Del 2

<

Jag hejdar hans kyssar, trycker honom ifrån mig.
”Vi måste prata”, säger jag med allvar i blicken.
”Prata på du”, säger han nonchalant och sätter sig ner.

Åh, vad den där attityden gör mig galen! Varför fortsätter han med det där spelet trots att vi är ensamma?

”Vad vill du egentligen med mig?” ”Är det här bara ett spel dig?”
”Nej Diana, konstigt nog så är det inte det. Jag tycker du är bra, även om vi kanske inte kommer överrens i allt.”
”Varför leker du med mig då? Bestäm dig för vad du vill. ”
”Men både du och jag vet att det här vi har inte skulle göra underverk för våra respektive uppdrag inom kommunen. Inte för att tala om vad pressen spekulerade i bara för ett par veckor sen. Hur gick diskussionerna då? Hur såg folk på oss? Man kan inte bedriva saker seriöst.”
”Men betyder det verkligen så mycket för dig?”
”Ja, det gör det faktiskt. Det kan verka konstigt, men det gör det. Det går inte försöka göra saker när man blir sedd offentligt som en kåtbock. Folk misstror en.”
”Hur ska vi göra? Vill du fortsätta?”
”Varför tror du jag gick in hit?”
”Jag vet inte... för att du ville?
”För att jag inte kan få nog av dig. Jag ville vänta efter förra gången, var osäker på vad som egentligen hände, och varför det hände. Tänkte att det kanske bara var en sak som hände. Men det var det ju inte...”
Han reser sig upp, tar tag i mina händer och kysser dem i handflatan. Sedan lägger han sin hand på min kind och smeker den. Och för första gången ler han, mot mig, och ser mig i ögonen. Borta är det nonchalanta uttrycket.
Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Så här ärlig har han aldrig varit mot mig förut. Jag lägger min hand på hans, och ler blygt. Vi möts i en kyss, som får mitt huvud att snurra.

”Men Diana, vi kan väl komma överrens om en sak”, säger han efter kyssen.
”Jo, det kan vi göra. Men vad?”
”Att vi håller detta hemligt mellan oss två. Så länge. Så får vi se vad som händer. Är det okej med dig?”
”Jag antar det”.

Vi skiljs åt en timma senare. Jag känner mig sönderkysst av Werners läppar. Är glad. På stan träffar jag vänner som undrar vad som hänt mig. De känner inte igen mig påstår de. Jag ser glad ut, och jag lyser.
Veckorna går, och jag börjar undra om det som hänt med Werner bara var en dröm. Varför håller han mig på halster?
En kväll ringer han. Först så undrar jag vem det är, för jag känner inte igen rösten i telefonen.

”Kan vi träffas?”
”Ämen, hörru, du får inte göra så här”.
”Hur menar du?”
”Du får inte ge mig en massa löften och sen försvinna och komma tillbaka när det passar dig. Jag gillar inte sånt. Antingen så gör vi det här, eller inte.”
”Men du vet varför, vi inte kan...
”Jag är fullt medveten om det, det är inte det jag begär, utan att det kanske inte ska dröja tre veckor mellan varje möte. Det känns... inte bra.”
”Jag är en upptagen människa, det går inte att göra så mycket åt det”.
”Inte så pass upptagen att du kan upplåta en timma åt mig då och då”.
”Nej, det har du rätt i. Förlåt, jag ska försöka tänka på det i fortsättningen. Kan vi träffas i morgon? Vi kan äta lunch ihop..?”
”Ska vi gå ut på ett offentligt ställe tillsammans och äta lunch..? Var det inte du som nyss ville hålla det här hemligt?”
”Ja, det kanske var lite dumt..men det är den enda tiden jag har ledigt imorgon.”
”Vad sägs om att du möter mig i skogen bakom stadshuset så tar jag med mig lunch?”
”Varför inte. Det låter som en bra idé. Lite mindre offentligt också”.
”Vi ses imorgon vid 12.00 då.”

Så lägger vi på. Jag ställer mig med en gång och lagar i ordning lunchen tills imorgon. Det blir mackor med sallad, köttbullar och tomater. Jag gör iordning en ordentlig kaffetermos, för Werner är känd för sitt kaffedrickande på stadshuset.

Vi möts vid ingången till parken. Det är en varm vårdag, jag har en top i ett tunt tyg, och en kjol på mig. Det blåser lite, och svalkar mina ben skönt. Werner är klädd i beiga chinos, och en jeansskjorta. Han är brunbränd, men inte till överdrift. Till min överraskning tar han tag i min hand, svänger lite lätt med den. Han verkar på gott humör, mer än vanligt. Vi väljer ett undanskymt ställe, där ingen kan se oss, och vi kan se alla som eventuellt skulle gå förbi. Jag sprider ut filten på gräset, han plockar fram maten. Vi äter i tystnad och bara njuter av varandras sällskap.