fuck it

Önskar jag kunde beskriva hur jag egentligen mår. Jag balanserar på någon konstig knivsudd, för i ena stunden vill jag bara lipa och i nästa stund skrattar jag så jag gråter av lycka. Just nu känns det bara som om jag vill gråta för att världen är så förbannat jävla jobbig. Jag är så rädd, rädd för framtiden, rätt för nästa dag, orkar inte tänka mer än en dag i taget, fastän tankarna snuddar vid framtiden så låter jag bli, det känns som om jag ska bränna mig varje gång framtiden blir till ett ord.

Minsta lilla motgång och jag får tårar i ögonen. Fast nej, jag gråter inte, inte längre, inte störtgråter, tårarna bara rinner lite långsamt nedför kinderna samtidigt som jag trycker ner alla former av dåliga känslor i skosulorna. Hatar att må så här, det blir varenda gång hösten slår till med allvar. Hatar snön, hatar den verkligen, mår så jävla dåligt för jag minns bara hur det var för sju år sen, i december, när snön slog till som hårdast, då jag sårade någon jag egentligen tyckte ganska mkt om för att kunna börja andas igen. Får så dåligt samvete över att jag gjorde det, borde släppt det nu men det lever kvar någonstans ändå.

Jag är ju lycklig nu, intalar jag mig själv, jag mår ju ganska bra, jag lever det liv jag vill leva, och jag har inga krav på mig att jag måste prestera eller hållas under några regler jag ändå inte kan följa. Jag borde vara glad. Ändå är jag inte det. Ska jag aldrig bli nöjd ? Egentligen borde jag sluta tänka på mig jag har människor jag älskar som behöver mig och som inte behöver att jag vältrar mig i olycka och misär, de behöver att jag åtminstone kan hålla upp någon form av mask där jag inte bara bryter ihop och gråter gråter gråter tills det inte finns några tårar mer. Jag håller masken för deras skull, för att de inte orkar med att jag mår dåligt eller ser ner på mig själv för att jag aldrig kan lyckas med något utan att det på något sätt går åt helvete.

Jag vill inte vara en energibandit, jag vill vara en person som ger energi istället för att ta och aldrig ge något tillbaka. Jag vill göra människor glada, inte olyckliga, jag vill känna att de får ut något av att vara med mig istället för att gå och låtsas och hyckla med mig att allt är bra när det egentligen inte är det.

Igår kväll var jag på kyrkogården för första gången sedan i somras. Då det var vackert där, nu var det mest kallt, kargt och ledsamt men ändå kände jag mig ombunden ,varm och omhändertagen. Jag spelade lite låtar och tänkte på mormor och alla de som jag älskat som dött innan jag hann säga hur mycket jag tyckte om dem, jag hoppas de visste att jag gjorde det trots att jag aldrig sa det. Jag grät för deras skull och hoppades att de var lyckliga där de är nu, var det än är. Samtidigt kunde jag inte komma ifrån känslan av hopplöshet, vad ska hända med mig, ska jag hamna på en kyrkogård utan att ha åstadkommit något med mitt liv... jag kände mig mest handlingsförlamad av tanken. Så jag gick hem och därhemma väntade min älskade hund som jag bara behövde sniffa på litegrann för att må bättre.

Sorgen i botten, I guess. När ska det bli bättre undrar jag... när slutar sorgen komma som en förlamande vind som sveper över ansiktet och tar bort allt... ?