Jag funderade länge på vad jag skulle skriva. Vred, och vände på orden och försökte få fram vad jag ville säga, visste inte hur du skulle ta det jag skrev. Här är det i alla fall. Du undrar varför jag valt det här sättet. Eftersom jag inte kan kommunicera med dig på ett vettigt sätt när jag är i samma rum som dig, väljer jag att ge dig det här brevet. Du är säkert fullt medveten om att jag sitter och våndas inuti just nu och undrar vad du tänker. Att jag, med minsta lilla ord kan bryta ihop och börja storgråta.
Vad är det jag vill säga egentligen? Det fungerar inte att ha dig som handledare. Du ger mig inte det jag vill ha. Jag känner att jag inte får tillräckligt mycket med hjälp. Du svarar inte på min mejl. Du är inte förberedd när vi har bestämt tid. När du väl svarar på mejlen innehåller de tre meningar med orden bra, dåligt eller vad betyder det där?
Jag känner att du inte säger sanningen till mig, du säger att du ska göra det och det. Men det händer aldrig. Jag får aldrig något svar. Ett samarbete går ut på ett givande och ett tagande. Men jag känner mest att jag ger men inte får något tillbaka.
Anledningen till att jag går till dig först är för att jag vill ge dig en chans. Jag vill reda ut det här, jag vill att det ska fungera. Men då måste du skärpa dig. Jag vill inte dra ut på den här processen mer än vad jag redan gjort. Jag vill bli färdig och sluta dansa den här dansen vi håller på med. Det här är svårt för mig att skriva. Men det måste göras. På något vis måste jag få dig att förstå. Och svara till mig ansikte mot ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar