En dag kvar

En dag kvar till fest. Ohhhiii!!! Så nervöööös....

Hur vill du ha det när du blir gammal?

Jag satt och funderade på det häromdagen. Vi kommer ju alla bli gamla, såvida vi inte dör i en bilolycka eller av en sjukdom....

Hur vill du ha det när du blir gammal? Bara 50talisterna kommer ju kräva ett helt annat vårdhem än det som finns idag. Dusch 2 gånger om dagen, ingen dragspelsmusik utan Bruce Springsteen och Company. De kommer kräva en helt annan standard än den som finns idag. Vilket innebär att det är ett framtidsjobb, eftersom det kommer kräva så mycket omorganiseringar och extra personal. Det kommer inte bara räcka med en teve på rummet längre, utan så mycket mer. Vi kommer vilja läsa, skriva, spela datorspel, kunna surfa på internet och använda våra mobiler även när vi blir gamla. Den maten som finns på hemmen kommer inte längre räcka till, nej nu vill vi ha pizza, pasta och inte en massa tråkiga potatis och kött maträtter...

Yayya

Jag har börjat banta. Yayya mig!

Winamp Utmaning

Man ska svara på de här frågorna med hjälp av sin iPod, för varje fråga ska man med hjälp av shuffle ta fram en låt som beskriver ens svar. Då jag inte äger någon iPod så kör jag Winamps randomiser.

How does the world see me?
Prince - When doves cry

How can you just leave me standing?
Alone in a world that’s so cold? (So cold)
Maybe I’m just too demanding

Will I have a happy life?
Whitney Houston - Didn’t we almost have it all

Ironi på hög nivå...

How can I make myself happy?
Camouflage - Love is a shield

There is a feeling
that flows through me,
when you are near
you make it real
and we could live for this ideal

Will I ever have children?
Wham - Wake me up before you go go

Tydligen ska jag dansa jitterbugg som en galning istället...

What is some good advice for me?
The Fixx - Red Skies

Should have taken warning it’s just
People mourning
Running, hiding, lost
Couldn’t find, find a place to go

What do I think my current theme song is?
Altered Images - I could be happy

i would like to climb high in a tree
i could be happy, i could be happy
or go to Skye on my holiday
i could be happy, i could be happy
maybe swim a mile down the Nile
i could be happy, i could be happy
all of these things i do
all of these things i do
to get away from you
get away, run away, far away, how do i?
get away, run away, far away, how do i
escape from you?



What does everyone else think my current theme song is?
Sabrina - Hot Girl

What song will play at my funeral?
R.E.M - It’s the end of the world as we know it

What type of women do I like?
James Brown - It’s a mans mans world

This is a man’s, a man’s, a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl

What is my day tomorrow going to be like?
Ulf Lundell - Underbart

Hon ringer från lobbyn och säger
att hon vill träffa mig
men det är inte mig hon vill träffa

Why am I here?
Nordman - Ännu glöder solen

Du tror att jag är farlig, men se på mig igen
Jag skänker dig det liv som brinner än
Jag tar dig genom vindarna, så länge jag finns till

What will people remember me for?
Queen - The Show must go on

Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on!

What song will i get stuck in my head tomorrow?
Cyndi Lauper - Change of heart

Are there people outside waiting to take me away?
Skid row - Piece of me

You better hurry
To get a piece of me

Tydligen kommer de inte få fast mig i natt...

What will this year be all about?
Stefan Sundström - Dyrt att vara fattiglapp

Jahapp, det var ju en trevlig framtidsprognos..

Who loves me the most?
Cornelius Vreeswijk - Incestvisan

Tydligen min syster och min far.... :)

What am I most proud of?
Madonna - Live to tell

A man can tell a thousand lies, I’ve learned my lesson well

What do I regret the most?
Paris Hilton (ja jag veeeet) - Screwed (Alex G Remix)

A boy falls under the spell
Of a woman from Hell
It’s hard to take
Cause tonight, tonight
You could’ve found out I might
Have been the girl of your dreams

What is my deepest darkest secret?
Depeche Mode - Master and Servant

It’s a lot like life
This play between the sheets
With you on top and me underneath

What do I want to be when I grow up?
Radoka - Världen har gått sönder

What would I spend a million dollars on?
Anna Ternheim - Shoreline

Jag utmanar Isobel, Emma Gray Munthe och Banal! :)

del 8

Jag lägger armarna runt hans mida, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen. Han tar min hand, håller i den. Världen snurrar. Det enda jag ser är hans ögon som fixerar sig vid mina. I hörnet av cafeterian står en stereo. Ljudet på radion är på låg volym. Werner går med bastanta steg bort till stereon och höjer volymen. Vi dansar långsamt till musiken, en gammal rocklåt man dansade till på högstadiet. Jag drar in hans doft genom näsan. Det känns skönt och tryggt att vila huvudet mot hans axel. Werner är så mycket längre än jag, att jag når honom bara till axlarna.

Jag tittar upp mot honom. Han smeker min haka med pekfingret, lägger sin hand på min kind och drar mig intill honom. Jag sluter ögonen, känner hans läppar mot mina. Kyssen blir blöt, tungan känns sträv och hård. Tårar rinner nerför kinderna. Det här är så nära perfektion man kan komma. Men stunden känns bitterljuv. Jag undrar fortfarande om han menar allvar. Hans handlingar säger det. Men jag måste höra det från honom. Jag måste få höra orden. Jag måste få veta. Kommer han stanna hos mig, även om vi blir upptäckta? Om allt kommer ut?

Jag viskar fram hans namn. ”Werner... Kan du vara ärlig mot mig..? Jag kan inte vänta. Jag måste få veta.”
”Måste du veta”, frågar han. ”Kan vi inte bara leva i nuet... och se vart det här tar oss?”
”Du vet vad jag vill höra.”
”Men Diana.... . vad känner du för mig?”
”Det vet du. Det finns ingen annan, ingen är som du. Jag vill bara ha dig.”
”Är du helt säker på det? Du är ung, unga människor ändrar sig fort. Vad händer om ett par år? Du kanske tröttnar på mig.”
”Nej, Werner. Jag säger ju det. Jag kommer inte ändra mig. Men jag vet att min kärlek till dig har ett pris.Om vi blir upptäckta kanske du ångrar dig och går tillbaks till din fru. Kanske betyder ditt rykte mer för dig än kärleken.”
”Diana.. gör det inte så svårt för mig.. jag kan inte välja just nu. Du vet varför. Jag vill ge dig en ärlig chans. En chans att visa hur mycket du betyder för mig. Det kan jag inte göra när jag måste välja.”
Tårar rinner nerför mina kinder. Hans ord. De sårar mer än vad de är tänkt att göra. Jag förstår. Vi har alltid varit ärliga mot varandra. ”Bättre att han säger som det är än att han ljuger” försöker jag trösta mig själv med. Han kysser bort mina tårar. Försöker trösta mig.

Jag vill inte skiljas från honom, så jag frågar om han vill sova över hos mig. Han svarar att, ja, det vill han. Vi kommer överrens om att mötas vid hans bil. Jag skyndar mig att samla ihop mina saker och stänga av datorn i mitt arbetsrum. Väl ute, möts jag av sommarvärmen. Syrsorna låter i buskarna, fåglarna sjunger. Jag känner lukten av grillat kött från någonstans. Werners bil ligger lite undanskymt. Jag ställer mig och väntar. Det tar inte lång stund innan han kommer gåendes. Jag sätter mig i framsätet bredvid honom. Radion går igång när han vrider om nyckeln till motorn. En snabb biltur genom staden och vi är framme där jag bor. Jag går ut först för att se efter så ingen är ute. Jag har tur . Den jobbiga grannen sitter inte ute och röker ikväll.

Aj aj aj

Usch. Fortfarande bakis.

Hade en kul kväll i går med bandet Captain Orange. Vi var färdiga med Ung Vänster konserten runt 22.00, så det blev en tur till närmsta ställe som serverar alkohol. Där satt vi en stund och pratade om allt mellan himmel och jord innan vi drog vidare till nästa ställe som var lite trevligare. Jag fick smaka ett mörkt öl. Jag som vanligtvis inte är så förtjust i mörkt öl tyckte det var jättegott...

Det hände inget spektakulärt med kvällen, men det var kul att få träffa folk och arrangera konserten och se till att allt fungerade.

Snart är det dags för kvällen jag ser fram emot. Det krymper allt närmare. Jag är faktiskt nervös. Vet inte varför bara.

Textmassor....lösa tankar som driver runt

Så här blir det när man får inspiration och inte riktigt kan lägga ifrån sig pennan...

My friend
Long gone
Far away
In the sky

You left me behind
Left me with questions
That don't have answers
Why did you leave me
Was it your time to go
If you only knew
I miss you so

I can never have you back
You're gone, far away
To a place where I can't reach you
When I meet my maker
I hope you will be there
To guide me
To walk beside me
To tell me it's alright
To tel me I don't have to fight
To never let me out of your sight
ever again

---

Hey boy
Did you know
I've been trying to talk to you
For a long time now
I thought I could reach you with my thoughts
You see,
I made a stupid mistake
I was confused
I was bruised
I know, there's no excuse for what I did
god forbid
But I'm over saying sorry to you


People tell you many lies
They give you stupid advice
Hey boy,
I'm telling you
All there is to know about me
I just want you to see
The real me
I didn't mean to hurt you
I didn't mean to make you cry
There's no point in asking why
Let's just say good-bye

Evidence

Ääälskar den här texten:

Evidence Lyrics

del 2 av del 7

- Men kom igen, berätta nu!
- Okej, jag ska.
- Man säger att Werner har skaffat sig en älskarinna.
- Vilka är ”man”?
- Asch, du vet. Folk.
- Ehh... jaha. Och?
- Ingen vet vem hon är, han har verkligen lyckats hålla det hemligt den här gången.
”Så bra för honom”, säger jag oberört, men i inuti bankar hjärtat i 110.
”Om du ursäktar, så måste jag jobba vidare nu”, säger jag med effektiv röst.
”Ja, jag tänkte bara att du ville veta det.”
”Du tänkte nog snarare att jag ville höra det senaste skvallret”, skrattar jag.
”Haha, du har nog rätt. Vi ses i morgon Diana!”
Ninna reser sig och går ut. Dörren stängs efter henne.

Dagen närmar sig sitt slut, men jag känner ingen längtan efter att gå hem. Hemma väntar bara en tom lägenhet. Konstigt att man kan känna sig så ensam. Förut har jag alltid sökt ensamheten, numera avskyr jag den. Jag suckar djupt. Bäst att jobba vidare istället, och bli färdig med utredningen.
Det blir tystare och tystare i huset, folk åker hem till sina familjer. Tystnaden känns skön. Det är lättare att jobba när telefonen inte ringer stup i kvarten. Magen kurrar till. Kanske vore mat inte en sån dum idé trots allt. Jag går ner till kafeterian. Det är fortfarande någorlunda ljust ute, men solen håller på och gå ner. Det begynnande mörkret känns som en välsignelse. I kafeterian finns inte en kotte. Jag tar en pan-pizza ur frysen och värmer den i mikron. Medan panpizzan värms upp fyller jag ett glas med apelsinjuice. När klockan plingar på mikron, tar jag ut maten och sätter mig vid ett bord. Dagens tidning ligger på bordet, sönderläst. Det gör ont i mig. Tankarna kommer tillbaka, trots att jag inte vill det. De fastnar på Werner. Det enda jag kan tänka på är honom. Jag undrar....

Plötsligt står han där, i dörröppningen.

”Jaså, jobbar du över?”
”Ja, jag måste få undan lite, och det är alltid skönare att jobba på kvällen när ingen är här.”
”Jo, jag vet vad du menar, jag gör också det. Just nu väntar en hög med papper jag inte hunnit gå igenom inför morgondagens möte med de kommunala företagen. Men jag är så glad att du är här! Har tänkt på dig hela dagen. När vi möttes i trappan fick jag med all kraft försöka motstå att inte kyssa dig”, säger han med ett leende.Jag reser mig upp från stolen, och går fram till honom.
”Du vet, jag saknade dig i natt”, viskar han i mitt öra. Han smeker mig på kinden, lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt. Jag har aldrig sett honom så här förut. Han är en helt annan människa.
”Jag grät i natt”, svarar jag. Han ser orolig ut.
”Varför”?
” För att jag inte vet vad du vill. Vill du ha mig på riktigt, eller är det här bara en lek för dig? ”
”Diana... det är för tidigt att svara på det. Kan du inte vänta lite till...?”
”Jag vet inte om jag kan det...”
”Vill du veta vad jag känner för dig? Det här är mitt svar”.
Han lägger händerna på mina kinder, och kysser mig. Först försiktigt, långsamt, sen hårt och skoningslöst. Omvärlden försvinner. Jag lägger armarna runt hans midha, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen.

Inatt

Vaknade nyss. Det tog tre år, men nu har jag äntligen fått som jag ville. Han kom till mig i natt, och vi gjorde allt som jag drömt om de senaste tre åren. Allt jag ville gick i uppfyllelse. Han kysste mig exakt på det sättet jag ville, han smekte mig på det sättet jag ville. Han slet itu mina kläder. Han kramade mig. Han sa att han älskade mig. Han kändes tung över mig, han gjort ont när han trängde in i mig. Men han var min, och ingen annans. Problemet var bara att allt....

















































...var en dröm.

Ändra bloggen

Jag ändrar bloggens utseende. Säg vilken du tycker bäst om i kommentarerna.

del 7 (del ett av del 7)

När dörren stängs och Werners ögon försvinner ur mitt synfält sjunker mitt hjärta som en sten. Nu dröjer det länge tills vi syns nästa gång. Jag längtar redan dit. På hallgolvet ligger tidningen. Jag kastar en blick på framsidan, där ett stort foto lyser upp den. Werner ler mot kameran, han håller i sin fru. Hon ler också. Leendena känns påklistade, falska. Artikeln inne i tidningen handlar om hur bra det har gått för kommunen under det senaste året. Fast det är inte den som får mig att haja till, för det finns en till artikel under den. Den handlar om det lyckliga äktenskapet mellan Werner och hans fru AnnaLotta. De flesta citaten får mig att vilja spy. Antingen ljuger Werner för mig eller för tidningen. Jag kan inte reda ut vilket det är. Först blir jag arg. Han har ljugit för mig. Inte så förvånande i och för sig, som alla andra politiker måste han lära sig att ljuga, eller försköna sanningen som det så fint heter. Sen blir jag besviken. Tårarna dröjer inte länge. De letar sig nerför kinderna. Det värker inuti mig. Jag vet inte hur länge jag gråter. Det känns som en evighet. Med stapplande steg går jag in på toaletten och sköljer av ansiktet, torkar det på närmsta handduk. Jag lyckas ta mig till soffan på ren viljestyrka, kryper ihop i fosterställning, tänker argt på hur lurad jag känner mig. Jag somnar på soffan, och sover drömlöst. När klockan ringer på morgonen vill jag inte gå upp. Vill inte möta Werner och känna det hopplösa suget.
Allt känns så meningslöst. Men det spelar ingen roll vad jag känner. Har fortfarande ett jobb att sköta.

När jag väl är på jobbet känns det skönare, för där finns hundratals saker att ta itu med. Jag undviker fikapauserna med de andra, tar istället upp mitt kaffe på rummet och fortsätter jobba. Det är ingen som ifrågasätter det, de vet att min arbetsbelastning är hård. När jag är på väg uppför trappan från cafeterian så stöter jag på Werner. Han går tillsammans med några av sina medarbetare. Vi nickar ett kort ”hej” till varandra, sen vi vidare åt varsitt håll. Väl inne på rummet drar jag en suck av lättnad. Med darrande händer dricker jag upp kaffet. ”Skönt att han inte stannade och ville prata”, tänker jag och sätter mig vid datorn. Med en djup suck sätter jag igång med arbetet igen. Efter en stund knackar det på dörren. ”Kom in”, ropar jag och in kliver Ninna.

”Hej, hur går det med jobbet, har du mycket att göra...?”, säger hon och sätter sig ner på stolen bredvid mig.
”Ja, det är litegranna, men det är snart färdigt. Så går det när man är tjänstman i en kommun, det finns alltid något att göra, mejl att besvara, utredningar att läsa. Känns som om det aldrig tar slut ibland”, suckar jag.
”Ja, jag beundrar att du hinner med allt. Hur orkar du egentligen?”
”Jag dricker massvis med kaffe. Jag har inget liv”, säger jag med en ironisk röst.
”Stackare. Du får hänga med mig till puben en kväll så du får göra något annat.”
”Ja, jag kan väl hänga med på en öl eller två.”

Det här säger jag mest för att få bort henne. Men Ninna är en envis människa som gärna hänger kvar.

”Men hur tog du dig hem sen i lördags?”
”Jag gick. Det var så skönt väder så jag ville ta en promenad och rensa hjärnan lite”, ljuger jag undvikande.
”Åh, hoppas att du mådde bra dagen efter sen då. Du verkade inte vara i toppform när vi skiljdes åt.”
”Ja då, det var ingen fara.”

Jag ser att hon vill säga något, som inte har med detta att göra.

”Men det var inte för att ser hur jag mådde som du kom hit för att prata. Jag känner dig Ninna, ut med det nu!”
”Åh, alright, jag ska”.

Bara för att ha något att skriva....

Av någon konstig anledning drömde jag att jag skulle hälsa på dig. Jag minns att det var snö utanför, och att jag nyss varit sjuk och mådde inte så bra. Jag ringer på och din fru öppnar. Jag har med mig en kompis, fast han försvinner sen. I ditt hus är det massor med folk. Jag blir placerad i källaren med en kaffekopp i handen. Plötsligt har jag inga kläder på mig, så jag hittar en handduk och döljer mig. Folk tittar nyfiket på mig. En flicka (som jag antar din dotter, fast lite äldre) frågar ut mig om en massa saker. Hon verkar svartsjuk. Honär inte särskilt förtjust i Madonna (??!!!) får jag veta. Tydligen har det något med att du spelat Madonna skivan mycket i huset. (ja, jag vet, men drömmar ÄR knäppa). Din släkt dyker upp och inspekterar mig. Massor av folk. Mest kvinnor, inte män. Plötsligt hör jag ljud från övervåningen. Jag klär på på mig och går upp. I ett stort vardagsrum sitter du på en soffa och lyssnar på något liknande hårdrock. Din son sitter på din ena sida och diggar med. Du ler när du ser mig, frågar hur det går med uppsatsen. Bra svarar jag, och får ett: vi kan väl diskutera det här senare. Sen försvinner du in i musikdimman igen. Din son tittar misstänksamt på mig. Jag reser mig upp, går runt på övervåningen. Ser bokhyllorna där skivorna radar upp sig, och böcker i tusentals volymer. i ett annat rum finns ett lekrum med två sängar. Tiden känns förvrängd. Den går så sakta. Hela tiden hör jag musiken från vardagsrummet när jag går igenom lekrummet. Jag vill duscha tänker jag. Tittar på klockan. Tydligen ska jag åka tillbaks (till vart?) vid fem, annars kommer jag inte hem. Bara själva tanken på att åka hem gör att jag får ångest. Jag vill inte. Efter diverse krångel lyckas jag duscha. Tankar virvlar runt. Plötsligt är klockan mycket, och jag måste samla ihop mina saker. Plötsligt känner jag mig så ledsen. När jag kommer tillbaka till folket tittar ni på film. Du sitter fortfarande i soffan. Jag vaknar till, men fortsätter drömma i vaket tillstånd (har hänt mig ett par gånger, det är lite läskigt). Nån börjar babbla om dvdfilmer och jag säger självsäkert att jag kan fixa vadsomhelst. Du ler besvärat, säger att du inte vet hur man gör när man bränner dvdfilmer, du är inte alls bra på tekniska saker... :)
Det är så mycket folk hemma hos dig, jag blir förvirrad. Mest kvinnor. Vi pratar om allt möjligt, politik, barn, skolan osv.. jag minns från drömmen att jag är så förundrad över att vara hemma hos dig. det är svårt att förklara alla detaljer, det enda jag minns från huset var att det var stort och fullt med saker. mest prydnadssaker. nånstans satt det en mansonaffisch. men den rimmade illa med resten av inredningen, som var ljus och kvinnlig.

Låter det konstigt? Jag brukar drömma rätt detaljerade drömmar, och minnas färger på saker, hur de var placerade och ibland kan jag till och med minnas klocktider, vad jag åt, hur det smakade, ögonkast, känslor och så vidare. den här gången var det så många detaljer med, så det är svårt att beskriva allt. Då skulle jag behöva sitta i flera dagar och skriva. Du var helt annorlunda i drömmen än i verkligheten. Ja, jag vet vad det betyder, inte så svårt att förstå vad mitt huvud vill få skrivet på min näsa. Men det är inte viktigt. Det är bara mitt komplicerade inre som försöker säga mig något.

Få se nu... minns jag något mer... ? Neej inte just nu. Drömmen är en enda stor soppa, full med intryck som är svåra att sortera ut. Kanske betyder de ingenting... du vet ju hur drömmar fungerar.

del 6

Vi somnar i varandras armar, tätt omslingrade. Jag sover tungt och drömlöst. Jag vaknar av solens strålar som lyser in genom fönstret på mig. Först minns jag inte var jag är. När jag vrider blicken möts jag av Werners ögon. ”Hej sömntuta, är det dags att vakna nu”, säger han med ett leende. ”Hur länge har du varit vaken”, frågar jag. ”En stund. Du såg så rogiven ut att jag inte ville väcka dig. Jag gäspar, sträcker ut kroppen. Täcket är varmt och skönt.
Hans varma händer glider utmed min kropp. Med ett skratt rullar jag över till hans sida, och sätter mig på hans kropp. Vi kysser varandra....

Insvepta i varsin morgonrock går vi ner till köket. Werner börjar automatiskt plocka fram ingredienser till pannkakor, gör iordning smeten och börjar steka. Jag öppnar kylskåpet, vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag möts av en värld av läckerheter, tydligen sparar han inte in på maten. Han ser på mig, ser min förvånade min. ”Ja, har man inte roligt själv får man göra maten rolig åtminstone”, säger han och skrattar till. Vi äter under tystnad. Köket är stort, ligger dörr i dörr med vardagsrummet. Vårsolen lyser starkt mot fönstren, strålarna värmer min rygg. Fåglarnas läten hörs svagt utifrån. Jag tittar på Werner, undrar om jag är den enda kvinnan som han tagit hit. Han måste varit väldigt ensam de här åren. Kanske därför han har ett sånt hårt yttre och aldrig visar känslor offentligt. Men hans beteende gör mig förvirrad. När vi är ensamma är han inte alls den där hårda och känslokalla människan.

Vi hjälps åt att diska undan frukosten, går sen upp till badrummet och duschar. Jag är lite rådlös, vad ska vi göra nu? Vi bör inte synas tillsammans. Intill Werners ägor ligger en skog. Han vill visa mig runt där. Det är en del av staden jag inte varit i förut, eftersom jag inte har bil så har det inte funnits anledning att ta sig hit. Jag tackar ja till hans erbjudande. Hemma väntar ensamheten, och det är inget jag längtar efter. Werner låser dörren till huset och visar vilken stig vi ska gå in på. Jag följer efter honom, in i den snåriga skogen. Det verkar först som om vi inte följer en väg eftersom vi får gå över nerfallna träd och sly som inte rensats bort efter stormen. Men så målmedveten som Werner är så är jag säker på att han har ett slutmål och vet exakt vart vi är på väg. Vi går längre och längre in i skogen tills vi kommer till en liten vik. Efter att Werner tittat sig runtomkring för att försäkra att ingen är i närheten sätter vi oss ner på stranden, och njuter av vågornas plaskande in mot stranden. Werner tar min hand ,följer linjerna i den med pekfingret lite förstrött. Det ilar till längs med ryggraden, jag ryser så skönt är det. Det enda som hörs här är fåglarna som kvittrar och vågorna som plaskar mot strandkanten. Vi kan se människor röra sig på andra sidan strandkanten. Men de kan inte se oss.

Än så länge har vi inte sagt något om våra känslor. Känslor tycks vara ett ämne som Werner gärna undviker att prata om. Själv är jag osäker på vad jag känner. Kärlek känns som ett alltför stort ord att använda. För honomn kanske jag bara är ett tidsfördriv och inget annat. Förr eller senare måste vi prata om det, men just nu vill jag undvika det. Det känns skönare att bara leva i nuet och se vad det ger. Hela den här situationen känns konstig. För ett par månader sen avskydde vi varandra. Jag undrar vad det var som fick honom att byta åsikt om mig. Samtidigt är jag nervös. Jag vill inte att han ska trötta på mig. Jag vill ha honom kvar. Kanske är det kärlek ändå. Men där avbryter jag mina funderingar. Det löser inget att spekulera i saker. Bättre att ta reda på sanningen.

Werner tittar på mig. Jag vet att han ser vad jag funderar på. Men han säger ingenting. ”Allt kommer ordna sig”, säger han mjukt och kysser mig på pannan. Med de orden reser vi oss och går tillbaks till huset. Han skjutsar hem mig. Följer mig till dörren, håller i min hand, vill inte skiljas från mig.

Åker bort

Åker bort ett par dagar. Ha en Glad Påsk så länge!

Marcus Birro

Jag och Mathilda hade sen länge bestämt att gå och se Marcus Birro i Nkpg, mest för att hitta på något tillsammans eftersom vi träffas så sällan numera. Jag kom lite tidigt, så jag strövade runt i Norrköping själv, letade efter lite skivor att köpa, och visst fanns det, men ack vilken mager plånbok jag hade med mig. Det var inga gummiband kring plånboken direkt. Men som alltid fastnade jag ändå på Vaxkupan... och köpte en pin som det stod "A hard-on doesn't count as personal growth".

Det var Mathilda som valde ut den...*fniss*

Vi gick in på diverse affärer, köpte ett par sexiga stayups som ska få W.A blöt i byxan på fredag....vi fastnade på Lustgården också och provade varsin korsett. Lovely! Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle köpa den eller inte. 349.50 kändes inte särskilt kul att lägga ut just då.
Utanför Lustgården stod Mr Fisk (eller Mike som han egentligen heter) och väntade. Vi drog en snabbfika ihop och hade skitkul alla tre, pratade om allt mellan himmel och jord i över en timma, och han var lika mysig och underbar som alltid. I löööv him!

Efter vi hade skilts åt så stressade jag och Mathilda vidare till Kulturkammaren, där vi betalade varsin biljett och satte oss för att vänta. En brud satt mitt emot oss och började med tillgjord röst deklarera att hon var "stolt" över att handla på Apoteket. Amen, ni fattar vad jag menar fortsatte hon när de andra började fnissa. Kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Synd bara att jag inte hade pennan uppe just då, hade säkert blivit en klassiskt tjuvlyssnat.se dialog.

När klockan var sju (klockan i Kulturkammaren visade fel förresten - mkt störande!) så rörde sig folk mot föreställningslokalen. Jag och M skyndade dit och trängdes lite för att få en bra plats. Vi satte oss längst fram, vid hörnet.

Först ut var Mars Lerneby, en singer-songwriter med betoning på typiska så-här-upplever-jag-mitt-samhälle texter. Hans texter passade väldigt bra ihop med Marcus. Jag förstår varför de hade sammanförts... eftersom han var från Göteborg undrade jag naturligtvis om han kände till Mayday, så jag bestämde mig för att prata med honom efter föreställningen.
Anyhoo.. innan Marcus gick på spelades en låt som jag tyckte var bra (var det måhända en Sisters Of Mercy låt...?)
Äntligen vart min väntan slut, och han kom fram från den mörka delen. Det pirrade till inom mig. Jag visste inte riktigt vad som väntade.
Men visst är han en lika stor teaterapa som Thorsten Flicnk! Den enda skillnaden mellan dem är att Thorsten spottar när han framför sin monolog... :)
Plus att Thorsten är teaterskolad på ett annat sätt. Men annars är de "skadade" av livet båda två. Drar fram smärtan och gör något underbart av det - igenkännbart, skrämmande och roligt. Båda använder sin kropp till fullo OCH är barfota på scenen (en liten rolig detalj sådär).

Jag skrattade så jag fick ont i magen, så rolig var föreställningen. Ibland utbröt spontana applåder när något var extra roligt (och fyndigt). Som alltid när jag går på konserter (eller föreställningar) lever jag så mycket i nuet att jag glömmer bort det mesta av föreställningen efteråt. Den här gången var jag inte lika nervös, det kändes mer som en polare skulle uppträda. Som om jag känt honom i flera år...

Han var avslappnad och rolig, kom av sig ett par gånger och började skrattam men hoppade snabbt in i monologen igen, endast ett tränat öga hade märkt de här små fadäserna. Det gjorde ingenting, han blev bara mer mänsklig på det sättet. Antar att man lär sig hantera avbrott naturligt på detta sätt när man framfört en föreställning tillräckligt många gånger.

Föreställningen handlade mycket om utanförskap och om "vanliga människor" och Marcus enorma rädsla för att bli "en vanlig människa". Ngt jag kunde relatera väldigt mycket till. Man vill ju inte vara som alla andra ändå? Enligt min erfarenhet skapar stabilitet att man "blir som alla andra". Man vänjer sig in med ett tankesätt. Man förstår inte hur det händer, men en dag står man bara där helt plötsligt och är "normal", vad det nu betyder. Det är lite som om man ger upp. Man kan inte fortsätta slåss mot väderkvarnar hela livet. Men man kan försöka göra revolution (förlåt det marxistiska ordvalet) på sitt eget lilla vis. Hur?, frågar du. Genom att vara en del av samhället och skrika högt när man ser ¨något fel. Inte bara sitta stilla och se på när det händer. Man kan inte göra revolution på en kafferast, men man kan åtminstone ta ett steg i den riktningen! Något sådant tror jag det var Marcus ville förmedla till oss.

Efteråt så var Mathilda och jag helt tagna. Hon sa att hon var jätteglad över att jag tagit med henne, och att hon definitivt ville följa med mig när Marcus släpper sin bok.
Vi fick stå en stund och vänta innan Marcus kom ut, han pratade med tidningen. När han väl kom ut verkade han superstressad, vilket jag tyckte var lite synd. Han signerade två böcker men pennan ville inte fungera. Så jag slet upp min, men någon hann i förväg. F-n också! Jag fick en instickare när han frågade varför jag hade pennor med mig - välförberedd svarade jag, var på Thorsten Flinck i går. Hur var han då? Helt jävla fucking underbar svarade jag teatraliskt. Så började han babbla om att han letat efter recensionen i Corren, men inte hittat någon osv. Jga vågade inte ställa några frågor (hade en del på lut, om man säger så), för han verkade så stressad. Innan vi skiljdes åt började han återigen fråga ut mig om T.P. Jag sa att de var lika, (eller rättare sagt - "ni är lika"). Det tog han som en komplimang sa han, och det tyckte jag att han skulle göra. Vi läses, ropade han efter mig, och så skildes vi åt.

Suck. Som vanligt, som med T.P så hade jag velat prata med honom mer. Men det kommer väl fler tillfällen hoppas jag.
Jag kände igen en del av texterna, han hade lagt ut dem på bloggen. Det var roligt att få höra dem live.

Slutsats: Gå och se Marcus Birro om du ännu inte gjort det. Du kommer inte ångra dig!

Tack Marcus. Du förgyllde min kväll med din uppenbarelse. Den här texten är till dig:

Nu kan jag gå ut och möta världen - Mikael Wiehe

Nu kan jag gå ut och möta världen
Nu kan jag gå ut och slå mej fram
Nu kan jag gå stormarna i möte
Nu, när jag har legat i din famn
Och jag vet
att du vet
vem jag är
Nu kan jag gå ut och möta livet
Nu kan jag va med i det som sker
Nu, när du har öppnat dina ögon
Nu, när du har lärt mej hur man ser
Och jag vet
att du vet
vem jag är

Träden är så gröna
Bergen är så höga
Himlen över jorden är så blå
Stjärnorna i natten
vindarna och vattnen
allting är så nära där vi står

Änglarna har somnat i sin himmel
Drottningen har somnat i sin säng
Fönsterna står öppnade mot vinden
Vandraren har äntli´n hittat hem
Och jag vet
att du vet
vem jag är

Thorsten Flinck

Ikväll ska jag se Doktor Flinck i Linköping. Jag har inte för stora förhoppningar, men är ändå väldigt nervös.....*iiihhh*

del 3

Mackorna smakar himmelskt gott. Kanske beror det på sällskapet, eller det sköna vädret. Det är tyst runt omkring oss. Fjärilar flyger förbi, vinden susar lätt i träden. Solstrålarna tränger igenom buskaget. Det är så här det borde vara jämt, tänker jag och myser.

Efter maten har smält en stund i våra magar kastar vi oss på varandra. Jag kan inte hålla mig ifrån Werner, han gör mig het bortom min fattningsförmåga. Den här gången är det jag som bestämmer. Han har inget att säga till om. När han tränger in i mig kan jag inte låta bli, jag måste ge ifrån mig något slags ljud. Kan inte förstå att en lem, som inte syns på utsidan kan bli så stor. Jag blir yr efter orgasmen, måste ligga ner och vila. Werner har hittat ett strå som han rör över min kropp, från knävecket till halsen, baksidan av öronen, munnen, axlarna, under armarna, vid armbågen, handleden, fingrarna... och så vidare. Det är så skönt att jag ryser. När yrseln inte känns lika betungande längre ger jag honom samma behandling han gav mig. Huvudet faller bakåt, ner på filten. Han blundar, och ler. De hårda skinkorna trycks ner mot filten, Werner har en muskulös kropp för sin ålder. När jag smekt hela hans kropp med strået en lång stund tittar jag på klockan. Han tittar upp på mig, kisar mot solen och frågar vad klockan är. "Din lunch slutade för två timmar sen", säger jag, och pekar på klockan.
"Hm. Oj då. Hur bortförklarar jag det här...?"
"Säg bara att du blev upptagen med att hjälpa din son med något brådskande. Nämn inga detaljer, då börjar de genast fråga ut dig om dem..."
"Låter som en bra förklaring." "Du har gjort sånt här förut" säger han, med sin berömda hårda röst.
"Ja man blir bra på att ljuga när man går i skolan..."
"Nämn inte skolan! Jag känner mig så gammal i jämförelse med dig då."
"Du är inte gammal. Du ser väldigt ung ut i jämförelse med de andra du jobbar med."
"Tack, men jag tror dig inte."
"Det är sant, tro det eller inte."
Vi klär på oss. Han följer mig till grinden, ser sig omkring för att vara säker på att ingen ser oss.
Snabbt ger han mig en lång tungkyss. Vill inte riktigt släppa mig, men måste gå sin väg.
"Jag ringer dig", är de sista orden jag hör från honom innan vi skiljs åt.

Väl hemma får jag ett mejl med orden: "Tack för hjälpen. Det funkade". Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året. Jag är inbjuden som "tjänsteman" i kommunen. Ännu en möjlighet att träffa Werner alltså. Men en svårighet. Det är ett offentligt möte. Hur ska vi kunna smita undan utan att det märks?

Inför kvällen ifråga gör jag mig i ordning upp till tänderna. Smink, nya kläder,smycken, stringtrosor, ny snygg svart push-up BH. Högklackade skor. Svarta stay-ups. Jag har aldrig varit snyggare i hela mitt liv känns det som. Innan jag går, sprutar jag lite parfym bakom öronen för att lukta gott. Jag ser mig själv i spegeln en sista gång, räcker ut tungan mot spegelbilden. Taxin som jag ringt för en stund sen står och väntar på mig precis utanför trappen. Perfekt!
Väl inne i festlokalen tar jag ett ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. Jag vet att han inte vill annat än slita av mig klänningen, men inte här, inte nu. Nu måste han hålla sig i kontroll. Mina arbetskamrater ger mig komplimanger för min vackra klänning. Jag skrattar, högt så att Werner ska höra och titta åt mitt håll. Vi bjuds in på restaurangen för en middag. Jag bestämmer mig för att sitta hos mina arbetskamrater. Ju mer alkohol som serveras på bordet, desto högre blir stämningen. Själv har jag bestämt mig för att inte dricka så mycket den här kvällen. Vill behålla kontrollen över mina handlingar. Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest. Jag lyckas haspla ur mig att vi ska dansa också, och till min förvåning accepterar Werner. Naturligtvis är han en utmärkt dansör, och för mig med lätta steg över dansgolvet. Folk tittar på oss. Vi låtsas inte om deras blickar utan dansar vidare. Vi har ingen ögonkontakt med varandra, jag är rädd att det kommer avslöja för mycket. Så jag tittar åt ett annat håll, vilket som helst, bara jag inte råkar möta hans blick. Werner sätter på sig sin stålmask som han har offentligt och visar ingenting. Men i mitt öra viskar han hur vacker jag är och hur mycket han vill ha mig just nu.

Del 2

<

Jag hejdar hans kyssar, trycker honom ifrån mig.
”Vi måste prata”, säger jag med allvar i blicken.
”Prata på du”, säger han nonchalant och sätter sig ner.

Åh, vad den där attityden gör mig galen! Varför fortsätter han med det där spelet trots att vi är ensamma?

”Vad vill du egentligen med mig?” ”Är det här bara ett spel dig?”
”Nej Diana, konstigt nog så är det inte det. Jag tycker du är bra, även om vi kanske inte kommer överrens i allt.”
”Varför leker du med mig då? Bestäm dig för vad du vill. ”
”Men både du och jag vet att det här vi har inte skulle göra underverk för våra respektive uppdrag inom kommunen. Inte för att tala om vad pressen spekulerade i bara för ett par veckor sen. Hur gick diskussionerna då? Hur såg folk på oss? Man kan inte bedriva saker seriöst.”
”Men betyder det verkligen så mycket för dig?”
”Ja, det gör det faktiskt. Det kan verka konstigt, men det gör det. Det går inte försöka göra saker när man blir sedd offentligt som en kåtbock. Folk misstror en.”
”Hur ska vi göra? Vill du fortsätta?”
”Varför tror du jag gick in hit?”
”Jag vet inte... för att du ville?
”För att jag inte kan få nog av dig. Jag ville vänta efter förra gången, var osäker på vad som egentligen hände, och varför det hände. Tänkte att det kanske bara var en sak som hände. Men det var det ju inte...”
Han reser sig upp, tar tag i mina händer och kysser dem i handflatan. Sedan lägger han sin hand på min kind och smeker den. Och för första gången ler han, mot mig, och ser mig i ögonen. Borta är det nonchalanta uttrycket.
Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Så här ärlig har han aldrig varit mot mig förut. Jag lägger min hand på hans, och ler blygt. Vi möts i en kyss, som får mitt huvud att snurra.

”Men Diana, vi kan väl komma överrens om en sak”, säger han efter kyssen.
”Jo, det kan vi göra. Men vad?”
”Att vi håller detta hemligt mellan oss två. Så länge. Så får vi se vad som händer. Är det okej med dig?”
”Jag antar det”.

Vi skiljs åt en timma senare. Jag känner mig sönderkysst av Werners läppar. Är glad. På stan träffar jag vänner som undrar vad som hänt mig. De känner inte igen mig påstår de. Jag ser glad ut, och jag lyser.
Veckorna går, och jag börjar undra om det som hänt med Werner bara var en dröm. Varför håller han mig på halster?
En kväll ringer han. Först så undrar jag vem det är, för jag känner inte igen rösten i telefonen.

”Kan vi träffas?”
”Ämen, hörru, du får inte göra så här”.
”Hur menar du?”
”Du får inte ge mig en massa löften och sen försvinna och komma tillbaka när det passar dig. Jag gillar inte sånt. Antingen så gör vi det här, eller inte.”
”Men du vet varför, vi inte kan...
”Jag är fullt medveten om det, det är inte det jag begär, utan att det kanske inte ska dröja tre veckor mellan varje möte. Det känns... inte bra.”
”Jag är en upptagen människa, det går inte att göra så mycket åt det”.
”Inte så pass upptagen att du kan upplåta en timma åt mig då och då”.
”Nej, det har du rätt i. Förlåt, jag ska försöka tänka på det i fortsättningen. Kan vi träffas i morgon? Vi kan äta lunch ihop..?”
”Ska vi gå ut på ett offentligt ställe tillsammans och äta lunch..? Var det inte du som nyss ville hålla det här hemligt?”
”Ja, det kanske var lite dumt..men det är den enda tiden jag har ledigt imorgon.”
”Vad sägs om att du möter mig i skogen bakom stadshuset så tar jag med mig lunch?”
”Varför inte. Det låter som en bra idé. Lite mindre offentligt också”.
”Vi ses imorgon vid 12.00 då.”

Så lägger vi på. Jag ställer mig med en gång och lagar i ordning lunchen tills imorgon. Det blir mackor med sallad, köttbullar och tomater. Jag gör iordning en ordentlig kaffetermos, för Werner är känd för sitt kaffedrickande på stadshuset.

Vi möts vid ingången till parken. Det är en varm vårdag, jag har en top i ett tunt tyg, och en kjol på mig. Det blåser lite, och svalkar mina ben skönt. Werner är klädd i beiga chinos, och en jeansskjorta. Han är brunbränd, men inte till överdrift. Till min överraskning tar han tag i min hand, svänger lite lätt med den. Han verkar på gott humör, mer än vanligt. Vi väljer ett undanskymt ställe, där ingen kan se oss, och vi kan se alla som eventuellt skulle gå förbi. Jag sprider ut filten på gräset, han plockar fram maten. Vi äter i tystnad och bara njuter av varandras sällskap.

Del 1

Vandrar genom staden. Det är en kylig morgon, frosten på träden glimmar i solen. Kall luft sipprar igenom kappan. Jag drar den tätare runt halsen för att inte frysa. I mitt huvud pågår tankar om morgonens möte. Varför hade Werner valt att vilja träffa mig på egen hand? Vad ville han mig?

Werner ringde mig igår kväll. Sagt att han ville träffa mig på tu man hand för att diskutera de rykten som uppstått i lokaltidningen. Han tyckte att vi behövde en gemensam strategi för att ta itu med det. Vad hade jag för val? Inte mycket visade sig efter det korta samtalet. Werner var ingen man kunde säga nej till. Så här var jag nu. Ån utanför stadshuset rör sig sakta i den kalla vinden. Jag går upp för stentrappan, öppnar dörren med kodlåset. Ingen är här än, det är tyst och stilla. Den stora salen känns ödslig, och mörk. Jag rör mig snabbt genom rummet, går upp för ännu en trappa och bort mot hörnet, till Werners arbetsrum.

Han har inte kommit än. Jag är först här. Tar av mig kappan, och sätter mig på stolen som finns utanför hans arbetsrum. Tankarna vandrar. På långt håll ser jag att han är på väg mot mig. Han är stilig. Viril trots sin ålder. Gråa stänk i det lockiga håret, vältränad mage. Han har kalla, bestämda blåa ögon. Är klädd i jeans och vit skjorta med väst och kavaj. Ingen slips, jag tror jag bara sett honom i slips vid väldigt formella tillfällen. Han ser nollställd ut. Kanske lite nervös, när jag tittar efter mer. Vi hälsar på varandra i hand, och jag gör misstaget av att torka av min hand på kjolen innan. Blir alltid så svettig i hans närhet. Han tittar lite avmätt på mig, men jag låtsas som ingenting.

”Ja, du kanske förstår varför jag kallat hit dig?”
”Nej”, svarar jag uppriktigt. ”Jag läser inte tidningarna. Och även om jag gjorde det, varför skulle jag bry mig? Det skadar inte mig personligen. Tycker att ryktena som tidningen skriver är roande. Jag vet själv vad som är sant och vad som inte är sant, eller hur? ”
”Ja, fast riktigt så enkelt är det inte Diana. Jag har ett offentligt namn som jag inte vill dra i smutsen. Förr eller senare måste jag kommentera ryktena, för att inte väcka löje bland medborgarna. Ju längre det får pågå desto mer kommer tidningen hitta på. Vi vet båda vad journalister kan göra när de inte har alla fakta i handen, eller hur?”

Ryktet som har gjort sig gällande i lokalpressen de senaste dagarna är att Werner och jag på något sätt skulle ha ett hemligt förhållande. Jag håller tidningen i handen och läser igenom artikeln där det står om oss. Jag känner journalisten i fråga, han brukar hitta på bra stories när han har tröttnat på att skriva om katter som räddats ur träd.

”Ja, okej då, vi får väl hitta på något om du tycker det känns så jobbigt”, svarar jag. ”Fast jag förstår fortfarande inte varför du var tvungen att dra hit mig så tidigt. Vi hade likväl kunnat träffas någonstans ute och pratat om det här, inte så här i hemlighet”.
”Jag tänkte på oss båda, ingen utav oss vill väl att våra medarbetare ska överskuggas av de här... ryktena, eller få reda på att du och jag träffas. Vi är trots allt svurna fiender i det offentliga.”

Vi pratar igenom uttalandet som vi var och en ska skicka till tidningen. Under samtalet märker jag att han tittar på mig på ett annat sätt än förut. Värderande. Granskande. Som om han ser något annat hos mig han inte sett förut. Jag har redan förut lagt märke till att han är oerhört sexig för sin ålder, trots de grå tinningarna, trots den något gubbiga attityden som han lägger till sig i offentliga sammanhang. Vi har egentligen inte så mycket gemensamt, förutom att vi inte tycker om varandra särskilt mycket. Han avskyr mig för att jag är ung och kvinna, jag avskyr honom för att han är gammal och gubbe i sina åsikter. Men den senaste halvtimman vi umgåtts har han varit riktigt trevlig. Dock bestämd.

Innan jag ska gå, tar vi i hand och ser på varandra i ögonen. Vi blir stående sådär. Det känns fånigt, men varken han eller jag verkar vilja släppa varandras händer. Plötsligt, innan jag vet ordet av, innan jag hinner reagera så blir jag upptryckt mot väggen, och våldsamt kysst. Med ena handen låser Werner dörren, den andra letar sig in under kjolen och hittar precis den punkten som får mig att kvida. Jag tar av honom västen, knäpper upp skjortan under de våldsamma kyssarna. Tungan är sträv och luktar kaffe. Werners kyssar är inte perfekta, lite slafsiga, men tungan, den vet vad den ska göra. Hans kropp som luktar gott av aftershave, är så skön emot min, hård och muskulös. Den gör mig yr. Kan inte koncentrera mig, vill bara ha mer. Han öppnar min skjorta med ett ryck, häktar av mig bh:n med snabba rörelser. Brösten känns plötsligt så tunga, och känsliga i hans händer. Bröstvårtorna knoppar sig när han smeker dem med tummarna samtidigt som han kysser mig. Jag smeker med handen på hans skrev. Det känns hårt. Det bultar, vill ut från det trånga i boxershortsen.

”Jag vill”, viskar jag. ”Nu, gör det nu.”

Med lätta rörelser, drar jag av honom skärpet och byxorna. Boxershortsen åker med i farten. Snabbt tar jag av mig trosorna, låter dem ligga på golvet. Han tar tag i mina ben, och lyfter upp mig. Tränger in i mig mot väggen. Jag drar efter andan när han fylls i mig. Det gör lite ont, han är så stor. Jag andas stövis, svettas. Det virvlar. Det blir svart framför ögonen, det pumpar i huvudet. Det dröjer inte länge innan vi båda får orgasm, stönande. Jag biter honom i ena örat, får smak av järn i munnen. Vi sjunker ner på golvet, båda helt slut. Det tar en stund innan vi båda hämtat andan. Han torkar snabbt av sin lem med lite snytpapper han hittar. Jag kan inte låta bli, jag ler.

Werner drar på mig trosorna, sätter på mig bh:n och knäpper min skjorta, men säger ingenting. Jag försöker söka ögonkontakt med honom, vill åtminstone få ett leende. Känner mig lite osäker på vad som kommer hända nu. Jag sätter mig ner på stolen, väntar på att han ska rätta till sina kläder igen. Känner mig fortfarande en smula yr efter orgasmen, något jag antar att jag delar med honom. När han fått på sig kläderna är det fortfarande tyst mellan oss.

Han sätter sig på stolen, betraktar mig. Jag gissar att han inte vet vad han ska säga, och väntar på mig istället. Jag börjar stamma fram att jag ska gå, och reser mig upp. Han tar tag i min arm och säger att jag ska vänta. Bara att han rör vid mig gör att luften känns elektrisk. Han vänder sig mot datorn och skriver ut pressmeddelandet jag ska ta med mig till pressen. Jag stoppar ner det i min väska och tar på mig kappan. Han ställer sig upp och går fram till mig, drar mig intill sig och kysser mig en lång stund. Vi säger ingenting till varandra, det enda som hörs är ljudet från kyssarna och klockan som tickar i hörnet. Efter en stund låter han mig gå.

Förvirrad går jag ut från stadshuset och går till tidningen med pressmeddelandet. Hela dagen känns som en dimma. Tankarna går hela tiden tillbaka till det som hände på morgonen. Jag har inte hört av honom något mer under dagen, bara ett officiellt mejl där det står att jag är inbjuden på ett möte.

Pressmeddelandet hamnar på tidningens första sida. Pressen spekulerar i vad som kan ha hänt, men det tystas ner ganska fort efter dementeringen. Jag har fortfarande inte hört något av Werner, han håller tyst. Efter att ryktet har försvunnit har vi ingen egentlig koppling till varandra längre, förutom de gånger vi träffas i offentliga sammanhang tillsammans.

Ett par veckor senare är jag inbjuden på ett möte tillsammans med Werner och några andra. Vi ska diskutera framtidsfrågor. Jag är förberedd upp till tårna, har läst på om de föreläsare som ska komma, och skrivit ner ett par frågor. Återigen går jag uppför trappan utanför stadshuset och låser upp med kodlåset. Jag går till mitt arbetsrum, klär av mig ytterkläderna och sätter mig på stolen. Läser igenom papprena jag har med mig och antecknar i marginalen. Det knackar på dörren. Kom in, ropar jag och in stiger Werner.
I mitt huvud går jag tillbaka till tiden för ett par veckor sen, minns orgasmen, och kyssen. Jag blir röd om kinderna, lägger händerna på dem för att dölja rodnaden.
Han tittar på mig lite förvirrat först, men stramar upp sig och säger åt mig att komma med eftersom mötet börjar. Jag följer med honom, som en skugga och går in i möteslokalen. Det är en typisk offentlig möteslokal med sköna stolar och ett stort fyrkantigt bord. Dock känns det litet och trångt, och ganska varmt. Vi hälsar på föreläsarna och de andra som är inbjudna till mötet. Jag får sitta bredvid Werner av någon outgrundlig anledning. Under mötets gång ställer jag många frågor, och debatterar vilt med Werner . Vi är totalt oense, och grälar på varandra. Under grälet känner jag hans hand på mitt lår. Jag försöker ignorera det. Tack o lov är det någon som har fått nog på vårat gräl och avbryter oss. Jag harklar till lite lätt, försöker flytta undan benet, men handen ligger fast på låret. Den rör sig uppåt, mot vissa varma punkter. Jag kan inte riktigt koncentrera mig på mötet längre, all fokus flyttas till handen som ligger varm och skön på låret. Pekfingret flörtar lätt på utsidan av mina trosor, vid klitoris. Jag tittar på Werner, men han är i full gång att diskutera något med föreläsarna. Som tur är, blir det kaffepaus. Jag springer till toaletten, varm av upphetsning och fingrar mig själv till en snabb orgasm. Blir alldeles kladdig, måste tvätta av mig med kallt vatten. Går tillbaka till mötet, och provocerar tillbaka, gör samma sak om Werner som han gjorde mot mig. Han protesterar inte. Drar sig inte undan. Försöker inte ta bort handen, utan andas bara lite djupare när jag känner att han kommer. Ingen på mötet har märkt något, förutom att vi varit lite mer arga på varandra än vad vi brukar vara.

Efteråt stannar jag kvar och pratar med föreläsarna, under förevisning att jag kanske får en pratstund med Werner efteråt. Föreläsarna går, och jag börjar gå mot mitt arbetsrum. När jag ska låsa upp dörren, petar någon mig på ryggen. När jag vänder mig står Werner där. Han ser sig ängsligt omkring, men det finns ingen där. Alla har gått för dagen. Snabbt går vi in i mitt rum och låser dörren. Han trycker upp mig mot väggen och kysser mig. Länge.