Fredagen den trettonde humör

I morgon är det alltså dags för en helg i feministisk anda. Då passar det ju bra att jag träffar DevilByTheDeed innan...

Skämt å sido, jag ser fram emot det. Ska bli skoj att få träffa honom. Vi har ju ”känt” varandra i snart två år nu och aldrig träffats. Någon gång måste det ju hända! :)

Tyvärr blir det inget Debaser / Pet Sounds Bar som jag hade velat gå på. Jaja, det får bli en annan helg, helgerna tar ju inte slut. Jag har bara en känsla av att det hade varit roligare än att behöva sitta på ett ”samkväm” med en massa kvinnor i 40 års åldern. Man kan väl inte få allt antar jag.

Det är så typiskt bara, idag är det den 13e och jag är INTE på gott humör. En massa skit som jag måste ta itu med här hemma som gör att jag bara vill gå och gömma mig under täcket tills de försvinner. I slutändan brukar det alltid lösa sig. Det hade bara varit skönt att för en gångs skull kunna åka iväg och inte bekymra sig om vad som händer hemma. Förbannelsen med att vara förälder antar jag, att man alltid oroar sig över vad som kan hända. Sen vill jag ju bli klar med den förbannade uppsatsen som sniglar sig fram och hugger mig i nacken hela tiden. Jag vill ju få pengar! Jag vill ju slippa oroa mig för ekonomin. Jag vill kunna köpa vinterkläder, jag vill kunna köpa mig nya skor och jag vill framför allt kunna betala räkningarna och inte hamna på efterkälken med dem (good luck med det .. )

Jag är bara så jävla trött på det här jävla tjafset med pengar som samhället går runt på. Pengar pengar pengar. Om det ändå inte betydde så mycket och annat mer.

Ja, jag kan väl skylla mitt dåliga humör på PMS. Men det vore en klyscha. Sanningen är att jag vill gå och lägga mig och sova och vakna upp till ett samhälle där man inte behöver bekymra sig om pengar hela jävla tiden.

Om jag ändå hade en rik farsa eller morsa som kunde betala mina räkningar fram tills jul så jag slapp och oroa mig hela tiden. Det tär så mycket på mitt goda humör. Det får mig att bara vilja lägga mig ner och ge upp, bara varsågod, sparka på mig, jag ligger redan ner, det kan inte bli värre.

Om jag åtminstone hade någon som faktiskt brydde sig och frågade: nej men , sådär kan du väl inte tänka, ge inte upp nu, jag hjälper dig och kämpar för dig! Men det har jag inte. Alla är för upptagna med sitt eget liv och sina egna bekymmer. Istället får jag : sluta fåna dig nu, ta dig i kragen och ryck upp dig! Att gå och vara ständigt pank tär på mitt humör och jag oroar mig och kan inte koncentrera mig för att jag ständigt går i andra tankar... Om jag ändå hade någon som kramade om mig och sa; det löser sig , du och jag fixar det här ihop, vi är ett team. Men nej.

Kalla ord gör mig inte varm. De gör bara att jag fryser istället och knyter mig till ett hårt garnystan som ingen kan rulla upp. Jag vill ha någon som stöttar mig, någon som klappar mig på ryggen istället för att slå mig.