idé just nu.... men alas, nej tyvärr.
ZZZZZZZzzzZZZZZZZZZzzzzz
ZZZZZZZzzzZZZZZZZZZzzzzz
fredag, oktober 13, 2006
Fredagen den trettonde humör
I morgon är det alltså dags för en helg i feministisk anda. Då passar det ju bra att jag träffar DevilByTheDeed innan...
Skämt å sido, jag ser fram emot det. Ska bli skoj att få träffa honom. Vi har ju ”känt” varandra i snart två år nu och aldrig träffats. Någon gång måste det ju hända! :)
Tyvärr blir det inget Debaser / Pet Sounds Bar som jag hade velat gå på. Jaja, det får bli en annan helg, helgerna tar ju inte slut. Jag har bara en känsla av att det hade varit roligare än att behöva sitta på ett ”samkväm” med en massa kvinnor i 40 års åldern. Man kan väl inte få allt antar jag.
Det är så typiskt bara, idag är det den 13e och jag är INTE på gott humör. En massa skit som jag måste ta itu med här hemma som gör att jag bara vill gå och gömma mig under täcket tills de försvinner. I slutändan brukar det alltid lösa sig. Det hade bara varit skönt att för en gångs skull kunna åka iväg och inte bekymra sig om vad som händer hemma. Förbannelsen med att vara förälder antar jag, att man alltid oroar sig över vad som kan hända. Sen vill jag ju bli klar med den förbannade uppsatsen som sniglar sig fram och hugger mig i nacken hela tiden. Jag vill ju få pengar! Jag vill ju slippa oroa mig för ekonomin. Jag vill kunna köpa vinterkläder, jag vill kunna köpa mig nya skor och jag vill framför allt kunna betala räkningarna och inte hamna på efterkälken med dem (good luck med det .. )
Jag är bara så jävla trött på det här jävla tjafset med pengar som samhället går runt på. Pengar pengar pengar. Om det ändå inte betydde så mycket och annat mer.
Ja, jag kan väl skylla mitt dåliga humör på PMS. Men det vore en klyscha. Sanningen är att jag vill gå och lägga mig och sova och vakna upp till ett samhälle där man inte behöver bekymra sig om pengar hela jävla tiden.
Om jag ändå hade en rik farsa eller morsa som kunde betala mina räkningar fram tills jul så jag slapp och oroa mig hela tiden. Det tär så mycket på mitt goda humör. Det får mig att bara vilja lägga mig ner och ge upp, bara varsågod, sparka på mig, jag ligger redan ner, det kan inte bli värre.
Om jag åtminstone hade någon som faktiskt brydde sig och frågade: nej men , sådär kan du väl inte tänka, ge inte upp nu, jag hjälper dig och kämpar för dig! Men det har jag inte. Alla är för upptagna med sitt eget liv och sina egna bekymmer. Istället får jag : sluta fåna dig nu, ta dig i kragen och ryck upp dig! Att gå och vara ständigt pank tär på mitt humör och jag oroar mig och kan inte koncentrera mig för att jag ständigt går i andra tankar... Om jag ändå hade någon som kramade om mig och sa; det löser sig , du och jag fixar det här ihop, vi är ett team. Men nej.
Kalla ord gör mig inte varm. De gör bara att jag fryser istället och knyter mig till ett hårt garnystan som ingen kan rulla upp. Jag vill ha någon som stöttar mig, någon som klappar mig på ryggen istället för att slå mig.
Skämt å sido, jag ser fram emot det. Ska bli skoj att få träffa honom. Vi har ju ”känt” varandra i snart två år nu och aldrig träffats. Någon gång måste det ju hända! :)
Tyvärr blir det inget Debaser / Pet Sounds Bar som jag hade velat gå på. Jaja, det får bli en annan helg, helgerna tar ju inte slut. Jag har bara en känsla av att det hade varit roligare än att behöva sitta på ett ”samkväm” med en massa kvinnor i 40 års åldern. Man kan väl inte få allt antar jag.
Det är så typiskt bara, idag är det den 13e och jag är INTE på gott humör. En massa skit som jag måste ta itu med här hemma som gör att jag bara vill gå och gömma mig under täcket tills de försvinner. I slutändan brukar det alltid lösa sig. Det hade bara varit skönt att för en gångs skull kunna åka iväg och inte bekymra sig om vad som händer hemma. Förbannelsen med att vara förälder antar jag, att man alltid oroar sig över vad som kan hända. Sen vill jag ju bli klar med den förbannade uppsatsen som sniglar sig fram och hugger mig i nacken hela tiden. Jag vill ju få pengar! Jag vill ju slippa oroa mig för ekonomin. Jag vill kunna köpa vinterkläder, jag vill kunna köpa mig nya skor och jag vill framför allt kunna betala räkningarna och inte hamna på efterkälken med dem (good luck med det .. )
Jag är bara så jävla trött på det här jävla tjafset med pengar som samhället går runt på. Pengar pengar pengar. Om det ändå inte betydde så mycket och annat mer.
Ja, jag kan väl skylla mitt dåliga humör på PMS. Men det vore en klyscha. Sanningen är att jag vill gå och lägga mig och sova och vakna upp till ett samhälle där man inte behöver bekymra sig om pengar hela jävla tiden.
Om jag ändå hade en rik farsa eller morsa som kunde betala mina räkningar fram tills jul så jag slapp och oroa mig hela tiden. Det tär så mycket på mitt goda humör. Det får mig att bara vilja lägga mig ner och ge upp, bara varsågod, sparka på mig, jag ligger redan ner, det kan inte bli värre.
Om jag åtminstone hade någon som faktiskt brydde sig och frågade: nej men , sådär kan du väl inte tänka, ge inte upp nu, jag hjälper dig och kämpar för dig! Men det har jag inte. Alla är för upptagna med sitt eget liv och sina egna bekymmer. Istället får jag : sluta fåna dig nu, ta dig i kragen och ryck upp dig! Att gå och vara ständigt pank tär på mitt humör och jag oroar mig och kan inte koncentrera mig för att jag ständigt går i andra tankar... Om jag ändå hade någon som kramade om mig och sa; det löser sig , du och jag fixar det här ihop, vi är ett team. Men nej.
Kalla ord gör mig inte varm. De gör bara att jag fryser istället och knyter mig till ett hårt garnystan som ingen kan rulla upp. Jag vill ha någon som stöttar mig, någon som klappar mig på ryggen istället för att slå mig.
söndag, oktober 08, 2006
lördag, oktober 07, 2006
Kommentar Om Idol
Vad är Idol? Går det att äta?
- On a more serious note -
Idol är teve för människor utan musiksmak. Jag har inte riktigt förstått tjusningen med att titta på det. Tror verkligen de här människorna som är med i den här "dokusåpa/underhållnings/musikprogramsvarianten" att de verkligen kommer få en lång karriär framför sig? De har ju ingen som helst personlighet eller röst att snacka om.
De här människorna har halkat in på ett bananskal genom Idol. Om Idol inte hade funnits, hade de verkligen fått lika mycket uppmärksamhet då?
Det finns musiker som jobbar hårt för att bli erkända och få skivkontrakt, när de väl får ett kontrakt är det för att de har något att komma med, inte för att de "ser bra ut i teve".
Idol fenomenet är något som snart (hoppas jag) kommer att dö ut, och ersättas av något annat som faktiskt erkänner folks originalitet och som inte bara ser utseende=talang.
Jag skulle önska att skivbolagen kunde ta mera chanser och släppa skivor med lite happy crazy folk, som vågar ta ut svängarna istället för att bara spela på säkra kort och släppa skivor med folk som tjänar en massa pengar åt skivbolagen för att senare kastas på tippen när de inte längre är kassakor.
Att vara en Idol är att man har en kärna som ingen annan kan ta på eller kopiera.
Man är alltså INTE en Idol när man klär på sig en massa attribut och gör sig själv till något man egentligen inte är.
- On a more serious note -
Idol är teve för människor utan musiksmak. Jag har inte riktigt förstått tjusningen med att titta på det. Tror verkligen de här människorna som är med i den här "dokusåpa/underhållnings/musikprogramsvarianten" att de verkligen kommer få en lång karriär framför sig? De har ju ingen som helst personlighet eller röst att snacka om.
De här människorna har halkat in på ett bananskal genom Idol. Om Idol inte hade funnits, hade de verkligen fått lika mycket uppmärksamhet då?
Det finns musiker som jobbar hårt för att bli erkända och få skivkontrakt, när de väl får ett kontrakt är det för att de har något att komma med, inte för att de "ser bra ut i teve".
Idol fenomenet är något som snart (hoppas jag) kommer att dö ut, och ersättas av något annat som faktiskt erkänner folks originalitet och som inte bara ser utseende=talang.
Jag skulle önska att skivbolagen kunde ta mera chanser och släppa skivor med lite happy crazy folk, som vågar ta ut svängarna istället för att bara spela på säkra kort och släppa skivor med folk som tjänar en massa pengar åt skivbolagen för att senare kastas på tippen när de inte längre är kassakor.
Att vara en Idol är att man har en kärna som ingen annan kan ta på eller kopiera.
Man är alltså INTE en Idol när man klär på sig en massa attribut och gör sig själv till något man egentligen inte är.
fredag, oktober 06, 2006
torsdag, oktober 05, 2006
Våra nya kulturminister?
Cecilia Wikströms synpunkter om kultur:
SVT och SR ska producera radio och tv-program av hög kvalitet. Dokusåpor och lättuggade pratprogram kan med fördel överlåtas till kommersiella tv-kanaler. SVT:s utveckling är inget annat än kulturskymning.
Vi ska införa litterär kanon i skolorna
Lena Adelsohn Liljekvist:
Det statliga filmstödet ska gå till svensk kvalitetsfilm
Vad är då kvalitetsfilm?
en förnyelse av filmens uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik, graden av psykologisk insikt och andlig nivå, lekfull fantasi eller visionär styrka, episka, dramatiska eller lyriska värden, den tekniska skickligheten och övriga artistiska komponenter i filmen
En radio och tv i allmänhetens tjänst skall erbjuda ett programutbud av hög kvalité. Programmen skall självklart produceras både i Stockholm och i övriga landet
--- men när man läser vidare i motionen så tycker ändå Adelsohn att man ska producera merparten av programmen i Stockholm...
public service skall vara smalare men vassare
----??????
osv.
baserat på vilka motioner som har skrivits om kultur hoppas jag på Lena Adolsohn, hon verkar minst ond av de onda alternativen som finns.
Hade vi levat i en utopi hade jag önskat att Paggan (Pagrotsky) skulle blivit kulturminister igen. Han är kungen! Han totalmosade Cecilia Wikström i en debatt på SVT.
Dags att bli normal igen... eller??
Något vänder sig inom mig, jag mår illa och är lycklig samtidigt. Det långa svarta håret sveper sig över ansiktet och jag kan inte låta bli, jag måste få röra vid det. Hur ska jag orka gå vidare när han inte längre finns där, han har alltid funnits där förut vid min sida.
Han kommer inte förstå när jag ska försöka förklara, hur nattsvart mitt liv blir utan honom.
Varje gång vi ses blir stunden bitterljuv. För en kort sekund är allt bra, men när jag blir varse om att vi gång på gång måste skiljas från varandra blir det bittert. Han är alltid på väg bort från mig.
Han är aldrig där för mig, men jag finns till för honom.
Vad jag avskyr med mig själv är att jag är i beroendeställning till honom. Jag kan inte släppa det här, hur mycket jag än försöker med nya människor, ansikten, träffar. Varför du har förhäxat mig så, det förstår jag inte.
Är det ditt milda leende, dina händer, dina ögon som glittrar? Är det sättet du är på, vänlig, generös och öppen?
Varför gör det så ont i mig varje gång jag möter dina ögon? Varför gör min kärlek till dig mig till ett offer? Varför glömmer jag bort allt runtomkring mig bara för att få ett leende från dig?
Varför slutar alltid mina drömmar med dig precis i tillståndet mellan vetande och ovisshet?
Han kommer inte förstå när jag ska försöka förklara, hur nattsvart mitt liv blir utan honom.
Varje gång vi ses blir stunden bitterljuv. För en kort sekund är allt bra, men när jag blir varse om att vi gång på gång måste skiljas från varandra blir det bittert. Han är alltid på väg bort från mig.
Han är aldrig där för mig, men jag finns till för honom.
Vad jag avskyr med mig själv är att jag är i beroendeställning till honom. Jag kan inte släppa det här, hur mycket jag än försöker med nya människor, ansikten, träffar. Varför du har förhäxat mig så, det förstår jag inte.
Är det ditt milda leende, dina händer, dina ögon som glittrar? Är det sättet du är på, vänlig, generös och öppen?
Varför gör det så ont i mig varje gång jag möter dina ögon? Varför gör min kärlek till dig mig till ett offer? Varför glömmer jag bort allt runtomkring mig bara för att få ett leende från dig?
Varför slutar alltid mina drömmar med dig precis i tillståndet mellan vetande och ovisshet?
I dream about men...
Jaha, i natt var det dags igen. Då drömde jag om Jocke. Vi låg och kramades i sängen och tittade på tv ihop...
uhhh jag har urinvägsinfektion. hate it hate it hate it.
uhhh jag har urinvägsinfektion. hate it hate it hate it.
tisdag, oktober 03, 2006
Virtanen dröm
Jag drömde om virtanen i natt, att han besökte min lägenhet och hjälpte mig att städa. Jag minns att jag hade dåligt med pengar och försökte leta efter mynt och sedlar, bara för att dryga ut pengarna. När jag höll på med något annat, smög virre in pengar i skåpet. När jag sedan letade igenom det bland mjöl och pasta och såspåsar hittade jag en femhundring och en massa 20or. Överlycklig är väl det minsta ordet jag blev. När vi höll på som bäst och städa drog virre in mig i ett sovrum och kysste mig. Då förvandlades han till skådespelaren i millenium,Lance Hendrickson.
weird.
det finns mer i drömmen att berätta om men det tar vi sen (om jag kommer ihåg det).
weird.
det finns mer i drömmen att berätta om men det tar vi sen (om jag kommer ihåg det).
måndag, oktober 02, 2006
Blandat kompott
En lös ryckt idé...
- ett diskotek. - dans - bråk - svartsjuka - springa - sams
----------------------------------------------------
I går var jag på sminkkurs med Pimse och Fia. Det var rätt kul. Pimse fick bli en iskall dam med extremt stora läppar, jag ett grönt monster.
Så bestämdes när lajvet skulle vara. Nu i helgen! ;)
Imorgon ska jag alltså ringa runt till folk och påminna dem om att det är lajv på fredag och lördag...
- ett diskotek. - dans - bråk - svartsjuka - springa - sams
----------------------------------------------------
I går var jag på sminkkurs med Pimse och Fia. Det var rätt kul. Pimse fick bli en iskall dam med extremt stora läppar, jag ett grönt monster.
Så bestämdes när lajvet skulle vara. Nu i helgen! ;)
Imorgon ska jag alltså ringa runt till folk och påminna dem om att det är lajv på fredag och lördag...
History
http://rapidshare.de/files/35117469/History.mp3.html
B-sidan på Jump, ett tre minuter långt klipp (hela låten är 6 minuter lång).
Texten går så här:
Uh huh, Uh huh, Uh huh]
I looked all around the world
[I looked all around the world]
Nobody has it better than we do
[Uh huh, Uh huh, Uh huh]
One thing I don't Understand
Why don't we help more people
Cause we can.
[Uh huh, Uh Huh]
Why are we seperated?
Defined by our greed and hatred
Why aren't we all united?
I'm so sick and tired of fighting.
Why aren't we all together
Lets end this fight forever
Why are we still divided?
I'm so sick and tired of fighting.
[Uh Huh, Uh Huh, Uh Huh]
How many tragedies
[How many tragedies]
Will we see before we come together
[Uh huh, Uh huh, Uh huh]
It's easy to forget
We have the power to make things better
[Uh Huh, Uh Huh]
Why are we seperated?
Defined by our greed and hatred
Why aren't we all united?
I'm so sick and tired of fighting.
Why aren't we all together
[Why don't we unite]
Lets end this fight forever
[Let's give up the fight]
Why are we still divided?
[I don't understand]
I'm so sick and tired of fighting
I have a dream
But dreams are not for free
We all need to change
Or just repeat History
If we were one
Well it's easier said then done
We can play a part
Make a brand new start
Come together
Live forever [Long Note like in ROL]
[Uh Huh, Uh Huh, Uh Huh]
B-sidan på Jump, ett tre minuter långt klipp (hela låten är 6 minuter lång).
Texten går så här:
Uh huh, Uh huh, Uh huh]
I looked all around the world
[I looked all around the world]
Nobody has it better than we do
[Uh huh, Uh huh, Uh huh]
One thing I don't Understand
Why don't we help more people
Cause we can.
[Uh huh, Uh Huh]
Why are we seperated?
Defined by our greed and hatred
Why aren't we all united?
I'm so sick and tired of fighting.
Why aren't we all together
Lets end this fight forever
Why are we still divided?
I'm so sick and tired of fighting.
[Uh Huh, Uh Huh, Uh Huh]
How many tragedies
[How many tragedies]
Will we see before we come together
[Uh huh, Uh huh, Uh huh]
It's easy to forget
We have the power to make things better
[Uh Huh, Uh Huh]
Why are we seperated?
Defined by our greed and hatred
Why aren't we all united?
I'm so sick and tired of fighting.
Why aren't we all together
[Why don't we unite]
Lets end this fight forever
[Let's give up the fight]
Why are we still divided?
[I don't understand]
I'm so sick and tired of fighting
I have a dream
But dreams are not for free
We all need to change
Or just repeat History
If we were one
Well it's easier said then done
We can play a part
Make a brand new start
Come together
Live forever [Long Note like in ROL]
[Uh Huh, Uh Huh, Uh Huh]
söndag, oktober 01, 2006
Snygga partiledare
Se så snygga partiledarna kan vara när de får en makeover !! Jag gjorda stora ögon när Lars Ohly fick på sig en tight tröja.... ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)