Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig, att låta dem förstå vad som behöver göras. Jag harklar mig lite lätt, spänner ögonen hårt på männen som sitter framför mig. En del viker undan med blicken direkt. Okej, då vet jag, de kan man lätt köra över om det blir frågor. Vissa av männen stirrar tillbaks på mig. En av dem är Werner, som har ett spefullt leende i mungipan. Tydligen är det här bara en lek för honom. Jag stramar upp mig, låter inte hans leende påverka mig.
”Som ni ser här på diagrammet så behövs det fler kvinnor i staden. Men hur ska vi göra för att få hit dem? Det här är några av mina förslag, och vad de kan betyda i kostnad.”
Jag visar diagrammen, kostnadsberäkningarna, sakerna som kommer behövas. Bland annat behövs det byggas ett nytt varuhus som inte bara inkluderar mat, utan även kläder, leksaker, och så vidare. Det behövs jobb för att kunna skapa detta varuhus. ”Men hur skapar man jobben”, frågar någon av männen. ”De kommer inte bara till oss?”
”Bra att du ställde den frågan. Jag tänkte just komma till det”, svarar jag med ett leende. ”Genom att bygga nya företag, använda sig av Internet i större utsträckning som företagsbas än vad man gör idag, Att hitta nya affärsideér och låta dessa ideér få sin bas hos kvinnor. De få företag som finns här i staden, och som har kvinnliga VD:ar, beror mest på att det är familjeföretag, som gått i arv. Kvinnorna har inte valt själva att ta dessa jobb. Visst, det finns undantag, men det är så marginellt i statistiken att det inte syns.”
Jag får ofta inta försvarsställning på dessa genomgångar eftersom man som kvinna blir ifrågasatt när man presenterar fakta. Det här är inte den första utredning jag gjort för kommunen, men det är hittills den största. Som tur är lyckas jag hålla känslorna utanför och inte påverkas av Werners leende. När jag presenterat min utredning för männen säger Werner att det är dags för en fika. Männen reser sig genast från sina stolar och går ner till kafeterian. Jag dröjer mig kvar och samlar ihop mitt material. Har inte riktigt lust att småprata med dessa politiker som kommer ifrågasätta 90% av det jag sagt på genomgången. När jag samlat ihop högen av papper tittar jag upp, och ser att Werner står och lutar sig mot dörrposten, med samma attityd och sneda leende som förut.
”Vill du följa med ner till fiket och ta en kaffe?”, frågar han.
”Nej tack, svarar jag stelt. Jag har saker att göra på rummet.”
”Kom igen, en kaffe skadar väl inte?”
Jag ser mig omkring. Det finns ingen i rummet.
”Jag orkar inte med den här leken, jag har saker att göra.”
”Snälla Diana?”
Han ändrar kroppsspråk, får ett vädjande uttryck i ansiktet.
”Nåväl, eftersom du ber så snällt så följer jag med”.
Vi pratar forcerat på vägen ner till kafeterian. Jag tar en smörgås, och en kopp te. Sätter mig ensam vid ett bord, vill inte prata mer med Werner nu. Vill tänka. Han sätter sig med sina partikamrater och berättar om den senaste golfrundan.
Jag är långt borta i tankarna. I natt var det så mysigt. Han var en annan person. Jag kunde förlita mig på honom, lämna över mig helt i hans famn. Idag är han föraktfull, homofobisk och arrogant. Vad är det för förlorad liten pojke som gömmer sig bakom den hårda masken? Det är endast när vi är ensamma som masken faller av. Då jag får se den riktiga Werner. Den man jag tycker så mycket om. Den man jag skulle kunna lämna allt för, bara han sa till mig att göra det. Men den mannen jag ser nu…. Det är ett hårt skal, en rent utav äcklig människa som sätter sig själv först och andra i andra hand.
. Jag kan inte leva med den här människan om han inte visar vem han egentligen är. Männen som sitter vid Werners bord skrattar åt hans kommentarer om den stackars människan han plågade livet ur senaste gången han var vid golfbanan. Naturligtvis skulle han få gå före, han är ju kommunalråd! Han uttrycker sitt förakt för människor inte har lika mycket pengar som honom. Då får jag nog. Han gör narr av mig, av människor som inte haft tur i sitt liv, utan som fått jobba hårt för att komma dit de är idag. Jag reser mig häftigt, slänger resterna i papperskorgen och går därifrån med utan att ens titta åt hans håll. Väl inne på mitt rum, jobbar jag så fort i ren frustration att jag kan gå en halvtimma innan jag brukar. Vilket i runda slängar innebär att jag får gå från jobbet 2 ½ timma efter jag egentligen slutat, istället för 3 timmar. Lättad bestämmer jag för att gå en promenad och njuta av det varma vädret innan det försvinner igen. Parken ligger precis runt hörnet. Jag vandrar ensam på ängen och sätter mig i gräset. När jag tänker tillbaka på dagen börjar jag gråta. Det känns så fruktlöst. Vad ska det här leda till egentligen? Han kommer inte lämna sin fru, det är dags att jag inser det. Han bara använder mig som en leksak, i väntan på något bättre. Det känns svårt att acceptera tanken. Men jag måste, jag kan inte lura mig själv längre.
måndag, juni 11, 2007
Välkommen till Unimekistan
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=659472
Välskriven artikel om Kosovo. Jag äääälskar språket i den här artikeln. Tänk om jag kunde skriva så!
Välskriven artikel om Kosovo. Jag äääälskar språket i den här artikeln. Tänk om jag kunde skriva så!
söndag, juni 10, 2007
Werner Landsida, del 9
Som tur är, så är inte den jobbiga grannen ute och röker ikväll. Jag vinkar åt Werner att komma åt mitt håll. Jag låser upp dörren och vi går in.
”Åh....ehhh....”, stammar Werner fram när han ser min lägenhet.
”Det är okej, du behöver inte säga några plattityder om att jag har en trevlig lägenhet, jag har ju aldrig tid att göra något, så därför blir sakerna bara stående. Det är tråkigt, men så är det att jobba för kommunen. Ja, eh, det vet du ju redan”...,hasplar jag fram.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara fråga vart du har toaletten.”
”Åh, jaha.” Jag sjunker genom jorden. Gud, vad pinsamt! ”Den ligger här säger jag, och visar med ena handen.
Innan Werner stänger dörren till toaletten frågar jag om han är sugen på lite kvällsmat, en macka och te kanske?
”Kört hårt”, svarar han och försvinner in till toaletten.
Febrilt fixar jag fram maten, kokar teet och ställer fram kopparna och besticken.
”Oj, vad fint”, utbrister Werner när han kommer in till köket. ”Men inte behövde du duka fram allt det här, Jag hade nöjt mig med en enkel knäckemacka och ett glas juice. Det spelar egentligen ingen roll vad jag äter, bara jag gör det med dig”, säger han och ler.
Vi sätter oss ner och äter, pratar om vad som hänt under dagen – och den senaste tiden. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här varm, ombonad och lycklig. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att allt det här bara ska försvinna från mig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Vi glömmer bort tiden. När jag tittar på klockan visar den 0.00.
”Oj!”, utbrister Werner. ”Jag som ska på det där mötet i morgon… Det är nog bäst att jag går och lägger mig. Kommer du med mig?”
”Javisst, ska bara borsta tänderna först.”
”Ja just det ja, det glömde jag. Har du någon att låna ut?”
”Självklart, det är bara att ta i skåpet.”
Vi borstar tänderna tillsammans. Ser på varandra och ler, sköljer och spottar ut. I sovrummet hjälper Werner av mig med kläderna, drar av plagg efter plagg och ser på mig retsamt. Det kittlar till i magen. Werner är en bra älskare. Han kan vara både ömsint och våldsam. Vi kysser varandra, faller ner i sängen. Den är liten och trång, inte alls som hans stora dubbelsäng. Det är varmt i rummet, jag svettas, är varm. Känslorna exploderar åt alla håll. Han bygger upp en eld inuti mig, en eld som inte kan stoppas. Jag bara måste ha honom, i mig, hos mig, för alltid. Kan inte sluta, vill bara ha mer. Efter mycket utmattande sex somnar vi, och vaknar nästa dag av att klockan ringer. Jag rusar in i den kalla duschen, granskar min kropp i speglen. Jag har märken över hela kroppen, mest på halsen där Werners mun tycks gjort flera intryck. Jag orkar inte sminka över dem. Det får gå som det går, tänker jag. Werner har gjort i ordning frukost medan jag duschat, och duschar nu i sin tur. Han måste hem en sväng och byta kläder men lovar att skjutsa in mig till stadshuset. Vilket han gör, men han släpper av mig ett kvarter innan, så ingen märker att jag åkt i hans bil. När jag blir insläppt av receptionisten ler hon menande och pekar mot min hals och säger högt: ”Jaså, gick det vilt till i natt Diana? ”
”Ehh….. ja.. ”, svarar jag stammande. ”Jag fick napp på krogen, ni vet ju hur det är . ”
”Jaså”, jaha, så du säger det…. Nej det vet jag faktiskt inte… ”
”Nåväl, det är inte mycket att berätta, dessutom har du inget med det att göra…”
”Nej, det stämmer i och för sig”, säger receptionisten kort, och släpper in mig.
Tillbaka på jobbet igen. Men idag ska jag presentera utredningen för Werner och de andra, så jag skyndar mig till arbetsrummet. Måste bli färdig så fort som möjligt med det sista.
På eftermiddagen blir jag inkallad till stora salen, där vi vanligtvis har kommunfullmäktige möten. Jag har varit här förut, det är en stor sal med massor av stolar och runda bord som ser skräckinjagande ut. I salen hänger bilder på kommunalråd från förr i tiden. Jag tittar runt på tavlorna. Det är bara män, ingen kvinna. Runt bordet sitter också bara män. Inga kvinnor. Män i kostym. Män precis som Werner. Min utredning rör hur man kan påverka så att fler kvinnor flyttar till staden. Det är en mansdominerad stad, med yrken som mest fokuseras på styrka, inte så mycket på intelligens eller medkänsla. De få kvinnor som finns i staden jobbar inom vården eller äger egna företag. Werner kommer in precis när jag ska börja med att presentera utredningen. Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig.
”Åh....ehhh....”, stammar Werner fram när han ser min lägenhet.
”Det är okej, du behöver inte säga några plattityder om att jag har en trevlig lägenhet, jag har ju aldrig tid att göra något, så därför blir sakerna bara stående. Det är tråkigt, men så är det att jobba för kommunen. Ja, eh, det vet du ju redan”...,hasplar jag fram.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara fråga vart du har toaletten.”
”Åh, jaha.” Jag sjunker genom jorden. Gud, vad pinsamt! ”Den ligger här säger jag, och visar med ena handen.
Innan Werner stänger dörren till toaletten frågar jag om han är sugen på lite kvällsmat, en macka och te kanske?
”Kört hårt”, svarar han och försvinner in till toaletten.
Febrilt fixar jag fram maten, kokar teet och ställer fram kopparna och besticken.
”Oj, vad fint”, utbrister Werner när han kommer in till köket. ”Men inte behövde du duka fram allt det här, Jag hade nöjt mig med en enkel knäckemacka och ett glas juice. Det spelar egentligen ingen roll vad jag äter, bara jag gör det med dig”, säger han och ler.
Vi sätter oss ner och äter, pratar om vad som hänt under dagen – och den senaste tiden. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här varm, ombonad och lycklig. Samtidigt är jag rädd. Rädd för att allt det här bara ska försvinna från mig. Tänk om det kunde vara såhär jämt. Vi glömmer bort tiden. När jag tittar på klockan visar den 0.00.
”Oj!”, utbrister Werner. ”Jag som ska på det där mötet i morgon… Det är nog bäst att jag går och lägger mig. Kommer du med mig?”
”Javisst, ska bara borsta tänderna först.”
”Ja just det ja, det glömde jag. Har du någon att låna ut?”
”Självklart, det är bara att ta i skåpet.”
Vi borstar tänderna tillsammans. Ser på varandra och ler, sköljer och spottar ut. I sovrummet hjälper Werner av mig med kläderna, drar av plagg efter plagg och ser på mig retsamt. Det kittlar till i magen. Werner är en bra älskare. Han kan vara både ömsint och våldsam. Vi kysser varandra, faller ner i sängen. Den är liten och trång, inte alls som hans stora dubbelsäng. Det är varmt i rummet, jag svettas, är varm. Känslorna exploderar åt alla håll. Han bygger upp en eld inuti mig, en eld som inte kan stoppas. Jag bara måste ha honom, i mig, hos mig, för alltid. Kan inte sluta, vill bara ha mer. Efter mycket utmattande sex somnar vi, och vaknar nästa dag av att klockan ringer. Jag rusar in i den kalla duschen, granskar min kropp i speglen. Jag har märken över hela kroppen, mest på halsen där Werners mun tycks gjort flera intryck. Jag orkar inte sminka över dem. Det får gå som det går, tänker jag. Werner har gjort i ordning frukost medan jag duschat, och duschar nu i sin tur. Han måste hem en sväng och byta kläder men lovar att skjutsa in mig till stadshuset. Vilket han gör, men han släpper av mig ett kvarter innan, så ingen märker att jag åkt i hans bil. När jag blir insläppt av receptionisten ler hon menande och pekar mot min hals och säger högt: ”Jaså, gick det vilt till i natt Diana? ”
”Ehh….. ja.. ”, svarar jag stammande. ”Jag fick napp på krogen, ni vet ju hur det är . ”
”Jaså”, jaha, så du säger det…. Nej det vet jag faktiskt inte… ”
”Nåväl, det är inte mycket att berätta, dessutom har du inget med det att göra…”
”Nej, det stämmer i och för sig”, säger receptionisten kort, och släpper in mig.
Tillbaka på jobbet igen. Men idag ska jag presentera utredningen för Werner och de andra, så jag skyndar mig till arbetsrummet. Måste bli färdig så fort som möjligt med det sista.
På eftermiddagen blir jag inkallad till stora salen, där vi vanligtvis har kommunfullmäktige möten. Jag har varit här förut, det är en stor sal med massor av stolar och runda bord som ser skräckinjagande ut. I salen hänger bilder på kommunalråd från förr i tiden. Jag tittar runt på tavlorna. Det är bara män, ingen kvinna. Runt bordet sitter också bara män. Inga kvinnor. Män i kostym. Män precis som Werner. Min utredning rör hur man kan påverka så att fler kvinnor flyttar till staden. Det är en mansdominerad stad, med yrken som mest fokuseras på styrka, inte så mycket på intelligens eller medkänsla. De få kvinnor som finns i staden jobbar inom vården eller äger egna företag. Werner kommer in precis när jag ska börja med att presentera utredningen. Han ser föraktfullt och uttråkat på mig. Den hårda masken har än en gång åkt på honom, och går inte att ta av idag inser jag. Det är bara att köra hårt, att inte låta någon därinne leka med mig.
lördag, juni 09, 2007
Ingen dum idé
Varmt! Väldigt väldigt varmt har det varit idag. Ändå har jag varit ute... :) Kanske borde stannat inne och jobbat med uppsatsen istället. Men jag kunde inte koncentrera mig...
Idag
Idag skulle jag opponerat på en uppsats. Men eftersom jag var inte var färdig så kunde jag inte åka in. Får hoppas att jag hinner den färdigt tills i höst i alla fall så jag kan gå på kristendomens historia om allt skulle skita sig med socialantropologin.
Egentligen är jag astrött på skolan - skulle vilja gå någon ettårig KY-utbildning och bli något på en gång så att jag slipper vänta på jobb....
Egentligen är jag astrött på skolan - skulle vilja gå någon ettårig KY-utbildning och bli något på en gång så att jag slipper vänta på jobb....
Jag går och går...
Och faktiskt så ger det resultat. Numera står det 75 på vågen istället för 78(!!!). Det som är skönt är väl att dieten ger något och inte bara är en massa beskymmer för ingenting. En vecka till bara, gå ner 5 kilo till vill jag stenhårt, så jättegärna. Gör jag det så blir jag hur glad som helst. Då har jag åtminstone kommit en bit på vägen.
Det har inte varit helt lätt att köra den här dieten. Men det får gå - det ger mig massor att jag faktiskt går ner och att jag kan äta mig mätt på pulvret.
Det har inte varit helt lätt att köra den här dieten. Men det får gå - det ger mig massor att jag faktiskt går ner och att jag kan äta mig mätt på pulvret.
tisdag, juni 05, 2007
torsdag, maj 31, 2007
Hur vill du ha det när du blir gammal?
Jag satt och funderade på det häromdagen. Vi kommer ju alla bli gamla, såvida vi inte dör i en bilolycka eller av en sjukdom....
Hur vill du ha det när du blir gammal? Bara 50talisterna kommer ju kräva ett helt annat vårdhem än det som finns idag. Dusch 2 gånger om dagen, ingen dragspelsmusik utan Bruce Springsteen och Company. De kommer kräva en helt annan standard än den som finns idag. Vilket innebär att det är ett framtidsjobb, eftersom det kommer kräva så mycket omorganiseringar och extra personal. Det kommer inte bara räcka med en teve på rummet längre, utan så mycket mer. Vi kommer vilja läsa, skriva, spela datorspel, kunna surfa på internet och använda våra mobiler även när vi blir gamla. Den maten som finns på hemmen kommer inte längre räcka till, nej nu vill vi ha pizza, pasta och inte en massa tråkiga potatis och kött maträtter...
Hur vill du ha det när du blir gammal? Bara 50talisterna kommer ju kräva ett helt annat vårdhem än det som finns idag. Dusch 2 gånger om dagen, ingen dragspelsmusik utan Bruce Springsteen och Company. De kommer kräva en helt annan standard än den som finns idag. Vilket innebär att det är ett framtidsjobb, eftersom det kommer kräva så mycket omorganiseringar och extra personal. Det kommer inte bara räcka med en teve på rummet längre, utan så mycket mer. Vi kommer vilja läsa, skriva, spela datorspel, kunna surfa på internet och använda våra mobiler även när vi blir gamla. Den maten som finns på hemmen kommer inte längre räcka till, nej nu vill vi ha pizza, pasta och inte en massa tråkiga potatis och kött maträtter...
söndag, maj 27, 2007
torsdag, maj 24, 2007
Winamp Utmaning
Man ska svara på de här frågorna med hjälp av sin iPod, för varje fråga ska man med hjälp av shuffle ta fram en låt som beskriver ens svar. Då jag inte äger någon iPod så kör jag Winamps randomiser.
How does the world see me?
Prince - When doves cry
How can you just leave me standing?
Alone in a world that’s so cold? (So cold)
Maybe I’m just too demanding
Will I have a happy life?
Whitney Houston - Didn’t we almost have it all
Ironi på hög nivå...
How can I make myself happy?
Camouflage - Love is a shield
There is a feeling
that flows through me,
when you are near
you make it real
and we could live for this ideal
Will I ever have children?
Wham - Wake me up before you go go
Tydligen ska jag dansa jitterbugg som en galning istället...
What is some good advice for me?
The Fixx - Red Skies
Should have taken warning it’s just
People mourning
Running, hiding, lost
Couldn’t find, find a place to go
What do I think my current theme song is?
Altered Images - I could be happy
i would like to climb high in a tree
i could be happy, i could be happy
or go to Skye on my holiday
i could be happy, i could be happy
maybe swim a mile down the Nile
i could be happy, i could be happy
all of these things i do
all of these things i do
to get away from you
get away, run away, far away, how do i?
get away, run away, far away, how do i
escape from you?
What does everyone else think my current theme song is?
Sabrina - Hot Girl
What song will play at my funeral?
R.E.M - It’s the end of the world as we know it
What type of women do I like?
James Brown - It’s a mans mans world
This is a man’s, a man’s, a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl
What is my day tomorrow going to be like?
Ulf Lundell - Underbart
Hon ringer från lobbyn och säger
att hon vill träffa mig
men det är inte mig hon vill träffa
Why am I here?
Nordman - Ännu glöder solen
Du tror att jag är farlig, men se på mig igen
Jag skänker dig det liv som brinner än
Jag tar dig genom vindarna, så länge jag finns till
What will people remember me for?
Queen - The Show must go on
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on!
What song will i get stuck in my head tomorrow?
Cyndi Lauper - Change of heart
Are there people outside waiting to take me away?
Skid row - Piece of me
You better hurry
To get a piece of me
Tydligen kommer de inte få fast mig i natt...
What will this year be all about?
Stefan Sundström - Dyrt att vara fattiglapp
Jahapp, det var ju en trevlig framtidsprognos..
Who loves me the most?
Cornelius Vreeswijk - Incestvisan
Tydligen min syster och min far.... :)
What am I most proud of?
Madonna - Live to tell
A man can tell a thousand lies, I’ve learned my lesson well
What do I regret the most?
Paris Hilton (ja jag veeeet) - Screwed (Alex G Remix)
A boy falls under the spell
Of a woman from Hell
It’s hard to take
Cause tonight, tonight
You could’ve found out I might
Have been the girl of your dreams
What is my deepest darkest secret?
Depeche Mode - Master and Servant
It’s a lot like life
This play between the sheets
With you on top and me underneath
What do I want to be when I grow up?
Radoka - Världen har gått sönder
What would I spend a million dollars on?
Anna Ternheim - Shoreline
Jag utmanar Isobel, Emma Gray Munthe och Banal! :)
How does the world see me?
Prince - When doves cry
How can you just leave me standing?
Alone in a world that’s so cold? (So cold)
Maybe I’m just too demanding
Will I have a happy life?
Whitney Houston - Didn’t we almost have it all
Ironi på hög nivå...
How can I make myself happy?
Camouflage - Love is a shield
There is a feeling
that flows through me,
when you are near
you make it real
and we could live for this ideal
Will I ever have children?
Wham - Wake me up before you go go
Tydligen ska jag dansa jitterbugg som en galning istället...
What is some good advice for me?
The Fixx - Red Skies
Should have taken warning it’s just
People mourning
Running, hiding, lost
Couldn’t find, find a place to go
What do I think my current theme song is?
Altered Images - I could be happy
i would like to climb high in a tree
i could be happy, i could be happy
or go to Skye on my holiday
i could be happy, i could be happy
maybe swim a mile down the Nile
i could be happy, i could be happy
all of these things i do
all of these things i do
to get away from you
get away, run away, far away, how do i?
get away, run away, far away, how do i
escape from you?
What does everyone else think my current theme song is?
Sabrina - Hot Girl
What song will play at my funeral?
R.E.M - It’s the end of the world as we know it
What type of women do I like?
James Brown - It’s a mans mans world
This is a man’s, a man’s, a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing without a woman or a girl
What is my day tomorrow going to be like?
Ulf Lundell - Underbart
Hon ringer från lobbyn och säger
att hon vill träffa mig
men det är inte mig hon vill träffa
Why am I here?
Nordman - Ännu glöder solen
Du tror att jag är farlig, men se på mig igen
Jag skänker dig det liv som brinner än
Jag tar dig genom vindarna, så länge jag finns till
What will people remember me for?
Queen - The Show must go on
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on!
What song will i get stuck in my head tomorrow?
Cyndi Lauper - Change of heart
Are there people outside waiting to take me away?
Skid row - Piece of me
You better hurry
To get a piece of me
Tydligen kommer de inte få fast mig i natt...
What will this year be all about?
Stefan Sundström - Dyrt att vara fattiglapp
Jahapp, det var ju en trevlig framtidsprognos..
Who loves me the most?
Cornelius Vreeswijk - Incestvisan
Tydligen min syster och min far.... :)
What am I most proud of?
Madonna - Live to tell
A man can tell a thousand lies, I’ve learned my lesson well
What do I regret the most?
Paris Hilton (ja jag veeeet) - Screwed (Alex G Remix)
A boy falls under the spell
Of a woman from Hell
It’s hard to take
Cause tonight, tonight
You could’ve found out I might
Have been the girl of your dreams
What is my deepest darkest secret?
Depeche Mode - Master and Servant
It’s a lot like life
This play between the sheets
With you on top and me underneath
What do I want to be when I grow up?
Radoka - Världen har gått sönder
What would I spend a million dollars on?
Anna Ternheim - Shoreline
Jag utmanar Isobel, Emma Gray Munthe och Banal! :)
måndag, maj 21, 2007
del 8
Jag lägger armarna runt hans mida, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen. Han tar min hand, håller i den. Världen snurrar. Det enda jag ser är hans ögon som fixerar sig vid mina. I hörnet av cafeterian står en stereo. Ljudet på radion är på låg volym. Werner går med bastanta steg bort till stereon och höjer volymen. Vi dansar långsamt till musiken, en gammal rocklåt man dansade till på högstadiet. Jag drar in hans doft genom näsan. Det känns skönt och tryggt att vila huvudet mot hans axel. Werner är så mycket längre än jag, att jag når honom bara till axlarna.
Jag tittar upp mot honom. Han smeker min haka med pekfingret, lägger sin hand på min kind och drar mig intill honom. Jag sluter ögonen, känner hans läppar mot mina. Kyssen blir blöt, tungan känns sträv och hård. Tårar rinner nerför kinderna. Det här är så nära perfektion man kan komma. Men stunden känns bitterljuv. Jag undrar fortfarande om han menar allvar. Hans handlingar säger det. Men jag måste höra det från honom. Jag måste få höra orden. Jag måste få veta. Kommer han stanna hos mig, även om vi blir upptäckta? Om allt kommer ut?
Jag viskar fram hans namn. ”Werner... Kan du vara ärlig mot mig..? Jag kan inte vänta. Jag måste få veta.”
”Måste du veta”, frågar han. ”Kan vi inte bara leva i nuet... och se vart det här tar oss?”
”Du vet vad jag vill höra.”
”Men Diana.... . vad känner du för mig?”
”Det vet du. Det finns ingen annan, ingen är som du. Jag vill bara ha dig.”
”Är du helt säker på det? Du är ung, unga människor ändrar sig fort. Vad händer om ett par år? Du kanske tröttnar på mig.”
”Nej, Werner. Jag säger ju det. Jag kommer inte ändra mig. Men jag vet att min kärlek till dig har ett pris.Om vi blir upptäckta kanske du ångrar dig och går tillbaks till din fru. Kanske betyder ditt rykte mer för dig än kärleken.”
”Diana.. gör det inte så svårt för mig.. jag kan inte välja just nu. Du vet varför. Jag vill ge dig en ärlig chans. En chans att visa hur mycket du betyder för mig. Det kan jag inte göra när jag måste välja.”
Tårar rinner nerför mina kinder. Hans ord. De sårar mer än vad de är tänkt att göra. Jag förstår. Vi har alltid varit ärliga mot varandra. ”Bättre att han säger som det är än att han ljuger” försöker jag trösta mig själv med. Han kysser bort mina tårar. Försöker trösta mig.
Jag vill inte skiljas från honom, så jag frågar om han vill sova över hos mig. Han svarar att, ja, det vill han. Vi kommer överrens om att mötas vid hans bil. Jag skyndar mig att samla ihop mina saker och stänga av datorn i mitt arbetsrum. Väl ute, möts jag av sommarvärmen. Syrsorna låter i buskarna, fåglarna sjunger. Jag känner lukten av grillat kött från någonstans. Werners bil ligger lite undanskymt. Jag ställer mig och väntar. Det tar inte lång stund innan han kommer gåendes. Jag sätter mig i framsätet bredvid honom. Radion går igång när han vrider om nyckeln till motorn. En snabb biltur genom staden och vi är framme där jag bor. Jag går ut först för att se efter så ingen är ute. Jag har tur . Den jobbiga grannen sitter inte ute och röker ikväll.
Jag tittar upp mot honom. Han smeker min haka med pekfingret, lägger sin hand på min kind och drar mig intill honom. Jag sluter ögonen, känner hans läppar mot mina. Kyssen blir blöt, tungan känns sträv och hård. Tårar rinner nerför kinderna. Det här är så nära perfektion man kan komma. Men stunden känns bitterljuv. Jag undrar fortfarande om han menar allvar. Hans handlingar säger det. Men jag måste höra det från honom. Jag måste få höra orden. Jag måste få veta. Kommer han stanna hos mig, även om vi blir upptäckta? Om allt kommer ut?
Jag viskar fram hans namn. ”Werner... Kan du vara ärlig mot mig..? Jag kan inte vänta. Jag måste få veta.”
”Måste du veta”, frågar han. ”Kan vi inte bara leva i nuet... och se vart det här tar oss?”
”Du vet vad jag vill höra.”
”Men Diana.... . vad känner du för mig?”
”Det vet du. Det finns ingen annan, ingen är som du. Jag vill bara ha dig.”
”Är du helt säker på det? Du är ung, unga människor ändrar sig fort. Vad händer om ett par år? Du kanske tröttnar på mig.”
”Nej, Werner. Jag säger ju det. Jag kommer inte ändra mig. Men jag vet att min kärlek till dig har ett pris.Om vi blir upptäckta kanske du ångrar dig och går tillbaks till din fru. Kanske betyder ditt rykte mer för dig än kärleken.”
”Diana.. gör det inte så svårt för mig.. jag kan inte välja just nu. Du vet varför. Jag vill ge dig en ärlig chans. En chans att visa hur mycket du betyder för mig. Det kan jag inte göra när jag måste välja.”
Tårar rinner nerför mina kinder. Hans ord. De sårar mer än vad de är tänkt att göra. Jag förstår. Vi har alltid varit ärliga mot varandra. ”Bättre att han säger som det är än att han ljuger” försöker jag trösta mig själv med. Han kysser bort mina tårar. Försöker trösta mig.
Jag vill inte skiljas från honom, så jag frågar om han vill sova över hos mig. Han svarar att, ja, det vill han. Vi kommer överrens om att mötas vid hans bil. Jag skyndar mig att samla ihop mina saker och stänga av datorn i mitt arbetsrum. Väl ute, möts jag av sommarvärmen. Syrsorna låter i buskarna, fåglarna sjunger. Jag känner lukten av grillat kött från någonstans. Werners bil ligger lite undanskymt. Jag ställer mig och väntar. Det tar inte lång stund innan han kommer gåendes. Jag sätter mig i framsätet bredvid honom. Radion går igång när han vrider om nyckeln till motorn. En snabb biltur genom staden och vi är framme där jag bor. Jag går ut först för att se efter så ingen är ute. Jag har tur . Den jobbiga grannen sitter inte ute och röker ikväll.
lördag, maj 19, 2007
Aj aj aj
Usch. Fortfarande bakis.
Hade en kul kväll i går med bandet Captain Orange. Vi var färdiga med Ung Vänster konserten runt 22.00, så det blev en tur till närmsta ställe som serverar alkohol. Där satt vi en stund och pratade om allt mellan himmel och jord innan vi drog vidare till nästa ställe som var lite trevligare. Jag fick smaka ett mörkt öl. Jag som vanligtvis inte är så förtjust i mörkt öl tyckte det var jättegott...
Det hände inget spektakulärt med kvällen, men det var kul att få träffa folk och arrangera konserten och se till att allt fungerade.
Snart är det dags för kvällen jag ser fram emot. Det krymper allt närmare. Jag är faktiskt nervös. Vet inte varför bara.
Hade en kul kväll i går med bandet Captain Orange. Vi var färdiga med Ung Vänster konserten runt 22.00, så det blev en tur till närmsta ställe som serverar alkohol. Där satt vi en stund och pratade om allt mellan himmel och jord innan vi drog vidare till nästa ställe som var lite trevligare. Jag fick smaka ett mörkt öl. Jag som vanligtvis inte är så förtjust i mörkt öl tyckte det var jättegott...
Det hände inget spektakulärt med kvällen, men det var kul att få träffa folk och arrangera konserten och se till att allt fungerade.
Snart är det dags för kvällen jag ser fram emot. Det krymper allt närmare. Jag är faktiskt nervös. Vet inte varför bara.
torsdag, maj 17, 2007
Textmassor....lösa tankar som driver runt
Så här blir det när man får inspiration och inte riktigt kan lägga ifrån sig pennan...
My friend
Long gone
Far away
In the sky
You left me behind
Left me with questions
That don't have answers
Why did you leave me
Was it your time to go
If you only knew
I miss you so
I can never have you back
You're gone, far away
To a place where I can't reach you
When I meet my maker
I hope you will be there
To guide me
To walk beside me
To tell me it's alright
To tel me I don't have to fight
To never let me out of your sight
ever again
Hey boy
Did you know
I've been trying to talk to you
For a long time now
I thought I could reach you with my thoughts
You see,
I made a stupid mistake
I was confused
I was bruised
I know, there's no excuse for what I did
god forbid
But I'm over saying sorry to you
People tell you many lies
They give you stupid advice
Hey boy,
I'm telling you
All there is to know about me
I just want you to see
The real me
I didn't mean to hurt you
I didn't mean to make you cry
There's no point in asking why
Let's just say good-bye
My friend
Long gone
Far away
In the sky
You left me behind
Left me with questions
That don't have answers
Why did you leave me
Was it your time to go
If you only knew
I miss you so
I can never have you back
You're gone, far away
To a place where I can't reach you
When I meet my maker
I hope you will be there
To guide me
To walk beside me
To tell me it's alright
To tel me I don't have to fight
To never let me out of your sight
ever again
Hey boy
Did you know
I've been trying to talk to you
For a long time now
I thought I could reach you with my thoughts
You see,
I made a stupid mistake
I was confused
I was bruised
I know, there's no excuse for what I did
god forbid
But I'm over saying sorry to you
People tell you many lies
They give you stupid advice
Hey boy,
I'm telling you
All there is to know about me
I just want you to see
The real me
I didn't mean to hurt you
I didn't mean to make you cry
There's no point in asking why
Let's just say good-bye
onsdag, maj 16, 2007
del 2 av del 7
- Men kom igen, berätta nu!
- Okej, jag ska.
- Man säger att Werner har skaffat sig en älskarinna.
- Vilka är ”man”?
- Asch, du vet. Folk.
- Ehh... jaha. Och?
- Ingen vet vem hon är, han har verkligen lyckats hålla det hemligt den här gången.
”Så bra för honom”, säger jag oberört, men i inuti bankar hjärtat i 110.
”Om du ursäktar, så måste jag jobba vidare nu”, säger jag med effektiv röst.
”Ja, jag tänkte bara att du ville veta det.”
”Du tänkte nog snarare att jag ville höra det senaste skvallret”, skrattar jag.
”Haha, du har nog rätt. Vi ses i morgon Diana!”
Ninna reser sig och går ut. Dörren stängs efter henne.
Dagen närmar sig sitt slut, men jag känner ingen längtan efter att gå hem. Hemma väntar bara en tom lägenhet. Konstigt att man kan känna sig så ensam. Förut har jag alltid sökt ensamheten, numera avskyr jag den. Jag suckar djupt. Bäst att jobba vidare istället, och bli färdig med utredningen.
Det blir tystare och tystare i huset, folk åker hem till sina familjer. Tystnaden känns skön. Det är lättare att jobba när telefonen inte ringer stup i kvarten. Magen kurrar till. Kanske vore mat inte en sån dum idé trots allt. Jag går ner till kafeterian. Det är fortfarande någorlunda ljust ute, men solen håller på och gå ner. Det begynnande mörkret känns som en välsignelse. I kafeterian finns inte en kotte. Jag tar en pan-pizza ur frysen och värmer den i mikron. Medan panpizzan värms upp fyller jag ett glas med apelsinjuice. När klockan plingar på mikron, tar jag ut maten och sätter mig vid ett bord. Dagens tidning ligger på bordet, sönderläst. Det gör ont i mig. Tankarna kommer tillbaka, trots att jag inte vill det. De fastnar på Werner. Det enda jag kan tänka på är honom. Jag undrar....
Plötsligt står han där, i dörröppningen.
”Jaså, jobbar du över?”
”Ja, jag måste få undan lite, och det är alltid skönare att jobba på kvällen när ingen är här.”
”Jo, jag vet vad du menar, jag gör också det. Just nu väntar en hög med papper jag inte hunnit gå igenom inför morgondagens möte med de kommunala företagen. Men jag är så glad att du är här! Har tänkt på dig hela dagen. När vi möttes i trappan fick jag med all kraft försöka motstå att inte kyssa dig”, säger han med ett leende.Jag reser mig upp från stolen, och går fram till honom.
”Du vet, jag saknade dig i natt”, viskar han i mitt öra. Han smeker mig på kinden, lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt. Jag har aldrig sett honom så här förut. Han är en helt annan människa.
”Jag grät i natt”, svarar jag. Han ser orolig ut.
”Varför”?
” För att jag inte vet vad du vill. Vill du ha mig på riktigt, eller är det här bara en lek för dig? ”
”Diana... det är för tidigt att svara på det. Kan du inte vänta lite till...?”
”Jag vet inte om jag kan det...”
”Vill du veta vad jag känner för dig? Det här är mitt svar”.
Han lägger händerna på mina kinder, och kysser mig. Först försiktigt, långsamt, sen hårt och skoningslöst. Omvärlden försvinner. Jag lägger armarna runt hans midha, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen.
- Okej, jag ska.
- Man säger att Werner har skaffat sig en älskarinna.
- Vilka är ”man”?
- Asch, du vet. Folk.
- Ehh... jaha. Och?
- Ingen vet vem hon är, han har verkligen lyckats hålla det hemligt den här gången.
”Så bra för honom”, säger jag oberört, men i inuti bankar hjärtat i 110.
”Om du ursäktar, så måste jag jobba vidare nu”, säger jag med effektiv röst.
”Ja, jag tänkte bara att du ville veta det.”
”Du tänkte nog snarare att jag ville höra det senaste skvallret”, skrattar jag.
”Haha, du har nog rätt. Vi ses i morgon Diana!”
Ninna reser sig och går ut. Dörren stängs efter henne.
Dagen närmar sig sitt slut, men jag känner ingen längtan efter att gå hem. Hemma väntar bara en tom lägenhet. Konstigt att man kan känna sig så ensam. Förut har jag alltid sökt ensamheten, numera avskyr jag den. Jag suckar djupt. Bäst att jobba vidare istället, och bli färdig med utredningen.
Det blir tystare och tystare i huset, folk åker hem till sina familjer. Tystnaden känns skön. Det är lättare att jobba när telefonen inte ringer stup i kvarten. Magen kurrar till. Kanske vore mat inte en sån dum idé trots allt. Jag går ner till kafeterian. Det är fortfarande någorlunda ljust ute, men solen håller på och gå ner. Det begynnande mörkret känns som en välsignelse. I kafeterian finns inte en kotte. Jag tar en pan-pizza ur frysen och värmer den i mikron. Medan panpizzan värms upp fyller jag ett glas med apelsinjuice. När klockan plingar på mikron, tar jag ut maten och sätter mig vid ett bord. Dagens tidning ligger på bordet, sönderläst. Det gör ont i mig. Tankarna kommer tillbaka, trots att jag inte vill det. De fastnar på Werner. Det enda jag kan tänka på är honom. Jag undrar....
Plötsligt står han där, i dörröppningen.
”Jaså, jobbar du över?”
”Ja, jag måste få undan lite, och det är alltid skönare att jobba på kvällen när ingen är här.”
”Jo, jag vet vad du menar, jag gör också det. Just nu väntar en hög med papper jag inte hunnit gå igenom inför morgondagens möte med de kommunala företagen. Men jag är så glad att du är här! Har tänkt på dig hela dagen. När vi möttes i trappan fick jag med all kraft försöka motstå att inte kyssa dig”, säger han med ett leende.Jag reser mig upp från stolen, och går fram till honom.
”Du vet, jag saknade dig i natt”, viskar han i mitt öra. Han smeker mig på kinden, lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt. Jag har aldrig sett honom så här förut. Han är en helt annan människa.
”Jag grät i natt”, svarar jag. Han ser orolig ut.
”Varför”?
” För att jag inte vet vad du vill. Vill du ha mig på riktigt, eller är det här bara en lek för dig? ”
”Diana... det är för tidigt att svara på det. Kan du inte vänta lite till...?”
”Jag vet inte om jag kan det...”
”Vill du veta vad jag känner för dig? Det här är mitt svar”.
Han lägger händerna på mina kinder, och kysser mig. Först försiktigt, långsamt, sen hårt och skoningslöst. Omvärlden försvinner. Jag lägger armarna runt hans midha, följer ryggraden med pekfingret. Det känns så skönt att vila i hans famn. Att bli kysst. När vi tar ett steg från varandra känns det smärtsamt. Jag är yr. Kyssen gjorde mig vimmelkantig i skallen.
lördag, maj 12, 2007
Inatt
Vaknade nyss. Det tog tre år, men nu har jag äntligen fått som jag ville. Han kom till mig i natt, och vi gjorde allt som jag drömt om de senaste tre åren. Allt jag ville gick i uppfyllelse. Han kysste mig exakt på det sättet jag ville, han smekte mig på det sättet jag ville. Han slet itu mina kläder. Han kramade mig. Han sa att han älskade mig. Han kändes tung över mig, han gjort ont när han trängde in i mig. Men han var min, och ingen annans. Problemet var bara att allt....
...var en dröm.
...var en dröm.
onsdag, maj 02, 2007
fredag, april 27, 2007
del 7 (del ett av del 7)
När dörren stängs och Werners ögon försvinner ur mitt synfält sjunker mitt hjärta som en sten. Nu dröjer det länge tills vi syns nästa gång. Jag längtar redan dit. På hallgolvet ligger tidningen. Jag kastar en blick på framsidan, där ett stort foto lyser upp den. Werner ler mot kameran, han håller i sin fru. Hon ler också. Leendena känns påklistade, falska. Artikeln inne i tidningen handlar om hur bra det har gått för kommunen under det senaste året. Fast det är inte den som får mig att haja till, för det finns en till artikel under den. Den handlar om det lyckliga äktenskapet mellan Werner och hans fru AnnaLotta. De flesta citaten får mig att vilja spy. Antingen ljuger Werner för mig eller för tidningen. Jag kan inte reda ut vilket det är. Först blir jag arg. Han har ljugit för mig. Inte så förvånande i och för sig, som alla andra politiker måste han lära sig att ljuga, eller försköna sanningen som det så fint heter. Sen blir jag besviken. Tårarna dröjer inte länge. De letar sig nerför kinderna. Det värker inuti mig. Jag vet inte hur länge jag gråter. Det känns som en evighet. Med stapplande steg går jag in på toaletten och sköljer av ansiktet, torkar det på närmsta handduk. Jag lyckas ta mig till soffan på ren viljestyrka, kryper ihop i fosterställning, tänker argt på hur lurad jag känner mig. Jag somnar på soffan, och sover drömlöst. När klockan ringer på morgonen vill jag inte gå upp. Vill inte möta Werner och känna det hopplösa suget.
Allt känns så meningslöst. Men det spelar ingen roll vad jag känner. Har fortfarande ett jobb att sköta.
När jag väl är på jobbet känns det skönare, för där finns hundratals saker att ta itu med. Jag undviker fikapauserna med de andra, tar istället upp mitt kaffe på rummet och fortsätter jobba. Det är ingen som ifrågasätter det, de vet att min arbetsbelastning är hård. När jag är på väg uppför trappan från cafeterian så stöter jag på Werner. Han går tillsammans med några av sina medarbetare. Vi nickar ett kort ”hej” till varandra, sen vi vidare åt varsitt håll. Väl inne på rummet drar jag en suck av lättnad. Med darrande händer dricker jag upp kaffet. ”Skönt att han inte stannade och ville prata”, tänker jag och sätter mig vid datorn. Med en djup suck sätter jag igång med arbetet igen. Efter en stund knackar det på dörren. ”Kom in”, ropar jag och in kliver Ninna.
”Hej, hur går det med jobbet, har du mycket att göra...?”, säger hon och sätter sig ner på stolen bredvid mig.
”Ja, det är litegranna, men det är snart färdigt. Så går det när man är tjänstman i en kommun, det finns alltid något att göra, mejl att besvara, utredningar att läsa. Känns som om det aldrig tar slut ibland”, suckar jag.
”Ja, jag beundrar att du hinner med allt. Hur orkar du egentligen?”
”Jag dricker massvis med kaffe. Jag har inget liv”, säger jag med en ironisk röst.
”Stackare. Du får hänga med mig till puben en kväll så du får göra något annat.”
”Ja, jag kan väl hänga med på en öl eller två.”
Det här säger jag mest för att få bort henne. Men Ninna är en envis människa som gärna hänger kvar.
”Men hur tog du dig hem sen i lördags?”
”Jag gick. Det var så skönt väder så jag ville ta en promenad och rensa hjärnan lite”, ljuger jag undvikande.
”Åh, hoppas att du mådde bra dagen efter sen då. Du verkade inte vara i toppform när vi skiljdes åt.”
”Ja då, det var ingen fara.”
Jag ser att hon vill säga något, som inte har med detta att göra.
”Men det var inte för att ser hur jag mådde som du kom hit för att prata. Jag känner dig Ninna, ut med det nu!”
”Åh, alright, jag ska”.
Allt känns så meningslöst. Men det spelar ingen roll vad jag känner. Har fortfarande ett jobb att sköta.
När jag väl är på jobbet känns det skönare, för där finns hundratals saker att ta itu med. Jag undviker fikapauserna med de andra, tar istället upp mitt kaffe på rummet och fortsätter jobba. Det är ingen som ifrågasätter det, de vet att min arbetsbelastning är hård. När jag är på väg uppför trappan från cafeterian så stöter jag på Werner. Han går tillsammans med några av sina medarbetare. Vi nickar ett kort ”hej” till varandra, sen vi vidare åt varsitt håll. Väl inne på rummet drar jag en suck av lättnad. Med darrande händer dricker jag upp kaffet. ”Skönt att han inte stannade och ville prata”, tänker jag och sätter mig vid datorn. Med en djup suck sätter jag igång med arbetet igen. Efter en stund knackar det på dörren. ”Kom in”, ropar jag och in kliver Ninna.
”Hej, hur går det med jobbet, har du mycket att göra...?”, säger hon och sätter sig ner på stolen bredvid mig.
”Ja, det är litegranna, men det är snart färdigt. Så går det när man är tjänstman i en kommun, det finns alltid något att göra, mejl att besvara, utredningar att läsa. Känns som om det aldrig tar slut ibland”, suckar jag.
”Ja, jag beundrar att du hinner med allt. Hur orkar du egentligen?”
”Jag dricker massvis med kaffe. Jag har inget liv”, säger jag med en ironisk röst.
”Stackare. Du får hänga med mig till puben en kväll så du får göra något annat.”
”Ja, jag kan väl hänga med på en öl eller två.”
Det här säger jag mest för att få bort henne. Men Ninna är en envis människa som gärna hänger kvar.
”Men hur tog du dig hem sen i lördags?”
”Jag gick. Det var så skönt väder så jag ville ta en promenad och rensa hjärnan lite”, ljuger jag undvikande.
”Åh, hoppas att du mådde bra dagen efter sen då. Du verkade inte vara i toppform när vi skiljdes åt.”
”Ja då, det var ingen fara.”
Jag ser att hon vill säga något, som inte har med detta att göra.
”Men det var inte för att ser hur jag mådde som du kom hit för att prata. Jag känner dig Ninna, ut med det nu!”
”Åh, alright, jag ska”.
Bara för att ha något att skriva....
Av någon konstig anledning drömde jag att jag skulle hälsa på dig. Jag minns att det var snö utanför, och att jag nyss varit sjuk och mådde inte så bra. Jag ringer på och din fru öppnar. Jag har med mig en kompis, fast han försvinner sen. I ditt hus är det massor med folk. Jag blir placerad i källaren med en kaffekopp i handen. Plötsligt har jag inga kläder på mig, så jag hittar en handduk och döljer mig. Folk tittar nyfiket på mig. En flicka (som jag antar din dotter, fast lite äldre) frågar ut mig om en massa saker. Hon verkar svartsjuk. Honär inte särskilt förtjust i Madonna (??!!!) får jag veta. Tydligen har det något med att du spelat Madonna skivan mycket i huset. (ja, jag vet, men drömmar ÄR knäppa). Din släkt dyker upp och inspekterar mig. Massor av folk. Mest kvinnor, inte män. Plötsligt hör jag ljud från övervåningen. Jag klär på på mig och går upp. I ett stort vardagsrum sitter du på en soffa och lyssnar på något liknande hårdrock. Din son sitter på din ena sida och diggar med. Du ler när du ser mig, frågar hur det går med uppsatsen. Bra svarar jag, och får ett: vi kan väl diskutera det här senare. Sen försvinner du in i musikdimman igen. Din son tittar misstänksamt på mig. Jag reser mig upp, går runt på övervåningen. Ser bokhyllorna där skivorna radar upp sig, och böcker i tusentals volymer. i ett annat rum finns ett lekrum med två sängar. Tiden känns förvrängd. Den går så sakta. Hela tiden hör jag musiken från vardagsrummet när jag går igenom lekrummet. Jag vill duscha tänker jag. Tittar på klockan. Tydligen ska jag åka tillbaks (till vart?) vid fem, annars kommer jag inte hem. Bara själva tanken på att åka hem gör att jag får ångest. Jag vill inte. Efter diverse krångel lyckas jag duscha. Tankar virvlar runt. Plötsligt är klockan mycket, och jag måste samla ihop mina saker. Plötsligt känner jag mig så ledsen. När jag kommer tillbaka till folket tittar ni på film. Du sitter fortfarande i soffan. Jag vaknar till, men fortsätter drömma i vaket tillstånd (har hänt mig ett par gånger, det är lite läskigt). Nån börjar babbla om dvdfilmer och jag säger självsäkert att jag kan fixa vadsomhelst. Du ler besvärat, säger att du inte vet hur man gör när man bränner dvdfilmer, du är inte alls bra på tekniska saker... :)
Det är så mycket folk hemma hos dig, jag blir förvirrad. Mest kvinnor. Vi pratar om allt möjligt, politik, barn, skolan osv.. jag minns från drömmen att jag är så förundrad över att vara hemma hos dig. det är svårt att förklara alla detaljer, det enda jag minns från huset var att det var stort och fullt med saker. mest prydnadssaker. nånstans satt det en mansonaffisch. men den rimmade illa med resten av inredningen, som var ljus och kvinnlig.
Låter det konstigt? Jag brukar drömma rätt detaljerade drömmar, och minnas färger på saker, hur de var placerade och ibland kan jag till och med minnas klocktider, vad jag åt, hur det smakade, ögonkast, känslor och så vidare. den här gången var det så många detaljer med, så det är svårt att beskriva allt. Då skulle jag behöva sitta i flera dagar och skriva. Du var helt annorlunda i drömmen än i verkligheten. Ja, jag vet vad det betyder, inte så svårt att förstå vad mitt huvud vill få skrivet på min näsa. Men det är inte viktigt. Det är bara mitt komplicerade inre som försöker säga mig något.
Få se nu... minns jag något mer... ? Neej inte just nu. Drömmen är en enda stor soppa, full med intryck som är svåra att sortera ut. Kanske betyder de ingenting... du vet ju hur drömmar fungerar.
Det är så mycket folk hemma hos dig, jag blir förvirrad. Mest kvinnor. Vi pratar om allt möjligt, politik, barn, skolan osv.. jag minns från drömmen att jag är så förundrad över att vara hemma hos dig. det är svårt att förklara alla detaljer, det enda jag minns från huset var att det var stort och fullt med saker. mest prydnadssaker. nånstans satt det en mansonaffisch. men den rimmade illa med resten av inredningen, som var ljus och kvinnlig.
Låter det konstigt? Jag brukar drömma rätt detaljerade drömmar, och minnas färger på saker, hur de var placerade och ibland kan jag till och med minnas klocktider, vad jag åt, hur det smakade, ögonkast, känslor och så vidare. den här gången var det så många detaljer med, så det är svårt att beskriva allt. Då skulle jag behöva sitta i flera dagar och skriva. Du var helt annorlunda i drömmen än i verkligheten. Ja, jag vet vad det betyder, inte så svårt att förstå vad mitt huvud vill få skrivet på min näsa. Men det är inte viktigt. Det är bara mitt komplicerade inre som försöker säga mig något.
Få se nu... minns jag något mer... ? Neej inte just nu. Drömmen är en enda stor soppa, full med intryck som är svåra att sortera ut. Kanske betyder de ingenting... du vet ju hur drömmar fungerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)