Önskar jag kunde beskriva hur jag egentligen mår. Jag balanserar på någon konstig knivsudd, för i ena stunden vill jag bara lipa och i nästa stund skrattar jag så jag gråter av lycka. Just nu känns det bara som om jag vill gråta för att världen är så förbannat jävla jobbig. Jag är så rädd, rädd för framtiden, rätt för nästa dag, orkar inte tänka mer än en dag i taget, fastän tankarna snuddar vid framtiden så låter jag bli, det känns som om jag ska bränna mig varje gång framtiden blir till ett ord.
Minsta lilla motgång och jag får tårar i ögonen. Fast nej, jag gråter inte, inte längre, inte störtgråter, tårarna bara rinner lite långsamt nedför kinderna samtidigt som jag trycker ner alla former av dåliga känslor i skosulorna. Hatar att må så här, det blir varenda gång hösten slår till med allvar. Hatar snön, hatar den verkligen, mår så jävla dåligt för jag minns bara hur det var för sju år sen, i december, när snön slog till som hårdast, då jag sårade någon jag egentligen tyckte ganska mkt om för att kunna börja andas igen. Får så dåligt samvete över att jag gjorde det, borde släppt det nu men det lever kvar någonstans ändå.
Jag är ju lycklig nu, intalar jag mig själv, jag mår ju ganska bra, jag lever det liv jag vill leva, och jag har inga krav på mig att jag måste prestera eller hållas under några regler jag ändå inte kan följa. Jag borde vara glad. Ändå är jag inte det. Ska jag aldrig bli nöjd ? Egentligen borde jag sluta tänka på mig jag har människor jag älskar som behöver mig och som inte behöver att jag vältrar mig i olycka och misär, de behöver att jag åtminstone kan hålla upp någon form av mask där jag inte bara bryter ihop och gråter gråter gråter tills det inte finns några tårar mer. Jag håller masken för deras skull, för att de inte orkar med att jag mår dåligt eller ser ner på mig själv för att jag aldrig kan lyckas med något utan att det på något sätt går åt helvete.
Jag vill inte vara en energibandit, jag vill vara en person som ger energi istället för att ta och aldrig ge något tillbaka. Jag vill göra människor glada, inte olyckliga, jag vill känna att de får ut något av att vara med mig istället för att gå och låtsas och hyckla med mig att allt är bra när det egentligen inte är det.
Igår kväll var jag på kyrkogården för första gången sedan i somras. Då det var vackert där, nu var det mest kallt, kargt och ledsamt men ändå kände jag mig ombunden ,varm och omhändertagen. Jag spelade lite låtar och tänkte på mormor och alla de som jag älskat som dött innan jag hann säga hur mycket jag tyckte om dem, jag hoppas de visste att jag gjorde det trots att jag aldrig sa det. Jag grät för deras skull och hoppades att de var lyckliga där de är nu, var det än är. Samtidigt kunde jag inte komma ifrån känslan av hopplöshet, vad ska hända med mig, ska jag hamna på en kyrkogård utan att ha åstadkommit något med mitt liv... jag kände mig mest handlingsförlamad av tanken. Så jag gick hem och därhemma väntade min älskade hund som jag bara behövde sniffa på litegrann för att må bättre.
Sorgen i botten, I guess. När ska det bli bättre undrar jag... när slutar sorgen komma som en förlamande vind som sveper över ansiktet och tar bort allt... ?
tisdag, november 04, 2008
söndag, november 02, 2008
Ohmyfuckinggod....
Jag vet; jag har inte skrivit något personligt på sistone. Men bara för sju minuter sen drömde jag något som verkligen "knocked my socks off". Jag tror aldrig jag varit så... uppeldad efteråt. Inte upphetsad, nej, snarare uppjagad.
Drömmen började med klädköp och slutade någonstans i ett hus, där alla politiker vad samlade. B och W var där också, såg precis ut som i drömmen. Vi hade bara en vanlig samling, där alla satt och snackade. Eller så var det en efterfika från något politiskt möte, jag vet inte... grejen var att alla var där i alla fall. Plötsligt började B vifta med en pistol och någon fick lugna ner honom, jag tror det var W. Han började gorma som han alltid gör, och satte sig argt i fåtöljen. Jag gick fram och pratade lite med honom, försökte lugna, men han var ganska lugn och sa något dumt om de andra. Jag förstod inte vad han pratade om och vände mig till P som förklarade att han alltid skulle vara sån och att pistolen var hans lilla machogrej. Men detär ju farligt sa jag, fattar han inte det? Näee... han är rätt dum svarar P. W satt i soffan bredvid P och började röra på sig när jag frågade om vi kunde prata. Visst; sa han och gick in i det andra rummet, men håll det kort. Så vi gick in dit och jag började göra rent bordet från smular med en blöt diskhandduk (jag måste alltid göra något när jag är i sällskap med honom, konstigt). Jag säger att jag har en massa ideér som jag vill snacka med honom om om festen; men inte här, inte nu; vi kanske kunde träffas någon gång och prata igenom det? Visst säger han och börjar fråga mig en massa saker men jag avslöjar ingenting. Kan vi gå upp till andra våningen säger jag, och han börjar röra på sig och under tiden pratar han om sitt ansvar som chef för de andra verken. Det där tjatar han om hela tiden, att han är "chef" för en massa verk. Han trycker lätt på ryggen när jag går uppför trappan, det står lite folk där, men han verkar inte bry sig och rör mig lätt över ryggen.
Vi går in i "hans" rum, jag vet inte om det är hans rum men det är en dator och ett skrivbord där inne, och en säng. Jag kan inte se detaljerna, för de verkar inte vara viktiga. Så fort han stänger dörren om sig så börjar han ta på mig, kyssa mig på halsen. Jag vet inte varför, men jag sätter mig ner och han gör det också, jag sitter med framsidan mot datorn, han kysser mig på halsen och jag är så nära att komma flera gånger att det är störande. Jag stönar när han kysser mig, varenda kyss planterad på min hals får mig att vibrera, det är så skönt. Han lägger händerna på mina bröst utanpå min tröja som är röd och blå (duh!), trycker till på dem lite lätt och försöker dra ifrån sig mig, men jag vänder mig om och försöker kyssa hans extremt torra läppar som jag vätter med tungan. Han möter mig inte med tungan så jag försöker en annan strategi, slickar på hans läppar, bearbetar honom och till slut så möts vi i en kyss som jag vet smakar honom. Jag kan känna hans lukter, och hans ivrighet över att fortsätta. Hans läpp hamnar ovanför min och jag njuter i fulla drag, är inte nödvändigtvis upphetsad, snarare uppeldad och mitt hjärta bunkar i 120. Vi pratar inte, utan bara håller om varandras kroppar, han har på sig ett par jeans och en vit skjorta med uppkavlade ärmar och sina vanliga myggjagare som han tycker så mycket om.
Jag har som sagt på mig en mörkröd-blå tröja och ett par blåa jeans. Det jag minns var att mina bröst var små, jag hade inte på mig någon bh och att han verkade fascinerad över mina små bröst, skulle kupa handen över dem, råka snudda vid dem så jag började andas djupare. Hans händer var inte små, utan stora så mina bröst försvann i hans händer.
Hela tiden när scenen pågår är det som om den pågår i verkligheten, jag kan känna hans andedräkt, hans kropp, hans lukter, hans tunga, hans torra mun, hans orakade rufsiga ansikte. Och jag vet att det är han, ingen annan. (Nåväl, så som jag föreställer mig att han är i alla fall). Mina egna reaktioner förvirrar mig också, för drömmen verkar så fruktansvärt verklig.
När jag började märka att jag drömde så tog drömmen slut naturligtvis. Jag försökte hålla kvar den, men det funkade inte. Men jag fattar ju vad drömmen säger att jag vill, det borde inte vara så svårt att räkna ut.
Drömmen började med klädköp och slutade någonstans i ett hus, där alla politiker vad samlade. B och W var där också, såg precis ut som i drömmen. Vi hade bara en vanlig samling, där alla satt och snackade. Eller så var det en efterfika från något politiskt möte, jag vet inte... grejen var att alla var där i alla fall. Plötsligt började B vifta med en pistol och någon fick lugna ner honom, jag tror det var W. Han började gorma som han alltid gör, och satte sig argt i fåtöljen. Jag gick fram och pratade lite med honom, försökte lugna, men han var ganska lugn och sa något dumt om de andra. Jag förstod inte vad han pratade om och vände mig till P som förklarade att han alltid skulle vara sån och att pistolen var hans lilla machogrej. Men detär ju farligt sa jag, fattar han inte det? Näee... han är rätt dum svarar P. W satt i soffan bredvid P och började röra på sig när jag frågade om vi kunde prata. Visst; sa han och gick in i det andra rummet, men håll det kort. Så vi gick in dit och jag började göra rent bordet från smular med en blöt diskhandduk (jag måste alltid göra något när jag är i sällskap med honom, konstigt). Jag säger att jag har en massa ideér som jag vill snacka med honom om om festen; men inte här, inte nu; vi kanske kunde träffas någon gång och prata igenom det? Visst säger han och börjar fråga mig en massa saker men jag avslöjar ingenting. Kan vi gå upp till andra våningen säger jag, och han börjar röra på sig och under tiden pratar han om sitt ansvar som chef för de andra verken. Det där tjatar han om hela tiden, att han är "chef" för en massa verk. Han trycker lätt på ryggen när jag går uppför trappan, det står lite folk där, men han verkar inte bry sig och rör mig lätt över ryggen.
Vi går in i "hans" rum, jag vet inte om det är hans rum men det är en dator och ett skrivbord där inne, och en säng. Jag kan inte se detaljerna, för de verkar inte vara viktiga. Så fort han stänger dörren om sig så börjar han ta på mig, kyssa mig på halsen. Jag vet inte varför, men jag sätter mig ner och han gör det också, jag sitter med framsidan mot datorn, han kysser mig på halsen och jag är så nära att komma flera gånger att det är störande. Jag stönar när han kysser mig, varenda kyss planterad på min hals får mig att vibrera, det är så skönt. Han lägger händerna på mina bröst utanpå min tröja som är röd och blå (duh!), trycker till på dem lite lätt och försöker dra ifrån sig mig, men jag vänder mig om och försöker kyssa hans extremt torra läppar som jag vätter med tungan. Han möter mig inte med tungan så jag försöker en annan strategi, slickar på hans läppar, bearbetar honom och till slut så möts vi i en kyss som jag vet smakar honom. Jag kan känna hans lukter, och hans ivrighet över att fortsätta. Hans läpp hamnar ovanför min och jag njuter i fulla drag, är inte nödvändigtvis upphetsad, snarare uppeldad och mitt hjärta bunkar i 120. Vi pratar inte, utan bara håller om varandras kroppar, han har på sig ett par jeans och en vit skjorta med uppkavlade ärmar och sina vanliga myggjagare som han tycker så mycket om.
Jag har som sagt på mig en mörkröd-blå tröja och ett par blåa jeans. Det jag minns var att mina bröst var små, jag hade inte på mig någon bh och att han verkade fascinerad över mina små bröst, skulle kupa handen över dem, råka snudda vid dem så jag började andas djupare. Hans händer var inte små, utan stora så mina bröst försvann i hans händer.
Hela tiden när scenen pågår är det som om den pågår i verkligheten, jag kan känna hans andedräkt, hans kropp, hans lukter, hans tunga, hans torra mun, hans orakade rufsiga ansikte. Och jag vet att det är han, ingen annan. (Nåväl, så som jag föreställer mig att han är i alla fall). Mina egna reaktioner förvirrar mig också, för drömmen verkar så fruktansvärt verklig.
När jag började märka att jag drömde så tog drömmen slut naturligtvis. Jag försökte hålla kvar den, men det funkade inte. Men jag fattar ju vad drömmen säger att jag vill, det borde inte vara så svårt att räkna ut.
torsdag, oktober 30, 2008
söndag, oktober 26, 2008
Never Think - Robert Pattinere
Roberts låt från Twilight soundtracket. Spelad på Hot Topic i fredags över hela USA.
fredag, oktober 24, 2008
Simpons spoiler
Alla serier verkar skämta om valet. Go figure! Snart är det dags. Vad skulle du röstat på om du vore amerikansk medborgare?
onsdag, oktober 22, 2008
Goda Nyheter!
Goda Nyheter! Dexter får två säsonger till på Showtime.
Säsongen som går nu börjar bli i stil med första säsongen med långsam story arc och uppbyggande av karaktärer. I love it. Om du missat Dexter måste du kolla in det. Du blir inte besviken; jag lovar.
lördag, oktober 18, 2008
Kino om Twilight och årets vampyrtrend
Om årets vampyrtrend. Från P1, Kino igår kväll.
http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=latestbroadcast&Id=3051&MiniPlayer=&BroadcastDate=&IsBlock=1#moreRelatedLinks
http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=latestbroadcast&Id=3051&MiniPlayer=&BroadcastDate=&IsBlock=1#moreRelatedLinks
torsdag, oktober 16, 2008
onsdag, oktober 15, 2008
Twilight Soundtracket!
Delar av Twilight soundtracket kan du ladda ner här:
http://www.megaupload.com/?d=ARD78R2B
1. Supermassive Black Hole (Muse)
2. Decode (Paramore)
3. Full Moon (The Black Ghosts)
4. Leave Out All The Rest (Linkin Park)
5. Tremble For My Beloved (Collective Soul)
6. Eyes On Fire (Blue Foundation)
7. Flightless Bird, American Mouth (Iron & Wine)
8. Bella's Lullaby (Carter Burwell)
http://www.megaupload.com/?d=ARD78R2B
1. Supermassive Black Hole (Muse)
2. Decode (Paramore)
3. Full Moon (The Black Ghosts)
4. Leave Out All The Rest (Linkin Park)
5. Tremble For My Beloved (Collective Soul)
6. Eyes On Fire (Blue Foundation)
7. Flightless Bird, American Mouth (Iron & Wine)
8. Bella's Lullaby (Carter Burwell)
tisdag, oktober 14, 2008
Rick Falkvinge förklarar finanskrisen för en tolvåring
http://rickfalkvinge.se/2008/10/14/finanskrisen-forklarat-till-en-tolvaring/
Läs, och skratta. Eller gråt också för den delen.
I bloggkommentarerna finns en riktigt bra grej skriven:
Island:
1. Man spar pengar i Isländska banker för att de har så hög ränta.
2. Då får de Isländska bankerna en massa pengar som de använder till att köpa tex banker.
3. Då har de isländska bankerna inga pengar längre.
4. Det blir en kris och folk vill ta ut sina pengar.
5. men de finns inte.
6. Då slår Islands bankgaranti till.
7. Men Island är ett litet land och har väldigt lite pengar.
8. Så - inga pengar kan betalas ut.
USA:
1. Man lånar i USA till att t.ex. köpa villa. I stort sett alla gör det.
2. Någon kommerpå att man kan överbelåna lite grann så att man kan betala räntan med lån.
3. Då blir det gratis att köpa hus.
4. Då stiger huspriserna.
5. Men det spelar ingen roll - för hus e ju gratis.
6. Då skenar prisrna iväg.
7. Då blir lånen större och större.
8. Då får bankerna jättestora fordringar - dvs tillgångar - och en massa ränta - dvs vinst.
9. Men ingen kan betala - om det skulel krävas amorteringar.
10. oj - någon inser det.
11. och bankerna är i kris.
Läs, och skratta. Eller gråt också för den delen.
I bloggkommentarerna finns en riktigt bra grej skriven:
Island:
1. Man spar pengar i Isländska banker för att de har så hög ränta.
2. Då får de Isländska bankerna en massa pengar som de använder till att köpa tex banker.
3. Då har de isländska bankerna inga pengar längre.
4. Det blir en kris och folk vill ta ut sina pengar.
5. men de finns inte.
6. Då slår Islands bankgaranti till.
7. Men Island är ett litet land och har väldigt lite pengar.
8. Så - inga pengar kan betalas ut.
USA:
1. Man lånar i USA till att t.ex. köpa villa. I stort sett alla gör det.
2. Någon kommerpå att man kan överbelåna lite grann så att man kan betala räntan med lån.
3. Då blir det gratis att köpa hus.
4. Då stiger huspriserna.
5. Men det spelar ingen roll - för hus e ju gratis.
6. Då skenar prisrna iväg.
7. Då blir lånen större och större.
8. Då får bankerna jättestora fordringar - dvs tillgångar - och en massa ränta - dvs vinst.
9. Men ingen kan betala - om det skulel krävas amorteringar.
10. oj - någon inser det.
11. och bankerna är i kris.
måndag, oktober 13, 2008
lördag, oktober 11, 2008
fredag, oktober 10, 2008
Ang Mp och S samarbetet...
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2368568
.... man kanske ska förankra samarbetet i hela partiet innan man slår på stora trumman????
.... man kanske ska förankra samarbetet i hela partiet innan man slår på stora trumman????
onsdag, oktober 08, 2008
Bad things - ooohh WOW ! :)
Har blivit så superkär i den här serien! Missa inte när den kommer på Canal+ den 22a oktober.
tisdag, oktober 07, 2008
Veronica Maggio - 17 år
Nya videon med Veronica Maggio. Söt video där Veronica åker tillbaks till sin födelsestad och återknyter med sina tonårsupplevelser.
Veronica Maggio - 17 år
Veronica Maggio - 17 år
söndag, oktober 05, 2008
Olof Palme på det ockuperade kårhuset; 68
Olof Palme möter studenterna på det ockuperade kårhuset, 1968. Underbart! Lyssna gärna.
Ladda ner här:
http://www.megaupload.com/?d=DYGN3M2S
Ladda ner här:
http://www.megaupload.com/?d=DYGN3M2S
torsdag, oktober 02, 2008
Snacka skit... om politik
Allvarligt talat.
Har suttit och läst ett par politiska bloggar nu inatt (ja, den väldigt sena natten), och lagt märke till en hel del. Fy helskotta vad partifolk snackar skit om varandra! Det är den ena beskyllningen efter den andra. Vad vinner man på det, egentligen? Inget politiskt i alla fall. Bättre att angripa sakfrågan än själva personen.
För när jag tänker på mig själv; egentligen. Vad vinner jag på att angripa Wille förutom när jag anser att han fattat fel beslut; eller handlat på ett sånt sätt som jag anser strider mot hans politiska uppfattning? Inte ett jävla dugg. Jag anses mest som löjlig. Att driva personliga vendettor mot människor känns bara småaktigt. Bättre att driva politik över partilinjerna om alla vinner på det. Att angripa människor som privatpersoner istället för politiker vinner man inget på.
Det är själva politikern; alltså vad han sagt eller tagit för beslut man kan angripa; man ska inte behöva gå ner på låg nivå och ägna sig åt pajkastning.
Det är väl därför folk tröttnar,eftersom politiker hela tiden ska smutskasta varandra och aldrig får nog av att säga dumma saker bakom ryggen. Man kan kritisera, men då ska man åtminstone vederlägga kritiken istället för att säga att "han eller hon är så dum i skallen, vad håller han/hon på med egentligen.."
lördag, september 20, 2008
Okej, kunde inte hålla mig..
För ungefär två veckor sen åt jag lunch på universitetet. Jag ställde mig i kön som vanligt, tog tallrik, vatten. När jag vänder mitt huvud bakåt får jag se långt svart hår och ett orakat ansikte. Nat.vis var det Nisse. Det finns ingen som är lik honom på universitetet. Jag vänder bort huvudet snabbt och koncentrerar mig på att ta mat istället. Inom mig svär jag: fan fan fan fan varför skulle han dyka upp just nu? Skit också, jag ville ju bara äta ifred. Jag tänker; skit samma, jag tänker inte hälsa på honom. Vill han ha kontakt med mig får han ta det själv. Jag tar maten snabbt som bara den och går och sätter mig. Lite grann hoppas jag han sätter sig bredvid mig. Men näeee, självklart inte, det vore ju att ta tjuren vid hornen och det är ju inte det manliga könet kända för att göra. Jag svär inom mig. Ska han vara så jäkla feg, tänker jag. Han sätter sig så långt bort från mig som det bara går och stirrar bara rakt framför sig hela tiden, verkar rädd för att titta åt mitt håll.
Jag försöker koncentrera mig på maten, men den smakar inte. Jag vräker i mig maten och panik-smsar till Åsa. Hon försöker lugna ner mig och säger åt mig att gå därifrån. Mitt inre är nu ett tumultet kaos. Närhelst kan jag börja gråta. Jag tar upp en bok och försöker läsa men bokstäverna flyter bara ihop. När jag druckit upp mjölken smäller jag glaset i bordet. Det ekar i hela matsalen. Jag samlar ihop mina saker och slänger maten, springer nerför trappan, och går in på toaletten. På toaletten snyftar jag, baddar kallt vatten i ansiktet och försöker lugna mig själv. För att undvika honom så mycket som möjligt går jag in på biblioteket och letar noter lagom tills lektionen börjar.
Stöter jag på honom en gång till ska jag fråga honom varför han är så jävla feg. För hans egen skull hoppas jag att jag slipper se honom flera gånger. Är så arg. Varför kan han inte bara gå fram och be om ursäkt. Varför tror han att undvika mig löser alla problem?
Jag försöker koncentrera mig på maten, men den smakar inte. Jag vräker i mig maten och panik-smsar till Åsa. Hon försöker lugna ner mig och säger åt mig att gå därifrån. Mitt inre är nu ett tumultet kaos. Närhelst kan jag börja gråta. Jag tar upp en bok och försöker läsa men bokstäverna flyter bara ihop. När jag druckit upp mjölken smäller jag glaset i bordet. Det ekar i hela matsalen. Jag samlar ihop mina saker och slänger maten, springer nerför trappan, och går in på toaletten. På toaletten snyftar jag, baddar kallt vatten i ansiktet och försöker lugna mig själv. För att undvika honom så mycket som möjligt går jag in på biblioteket och letar noter lagom tills lektionen börjar.
Stöter jag på honom en gång till ska jag fråga honom varför han är så jävla feg. För hans egen skull hoppas jag att jag slipper se honom flera gånger. Är så arg. Varför kan han inte bara gå fram och be om ursäkt. Varför tror han att undvika mig löser alla problem?
Förlåt, kära läsare
Men på grund av en oerhört jobbig kurs så har jag knappt haft tid att tänka, eller skriva i bloggen. Dessutom tar det så lång tid numera att tänka ihop något. Hjärnan känns mosig och långsam.. Önskar jag kunde förklara varför, men jag är inte på dela-med-mig-humör just nu...
Så det kanske dröjer ett tag innan nästa inlägg kommer. Hav tålamod.. :)
Så det kanske dröjer ett tag innan nästa inlägg kommer. Hav tålamod.. :)
onsdag, september 17, 2008
lördag, september 13, 2008
söndag, september 07, 2008
Spelad glädje - Dubbel glädje?
Foton från Malexanderfesten:
Jag spelar en Maud Lindström låt sent på kvällen.
Spelad glädje - dubbel glädje?
tisdag, september 02, 2008
lördag, augusti 16, 2008
OM min blogg vore en modeblogg... :)
Om min blogg vore en modeblogg så skulle följande saker vara med:Svart eyeliner. Helst flytande, då kolpennan går sönder hela tiden.
Den obligatoriska frisyren.
De snygga glasögonen.
Dr Martens. Never leave the house without them.
Korsett. Kan bäras varsomhelst,närsomhelst.
Åh.. väskan är bara såååå snygg. *rolleyes*
måndag, augusti 11, 2008
lördag, augusti 09, 2008
fredag, augusti 08, 2008
Intervju med Åsa Mattson
Läs, och förundras. Även feminister har problem med kärleken...
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=811248
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=811248
fredag, augusti 01, 2008
Vedervärdigt
Lisa Bjurwald skriver en artikel om bloggare. Hon verkar ha tappat verklighetsförankringen så fort hon blev journalist....
Läs själva på:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=809326
fredag, juli 25, 2008
torsdag, juli 24, 2008
tisdag, juli 22, 2008
The Look of Love
En av mina favorit låtar med Madonna.
http://www.youtube.com/watch?v=xAu_Jk8p70I
http://www.youtube.com/watch?v=8HGfwg5OBAs
http://www.youtube.com/watch?v=xAu_Jk8p70I
http://www.youtube.com/watch?v=8HGfwg5OBAs
onsdag, juli 16, 2008
måndag, juli 14, 2008
onsdag, juli 09, 2008
torsdag, juni 26, 2008
Tiden går....
Ohmygod. Önskar jag kunde förklara hur jag känner mig. Thinking of you har gått på repeat sen den 5e, och visst känner jag mig bättre; men samtidigt sämre. Droppen var väl förra veckan när jag började bråka med David och bara bölade som en gris när dottern åkte ner till Lund. Men jag tog mig samman och snart kommer hon hem igen, på söndag. Jag längtar!
Jag tror jag fick en chock på natten efter festen. För jag hade tryckt ner känslor hela dagen, och så helt plötsligt bara brast allt och jag grät och skrek och mådde allmänt pyton. Mycket hade med besvikelsen över festen, men mest över begravningen. Det är inte lätt att begrava en människa som man älskar väldigt mycket och som alltid funnits där för en. Sista gången vi träffades var julen 2006-2007. Det var väl efter den julen som allt började gå utför för mormor. Hon blev allt sämre och ville inte längre gå upp ur sängen. Maktlös som man är som släkting så står man och ser på och kan inte göra något. Till råga på allt så började min mamma och morbror bråka. De har iofs bråkat hela mitt liv så det hör inte till ovanligheten, men ja ni förstår säkert. Bråk är jobbigt, vem det än är man bråkar med.
Det var min morbror jag tänkte på häromdagen när jag såg Anders i kommunfullmäktige. Han använde samma kroppsspråk och pratade som honom när han och jag stötte ihop med varandra på festen. Överallt ser jag människor som är som min morbror. Är jag rädd att förlora honom med? Han är gammal nu, snart 73. För två år sen hade han en hjärtinfarkt och det gjorde att han blev en annan människa. Mycket känsligare. Han som alltid varit så hård har nu blivit tvärtom.
Och på tal om min egen kommunfullmäktige... jag tror jag aldrig varit så nervös. Men det gick fint, jag höll talet och gick till min plats, såg de andra dansa upp i stolarna, rösta nej för mitt förslag. Nåväl det visste jag väl att det skulle gå så.
Jag tror jag fick en chock på natten efter festen. För jag hade tryckt ner känslor hela dagen, och så helt plötsligt bara brast allt och jag grät och skrek och mådde allmänt pyton. Mycket hade med besvikelsen över festen, men mest över begravningen. Det är inte lätt att begrava en människa som man älskar väldigt mycket och som alltid funnits där för en. Sista gången vi träffades var julen 2006-2007. Det var väl efter den julen som allt började gå utför för mormor. Hon blev allt sämre och ville inte längre gå upp ur sängen. Maktlös som man är som släkting så står man och ser på och kan inte göra något. Till råga på allt så började min mamma och morbror bråka. De har iofs bråkat hela mitt liv så det hör inte till ovanligheten, men ja ni förstår säkert. Bråk är jobbigt, vem det än är man bråkar med.
Det var min morbror jag tänkte på häromdagen när jag såg Anders i kommunfullmäktige. Han använde samma kroppsspråk och pratade som honom när han och jag stötte ihop med varandra på festen. Överallt ser jag människor som är som min morbror. Är jag rädd att förlora honom med? Han är gammal nu, snart 73. För två år sen hade han en hjärtinfarkt och det gjorde att han blev en annan människa. Mycket känsligare. Han som alltid varit så hård har nu blivit tvärtom.
Och på tal om min egen kommunfullmäktige... jag tror jag aldrig varit så nervös. Men det gick fint, jag höll talet och gick till min plats, såg de andra dansa upp i stolarna, rösta nej för mitt förslag. Nåväl det visste jag väl att det skulle gå så.
tisdag, juni 24, 2008
lördag, juni 21, 2008
fredag, juni 20, 2008
onsdag, juni 11, 2008
måndag, juni 09, 2008
Mega kontemplariska känsloinlägg vars enda syfte är att vräka sig i självömkan
... Ur novellen Werner Landsida:
....Väl hemma får jag ett mejl med orden: ”Tack för hjälpen. Det funkade”. Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året.
Jag är inbjuden som ”tjänsteman” i kommunen. [.....] Väl inne i festlokalen tar jag ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. [.....]
Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest.....
Dagen d började med begravning. Min mormor skulle begravas i Vetlanda, staden där jag växte upp. Resan ner var relativt händelselös. Jag och Johanna blev bjudna på frukost utav en av mammas gamla jobbarkompisar som numera är pensionär. Vi slapp och gå upp till kapellet i värmen, Gunnels man skjutsade oss trots protester om att vi kunde gå. Mamma stressade så; tyckte vi kunde åka redan vid kvart över nio till kapellet men jag vägrade, ingen idé att åka alltför tidigt, prästen och begravningsentrepenören måste ju få förbereda innan vi kommer. Begravningen var inte så jobbig som jag trodde den skulle vara. Jag koncentrerade mig på Johanna istället eftersom hon blev ganska så ledsen. Mormor tyckte mycket om Pälle Näver, så jag hade på förhand valt ut två dikter som jag tänkt läsa. Men Johanna ville så gärna läsa en, så jag lät henne göra det. Dikterna heter "Droppen" och "Mors Ljus". Jag blev så stolt över henne när hon läste Droppen, hon stakade sig lite granna och var nervös, men hon klarade det fint. Det blev bättre stämning efter hon hade läst.
Det kändes surrealistiskt att jag satt där i kapellet, och lät en människa som funnits i hela mitt liv bara försvinna från mitt liv. Men jag kunde inte gråta. Jag såg de andras sorgsna miner och ledsna ansikten, men jag kunde inte förmå mig själv att gråta. Jag tror inte jag är en sådan person som gråter på begravningar helt enkelt. Jag blev mer illa berörd av att se min morbror Roland så pass ledsen. Alla människor har sin egen form av sorg, han sa farväl till sin mamma, jag sa farväl till min mormor. När prästen utfört välsignelsen och "av jord är du kommen" fick vi komma fram till kistan och lägga på varsin ros.
Johanna började gråta framme vid kistan och jag fick hålla henne hårt i handen och skjuta iväg alla mina bekymmer och koncentrera mig henne istället, av någon anledning kändes det skönt.
Jag hade sagt farväl till mormor på äldreboendet, när hon låg på sängen och var iskall. Det kändes mer verkligt att säga adjö till henne där än vid kistan. För kistan var bara en tom symbol där hon inte fanns, hon väntade ,kremerad i en urna på krematoriet.
När morfar begravdes fick jag hålla i urnan, eftersom det inte var någon annan som vågade. Efteråt frågade man mig hur det kändes att bära den. Pragmatisk som jag är så hade jag inget annat svar än "tungt". Jag tänkte inte då på att det var en människas aska jag höll i mina händer. Att det var allt som fanns kvar av morfar. Jag var trots allt inte så gammal då, bara 15 år.
Jag önskar nu såhär i efterhand att jag åtminstone behållt något av mormor. En klänning, en minnessak. Men allt jag kunde tänka där på äldreboendet var att gå därifrån, försvinna och bara gräva ner mig någonstans. För första gången i mitt liv kunde jag inte acceptera att någon som varit i mitt liv så pass länge bara var borta.
Så jag ville inte säga något speciellt vid kistan. Jag höll på den, tänkte på henne och vad jag skulle sagt till henne om hon levt och stått bredvid mig. Det enda som kom fram var "vi ses mormor", och sen gick jag. Mamma och Roland hade svårt att släppa kistan och Roland började återigen gråta. Jag var så ledsen för hans skull.
Så fort begravningen var över flyttades blommorna ut och vi fick fotografera, titta på vilka som hade gett dem. Mitt ex familj hade skickat blommor och en del släkt på mormors sida. Hon hade ju trots allt fem syskon, alla kvinnor. Hon var den sista av syskonen som dog. Jonasson släkten är död och begraven, nu lever endast syskonbarnen kvar....
Efter lite småprat skildes vi åt. Jag ville se farmor och farfars grav, som ligger precis bredvid kapellet, i skogskyrkogården. Graven hade nyplanterade blommor. Mamma och jag diskuterade farmor och hur mycket vi saknade henne och farfar. Suck. Nu är alla mina mor och far föräldrar döda. Jag är så rädd för döden ibland. Men ingen kommer undan döden, inte ens jag.
Vi stod inte så länge vid graven. Jag fick obehagskänslor av att stå där, och tyckte dessutom att det varit för mycket död och sorg denna dag att jag ville komma ifrån.
Väl hemma igen i Tranås var det bara att kasta i sig maten, snabb bada och ha lite miniångest över vilka kläder man skulle ha på sig, sminka sig och sedan hälla upp drickat i flaska för att slippa blanda. Ewa tog emot mig, och visade ut mig på balkongen där hennes väninna satt och rökte. Hon var tydligen bekant till Anders, hennes man och han hade spelat hockey ihop för många herrans år sen.
Vi pratade om ditten och datten en stund och hade allmänt trevligt, solen störde tack o lov inte så mycket, balkongen var på en skuggsida.
Lite innan sju bestämde vi oss för att gå, och på vägen dit stötte vi på en del bekanta, bland annat Axfors fru som skrattande frågade om jag fortfarande hade på mig höga klackar, och om vi skulle göra sällskap hem som vi gjorde förra året.
Hennes ord gjorde mig full i skratt. Vi satte oss på gräset och drack lite vin, mös av att det var så varmt och skönt. Runt om oss var det massor av folk som hade gjort det mysigt i gräset med vin och god mat. När vinet var uppdrucket gick vi in och där var Roger som hälsade välkommen med ett inbjudande leende.
Jag gick nästan direkt in på toaletten och rättade till kläder/smink. Den här gången kändes det inte riktigt rätt av någon anledning. Jag tror helt enkelt jag ansträngt mig för mycket. Kanske spelade de höga förväntningarna in också. Jag letade automatiskt efter folk att snacka med, men än så länge hade inte så många anlänt. Så jag gick en runda och hälsade på folk jag kände igen.
Jag tror jag redan på förhand hade räknat ut att kvällen skulle bli ett fiasko för min del. Men att den skulle sluta så som den gjorde, det hade jag nog inte tänkt. Jag försökte roa mig, dricka mig full och njuta av att det varmt, mycket folk. Men det var som om spärren från morgonen fortfarande satt i. Jag letade hela tiden desperat efter något och ju längre kvällen framled desto tydligare var det att jag inte skulle få det jag önskade. Inte gjorde samtalet jag hade med en viss person sent på kvällen mig på bättre humör. Men vad skulle jag sagt/ gjort? Folk kan ju inte behandla en med skyddshandskar bara för att man varit på begravning tidigare på dagen... och jag ville ju gå på båda sakerna. Jag får helt enkelt skylla mig själv för att jag tog ut för mycket på samma dag. För mycket känslor, för mycket berg och dal bana.
Jag stötte på Anders under kvällen och erbjöd mig att bjuda på en öl. Men det ville han inte veta av, om det var någon som skulle bjuda så var det han. Han frågade mig vad jag ville ha, och jag svarade "överraska mig!". Men det gick tydligen inte för sig, så jag sa, ge mig en öl bara, det blir bra. Han betalade och tyckte det var oerhört billigt, hundralapparna fladdrade all väg och jag visste inte vad jag skulle säga. Vi pratade lite om John Houdi som nyss uppträtt, han tyckte tydligen om buktalenumret som dessa stackars ovetande människor fått ställa upp på. Han berättade om sitt förflutna och jag blev fascinerad. Här är en människa som har mycket att berätta om. Vi stod vända mot varandra och jag tänkte "äntligen"; äntligen kan jag få lära känna honom, äntligen kanske han kan öppna upp sig lite för mig. Äntligen kanske jag också kan få visa vem jag är, och inte bara den där bilden som alla andra ser två gånger i månaden. Men han försvann snabbt och sen såg jag knappt till honom under resten av kvällen. Jag blev så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag slängde i mig en tequila men all alkohol bara rann av mig, jag var spiknykter hela kvällen och det spelade ingen roll hur många öl/sprit/cider jag tryckte i mig.
Pojkarna i Billy flörtade med mig, desperata singlar som de var. Visst blev jag smickrad men jag var knappast intresserad. Jag är inte intresserad av superstajlade människor. Ett ansikte som har något att berätta, en människa med ett öde eller en personlighet som inte går av hackor ger mig så mycket mer än ett vackert ansikte.
Då och då stötte jag på politikervänner och andra gamla bekanta som hejjade en stund och pratade, men för det mesta höll jag för mig själv och lyssnade på musiken eller tänkte på annat. Jag var rätt disträ. Jesper, en gammal rollspelare kompis skrek ut om sina bekymmer som jag försökte ge råd om. Sen fick han träffa andra som gav ungefär samma råd som jag. Stackarn. Kan inte vara lätt att vara ung idag... :) Säger jag; som bara är 8 år äldre än honom..
När DJn började spela var jag ganska trött. Det hade varit en lång dag och jag orkade inte vara mer social. Anders Karlsson bjöd upp mig till en långsam dans, jag hade väl kanske tyckt det varit mer roligt om jag varit på rätt humör men då tittade jag mest åt ett annat håll. Suck. Ni märker vart det här går åt.. Jag gick runt och insöp stämningen, men när DJn spelade den sista långsamma låten så började jag gå hem.
Vid Willys kunde jag inte hålla mig längre. Då bara brast det helt plötsligt. Alla tårar jag hållt tillbaks under dagen bara kom. Jag kände inte igen mig själv. Jag gick snabbt, och tänkte på all besvikelse som bara rann ur mig. Alla saker som hänt under dagen. När mormors ansikte kom framför mina ögon började jag snyfta högt, skrika ut min sorg. Det virvlade i huvudet, tankarna kom och gick, jag kunde inte hejda dem, försökte hålla tillbaka tårarna men det gick bara inte. Jag ville inte att någon skulle se mig så jag gick med huvudet nerböjt. Som tur var så mötte jag ingen på vägen, men nog hade jag önskat att jag hade någon bredvid mig. Men vad kunde den sagt? Just då verkade inga ord hjälpa. Det enda som verkade hjälpa just då var att gå hem och skära sig tills all den där smärtan försvann... som om den smärtan var mer begriplig än just den som var i mitt hjärta just då. Jag tog mig hem på något sätt, men nog kändes den där promenaden längre än någon jag någonsin tagit. Och visst fick jag tröstkramar när jag kom hem; men det var inte nog på något sätt. Jag kände mig så ensam, för hur förklarar man sorg och besvikelse för någon som inte upplevt det som jag?
Och visst kom jag till en skrämmande insikt under kvällen. Jag visste det nog innan, men jag ville inte erkänna det. Nu vet jag. Men att erkänna det. Nej, jag låtsas som ingenting så försvinner det förhoppningsvis av sig självt. Det är ju det jag är expert på, [insert ironic laughter] tränga undan saker som är för jobbiga att ta itu med.
Katy Perry är duktig på att sätta ord på mina känslor, så jag lämnar er med hennes låt "Thinking of you"....
http://www.youtube.com/watch?v=qpuw7oH841c
....Väl hemma får jag ett mejl med orden: ”Tack för hjälpen. Det funkade”. Det följs åt av ett offentligt mejl där det står att jag är välkommen till en fest där vi firar kommunens framgångar det senaste året.
Jag är inbjuden som ”tjänsteman” i kommunen. [.....] Väl inne i festlokalen tar jag ett glas champagne och dricker upp det fort. Jag minglar runt bland folket, det är många härinne som jag känner, det känns nästan som en firmafest. Ett liveband spelar jazz i bakgrunden. Glasen är välputsade, och blänker i det dova ljuset. Werner anländer med sina medarbetare. Han är snyggt uppklädd i frack och fluga. Han sneglar åt mitt håll, men jag ignorerar hans blickar. [.....]
Efter maten börjar folk dansa. Nu vågar alla, eftersom de har druckit lite mera. Då ser jag min chans. Werner står ensam. Jag går fram till honom och börjar kallprata om våra framgångar i kommunen och gratulerar honom till en lyckad fest.....
Dagen d började med begravning. Min mormor skulle begravas i Vetlanda, staden där jag växte upp. Resan ner var relativt händelselös. Jag och Johanna blev bjudna på frukost utav en av mammas gamla jobbarkompisar som numera är pensionär. Vi slapp och gå upp till kapellet i värmen, Gunnels man skjutsade oss trots protester om att vi kunde gå. Mamma stressade så; tyckte vi kunde åka redan vid kvart över nio till kapellet men jag vägrade, ingen idé att åka alltför tidigt, prästen och begravningsentrepenören måste ju få förbereda innan vi kommer. Begravningen var inte så jobbig som jag trodde den skulle vara. Jag koncentrerade mig på Johanna istället eftersom hon blev ganska så ledsen. Mormor tyckte mycket om Pälle Näver, så jag hade på förhand valt ut två dikter som jag tänkt läsa. Men Johanna ville så gärna läsa en, så jag lät henne göra det. Dikterna heter "Droppen" och "Mors Ljus". Jag blev så stolt över henne när hon läste Droppen, hon stakade sig lite granna och var nervös, men hon klarade det fint. Det blev bättre stämning efter hon hade läst.
Det kändes surrealistiskt att jag satt där i kapellet, och lät en människa som funnits i hela mitt liv bara försvinna från mitt liv. Men jag kunde inte gråta. Jag såg de andras sorgsna miner och ledsna ansikten, men jag kunde inte förmå mig själv att gråta. Jag tror inte jag är en sådan person som gråter på begravningar helt enkelt. Jag blev mer illa berörd av att se min morbror Roland så pass ledsen. Alla människor har sin egen form av sorg, han sa farväl till sin mamma, jag sa farväl till min mormor. När prästen utfört välsignelsen och "av jord är du kommen" fick vi komma fram till kistan och lägga på varsin ros.
Johanna började gråta framme vid kistan och jag fick hålla henne hårt i handen och skjuta iväg alla mina bekymmer och koncentrera mig henne istället, av någon anledning kändes det skönt.
Jag hade sagt farväl till mormor på äldreboendet, när hon låg på sängen och var iskall. Det kändes mer verkligt att säga adjö till henne där än vid kistan. För kistan var bara en tom symbol där hon inte fanns, hon väntade ,kremerad i en urna på krematoriet.
När morfar begravdes fick jag hålla i urnan, eftersom det inte var någon annan som vågade. Efteråt frågade man mig hur det kändes att bära den. Pragmatisk som jag är så hade jag inget annat svar än "tungt". Jag tänkte inte då på att det var en människas aska jag höll i mina händer. Att det var allt som fanns kvar av morfar. Jag var trots allt inte så gammal då, bara 15 år.
Jag önskar nu såhär i efterhand att jag åtminstone behållt något av mormor. En klänning, en minnessak. Men allt jag kunde tänka där på äldreboendet var att gå därifrån, försvinna och bara gräva ner mig någonstans. För första gången i mitt liv kunde jag inte acceptera att någon som varit i mitt liv så pass länge bara var borta.
Så jag ville inte säga något speciellt vid kistan. Jag höll på den, tänkte på henne och vad jag skulle sagt till henne om hon levt och stått bredvid mig. Det enda som kom fram var "vi ses mormor", och sen gick jag. Mamma och Roland hade svårt att släppa kistan och Roland började återigen gråta. Jag var så ledsen för hans skull.
Så fort begravningen var över flyttades blommorna ut och vi fick fotografera, titta på vilka som hade gett dem. Mitt ex familj hade skickat blommor och en del släkt på mormors sida. Hon hade ju trots allt fem syskon, alla kvinnor. Hon var den sista av syskonen som dog. Jonasson släkten är död och begraven, nu lever endast syskonbarnen kvar....
Efter lite småprat skildes vi åt. Jag ville se farmor och farfars grav, som ligger precis bredvid kapellet, i skogskyrkogården. Graven hade nyplanterade blommor. Mamma och jag diskuterade farmor och hur mycket vi saknade henne och farfar. Suck. Nu är alla mina mor och far föräldrar döda. Jag är så rädd för döden ibland. Men ingen kommer undan döden, inte ens jag.
Vi stod inte så länge vid graven. Jag fick obehagskänslor av att stå där, och tyckte dessutom att det varit för mycket död och sorg denna dag att jag ville komma ifrån.
Väl hemma igen i Tranås var det bara att kasta i sig maten, snabb bada och ha lite miniångest över vilka kläder man skulle ha på sig, sminka sig och sedan hälla upp drickat i flaska för att slippa blanda. Ewa tog emot mig, och visade ut mig på balkongen där hennes väninna satt och rökte. Hon var tydligen bekant till Anders, hennes man och han hade spelat hockey ihop för många herrans år sen.
Vi pratade om ditten och datten en stund och hade allmänt trevligt, solen störde tack o lov inte så mycket, balkongen var på en skuggsida.
Lite innan sju bestämde vi oss för att gå, och på vägen dit stötte vi på en del bekanta, bland annat Axfors fru som skrattande frågade om jag fortfarande hade på mig höga klackar, och om vi skulle göra sällskap hem som vi gjorde förra året.
Hennes ord gjorde mig full i skratt. Vi satte oss på gräset och drack lite vin, mös av att det var så varmt och skönt. Runt om oss var det massor av folk som hade gjort det mysigt i gräset med vin och god mat. När vinet var uppdrucket gick vi in och där var Roger som hälsade välkommen med ett inbjudande leende.
Jag gick nästan direkt in på toaletten och rättade till kläder/smink. Den här gången kändes det inte riktigt rätt av någon anledning. Jag tror helt enkelt jag ansträngt mig för mycket. Kanske spelade de höga förväntningarna in också. Jag letade automatiskt efter folk att snacka med, men än så länge hade inte så många anlänt. Så jag gick en runda och hälsade på folk jag kände igen.
Jag tror jag redan på förhand hade räknat ut att kvällen skulle bli ett fiasko för min del. Men att den skulle sluta så som den gjorde, det hade jag nog inte tänkt. Jag försökte roa mig, dricka mig full och njuta av att det varmt, mycket folk. Men det var som om spärren från morgonen fortfarande satt i. Jag letade hela tiden desperat efter något och ju längre kvällen framled desto tydligare var det att jag inte skulle få det jag önskade. Inte gjorde samtalet jag hade med en viss person sent på kvällen mig på bättre humör. Men vad skulle jag sagt/ gjort? Folk kan ju inte behandla en med skyddshandskar bara för att man varit på begravning tidigare på dagen... och jag ville ju gå på båda sakerna. Jag får helt enkelt skylla mig själv för att jag tog ut för mycket på samma dag. För mycket känslor, för mycket berg och dal bana.
Jag stötte på Anders under kvällen och erbjöd mig att bjuda på en öl. Men det ville han inte veta av, om det var någon som skulle bjuda så var det han. Han frågade mig vad jag ville ha, och jag svarade "överraska mig!". Men det gick tydligen inte för sig, så jag sa, ge mig en öl bara, det blir bra. Han betalade och tyckte det var oerhört billigt, hundralapparna fladdrade all väg och jag visste inte vad jag skulle säga. Vi pratade lite om John Houdi som nyss uppträtt, han tyckte tydligen om buktalenumret som dessa stackars ovetande människor fått ställa upp på. Han berättade om sitt förflutna och jag blev fascinerad. Här är en människa som har mycket att berätta om. Vi stod vända mot varandra och jag tänkte "äntligen"; äntligen kan jag få lära känna honom, äntligen kanske han kan öppna upp sig lite för mig. Äntligen kanske jag också kan få visa vem jag är, och inte bara den där bilden som alla andra ser två gånger i månaden. Men han försvann snabbt och sen såg jag knappt till honom under resten av kvällen. Jag blev så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag slängde i mig en tequila men all alkohol bara rann av mig, jag var spiknykter hela kvällen och det spelade ingen roll hur många öl/sprit/cider jag tryckte i mig.
Pojkarna i Billy flörtade med mig, desperata singlar som de var. Visst blev jag smickrad men jag var knappast intresserad. Jag är inte intresserad av superstajlade människor. Ett ansikte som har något att berätta, en människa med ett öde eller en personlighet som inte går av hackor ger mig så mycket mer än ett vackert ansikte.
Då och då stötte jag på politikervänner och andra gamla bekanta som hejjade en stund och pratade, men för det mesta höll jag för mig själv och lyssnade på musiken eller tänkte på annat. Jag var rätt disträ. Jesper, en gammal rollspelare kompis skrek ut om sina bekymmer som jag försökte ge råd om. Sen fick han träffa andra som gav ungefär samma råd som jag. Stackarn. Kan inte vara lätt att vara ung idag... :) Säger jag; som bara är 8 år äldre än honom..
När DJn började spela var jag ganska trött. Det hade varit en lång dag och jag orkade inte vara mer social. Anders Karlsson bjöd upp mig till en långsam dans, jag hade väl kanske tyckt det varit mer roligt om jag varit på rätt humör men då tittade jag mest åt ett annat håll. Suck. Ni märker vart det här går åt.. Jag gick runt och insöp stämningen, men när DJn spelade den sista långsamma låten så började jag gå hem.
Vid Willys kunde jag inte hålla mig längre. Då bara brast det helt plötsligt. Alla tårar jag hållt tillbaks under dagen bara kom. Jag kände inte igen mig själv. Jag gick snabbt, och tänkte på all besvikelse som bara rann ur mig. Alla saker som hänt under dagen. När mormors ansikte kom framför mina ögon började jag snyfta högt, skrika ut min sorg. Det virvlade i huvudet, tankarna kom och gick, jag kunde inte hejda dem, försökte hålla tillbaka tårarna men det gick bara inte. Jag ville inte att någon skulle se mig så jag gick med huvudet nerböjt. Som tur var så mötte jag ingen på vägen, men nog hade jag önskat att jag hade någon bredvid mig. Men vad kunde den sagt? Just då verkade inga ord hjälpa. Det enda som verkade hjälpa just då var att gå hem och skära sig tills all den där smärtan försvann... som om den smärtan var mer begriplig än just den som var i mitt hjärta just då. Jag tog mig hem på något sätt, men nog kändes den där promenaden längre än någon jag någonsin tagit. Och visst fick jag tröstkramar när jag kom hem; men det var inte nog på något sätt. Jag kände mig så ensam, för hur förklarar man sorg och besvikelse för någon som inte upplevt det som jag?
Och visst kom jag till en skrämmande insikt under kvällen. Jag visste det nog innan, men jag ville inte erkänna det. Nu vet jag. Men att erkänna det. Nej, jag låtsas som ingenting så försvinner det förhoppningsvis av sig självt. Det är ju det jag är expert på, [insert ironic laughter] tränga undan saker som är för jobbiga att ta itu med.
Katy Perry är duktig på att sätta ord på mina känslor, så jag lämnar er med hennes låt "Thinking of you"....
http://www.youtube.com/watch?v=qpuw7oH841c
Veckans video
Katy Perry - Thinking of you
Gud, varje gång jag lyssnar på låten vill jag bara gråta...
Gud, varje gång jag lyssnar på låten vill jag bara gråta...
söndag, juni 01, 2008
onsdag, maj 28, 2008
lördag, maj 17, 2008
Vit choklad mousse (från Ica tidningen)
För 4-6 pers:
100 g vit choklad
2 dl vispgrädde
1 ägg
1 msk vit rom
Gör så här:
1. Bryt chokladen i bitar. Smält försiktigt över vattenbad. Rör om
2. Lättvispa grädden. Dela ägget. Vispa äggvitan till hårt skum. Vispa äggulan med rommen.
3. Rör ner hälften av chokladen i äggulan. Vänd ner resten. Vänd ner äggvitan och grädden och blanda väl. Häll moussen i små glas eller portionsformar och ställ in i kylskåpet 4 timmar.
tips: Det går mycket bra att använda sig av Lidls vita choklad. Billigare om man vill göra dubbel sats!
100 g vit choklad
2 dl vispgrädde
1 ägg
1 msk vit rom
Gör så här:
1. Bryt chokladen i bitar. Smält försiktigt över vattenbad. Rör om
2. Lättvispa grädden. Dela ägget. Vispa äggvitan till hårt skum. Vispa äggulan med rommen.
3. Rör ner hälften av chokladen i äggulan. Vänd ner resten. Vänd ner äggvitan och grädden och blanda väl. Häll moussen i små glas eller portionsformar och ställ in i kylskåpet 4 timmar.
tips: Det går mycket bra att använda sig av Lidls vita choklad. Billigare om man vill göra dubbel sats!
torsdag, maj 08, 2008
Loppmarknad! :)
Nu på lördag är det loppmarknad där jag bor. Därför kommer mor in till stan. Därmed måste jag städa lägenheten. Nu när det är så fint väder ute? Usch... men jaja, ett måste är ett måste. See ya later, queens! :)
tisdag, april 08, 2008
söndag, april 06, 2008
Längtan
Varje år vid den här tiden kommer den. Min eviga längtan ut, efter nya fräscha saker. Jag vet inte vad det är jag saknar, men något är det. Kärlek har jag nog av i mitt liv. Nya upplevelser kanske, nya människor...Så tänker jag tillbaks hur jag upplevt tidigare vårar och förra året var ett av de bästa. Året innan dess mådde jag bara dåligt. Men nu... är det dags för en ny vår med nya tankar och nya perspektiv. På bara ett par korta månader har jag hunnit med mycket.
Vissa människor saknar jag. Vissa människor orkar jag inte träffa mer, och vissa människor har jag sagt upp bekantskapen med. Så går ett år och kommer aldrig åter igen.
Vissa människor saknar jag. Vissa människor orkar jag inte träffa mer, och vissa människor har jag sagt upp bekantskapen med. Så går ett år och kommer aldrig åter igen.
onsdag, mars 26, 2008
Citrontårta. *mmm*
Citrontårta
Till degen:
3 dl vetemjöl
150 gr smör eller margarin
1 msk socker
2 msk vatten
Till fyllningen:
3 citroner
3 ägg
1½ dl strösocker
1 dl vispgrädde
- Hacka och blanda ihop mördegen snabbt. Låt den ev. Vila svalt en halvtimme.
- Kavla ut mellan plast och tryck ut degen med mjölade tummar i en, gärna vid pajform, ca 25-30 diameter.
- Låt degformen vila i kyl i en kvart. Värm under tiden ugnen till 200-225 grader och gör fyllningen.
- Skrubba citronerna i varmt vatten, torka och riv av skalet. Pressa citronerna.
- Grädda pajskalet 10-15 minuter.
- Vispa ihop ägg och socker. Tillsätt citronsaft och skal samt grädde.
- Häll fyllningen i pajskalet och grädda tills fyllningen stannat och fått gyllenbrun färg ca 15 minuter.
- Låt tårtan svalna och servera den med vispgrädde. Garnera ev med citronskivor.
tisdag, mars 25, 2008
Trakasseri
För ett tag sen började jag få konstiga sms sent på kvällarna. Jag tog bort dem, och tänkte inte mer på det. Men de slutade inte, och fortsatte trots att jag sa till att jag inte var intresserad av leken de höll på med. Ett tag funderade jag allvarligt på att skicka in en anmälan till polisen för jag kände mig olustig och obehaglig. Men kom fram till att det inte var någon större idé att anmäla eftersom det inte skulle leda någon vart. Så jag blockerade personen/erna från alla kontaktsiter som vi hade gemensamt. Jag försökte kontakta mitt telefonbolag och be dem blockera numret, men de kunde inte göra det, vilket jag tyckte var väldigt konstigt. Måste jag polisanmäla för att det ska hända något? Men blockeringen tycktes göra susen, för jag har inte hört något sen.
Det som jag tycker är olustigt är att jag förmodligen måste träffa denna människa på events som vi har gemensamt. Jag har ingen lust att berätta för allt och alla vad personen höll på med. Det får stå för personen själv. Vad jag tycker är underligt är att man måste tydligen slå in budskap i någons skalle för att den ska fatta. Hur svårt ska det vara att förstå; håll käften och lämna mig i fred?
Det som jag tycker är olustigt är att jag förmodligen måste träffa denna människa på events som vi har gemensamt. Jag har ingen lust att berätta för allt och alla vad personen höll på med. Det får stå för personen själv. Vad jag tycker är underligt är att man måste tydligen slå in budskap i någons skalle för att den ska fatta. Hur svårt ska det vara att förstå; håll käften och lämna mig i fred?
om ni bara visste
Vardagen börjar ordna upp sig igen, äntligen kan jag andas ut över alla räkningar som bara gått i papperskorgen de senaste månaderna. Nu kan jag plocka upp dem och få bort dem ur min värld. Jag är hela tiden medveten om allvaret i det faktum att jag måste presetera en d-uppsats på kortare tid än vad jag kan vända mig, men vad fan, det löser sig säkert.
Jag har bestämt mig för att gå ut ur mina vanliga cirklar och röra mig bland nytt folk. Därför har jag gått med i RFSL och blivit erbjuden att jobba som bartender på några events som de har, mest för att få komma bort från hemmet och träffa folk jag vanligtvis inte träffar, flator som är precis som jag och som förstår den här sidan av mig jag ännu inte utforskat ordentligt. Jag måste veta, är det bara en slump att jag blivit kär i kvinnor eller är det så att jag verkligen är bisexuell på riktigt? Jag vet, det känns löjligt att prata om det på det här viset, vet man så vet man ju. Den känslomässiga biten att bli kär i en kvinna, det vet jag att jag kan. Men sexet, att ta på en kvinna på samma sätt som jag tar på en man. Den delen är fortfarande dold i mysterium för mig.
Det enda sättet att få reda på det på riktigt är att ha sex med någon erfaren. Tro mig, erbjudanden har inte saknats. Men jag känner att jag vill inte bara göra det med någon för att få det gjort, jag måste känna något för personen också. En viss attraktion, en känsla. Kan inte riktigt förklara.
Fantasier för hur det ska gå till saknas verkligen inte. Drömde ihop ett scenario senast igår kväll när jag var uttråkad. Men för att bloggen inte ska bli en porrnovell så nöjer jag mig med att säga att det mesta utspelade sig i ett omklädningsrum.
Jag har bestämt mig för att gå ut ur mina vanliga cirklar och röra mig bland nytt folk. Därför har jag gått med i RFSL och blivit erbjuden att jobba som bartender på några events som de har, mest för att få komma bort från hemmet och träffa folk jag vanligtvis inte träffar, flator som är precis som jag och som förstår den här sidan av mig jag ännu inte utforskat ordentligt. Jag måste veta, är det bara en slump att jag blivit kär i kvinnor eller är det så att jag verkligen är bisexuell på riktigt? Jag vet, det känns löjligt att prata om det på det här viset, vet man så vet man ju. Den känslomässiga biten att bli kär i en kvinna, det vet jag att jag kan. Men sexet, att ta på en kvinna på samma sätt som jag tar på en man. Den delen är fortfarande dold i mysterium för mig.
Det enda sättet att få reda på det på riktigt är att ha sex med någon erfaren. Tro mig, erbjudanden har inte saknats. Men jag känner att jag vill inte bara göra det med någon för att få det gjort, jag måste känna något för personen också. En viss attraktion, en känsla. Kan inte riktigt förklara.
Fantasier för hur det ska gå till saknas verkligen inte. Drömde ihop ett scenario senast igår kväll när jag var uttråkad. Men för att bloggen inte ska bli en porrnovell så nöjer jag mig med att säga att det mesta utspelade sig i ett omklädningsrum.
lördag, mars 15, 2008
Två av världens vackraste låtar...
Tiger Lou och The Smiths har skrivit två av världens vackraste låtar. Melodierna jagar mig i sömnen, går runt med mig hela dagarna. Jag har blivit besatt. Jag måste lära mig texterna och kunna spela dem utantill för att föra magin vidare. Det är svårt att förklara vad låtarna ger för känslor. Jag ryser ut med ryggen när jag hör gitarrkompet som ekar i mina högtalare. Känner mig melankolisk, sorgsen och underbart glad på samma gång. Båda texterna handlar om att hitta kärleken i vardagen, att de små sakerna som att åka med i samma bil, att läsa tidningen i sängen tillsammans, men ändå så någonstans i mörkret lurar döden, och det oundvikliga. När Morrisey sjunger "Take me anywhere I don't care I don't care" vill mitt hjärta brista. I Sam, as in Samantha är det enklare komp, lugnare med samtidigt ändå ödesmättat. Jag vill vara den där Sam som sångaren i Tiger Lou sjunger om, den som han vill ligga i sängen med och kramas för att slippa alla krav från den betungande vardagen.
http://www.youtube.com/watch?v=4Nps8w2HkMU -Tiger Lou - Sam as in Samantha
http://www.youtube.com/watch?v=INgXzChwipY - The Smiths - There is a light that never goes out
Minnesvärda citat från låtarna:
"To die by your side
Is such a heavenly way to die"
"So come inside my room tonight
I'll let you win, I won't even put up a fight"
http://www.youtube.com/watch?v=4Nps8w2HkMU -Tiger Lou - Sam as in Samantha
http://www.youtube.com/watch?v=INgXzChwipY - The Smiths - There is a light that never goes out
Minnesvärda citat från låtarna:
"To die by your side
Is such a heavenly way to die"
"So come inside my room tonight
I'll let you win, I won't even put up a fight"
fredag, mars 14, 2008
The red Bike
Ohhh! Jag älskar internet! Har aldrig tänkt på att söka efter The red bike story på youtube. Men nu gjorde jag det och hittade massor med klipp, och någon har varit så snäll att lägga upp hela filmen. så nu ska det njutas!
måndag, mars 03, 2008
onsdag, februari 20, 2008
Modemiss
Vill ha, väldigt söt! http://shop.hm.com/se/?action=viewshoppingwindow&dept=DAM_OVR_KLA&ct=1
Den här snygga klänningen finns på http://www.asos.com/Sienna-Miller/Asos/T-Shirt-Dress/Prod/pgeproduct.aspx?iid=203290&cid=4168&clr=Red&sh=0
Lite dyr, men åhh vad snygg.
måndag, januari 14, 2008
partitillhörighet
Vilken överraskning...:)
testa själv på : http://tv.axess.se/web/main.nsf/partikompass
söndag, januari 06, 2008
väntandets stund
Väntandets stund
har guld i sin mund
väntan gör livet spännande
väntan är mig inte främmande
hela livet har jag fått vänta på det jag vill ha
i vissa stunder har det känts bra
de flesta gånger mest frustrerande
när man inget vet får man anta
och när man frågar får man inga svar
det är som om man inte blir tagen på allvar
väntandets stund
känns som en evighet
varje ord blir som en raket
man undrar varför väntar jag här
vad är det för svar jag begär
till sist blir det uppenbart du har inga svar att ge
för dig är allt redan klart
jag var bara en avfart på den väg du gick
jag ser allt på din blick
att det enda du tänker är stick
din väg
och låt mig vara
på dina frågor tänker jag inte svara
du får allt vänta här tills vägen tar slut
för jag kan inte ta några beslut
har guld i sin mund
väntan gör livet spännande
väntan är mig inte främmande
hela livet har jag fått vänta på det jag vill ha
i vissa stunder har det känts bra
de flesta gånger mest frustrerande
när man inget vet får man anta
och när man frågar får man inga svar
det är som om man inte blir tagen på allvar
väntandets stund
känns som en evighet
varje ord blir som en raket
man undrar varför väntar jag här
vad är det för svar jag begär
till sist blir det uppenbart du har inga svar att ge
för dig är allt redan klart
jag var bara en avfart på den väg du gick
jag ser allt på din blick
att det enda du tänker är stick
din väg
och låt mig vara
på dina frågor tänker jag inte svara
du får allt vänta här tills vägen tar slut
för jag kan inte ta några beslut
fredag, januari 04, 2008
Obestämbar
Jag borde känna mig lycklig. Jag har allt som livet kan önska(Ja, förutom pengar då förstås, men det är inte viktigt). Varför känner jag då den där tomheten ibland, som suger till och gör mig ledsen. Jag ser på kärleksfilmer och längtar efter samma känsla som jag får av dem. Trots att jag har hur mycket kärlek som helst i mitt liv. Varför längtar jag hela tiden efter mer?
När jag ser på honom så tänker jag på hur vi skulle kunna ha det. Visst är allt en skön dröm bara, något som med all säkerhet aldrig kommer hända. Frågan är om drömmen är mer intressant än själva verkligheten. Jag tror att vi skulle bråka ihjäl oss med all säkerhet. Vissa människor kan man drömma ett helt liv om; och ändå aldrig komma närmare sanningen. Jag är så rädd bara att mina känslor är för ytliga, att mina handlingar avslöjar mig. Han ser på mig på det där konstiga sättet igen och jag försöker komma på något intelligent att säga när vi står tillsammans men det blir mest bara bladder av det hela. Jag försöker skämta med det låter bara onaturligt. Jag fattar inte hur jag ska bli avslappnad i hans närhet. Jag vill ju vara sådär cool och naturlig som alla andra kan vara.
Det var som om han såg på mig med avsmak när jag var upp-piffad. Han var mycket mjukare i sättet när jag träffade honom på morgonen, han stannade en stund och pratade med mig till och med, och för en gång skull så var inte hans ögon nere i min urringning.
Jag är så ... virrig. Jag vet inte hur jag ska göra längre för att få honom att se mig ordentligt, att se mig bakom allt den där ytliga skiten. Jag vill inte att det ska bli en massa n-skit av det igen för då bränner jag verkligen alla broar. Jag lägger så mycket band på mig att jag ibland går i skogen och bara skriker för att få ur mig alla känslor. Det känns som om jag närsomhelst kommer bara panga ur i hans närhet, häva ur mig något totalt irrationellt...
söndag, december 30, 2007
Jag skulle vilja prata lite med dig, sa hon och stirrade honom rakt in i ögonen. Han kände sig obekväm, för det fanns ingenstans att gömma sig undan från den blicken. Vad vill du prata om med mig; frågade han. Kan vi gå in på ditt kontor, svarade hon. Jag vill inte ta det här ute. De nyfikna blickarna från hans kollegor avgör det. Okej, visst kan vi gå in till mitt kontor, säger han. Han låser upp dörren, och hon följer efter. Han sätter sig i skinnfåtöljen, snurrar lite grann på den, knapprar in lösenordet till datorn, vill vinna lite tid. Hon harklar sig högt. Åh förlåt, vad var det du ville?, säger han förvirrat och ler. Det är en sak jag vill be dig om. Min åsikt är den, att jag varit på det här stället i över ett år nu. Ändå så känns det inte som om jag får samma respekt som de andra. Hur menar du?, undrar han. Jo jag menar det att du fortfarande inte känner mig. Du ger dig heller inte tid till att lära känna mig. Du antar att jag är på ett sätt. Du ser hur jag klär mig och vad jag säger och bildar din uppfattning om mig på det. Men du har egentligen inte den blekaste aning om vem jag är eller vad jag står för. Det känns faktiskt lite frustrerande. Jag känner mig nedvärderad av dina härskartekniker för att få mig ur balans. Det är inte schysst. Jag hade en ganska bra uppfattning om dig innan; men den har ändrats nu. Jaså... det är alltså så här du tycker, svarar han. Ja, vad ska jag säga. Jag ville bara vara ärlig, säger hon. Det är inte min mening att vara elak. Men du måste förstå att jag kan inte gulla med dig hursomehelst, jag måste ju driva mina frågor på mitt sätt. Jag är ledsen om du tar det som om jag trampar på dig. Det är inte alls min mening. Då måste jag fråga dig, vad vet du egentligen om mig? Bortsett från vad andra har sagt till dig? Jag vill veta. Och var helt ärlig. Jag vet att du gillar att klä dig i svarta kläder. Att du är bohem. Att du har vissa radikala åsikter. Att du bor uppe i ”ghettot”......
Årets....
Årets konsert: Marilyn Manson på Hovet, och Thorsten Flinck i Dalarö.
Årets Dag: 26e oktober, av anledningar jag inte kan uppge här.
Årets revansch: När jag fick ryggdunkar för min interpellation.
Årets Skam: Att jag blev anonymt anmäld.
Årets Mest Underskattade: Anouks skiva
Årets Mest Överskattade: Britney Spears
Årets Mat: Avokado
Årets Upptäckt: Tom Waits
Årets Fuck You: Det måste nog vara när Björn och jag slutade umgås.
Årets Tar Det Här Aldrig Slut: Den endlösa exponeringen av Britneys rumpa i media.
Årets Nära Huden: Marcus Birros möte med Tranströmer, Emma.
Årets Blogg: Marcus Birros.
Årets Rysning: När jag gjorde en bra spelning på Elsas.
Årets Brott: När mina favoritskor gick sönder.
Årets jubel: Att Manson skulle spela i Sverige
Årets You Tube: Izabella Brave. Underbar röst och gullig personlighet.
Årets Teve: Upp till kamp av Peter Birro. Japp, det har varit ett Birro år för mig..
Årets Förhoppning Inför 2008: Bra uppmärksamhet i samband med politiken, fler uppdrag, en godkänd d-uppsats och en trevlig tjej att dela säng med.
Årets teveserie: Chuck, The L word
Årets bästa låt: (eller; mest spelad kanske jag ska tillägga). I’m on fire med Bruce Springsteen
Årets bästa film: The Simpsons filmen
Årets debatt: Väskdebatten. Så totalt meningslös.
Årets modegrej: tunikor med leggins i alla färger och former. *underbara!*
Årets färg: Svart, svart och lite lite rött
Årets brev: Inbjudan till kommunfesten
Årets fest: Kommunfesten
Årets hångel: Emma
Årets kram: Wille.
fredag, december 14, 2007
Internetkärlekar
Pratade med en vän nyss, han är helfrälst över en tjej som han träffat över nätet för tio år sen. Min egen erfarenhet av internetförälskelser är många. För tio år sen var det ett ganska okänt begrepp, då internet var en relativt exklusiv grej. Vi tillhörde samma emailgrupp, som prenumererade på ett tata young nyhetsbrev. Han hittade min email adress där och vi började emaila varandra först lite sporadiskt, men sen blev det varje dag. När det var som värst så kunde vi skicka en 3-4 email per dag. Jag pratar då inte om email som r bara var ett par rader, utan email som är lika långa som vanliga brev. Ni fattar ju själva att förr eller senare får man slut på saker att säga. Vi pratade om vardagen mycket och vad vi gjorde tillsammans med andra. Han var extremt svartsjuk och osäker. Men han kunde inte göra mycket åt det eftersom han bodde i Thailand, jag i Sverige. Nån gång då och då chattade vi via Passagens privatchat, och då gled det för det mesta in på sex. Men sex var gärna ett ämne som vi undvek. Det var uppenbart att jag hade mer erfarenhet än honom.
På sommaren bestämde vi att han skulle åka över till Sverige och träffa mig. Han fixade visum och lånade pengar av sina föräldrar för att komma hit. Det var då vi började ringa till varandra, fast det var mest han som ringde till mig eftersom jag inte hade råd. Så en gång i veckan fick jag samtal av honom som oftast varade i en halvtimma- timma.
Fast jag kan fortfarande idag säga att jag inte kände honom.
Jag var väl inte riktigt ärlig mot honom heller, jag dejtade en annan kille när vi började emaila varandra. Men så fort jag började få känslor för honom så gjorde jag slut med den andra. Så kom han hit och allt gick bra. Det tog väl fyra dagar innan vi hade sex; jag vågade inte riktigt. Sen hade vi sex dagligen, men det funkade inte riktigt mellan oss. Jag tror han fick prestationsångest. Han hade väldigt tråkigt dessutom, orkade inte gå på lektionerna som han sagt att han skulle göra med mig från början. Men jag förstod honom, han kunde ju inte ett ord svenska. När jag var i skolan så var han hemma, ensam och tittade på teve. Vi åkte runt en del i Småland, och vi åkte till Göteborg på sightseeing så han skulle se något annat än bara fyra väggar i Vetlanda, som jag bodde i då. Månaden gick, och den var bra, vi hade kul tillsammans. Sen åkte han hem och det var han som grät mest tror jag. Jag grät lite också men inte i samma utsträckning. Efter den månaden bråkade vi mest. Vi missförstod varandra ofta. Vi grälade internet och över telefonen. Jag blev medlem i skolans datorklubb och började hänga med killarna där mer och mer. Någon fick för sig att vi skulle åka till Danmark som grupp på ett LANParty. Jag frågade om jag fick hänga med, men det fick jag inte för honom. Återigen blev vi jätteosams. Jag kunde knappt koncentrera mig på skolan under den här perioden, för all min energi gick åt till att vara orolig. Hur jobbigt som helst.
Efter skolan var det tänkt att jag skulle åka till honom och bo hos hans familj, vi skulle gifta oss så jag kunde stanna kvar i landet. Men.. saker blir inte alltid som man tänkt sig. Jag började bli mer och mer kär i en killkompis i skolan och det gjorde att jag bröt med Payo, som han hette. Payo trodde ju att vi skulle vara ihop för evigt så han blev jätteledsen. Men jag sa att det inte fungerade längre. Vi bodde för långt ifrån varandra och hade för olika liv. Så här i efterhand är jag glad att jag gjorde slut. Vi var alldeles för unga för att binda fast oss vid varandra så. Det hade nog inte slutat så bra. Jag har haft sporadisk kontakt med honom efteråt, han blev tillsammans med en annan tjej efter mig och den tjejen är han gift med nu. Han har fortfarande inga barn, trots att han är två år äldre än jag.
Internetförälskelse nummer två hette Mikael. Vi började prata med varandra över Skunk, det communityt som många använde 98-00. Vi möttes i ett Linuxforum där han lovade skicka en skiva med operativsystemet till mig. Vi började prata om allt möjligt mellan himmel och jord och sen emigrerade vi båda till Lunarstorm där vi fortsatte prata. En stor anledning till att jag gjorde slut med mitt ex var han. Kanske inte så bra; när man ser på det så här i efterhand. Han var yngre än jag, och vi var inte alls kompatibla. Vi hade många gemensamma intressen men hans gick ut på att supa och jag var inte så intresserad av det då. Sen var jag fruktansvärt osäker efter separationen från mitt ex så jag orkade inte med folk och var svartsjuk. Han var fortfarande sur över sitt ex (som han pratade om konstant). Vi var två ensamma människor som sökte efter något men inte varandra. Så vi gjorde slut och jag åkte hem.
Nästa internetförälskelse hette också Mikael av någon konstig anledning. Det höll inte länge det heller, vi träffades ett par gånger men kom överrens om att vi inte skulle bli ett par. Jag var mest desperat och ville ha någon att ligga nära/ med.
Något som jag lärt mig av dessa saker är att internet funkar inte. Man kan prata inledningsvis på nätet men sen måste man träffas och inte bara en gång utan många gånger. Verkligheten slår alltid internet i min bok. Det är så lätt att man ger varandra egenskaper som inte överrensstämmer ett dugg med verkligheten. Man blir så blåögd, man lever uppe i himlen (åh, den här personen förstår mig precis, vi kan prata om allt!!). Men vardagen kommer också med internetkärlekar. Med internet finns också den risken att man lätt utger sig för att vara någon som man inte är. Hur många bilder har man av sig själv på internet som visar situationer där man är allt annat än snygg?
Med det här vill jag inte dissa internetkärlekar. Jag vill bara få dig att tänka till lite innan du lägger ner hela ditt liv på något som förmodligen inte kommer fungera om du inte är villig att lägga ner tid och energi på att träffas och vara ärlig. Det finns alltid risker att prata med folk som du inte känner så väl.
På sommaren bestämde vi att han skulle åka över till Sverige och träffa mig. Han fixade visum och lånade pengar av sina föräldrar för att komma hit. Det var då vi började ringa till varandra, fast det var mest han som ringde till mig eftersom jag inte hade råd. Så en gång i veckan fick jag samtal av honom som oftast varade i en halvtimma- timma.
Fast jag kan fortfarande idag säga att jag inte kände honom.
Jag var väl inte riktigt ärlig mot honom heller, jag dejtade en annan kille när vi började emaila varandra. Men så fort jag började få känslor för honom så gjorde jag slut med den andra. Så kom han hit och allt gick bra. Det tog väl fyra dagar innan vi hade sex; jag vågade inte riktigt. Sen hade vi sex dagligen, men det funkade inte riktigt mellan oss. Jag tror han fick prestationsångest. Han hade väldigt tråkigt dessutom, orkade inte gå på lektionerna som han sagt att han skulle göra med mig från början. Men jag förstod honom, han kunde ju inte ett ord svenska. När jag var i skolan så var han hemma, ensam och tittade på teve. Vi åkte runt en del i Småland, och vi åkte till Göteborg på sightseeing så han skulle se något annat än bara fyra väggar i Vetlanda, som jag bodde i då. Månaden gick, och den var bra, vi hade kul tillsammans. Sen åkte han hem och det var han som grät mest tror jag. Jag grät lite också men inte i samma utsträckning. Efter den månaden bråkade vi mest. Vi missförstod varandra ofta. Vi grälade internet och över telefonen. Jag blev medlem i skolans datorklubb och började hänga med killarna där mer och mer. Någon fick för sig att vi skulle åka till Danmark som grupp på ett LANParty. Jag frågade om jag fick hänga med, men det fick jag inte för honom. Återigen blev vi jätteosams. Jag kunde knappt koncentrera mig på skolan under den här perioden, för all min energi gick åt till att vara orolig. Hur jobbigt som helst.
Efter skolan var det tänkt att jag skulle åka till honom och bo hos hans familj, vi skulle gifta oss så jag kunde stanna kvar i landet. Men.. saker blir inte alltid som man tänkt sig. Jag började bli mer och mer kär i en killkompis i skolan och det gjorde att jag bröt med Payo, som han hette. Payo trodde ju att vi skulle vara ihop för evigt så han blev jätteledsen. Men jag sa att det inte fungerade längre. Vi bodde för långt ifrån varandra och hade för olika liv. Så här i efterhand är jag glad att jag gjorde slut. Vi var alldeles för unga för att binda fast oss vid varandra så. Det hade nog inte slutat så bra. Jag har haft sporadisk kontakt med honom efteråt, han blev tillsammans med en annan tjej efter mig och den tjejen är han gift med nu. Han har fortfarande inga barn, trots att han är två år äldre än jag.
Internetförälskelse nummer två hette Mikael. Vi började prata med varandra över Skunk, det communityt som många använde 98-00. Vi möttes i ett Linuxforum där han lovade skicka en skiva med operativsystemet till mig. Vi började prata om allt möjligt mellan himmel och jord och sen emigrerade vi båda till Lunarstorm där vi fortsatte prata. En stor anledning till att jag gjorde slut med mitt ex var han. Kanske inte så bra; när man ser på det så här i efterhand. Han var yngre än jag, och vi var inte alls kompatibla. Vi hade många gemensamma intressen men hans gick ut på att supa och jag var inte så intresserad av det då. Sen var jag fruktansvärt osäker efter separationen från mitt ex så jag orkade inte med folk och var svartsjuk. Han var fortfarande sur över sitt ex (som han pratade om konstant). Vi var två ensamma människor som sökte efter något men inte varandra. Så vi gjorde slut och jag åkte hem.
Nästa internetförälskelse hette också Mikael av någon konstig anledning. Det höll inte länge det heller, vi träffades ett par gånger men kom överrens om att vi inte skulle bli ett par. Jag var mest desperat och ville ha någon att ligga nära/ med.
Något som jag lärt mig av dessa saker är att internet funkar inte. Man kan prata inledningsvis på nätet men sen måste man träffas och inte bara en gång utan många gånger. Verkligheten slår alltid internet i min bok. Det är så lätt att man ger varandra egenskaper som inte överrensstämmer ett dugg med verkligheten. Man blir så blåögd, man lever uppe i himlen (åh, den här personen förstår mig precis, vi kan prata om allt!!). Men vardagen kommer också med internetkärlekar. Med internet finns också den risken att man lätt utger sig för att vara någon som man inte är. Hur många bilder har man av sig själv på internet som visar situationer där man är allt annat än snygg?
Med det här vill jag inte dissa internetkärlekar. Jag vill bara få dig att tänka till lite innan du lägger ner hela ditt liv på något som förmodligen inte kommer fungera om du inte är villig att lägga ner tid och energi på att träffas och vara ärlig. Det finns alltid risker att prata med folk som du inte känner så väl.
lördag, december 01, 2007
Marcus Birros möte
Såg på Marcus Birros möte med Tomas Tranströmer igår på teve... och det berörde mig så mycket att jag skrev en dikt om det.
Du sitter där
——————-
du sitter där
som en liten pojke
som väntar på sina presenter
när du får reda på vad som ska ske
ler du blygt,
du är glad
men vet inte hur du ska uttrycka dig
orden känns så futtiga
att känslor rinner ut ur händerna
ditt leende sträcker sig
från öra till öra
långsamt vandrar du
den smala mörka poeten
armarna svänger utmed sidan
längs med gatorna
insuper förväntan
trots att insidan
håller på att sprängas
av lycka
schubert spelar i bakgrunden
och det är som om han sätter
ord på saker
jag inte visste fanns
när du möter idolen
myllrar tacksamheten ut
genom den blanka teveskärmen
det rinner en tår
nerför mina kinder
jag vill klappa dig på handen
och höra allt vad du kände
insupa dina känslor
och känna ditt lugn
äntligen
Du sitter där
——————-
du sitter där
som en liten pojke
som väntar på sina presenter
när du får reda på vad som ska ske
ler du blygt,
du är glad
men vet inte hur du ska uttrycka dig
orden känns så futtiga
att känslor rinner ut ur händerna
ditt leende sträcker sig
från öra till öra
långsamt vandrar du
den smala mörka poeten
armarna svänger utmed sidan
längs med gatorna
insuper förväntan
trots att insidan
håller på att sprängas
av lycka
schubert spelar i bakgrunden
och det är som om han sätter
ord på saker
jag inte visste fanns
när du möter idolen
myllrar tacksamheten ut
genom den blanka teveskärmen
det rinner en tår
nerför mina kinder
jag vill klappa dig på handen
och höra allt vad du kände
insupa dina känslor
och känna ditt lugn
äntligen
fredag, november 30, 2007
torsdag, november 29, 2007
Hmmmmm
Ja, jag borde uppdatera min blogg oftare. Men ge mig ett livstecken på att ni faktiskt läser min blogg! Skriv ett mejl, kommentera min blogg!
fredag, november 02, 2007
Faller isär
Tjoo! Säkert är underbar. Besök hennes blogg:
http://sakert.blogspot.com
Hon kan verkligen skriva mig på näsan.
faller isär, la la la la
ja jag föll isär idag
hundra lessna små bitar över golvet det var en gång jag
men när något händer
vet man plötsligt vad man känner
vem som räknas
allt så klart när allt är fel så lätt att se rätt
faller isär, la la la la
ja jag föll isär igår
jag är fortfarande trasig
men ingen ser ens sår om man bara går fort
http://sakert.blogspot.com
Hon kan verkligen skriva mig på näsan.
faller isär, la la la la
ja jag föll isär idag
hundra lessna små bitar över golvet det var en gång jag
men när något händer
vet man plötsligt vad man känner
vem som räknas
allt så klart när allt är fel så lätt att se rätt
faller isär, la la la la
ja jag föll isär igår
jag är fortfarande trasig
men ingen ser ens sår om man bara går fort
onsdag, oktober 31, 2007
tisdag, oktober 30, 2007
Nothing ever comes for free
So here I go again
Another heart broken
Another story ending too soon
I guess I should have learned by now
Nothing ever comes for free
I once met a girl
A very nice girl
She kissed me
I kissed her
It felt like nothing I’ve ever felt before
And this time I felt really sure
This is it, I thought to myself
This is what I have been looking for
But things change
Feelings invested
Got lost somewhere on this road
And the road lead nowhere
I told her everything I felt
I told her too soon
And I crashed hard
When reality checked in
I guess I should have learned by now
Nothing ever comes for free
I guess I should have learned by now
Nothing ever comes for free
Another heart broken
Another story ending too soon
I guess I should have learned by now
Nothing ever comes for free
I once met a girl
A very nice girl
She kissed me
I kissed her
It felt like nothing I’ve ever felt before
And this time I felt really sure
This is it, I thought to myself
This is what I have been looking for
But things change
Feelings invested
Got lost somewhere on this road
And the road lead nowhere
I told her everything I felt
I told her too soon
And I crashed hard
When reality checked in
I guess I should have learned by now
Nothing ever comes for free
I guess I should have learned by now
Nothing ever comes for free
torsdag, oktober 11, 2007
Det5 trodde man aldrig..
Att jag skulle hålla med en folkpartist... :)
http://www.e24.se/dynamiskt/prylar/did_17270529.asp
http://www.e24.se/dynamiskt/prylar/did_17270529.asp
torsdag, oktober 04, 2007
Det är lustigt..
Men historien upprepar sig gång på gång. Och visst är jag inte förvånad. Så fort människor lär känna mig så flyr de åt andra hållet. Nätkontakten är ytlig och ensidig och visst får man inte se hela historien bakom en människa. Jag tänker varje gång; men den här gången måste det bli annorlunda, han är ju inte samma person. Men jag börjar misstänka att relationen på något vis tar ”slut” eftersom man pratar så mycket online. Man har inget att prata om längre när man träffas. Sen kanske förväntningarna tar udden av att träffas också. Man bygger upp luftslott som visar sig kunna raseras ganska snabbt.
Jag har haft nätrelationer sen jag var 17, och inget av dem har hållt något vidare. Det är verkligheten som räknas, och den får man inte genom Internet. Genom Internet får man bara reda på de positiva sidorna. Sen kanske det hjälper om man har gemensamma referensramar och kan prata på samma nivå. Kan man inte det är mycket förlorat redan där.
Jag försöker gå igenom varför jag alltid hamnar här - lite lätt besviken. Jag försöker förstå vad det är som går fel alternativt varför jag tröttnar så fort. Är det mina förväntningar som bygger upp luftslott eller är det helt enkelt så att personen byggt upp en bild av sig själv som senare inte visar sig stämma? Är det jag som någonstans gör fel? Men jag är ju jag, och jag kan inte vara någon annan än mig själv. Det är klurigt. Det romantiska skimret när man träffas på riktigt försvinner också. Men är man någorlunda vuxen måste man ju kunna ta att man är människor med olika åsikter.
I textkonversationer är det också lätt att missförstå saker om man inte är noga med smilies. Egentligen är webkameror ett bra alternativ, men de kan ju inte heller visa känslor på ett bra sätt eftersom det bara blir en ytlig bild på en människa som någonstans där inne har känslor som går att dölja.
Men när det gäller vänner så tror jag det bästa sättet är att hålla det off-internet, det vill säga sköta det IRL så mycket som det bara går. Jag tror inte man kan skaffa sig bra vänner online egentligen. Det saknar något som man får när man träffas i verkligheten. Vad det än är. en känsla, ett sammanhang, så kan inte Internet ersätta det.
Det var en tuff lärdom, men det var också en bra lärdom. Det kanske kan lära mig att undvika sådana situationer i fortsättningen.
Jag har haft nätrelationer sen jag var 17, och inget av dem har hållt något vidare. Det är verkligheten som räknas, och den får man inte genom Internet. Genom Internet får man bara reda på de positiva sidorna. Sen kanske det hjälper om man har gemensamma referensramar och kan prata på samma nivå. Kan man inte det är mycket förlorat redan där.
Jag försöker gå igenom varför jag alltid hamnar här - lite lätt besviken. Jag försöker förstå vad det är som går fel alternativt varför jag tröttnar så fort. Är det mina förväntningar som bygger upp luftslott eller är det helt enkelt så att personen byggt upp en bild av sig själv som senare inte visar sig stämma? Är det jag som någonstans gör fel? Men jag är ju jag, och jag kan inte vara någon annan än mig själv. Det är klurigt. Det romantiska skimret när man träffas på riktigt försvinner också. Men är man någorlunda vuxen måste man ju kunna ta att man är människor med olika åsikter.
I textkonversationer är det också lätt att missförstå saker om man inte är noga med smilies. Egentligen är webkameror ett bra alternativ, men de kan ju inte heller visa känslor på ett bra sätt eftersom det bara blir en ytlig bild på en människa som någonstans där inne har känslor som går att dölja.
Men när det gäller vänner så tror jag det bästa sättet är att hålla det off-internet, det vill säga sköta det IRL så mycket som det bara går. Jag tror inte man kan skaffa sig bra vänner online egentligen. Det saknar något som man får när man träffas i verkligheten. Vad det än är. en känsla, ett sammanhang, så kan inte Internet ersätta det.
Det var en tuff lärdom, men det var också en bra lärdom. Det kanske kan lära mig att undvika sådana situationer i fortsättningen.
onsdag, september 12, 2007
tisdag, september 11, 2007
måndag, september 10, 2007
vad fan håller mänskan på med?
Ett mer oproffsigt uppträdande har jag aldrig sett..... vad fan håller hon på med? Hon verkar ju knappt veta vart hon ska vända sig..
lördag, september 08, 2007
Rappakalja
Det var ett kommunalråd från Tranås
Som höll på att förgås
Hans ankomst till KF var en stor hausse
I tidningen han gjorde sin pose
med ens blev han grandios
och smörjde sitt krås
Kommunalrådet trodde på sitt konstgräs han
Tills alla pengarna försvann
ja inte tänkte han på pengen
den tog honom på sängen
Med alliansens oranga färg
Han kunde bestiga berg
Trots hans uppenbara problem
Med vänsterns lilla bohem
Så trivdes han bra ändå
För de var ju så små
Han fick fnas på festen
Trodde inte den lilla gesten
Skulle ge så bra press
Med fin fäbless
Han gav sin kommun bra business
Vårt kommunalråd har nu blivit stor
Måtte han längre inte behöva leva
I skuggan av sin bror
Hoppas han nu förstår och tror
Att han kan göra det bästa för sina bybor
Och vem vet vad som finns på hans agenda
han kan ju oss med orden blända
Som höll på att förgås
Hans ankomst till KF var en stor hausse
I tidningen han gjorde sin pose
med ens blev han grandios
och smörjde sitt krås
Kommunalrådet trodde på sitt konstgräs han
Tills alla pengarna försvann
ja inte tänkte han på pengen
den tog honom på sängen
Med alliansens oranga färg
Han kunde bestiga berg
Trots hans uppenbara problem
Med vänsterns lilla bohem
Så trivdes han bra ändå
För de var ju så små
Han fick fnas på festen
Trodde inte den lilla gesten
Skulle ge så bra press
Med fin fäbless
Han gav sin kommun bra business
Vårt kommunalråd har nu blivit stor
Måtte han längre inte behöva leva
I skuggan av sin bror
Hoppas han nu förstår och tror
Att han kan göra det bästa för sina bybor
Och vem vet vad som finns på hans agenda
han kan ju oss med orden blända
söndag, september 02, 2007
Robert And Marie lyrics
I can still recall the first time that I saw you
There was something about your eyes
Something 'bout your eyes that made me call you
Like a fire in disguise
What else could I do
This feeling was new
Oh I saw it clearly we were meant to be
I called you up said Robert, it's Marie
From that moment you were never far away
All I cared about was you
You were on my mind each minute night and day
There was nothing I could do
All my friends used to say
Love could not stay this way
Still I know that we were meant to be
We'll be forever Robert and Marie
It was long ago but I can still remember
All the things we used to do
Everything I wrote have been returned to sender
How can I get through to you
It's so hard to go on
Did I do something wrong?
Ohh can't you see that we were meant to be
We'll be forever Robert and Marie
There was something about your eyes
Something 'bout your eyes that made me call you
Like a fire in disguise
What else could I do
This feeling was new
Oh I saw it clearly we were meant to be
I called you up said Robert, it's Marie
From that moment you were never far away
All I cared about was you
You were on my mind each minute night and day
There was nothing I could do
All my friends used to say
Love could not stay this way
Still I know that we were meant to be
We'll be forever Robert and Marie
It was long ago but I can still remember
All the things we used to do
Everything I wrote have been returned to sender
How can I get through to you
It's so hard to go on
Did I do something wrong?
Ohh can't you see that we were meant to be
We'll be forever Robert and Marie
tisdag, augusti 21, 2007
fredag, augusti 17, 2007
Jag gör ett nytt försök
Jag gör ett nytt försök med att återinföra kommentarer. Så fort jag ser att det inte fungerar igen så kommer jag dra in dem.
onsdag, augusti 01, 2007
tisdag, juli 31, 2007
Robert Gustavsson gör Ingemar Bergman
Bryt! Bryt! Bryt! Nej för fan, nej men för fan, nej men det var det sämsta jädra start jag någonsin, nej men det var den sämsta final jag någonsin, det, Berghagen,Lars, Lars Berghagen d-d-d-u, du kan inte stå här som en, som en sjösjuk älg och fan, sjunga med det där kärringvibratot. Fan, vi närmar oss för fan slutet på den här pjäsen. Du måste för fan sätta dig in i den här rollen. Vem är jag, vart ska jag, vad vill jag, hallå!
Du förstår, det är så här: om allting fungerar kan det gå bra men om ingenting fungerar kan det gå.. dåligt, så, så låt dig, titta ut här, inspireras, Skansen. Vad fan, här finns ju apor, hästar, javisst, och kameler och samer, dalmasar, och andra djur. Javisst förstår du, det är så här: och så så så kvinnan här, kan vi få in kvinnan. Kvinnan här som spelar din hustru nu förstår du.
Välkommen, det här seddu, det här är Berghagen här, han är nämligen din äkta man;
ja, det är för jävligt, men så är det.
En del äkta män, förstår du det här, är ta mig fan ett levande bevis på att kvinnor har humor, och det här förstår du Berghagen, det här är en av de vackraste kvinnor jag någonsin har träffat - vilket inte vill säga mycket.
Och nu vill jag, att ni dansar fram, det sexuella hatet här, förstår du, javisst förstår du, för nu, nu här förstår du, nu gör sig kåtheten påmind, javisst, du vill dansa, du bjuder upp, dansen, dansen är ju ett lodrät uttryck, för ett vågrätt begär. Och nu då tar vi här, nej vi måste ha ett barn också. Hans Ove, har vi något som kan symbolisera ett barn? En pinne, en termos, vadsomhelst. Ja, men det där blir bra, ja, men det här är fruktansvärt jävla bra, ta din bebis här, det här, titta här, har du sett på maken; är det en liten minigris det där?
Han är för fan lik dig Berghagen. Har du sett, något så kolossalt, något så oerhört jävla charmerande du. Kjell, Kjell Öhman.
Hördu nu känner jag demonerna komma över mig här. Folk har trevligt här, fy fan vad jag mår dåligt. Vi ska ha ångest! Nu ska vi må dåligt här allesammans, okej Kjell, börja, varsågod!
Du förstår, det är så här: om allting fungerar kan det gå bra men om ingenting fungerar kan det gå.. dåligt, så, så låt dig, titta ut här, inspireras, Skansen. Vad fan, här finns ju apor, hästar, javisst, och kameler och samer, dalmasar, och andra djur. Javisst förstår du, det är så här: och så så så kvinnan här, kan vi få in kvinnan. Kvinnan här som spelar din hustru nu förstår du.
Välkommen, det här seddu, det här är Berghagen här, han är nämligen din äkta man;
ja, det är för jävligt, men så är det.
En del äkta män, förstår du det här, är ta mig fan ett levande bevis på att kvinnor har humor, och det här förstår du Berghagen, det här är en av de vackraste kvinnor jag någonsin har träffat - vilket inte vill säga mycket.
Och nu vill jag, att ni dansar fram, det sexuella hatet här, förstår du, javisst förstår du, för nu, nu här förstår du, nu gör sig kåtheten påmind, javisst, du vill dansa, du bjuder upp, dansen, dansen är ju ett lodrät uttryck, för ett vågrätt begär. Och nu då tar vi här, nej vi måste ha ett barn också. Hans Ove, har vi något som kan symbolisera ett barn? En pinne, en termos, vadsomhelst. Ja, men det där blir bra, ja, men det här är fruktansvärt jävla bra, ta din bebis här, det här, titta här, har du sett på maken; är det en liten minigris det där?
Han är för fan lik dig Berghagen. Har du sett, något så kolossalt, något så oerhört jävla charmerande du. Kjell, Kjell Öhman.
Hördu nu känner jag demonerna komma över mig här. Folk har trevligt här, fy fan vad jag mår dåligt. Vi ska ha ångest! Nu ska vi må dåligt här allesammans, okej Kjell, börja, varsågod!
onsdag, juli 25, 2007
tisdag, juli 24, 2007
Öppet brev (du vet vem du är)
Jag har försökt skriva det här brevet länge. Vridit och vänt på forumuleringar, tänkt ut olika saker som jag vill ha med. Många gånger har jag tvekat. Ska jag verkligen skriva allt det här? Ska jag vända ut och in på mitt hjärta? Blotta min strupe, så du kan skära av min pulsåder, sakta tömma mig på liv?
Det här är inte ett avskedsbrev. Snarare en möjlighet att få klarhet i de frågor jag funderat på.
När jag lärde känna dig för två år sen var jag en väldigt förvirrad människa. Mitt i livet, och med de frågor man har då. Vart är jag på väg? Vilken är min plats i livet? Det var egentligen inte din uppgift att hjälpa mig, men av någon anledning valde du att göra det. Det är jag tacksam för. Kanske var det där något hände i mig, något som jag egentligen borde ha förhindrat, mina känslor för dig. Ja, jag blev kär i dig. Jag förstod inte vad som hände. Jag föll handlöst, och slog mig hårt på stenväggen. Mitt patetiska försök att bjuda dig på bio föll inte väl ut. Självklart skulle du inte gå med mig, det visste jag väl någonstans redan innan. Jag vet inte idag varför jag ens frågade. Sett så här i efterhand borde jag väl låtit bli, så hade kanske vi kunnat fortsätta vara vänner. Det var nu det blev svårare att umgås med dig. Svårare att kunna hantera känslor.
Jag vet att jag blev konstig. Jag ber om ursäkt för det. Men allt bara låste sig för mig. Jag kunde inte prata med dig längre. Varenda gång efter vi hade träffats grät jag mig till sömns. Jag ville att allt skulle vara som förut, men något hade förstörts. Jag försökte låtsas som om inget hade hänt. Självklart hade det. Du tog väl min beundran för dig som barnslig idoldyrkan och inget mer, och nu blev du medveten om att det kanske var något mer. Jag fattar fortfarande inte varför du inte bara tog tag i saken, pratade med mig, skällde ut mig och lät mig gå vidare med livet. Nej istället teg du, sa ingenting. Och jag fick bara ved på elden.
Jag fattar, jag verkade säkert galen och asjobbig. Jag försökte låta bli att prata med dig, söka upp dig, tänka på dig, göra allt för att känslorna skulle försvinna. Men allt som krävdes för att elden skulle flamma upp var att du log mot mig. Jag fanns. Jag blev någon, inte bara en i mängden bland alla andra.
Självklart mådde jag dåligt, jag var nere i botten. Jag gick bort mig någonstans, försvann och glömde bort vem jag var. När jag började skriva på romanen så blev det mitt sätt att fly verkligheten.
Nu började en ny del i fasen. Nu var vi bara arga på varandra. Jag kunde inte längre prata med dig, prata om det som tyngde mig. Det kändes som om du utnyttjade din ställning mot mig. Jag fick ingen hjälp, och hade ingen att prata med om varför jag inte kunde byta dig mot någon annan. Jag ville göra färdigt min uppgift och visa att jag kunde - att jag inte behövde din hjälp, att jag kunde stå på egna ben. Jag ville så gärna prata med dig, men allt låste sig så fort jag såg dig i ögonen. Jag grävde ner mig i högar av politiskt arbete för att slippa tänka. Jag ville verkligen försöka klara mig utan dig, men började hyperventilera bara jag tänkte tanken. Jag kunde inte släppa det. Och nu är det försent. Så spelar det ingen roll längre. Men att ha ännu ett oavslutat kapitel i mitt liv - det förtjänar jag inte. Jag vill inte gå och fundera, jag vill bara släppa det. Om du inte kan ge mig det, om du inte vågar - ja då är du inte den jag trodde.
Det här är inte ett avskedsbrev. Snarare en möjlighet att få klarhet i de frågor jag funderat på.
När jag lärde känna dig för två år sen var jag en väldigt förvirrad människa. Mitt i livet, och med de frågor man har då. Vart är jag på väg? Vilken är min plats i livet? Det var egentligen inte din uppgift att hjälpa mig, men av någon anledning valde du att göra det. Det är jag tacksam för. Kanske var det där något hände i mig, något som jag egentligen borde ha förhindrat, mina känslor för dig. Ja, jag blev kär i dig. Jag förstod inte vad som hände. Jag föll handlöst, och slog mig hårt på stenväggen. Mitt patetiska försök att bjuda dig på bio föll inte väl ut. Självklart skulle du inte gå med mig, det visste jag väl någonstans redan innan. Jag vet inte idag varför jag ens frågade. Sett så här i efterhand borde jag väl låtit bli, så hade kanske vi kunnat fortsätta vara vänner. Det var nu det blev svårare att umgås med dig. Svårare att kunna hantera känslor.
Jag vet att jag blev konstig. Jag ber om ursäkt för det. Men allt bara låste sig för mig. Jag kunde inte prata med dig längre. Varenda gång efter vi hade träffats grät jag mig till sömns. Jag ville att allt skulle vara som förut, men något hade förstörts. Jag försökte låtsas som om inget hade hänt. Självklart hade det. Du tog väl min beundran för dig som barnslig idoldyrkan och inget mer, och nu blev du medveten om att det kanske var något mer. Jag fattar fortfarande inte varför du inte bara tog tag i saken, pratade med mig, skällde ut mig och lät mig gå vidare med livet. Nej istället teg du, sa ingenting. Och jag fick bara ved på elden.
Jag fattar, jag verkade säkert galen och asjobbig. Jag försökte låta bli att prata med dig, söka upp dig, tänka på dig, göra allt för att känslorna skulle försvinna. Men allt som krävdes för att elden skulle flamma upp var att du log mot mig. Jag fanns. Jag blev någon, inte bara en i mängden bland alla andra.
Självklart mådde jag dåligt, jag var nere i botten. Jag gick bort mig någonstans, försvann och glömde bort vem jag var. När jag började skriva på romanen så blev det mitt sätt att fly verkligheten.
Nu började en ny del i fasen. Nu var vi bara arga på varandra. Jag kunde inte längre prata med dig, prata om det som tyngde mig. Det kändes som om du utnyttjade din ställning mot mig. Jag fick ingen hjälp, och hade ingen att prata med om varför jag inte kunde byta dig mot någon annan. Jag ville göra färdigt min uppgift och visa att jag kunde - att jag inte behövde din hjälp, att jag kunde stå på egna ben. Jag ville så gärna prata med dig, men allt låste sig så fort jag såg dig i ögonen. Jag grävde ner mig i högar av politiskt arbete för att slippa tänka. Jag ville verkligen försöka klara mig utan dig, men började hyperventilera bara jag tänkte tanken. Jag kunde inte släppa det. Och nu är det försent. Så spelar det ingen roll längre. Men att ha ännu ett oavslutat kapitel i mitt liv - det förtjänar jag inte. Jag vill inte gå och fundera, jag vill bara släppa det. Om du inte kan ge mig det, om du inte vågar - ja då är du inte den jag trodde.
söndag, juli 08, 2007
söndag, juli 01, 2007
Okeeej....
Åhhh.
Jag måste sluta vara så förbannat feg! Det är väl bara att ge bort grejen, inte mer? Vad kan hända?
Jag måste sluta vara så förbannat feg! Det är väl bara att ge bort grejen, inte mer? Vad kan hända?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)