Min bästa vän. Jag har haft många vänner genom livet men ingen jag egentligen velat kalla min bästa vän. Vi har alltid vuxit ifrån varandra efter ett tag.
Jag har alltid haft önskebilder i huvudet om hur bästa vänner ska vara, och ingen av mina nära vänner har kunnat uppfylla det jag velat ha. En av mina gamla vänner uttryckte det lite bittert att jag citat "använder vänner till det jag vill ha dem till, sen drar jag min väg till nya äventyr".
Jag tror att det har mycket mognad att göra, och att i olika delar av livet har man olika behov.
Min första vän, vi kan kalla henne M, träffade jag under mellanstadiet. Vi umgicks jämt. Så mycket att jag till slut blev rädd för att säga nej till henne. Jag fick egentligen aldrig något stöd från henne. Men vi pratade mycket om allt mellan himmel och jord. Mest killar då förstås. Men det som var mest konstigt var att jag fick aldrig mat hemma hos henne. Min mamma bjöd alltid, oavsett vilken dag det var eller vad vi gjorde så bjöd hon aldrig på mat.
Hon hade en skitsnygg äldre bror som ofta hade med sig killar hem men som jag aldrig vågade säga flaska till. Till slut orkade jag inte umgås med henne längre utan drog mig undan. Hon fattade aldrig varför, jag hade ett sånt stort behov av att vara ensam bara, få läsa mina böcker och leva i min fantasivärld. Jag blev också sur på henne för att hon snodde killen jag var kär i. Sen slutade jag bara larva mig inför henne och slutade umgås med henne.
På högstadiet slutade jag inbilla mig att jag kunde få nära vänner, jag försökte inte ens utan bara umgicks med mig själv och mina böcker i tre års tid.
Det var en sommar som jag försökte vara vän med en tjej som var tre år yngre än jag själv och det gick bara inte. Däremot träffade jag S som gick i min parallellklass och vi umgicks ganska bra tills jag fick barn. Sen gick det inte längre, hon flyttade och vi tappade kontakten med varandra.
Hon var också den typiskt gnälliga typen och till slut tröttnar man på att ge tröstande ord och bara säger vad man egentligen tycker. Då la hon på luren och vi har inte pratat sen dess. Jag har inte ens velat ta upp kontakten. Herregud vad jag avskyr gnälliga människor!
Som ni kanske märker så funkar jag inte så bra ihop med tjejer. Det blir alltid någon form av rivalitet eller någon form av "uppvisning" mot varandra. Jag orkar inte med sånt. När jag var 19 förstod jag med ens att det där med tjejkompisar och jag, det är inte min grej helt enkelt. Så jag la av med att försöka vara vän med tjejer och började umgås med bara killar. Och det har jag hållit mig till sen dess. Det är egentligen det bästa, eftersom det aldrig är någon rivalitet eller snack, det är raka rör och det gillar jag. Om killen inte gillar det jag har på mig säger han det. Om han inte gillar vad jag gör säger han det.
Jag kan umgås med tjejer. De är inte onda eller dumma på något sätt. Men oftast då blir det tjejer som är lite manhaftiga och som är mer raka rör än omkringsnack.
Det vore hur mysigt som helst att ha en bra väninna men faktumet är att jag nog inte vill ha det, inte egentligen. Jag är för hemlig av mig och kan inte dela med mig av sådana saker man ska göra till sina bästa vänner. Jag berättar inte något för någon eller jo, jag gör det till vissa, men de är ytterst få och de vet mycket väl om vilka de är, hoppas jag i alla fall.
Poängen med bästa vänner är väl att man berättar allt för dem, och om man inte kan göra det, vad är det då för poäng med att ha en bästa vän?
måndag, december 27, 2010
06 min dag
min dag den tjugoförsta december
Min dag var ingen vanlig dag, min dag var min dag. Min dag handlade om kommunstyrelsen och hur Anders och jag fick chansen att prata flera gånger först vid fikat om snön, julen, mat, vindkraft och annat. Sen vid lunchen om snön, tranås och massa andra saker.
Varje gång gnällde han om parlamentet och hur tråkigt det var att tranås nämndes femtielva gånger där.
Sen berättade han om en grej han byggt till rådjuren.
Sen pratade vi om hundar. Och hunddagis.
Sen pratade vi om en massa annat. Och varje gång lyssnade han, var trevlig och uppmärksam.
Sen åt vi paella
Sen gnällde jag på Tranås direkt
Sen fick vi fika, med kaffe och tårta
Sen fick vi varsin chokladask och jag gav Anders en kram, alla andra skakade hand. Alla skrattade när jag sa att jag skulle krama honom.
Sen pratade jag och Anders K om dagen.
Sen gick jag hem
Sen ringde en massa personer
Sen tog jag Smilla
Sen pratade jag med Hannah och Emil över Facebook.
Sen fick jag ett positivt besked
Sen ringde David och Tage.
Sen satt jag vid datorn en stund.
Sen gladde jag mig åt shoppingrundan dagen därpå.
Sen kände jag en varm glädje spridas i magen.
och sen vart jag nervös borde sovit, men istället stannade uppe alldeles försent som vanligt.
God natt!
söndag, december 19, 2010
Prata om det, mina tankar och känslor
Tack för kampanjen prata om det. Ni har fått mig att tänka på alla de gånger jag tolererat övergrepp och hur det känts efteråt, som en sur känsla i magen jag inte riktigt kunnat släppa.
Jag är fjorton, precis på gränsen till femton. Jag är tillsammans med min första pojkvän. Jag är upp över öronen kär i min pojkvän och nu ska vi ha sex. Det känns inte riktigt okej. I bakgrunden går Mr Music skivan på och jag blir mer och mer medveten om omgivningarna. Miljön är varken uppphetsande eller romantisk. Vi hånglar. Efter fem tio minuter av hånglande är han redo. Jag är inte redo, och situationen känns helt absurd. Men jag tänker, jag gör det, jag får äntligen göra det!
Jag tar av mig byxorna och underkläderna men behåller tröjan på. I mörkret hör jag hur pojkvännen sätter på sig kondomen och hur den liksom snärtar till av det spända materialet. Nu ska han in i mig och han försöker och försöker. Det gör ont, och jag spänner mig för att det gör så ont - då försöker han ännu mer. Jag håller nästan på att börja gråta för att det gör så ont. Till slut kommer han in och pumpar lite långsamt fram och tillbaka tills han kommer. Efteråt när vi klär på oss frågar han: kom du, och jag ljuger och säger att oh, ja det gjorde jag.
Jag går in på toaletten för att tvätta av mig och då märker jag att baksidan av mina jeans känns blöta. Vi sätter oss ner för att titta på teve en stund, något meningslöst debattprogram och jag känner att jag inte alls hänger med i diskussionen, jag är helt någon annanstans.
Sen säger jag: nej, jag måste dra hem nu, mamma kommer hem snart. När jag går hem känns det ömt och konstigt mellan benen.
Det första jag gör när jag kommer hem är att ta reda på varför mina jeans känns blöta. Hela baksidan är röd av blod och jag slänger dem i tvätten utan att ens reflektera över hur jag ska förklara det för mamma. Stereon går på och jag tittar ner mellan benen. Mellan låren har ett litet blått märke börjat bildas och jag brister ut i gråt.
Jag blöder i tre dagar efter vi haft sex.
-------------------------------------------------------------
Det är några år senare och jag har precis haft sex med världens underbaraste kille känns det som. Men han får inte ta på mig mellan benen, han får inte röra vid mina bröst. Jag reflekterar inte över varför, utan bara att det känns konstigt och att det är delar som bara är mina som ingen får röra vid. Sent på natten börjar han trots mina protester sticka in fingrarna i mig, försöker övertyga mig om att det är skönt och att han lovar att jag kommer vänja mig. Jag låter honom göra det, tänker att han har säkert rätt, han vet ju mer om sex än vad jag gör. Lite tid passerar och det blir inte mer skönt, det gör bara ont. Nu stoppar han in fingret i analen på mig och jag låter honom göra det, jag har ju redan låtit honom göra allt annat med mig. Men det gör ont, det gör väldigt ont och jag säger nej jag vill inte. Men han tjatar och till slut har vi analsex mot min vilja och efter det vill han ha mer sex men jag säger nej och vänder mig om och somnar.
Länge har jag tänkt på dessa händelser, haft en dålig magkänsla men ändå inte känt att det varit något övergrepp - jag var ju med på allt trots allt. Kärlek har lagt en dimridå över de känslorna jag egentligen borde haft.
Jag är fjorton, precis på gränsen till femton. Jag är tillsammans med min första pojkvän. Jag är upp över öronen kär i min pojkvän och nu ska vi ha sex. Det känns inte riktigt okej. I bakgrunden går Mr Music skivan på och jag blir mer och mer medveten om omgivningarna. Miljön är varken uppphetsande eller romantisk. Vi hånglar. Efter fem tio minuter av hånglande är han redo. Jag är inte redo, och situationen känns helt absurd. Men jag tänker, jag gör det, jag får äntligen göra det!
Jag tar av mig byxorna och underkläderna men behåller tröjan på. I mörkret hör jag hur pojkvännen sätter på sig kondomen och hur den liksom snärtar till av det spända materialet. Nu ska han in i mig och han försöker och försöker. Det gör ont, och jag spänner mig för att det gör så ont - då försöker han ännu mer. Jag håller nästan på att börja gråta för att det gör så ont. Till slut kommer han in och pumpar lite långsamt fram och tillbaka tills han kommer. Efteråt när vi klär på oss frågar han: kom du, och jag ljuger och säger att oh, ja det gjorde jag.
Jag går in på toaletten för att tvätta av mig och då märker jag att baksidan av mina jeans känns blöta. Vi sätter oss ner för att titta på teve en stund, något meningslöst debattprogram och jag känner att jag inte alls hänger med i diskussionen, jag är helt någon annanstans.
Sen säger jag: nej, jag måste dra hem nu, mamma kommer hem snart. När jag går hem känns det ömt och konstigt mellan benen.
Det första jag gör när jag kommer hem är att ta reda på varför mina jeans känns blöta. Hela baksidan är röd av blod och jag slänger dem i tvätten utan att ens reflektera över hur jag ska förklara det för mamma. Stereon går på och jag tittar ner mellan benen. Mellan låren har ett litet blått märke börjat bildas och jag brister ut i gråt.
Jag blöder i tre dagar efter vi haft sex.
-------------------------------------------------------------
Det är några år senare och jag har precis haft sex med världens underbaraste kille känns det som. Men han får inte ta på mig mellan benen, han får inte röra vid mina bröst. Jag reflekterar inte över varför, utan bara att det känns konstigt och att det är delar som bara är mina som ingen får röra vid. Sent på natten börjar han trots mina protester sticka in fingrarna i mig, försöker övertyga mig om att det är skönt och att han lovar att jag kommer vänja mig. Jag låter honom göra det, tänker att han har säkert rätt, han vet ju mer om sex än vad jag gör. Lite tid passerar och det blir inte mer skönt, det gör bara ont. Nu stoppar han in fingret i analen på mig och jag låter honom göra det, jag har ju redan låtit honom göra allt annat med mig. Men det gör ont, det gör väldigt ont och jag säger nej jag vill inte. Men han tjatar och till slut har vi analsex mot min vilja och efter det vill han ha mer sex men jag säger nej och vänder mig om och somnar.
Länge har jag tänkt på dessa händelser, haft en dålig magkänsla men ändå inte känt att det varit något övergrepp - jag var ju med på allt trots allt. Kärlek har lagt en dimridå över de känslorna jag egentligen borde haft.
lördag, december 18, 2010
Dag 05 – Vad är kärlek?
När det gäller kärlek har jag alltid haft lätt för att vara efterklok. Vid de sena timmarna har det alltid känts som om jag gjort många dumma saker. Men det har vi väl alla gjort, någon gång misstänker jag.
Nåväl. Min idé om kärlek är väl att kompromissa, ge och ta. Ingen bestämmer över den andra, utan vi bestämmer tillsammans.
Låt mig bara poängtera att det här är mina tankar över hur jag anser kärlek bör fungera. Om den sen gör så i verkligheten eller inte är inte själva poängen utan det här är hur jag önskar det kunde vara.
En generalisering vore att tänka att sexlivet alltid är perfekt och att man aldrig har tankar om andra i ett förhållande. Det är en stor lögn som bygger på heteronormen, ja normen egentligen överhuvudtaget.
Jag tror att ett förhållande är mer hälsosamt om man faktiskt vågar erkänna att man vill ha sex med andra eller att man kan bli attraherad av andra. Det är bara ärlighet som gör att förhållandet håller i längden. Om man inte är ärlig med sina känslor eller tankar inför den man älskar, hur ska den andra personen veta vad man vill? Skitsamma att man sårar personen, det är väl bättra att vädra ut känslorna för att må bättre? Och naturligtvis ska det gälla partnern också. Inte bara du själv.
Och vad gäller sex och sova med andra människor. Det får man göra en överenskommelse om.
Men nu fokuserar jag bara på sex. Och sex är väl inte allt, eller? Nej. Inte direkt. Skulle säga att sex är en ganska liten del av förhållandet. Men många fokuserar på det direkt och säger "om det är dåligt så kommer jag inte funka och då är det bättre vi gör slut". Ehhh näe.
Min bästa vän är min älskade och den personen kommer alltid, med undantag för barn, först för mig. Min bästa vän delar jag allt med och är den personen som känner mig utan och innan. Inför min partner kan jag vara precis som jag är, inga speglar, inga masker. Vi är vänner och vi behöver inte nödvändigtvis umgås jämt. Jag uppmuntrar min partner att göra annat, att umgås med folk, att göra det som gör min partner lycklig.
Jag vill inte stänga in någon i en låda och säga: nu är vi tillsammans och nu ska vi göra allt tillsammans och du får aldrig gå någonstans utan mig. Så funkar inte kärlek för mig. Vill någon stänga in mig i en låda och vara svartsjuk, ja då kan vi inte vara tillsammans för då kommer jag med en gång känna mig instängd. Jag behöver frihet och kräver frihet för att må bra.
Kärlek är också att kunna sitta tysta i varsitt hörn hela kvällen och inte känna ett tvång av att ständigt behöva kommunicera med varandra. Att sakna någon när denne varit borta en hel dag, att känna längtan. Att hitta de små guldkornen i vardagen, romantik i småsaker, som att göra saker tillsammans. Tvätta, som ibland kan vara ganska trist, kan bli hur roligt som helst om man gör det tillsammans.
Jag valde att beskriva en form av kärlek. Men kärlek kommer sagt i många olika skepnader....
Nåväl. Min idé om kärlek är väl att kompromissa, ge och ta. Ingen bestämmer över den andra, utan vi bestämmer tillsammans.
Låt mig bara poängtera att det här är mina tankar över hur jag anser kärlek bör fungera. Om den sen gör så i verkligheten eller inte är inte själva poängen utan det här är hur jag önskar det kunde vara.
En generalisering vore att tänka att sexlivet alltid är perfekt och att man aldrig har tankar om andra i ett förhållande. Det är en stor lögn som bygger på heteronormen, ja normen egentligen överhuvudtaget.
Jag tror att ett förhållande är mer hälsosamt om man faktiskt vågar erkänna att man vill ha sex med andra eller att man kan bli attraherad av andra. Det är bara ärlighet som gör att förhållandet håller i längden. Om man inte är ärlig med sina känslor eller tankar inför den man älskar, hur ska den andra personen veta vad man vill? Skitsamma att man sårar personen, det är väl bättra att vädra ut känslorna för att må bättre? Och naturligtvis ska det gälla partnern också. Inte bara du själv.
Och vad gäller sex och sova med andra människor. Det får man göra en överenskommelse om.
Men nu fokuserar jag bara på sex. Och sex är väl inte allt, eller? Nej. Inte direkt. Skulle säga att sex är en ganska liten del av förhållandet. Men många fokuserar på det direkt och säger "om det är dåligt så kommer jag inte funka och då är det bättre vi gör slut". Ehhh näe.
Min bästa vän är min älskade och den personen kommer alltid, med undantag för barn, först för mig. Min bästa vän delar jag allt med och är den personen som känner mig utan och innan. Inför min partner kan jag vara precis som jag är, inga speglar, inga masker. Vi är vänner och vi behöver inte nödvändigtvis umgås jämt. Jag uppmuntrar min partner att göra annat, att umgås med folk, att göra det som gör min partner lycklig.
Jag vill inte stänga in någon i en låda och säga: nu är vi tillsammans och nu ska vi göra allt tillsammans och du får aldrig gå någonstans utan mig. Så funkar inte kärlek för mig. Vill någon stänga in mig i en låda och vara svartsjuk, ja då kan vi inte vara tillsammans för då kommer jag med en gång känna mig instängd. Jag behöver frihet och kräver frihet för att må bra.
Kärlek är också att kunna sitta tysta i varsitt hörn hela kvällen och inte känna ett tvång av att ständigt behöva kommunicera med varandra. Att sakna någon när denne varit borta en hel dag, att känna längtan. Att hitta de små guldkornen i vardagen, romantik i småsaker, som att göra saker tillsammans. Tvätta, som ibland kan vara ganska trist, kan bli hur roligt som helst om man gör det tillsammans.
Jag valde att beskriva en form av kärlek. Men kärlek kommer sagt i många olika skepnader....
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Usch vilken tråkig rubrik.
Men okej då, det här åt jag idag.
Frukost: Gröt med mjölk, kanel och socker
Lunch: Några överblivna korvar i kylskåpet
Middag: Spaghetti och köttfärssås
Choklad, tiramisu och lite cola då förstås.
Men okej då, det här åt jag idag.
Frukost: Gröt med mjölk, kanel och socker
Lunch: Några överblivna korvar i kylskåpet
Middag: Spaghetti och köttfärssås
Choklad, tiramisu och lite cola då förstås.
fredag, december 17, 2010
Dag 03 – Mina föräldrar
Mina föräldrar.. vad kan man säga om dem?
Den förälder jag står absolut närmast är min mor. Men. Jag hade stor integritet när jag växte upp och delade inte gärna saker med henne utan höll mycket inuti mig, min hemliga låda växte sig rätt stor med åren. Så träffade jag en kompis som berättade nästan allt för sin mamma. Då började jag göra samma sak och vi fick ett helt annat förhållande. Mamma är ju alltid mamma och jag märker med åren att jag blir mer och mer som henne. Det är både positivt och negativt. Min mamma; är inte dömande på något vis utan accepterar det mesta, och kan prata med allt och alla. Livet för henne hade blivit så mycket bättre om vi redan när jag var liten flyttat till en större stad. Eftersom det bara var vi två blev jag lämnad ensam mycket som liten men jag tror det gjorde att jag lärde mig trivas med mitt eget sällskap. Mamma levde ensam när det var hon och jag men när jag började gymnasiet började hon dejta igen.
Min far... ja, han kan man säga mycket om. Vi har ett jobbigt förflutet ihop. Jag har ofta känt mig nedprioriterad utav honom. Som om jag alltid fått komma i andra hand på något vis. Han valde att resa med jobbet och utvecklas själv istället för att ta på sig papparollen till 100 % . Det är inget jag tycker illa om för att han gjorde, men nog hade jag önskat att han funnits där när jag velat. Hur ska man som barn kunna uttrycka det, vad man vill? Det är inte lätt och jag accepterade, nej, jag tolererade det för att jag inte hade något val. Min pappa var sin egen person och ingen jag kunde säga till: nej jag vill inte att du gör det, jag vill att du stannar hos mig.
Det var många nätter jag inte kunde sova som jag grät mig till sömns för att jag kände att något fattades i mitt liv. Jag hade många manliga personer i mitt liv som barn, men pappa är ju ändå pappa och ingen annan kan ersätta honom.
Eftersom han försvann och missade hela min pubertet så kunde vi aldrig prata om känslor, och kärlek. Han kunde aldrig visa mig hur män är och vad de gör. Det har nog lett till en del "daddy issues" som jag idag har svårt att ta itu med vad gäller förväntningar på förhållanden och hur man ska agera mot män i vissa situationer.
Det har nog också lett till att jag har en ständig saknad inom mig, ett hål som inte kan fyllas hur mycket jag än försöker och hur jag alltid vill ha äldre mäns uppmärksamhet och godkännande.
För även om han funnits där ibland så har han svårt att uttrycka hur han känner och tycker - många gånger har jag undrat om han ens tycker om mig eller om det bara var jobbigt att jag fanns.
Man pratar om att man ska förlåta. Jag vet inte hur många gånger jag förlåtit honom för att han inte hört av sig när han skulle, inte kommit när sagt att han ska, inte betalat hälften av mina födelsedagspresenter när han lovat att han ska. Jag vågade aldrig ställa några krav på honom för om jag började lita på honom så visste jag att jag skulle få äta upp det ganska snart igen.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit besviken för att jag haussat upp mig själv när han kom på besök och det bara blivit pannkaka. Jag vet inte ens om han känner mig, känner mig på riktigt. Ibland har jag känt sån bitterhet.
Men trots all bitterhet och saknad över saker som aldrig blev sagda eller gjorda är han ändå min far. Alla människor har sina goda och dåliga sidor. Och visst, jag borde lämna barndomen bakom mig och acceptera, att det var så den blev och att den inte går att ändra nu.
Jag försöker ändå. Jag griper halmstrån. Men det måste finnas två personer som jobbar mot ett gemensamt mål, inte en person som desperat försöker få uppmärksamhet och som törstar bara efter ett litet godkännande, en nick, och en kärleksfull blick eller kram.
Den förälder jag står absolut närmast är min mor. Men. Jag hade stor integritet när jag växte upp och delade inte gärna saker med henne utan höll mycket inuti mig, min hemliga låda växte sig rätt stor med åren. Så träffade jag en kompis som berättade nästan allt för sin mamma. Då började jag göra samma sak och vi fick ett helt annat förhållande. Mamma är ju alltid mamma och jag märker med åren att jag blir mer och mer som henne. Det är både positivt och negativt. Min mamma; är inte dömande på något vis utan accepterar det mesta, och kan prata med allt och alla. Livet för henne hade blivit så mycket bättre om vi redan när jag var liten flyttat till en större stad. Eftersom det bara var vi två blev jag lämnad ensam mycket som liten men jag tror det gjorde att jag lärde mig trivas med mitt eget sällskap. Mamma levde ensam när det var hon och jag men när jag började gymnasiet började hon dejta igen.
Min far... ja, han kan man säga mycket om. Vi har ett jobbigt förflutet ihop. Jag har ofta känt mig nedprioriterad utav honom. Som om jag alltid fått komma i andra hand på något vis. Han valde att resa med jobbet och utvecklas själv istället för att ta på sig papparollen till 100 % . Det är inget jag tycker illa om för att han gjorde, men nog hade jag önskat att han funnits där när jag velat. Hur ska man som barn kunna uttrycka det, vad man vill? Det är inte lätt och jag accepterade, nej, jag tolererade det för att jag inte hade något val. Min pappa var sin egen person och ingen jag kunde säga till: nej jag vill inte att du gör det, jag vill att du stannar hos mig.
Det var många nätter jag inte kunde sova som jag grät mig till sömns för att jag kände att något fattades i mitt liv. Jag hade många manliga personer i mitt liv som barn, men pappa är ju ändå pappa och ingen annan kan ersätta honom.
Eftersom han försvann och missade hela min pubertet så kunde vi aldrig prata om känslor, och kärlek. Han kunde aldrig visa mig hur män är och vad de gör. Det har nog lett till en del "daddy issues" som jag idag har svårt att ta itu med vad gäller förväntningar på förhållanden och hur man ska agera mot män i vissa situationer.
Det har nog också lett till att jag har en ständig saknad inom mig, ett hål som inte kan fyllas hur mycket jag än försöker och hur jag alltid vill ha äldre mäns uppmärksamhet och godkännande.
För även om han funnits där ibland så har han svårt att uttrycka hur han känner och tycker - många gånger har jag undrat om han ens tycker om mig eller om det bara var jobbigt att jag fanns.
Man pratar om att man ska förlåta. Jag vet inte hur många gånger jag förlåtit honom för att han inte hört av sig när han skulle, inte kommit när sagt att han ska, inte betalat hälften av mina födelsedagspresenter när han lovat att han ska. Jag vågade aldrig ställa några krav på honom för om jag började lita på honom så visste jag att jag skulle få äta upp det ganska snart igen.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit besviken för att jag haussat upp mig själv när han kom på besök och det bara blivit pannkaka. Jag vet inte ens om han känner mig, känner mig på riktigt. Ibland har jag känt sån bitterhet.
Men trots all bitterhet och saknad över saker som aldrig blev sagda eller gjorda är han ändå min far. Alla människor har sina goda och dåliga sidor. Och visst, jag borde lämna barndomen bakom mig och acceptera, att det var så den blev och att den inte går att ändra nu.
Jag försöker ändå. Jag griper halmstrån. Men det måste finnas två personer som jobbar mot ett gemensamt mål, inte en person som desperat försöker få uppmärksamhet och som törstar bara efter ett litet godkännande, en nick, och en kärleksfull blick eller kram.
torsdag, december 16, 2010
Dag 02 – Min första kärlek
Åhhh.....
Min första kärlek är världens finaste kille. Omar. Han hade svart-bruna ögon, brunt hår och klädde sig som värsta nörden. Och jag föll handlöst för honom. Det tog mig flera år att komma över honom. Han är svensk-egyptier, pratar numera flytande tyska och är gift med en tyska också.
Men då, för 20 år sen, fanns bara han. Herregud vad kär jag var. Men vi lyckades aldrig prata ordentligt med varandra förrän vi började gymnasiet tillsammans. Det var då vi blev vänner, en gång för alla. Men ödet ville inte att vi skulle bli tillsammans. Det föll sig liksom aldrig så. Vi hade många chanser, men vi sumpade dem alla. I bakspegeln så var det kanske rätt. Jag vet inte. Vi var ganska olika som tonåringar. Däremot som vuxna...
Han var den killen jag verkligen ville vandra i höstlöven med och bara prata om allt möjligt. Till och med kanske ge min oskuld till. Men jag var dum och såg bara till yta och vågade inte satsa på honom och lugna ner mig för hans skull.
Senaste gången vi sågs fikade vi tillsammans, men sen dess har vi haft mycket sporadisk kontakt... lite synd faktiskt.
Min första kärlek är världens finaste kille. Omar. Han hade svart-bruna ögon, brunt hår och klädde sig som värsta nörden. Och jag föll handlöst för honom. Det tog mig flera år att komma över honom. Han är svensk-egyptier, pratar numera flytande tyska och är gift med en tyska också.
Men då, för 20 år sen, fanns bara han. Herregud vad kär jag var. Men vi lyckades aldrig prata ordentligt med varandra förrän vi började gymnasiet tillsammans. Det var då vi blev vänner, en gång för alla. Men ödet ville inte att vi skulle bli tillsammans. Det föll sig liksom aldrig så. Vi hade många chanser, men vi sumpade dem alla. I bakspegeln så var det kanske rätt. Jag vet inte. Vi var ganska olika som tonåringar. Däremot som vuxna...
Han var den killen jag verkligen ville vandra i höstlöven med och bara prata om allt möjligt. Till och med kanske ge min oskuld till. Men jag var dum och såg bara till yta och vågade inte satsa på honom och lugna ner mig för hans skull.
Senaste gången vi sågs fikade vi tillsammans, men sen dess har vi haft mycket sporadisk kontakt... lite synd faktiskt.
tisdag, december 14, 2010
Dag 1: Vem är jag?
Vem är då jag?
Det är ingen lätt fråga att besvara men Jamiroquai's låt Cosmic Girl är en rätt bra beskrivning på hur jag är.
Jamiroquai – Cosmic Girl - Remastered for 2006
Äh. Jag kan verka annorlunda men sanningen är väl att jag är som de flesta mest.
Jag är 31 årig flicka som lyssnar för mycket på musik,tänker mycket och kommer på tokiga saker. Jag tål inte orättvisor och blir arg lätt när människor försöker trycka ner mig.
Jag spelar mycket gitarr, sitter vid datorn, och gör allmänt tokiga saker som gör folk galna på mig.
Jag är en .... rebel with a cause helt enkelt. Mitt mål är att göra så många som möjligt förbannade på mig.... :)
Det är ingen lätt fråga att besvara men Jamiroquai's låt Cosmic Girl är en rätt bra beskrivning på hur jag är.
Jamiroquai – Cosmic Girl - Remastered for 2006
Äh. Jag kan verka annorlunda men sanningen är väl att jag är som de flesta mest.
Jag är 31 årig flicka som lyssnar för mycket på musik,tänker mycket och kommer på tokiga saker. Jag tål inte orättvisor och blir arg lätt när människor försöker trycka ner mig.
Jag spelar mycket gitarr, sitter vid datorn, och gör allmänt tokiga saker som gör folk galna på mig.
Jag är en .... rebel with a cause helt enkelt. Mitt mål är att göra så många som möjligt förbannade på mig.... :)
Utmaning 1, "Vem är jag"
Har lite bloggtorka för tillfället, så jag tänkte följa den här utmaningen. Kommer förmodligen inte hålla tiden, utan det kanske går lite längre tid än vad det är tänkt, men följ med mig från början så får du ett sammanhang! Iaf, här är utmaningarna man ska följa.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Man skriver en text efter dagens rubrik.
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Man skriver en text efter dagens rubrik.
onsdag, november 10, 2010
Mobbing, och vad det kan göra med människor
"Kom igen lilla gumman", det är ju högt i tak här, och lite får du ju "tåla"...
Hur många gånger har man inte hört den meningen? Hur många gånger man inte blivit utsatt för härskartekniker som skrämmande nog är inget annat än ren och skär mobbing.
Under hela min grundskoletid blev jag utsatt för både utfrysning, fysisk och psykisk mobbing. Jag var en särart i skolan. Jag hade ett (för då tiden) annorlunda namn och eftersom min familj var fattig sydde mamma många av mina kläder och jag tyckte om att klä mig annorlunda än andra och var kanske inte så intresserad av att hitta på samma saker som mina jämnåriga. Jag har aldrig riktigt passat in. Det var väl inte förrän i 20års åldern det gick upp för mig varför jag alltid kände som om jag stod på sidan och såg på när andra lekte eller hade roligt på rasterna.
Mobbingen i skolan var av den väldigt subtila varianten. Eftersom det då inte fanns några lagar som backade upp de som mobbades, så fanns det inte mycket skolorna kunde göra mer än att skälla ut elever och till sist stänga av dem om de inte lydde.
Men för mig gjorde det saken bara värre när lärarna sa åt, för då fortsatte mobbingen i det subtila, bakom lärarnas ryggar. Jag kunde aldrig behålla vänner, för jag tröttnade på dem ganska snabbt eftersom det inte fanns någon som var "som jag".
På högstadiet gjorde jag allt för att passa in (och inte). Samtidigt som jag inte klädde mig som någon annan så gjorde jag verkligen allt för att mina klasskompisar skulle tycka om mig. Det funkade naturligtvis inte. Jag blev grovt mobbad, både av folk som gick i nian och killarna i min klass. Det handlade allt från att jag klädde mig som en clown (hade en blå jacka som hade vita prickar), inte var som "dom". Hur man nu om man skulle vara som "dom" lyckades jag nog aldrig lista ut. Poängen var att mentalt bryta ner mig tills jag grät. Då slutade de. Och det slutade varje gång med att jag grät. Vad det fanns för sjukt nöje i det förstod jag aldrig. När jag en gång i åttan gick till JC och köpte mig lite kläder som jag gillade så fick jag kommentaren i skolan "äntligen är du lite normalt klädd". I nian så pratade jag och min klasslärare om mina betyg och att jag kanske inte hade så mycket vänner/var lite utanför på skolan. Hon sa lite lamt "men du kanske har vänner på andra skolor här i stan", varpå jag lamt svarade "ja", för att slippa vidare frågor. Hade det varit jag idag som pedagog så hade jag pressat mig själv istället för att bara låta det vara och slippa jobbiga situationer. När jag tänker på det här och mycket det som hände mig på högstadiet så tänker jag mest tillbaka på det med bitterhet. På högstadiet handlade det om att anpassas eller dö. Ungefär. Men jag vägrade anpassa mig. Jag vägrade att "passa in" i deras mall för vad man fick och inte fick göra.
Men i och med det där så har jag aldrig kunnat lita på människor. Jag har lärt mig att gå vidare, för det kommer alltid finnas människor som sviker, poängen är att aldrig stanna upp och tänka efter eller försöka ge folk en chans till. "Fool me once, and you're out" - så har min filosofi varit och kommer alltid vara. Därför tar det lång tid för vissa att lära känna mig eftersom jag känner att jag inte kan lita på dem.
Under vuxen ålder har detta visat sig gång på gång att det är svårt att lita på människor. Tyvärr är det också så att även om jag har svårt att lita på människor så är jag även naiv eftersom jag under en lång period av tonåren drog mig undan alla och föredrog mitt eget sällskap (för där var jag alltid säker). Man lär sig ingenting då utan flyr in i böckernas värld istället.
Med naiviteten har det gjort att jag dragit åt mig en del näsbrännor, och anförtrott mig åt fel personer när jag desperat behövt någon att prata med.
Tror det var som värst när jag var med i ett lajv i en östgötsk stad där en av lajvarna ägnade sig åt en enorm hatkampanj mot allt och alla. Hen pratade inte skit om dig när du var i rummet, men gärna och mycket när du inte var där. Så fort man konfronterade hen så hade hen aldrig sagt något sådant, och kunde fejka en sjukdom bara för att få komma bort från en jobbig situation, så konflikträdd var hen. Hen startade gärna konflikter men hade nat.vis aldrig del i dem själv, det var alltid andra som gjorde saker. När hen försvann från lajvet blev det plötsligt mycket roligare igen, för då försvann allt drama. Men man var alltid tvungen att var mycket försiktig kring hen för det gick aldrig att säga något till hen, för då använde hen det alltid emot dig vid ett senare tillfälle.
Sen jag började med politiken har nog mobbingen och den tysta utfrysningen bara eskalerat. Inte från alla förstås, men från vissa har man fått förstulna kommentarer och pikar i ryggen. Jag förstår verkligen vart allt det här kommer ifrån. Men det handlar återigen om pöbelmentalitet, och den som är starkast i en grupp är den som sätter standarden för alla andra.
Ett varningens ord till dig som vill hålla på med politik.
- Lita inte på någon
- Håll på dina hemligheter
- Prata inte förtroligt med någon annan än dina partikamrater
- Allt du säger kan användas emot dig
- Dela inte dina idéer med någon förutom dina partikamrater
- och framför allt, för helvete,
Jag skulle önska att det inte var så här. Men det är så här verkligheten ser ut.
Hör ni det, verklighetens folk?!
Det som gör mig ont också är att pöbelmentaliteten tycks ha tagit över; man pratar skit om människor bakom deras ryggar, man klättrar över lik för att få lite makt och pengar. Vore inte chansen att påverka något man man vill, istället för att kåta efter makt och pengar? Chansen att verkligen få göra något med samhället? Vart har politiken tagit vägen när man pratar skit och trycker ner människor verbalt och psykiskt? Varför ska man mobba och trycka ner människor?
Forskningen hävdar att människor som mobbar har vissa psykotiska drag och saknar empati. (Olweus, 1991). Mobbare njuter av att ha kontroll och den makt det innebär att trakassera någon. I vuxenmobbing måste alltid en syndabock utses och när man utsett syndabocken så trakasserar man och bryter ner den människan fullständigt och vänder alla emot den så att den måste sluta på sitt jobb eller sitt politiska uppdrag. Mobbing verkar alltid ha ursprunget ur något struktur eller organisatoriskt problem (dåliga chefer, dåliga ledare, dålig kontroll).
I den svenska lagen förklarar man det med "kränkande särbehandling" och detta är alltså ett arbetsmiljöbrott som man kan få påföljder för. Hur man ska komma tillrätta med detta inom den politiska organisationen /arbetsplatsen är mycket enkelt - man anmäler det till Diskrimineringombudsmannen då det ingår i Diskrimineringslagen.
Läs mer om lagen på : http://www.regeringen.se/sb/d/11043/a/111986
Vad gäller förtal kan man också anmäla detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rtal
Detta regleras i lag: 5 kap. Brottsbalken.
Kom ihåg.
TA INTE SKIT FRÅN NÅGON
Så länge du spelar med öppna kort har du inget att dölja och inget heller att skämmas eller bli trakasserad för. Så länge du är ärlig och dig själv hela vägen ska ingen säga åt dig vad du ska tycka eller säga.
Disclaimer: för de som inte fattar ironi så är en del av texten rent uppenbart ironisk.
tisdag, november 09, 2010
We're having a war!
Hitta fler artister som Cosmic Music på Myspace Music
We’re like two soldiers
We’re having a war
Each standing on ones ground
We’re having a war
The look on your face
Says you want me dead
All this fighting is a disgrace
I’m trying to remember
and I’m trying to forget
It escapes my memory
It makes me regret
In my mind
You’re still at looking at me
Can't stand the hatred in your eyes
Did I do something wrong
I can’t really recall
The last time we met
I think I stumbled
Into something
I shouldn’t have said
We’re like two soldiers
We’re having a war
With the words we said
We’re having a war
The look on your face
Says you want me dead
All this fighting is a disgrace
Why don’t we make peace
Come, and take my hand
Let all the hostility cease
I want you to understand
Lay down your gun
Lay down your gun
The war is over.....
You won
- Skrev sommaren 07 när livet var pest och det kändes som om alla hatade mig.
söndag, november 07, 2010
The wind moves
Walking on the cemetary
Remembering your laugh
And your voice
Makes me sink in to apathy
The wind moves fast
hits my face with full force
makes me eyes well up
I avoid looking into peoples faces
But they keep bothering me
Leave me
Leave me alone
A black pit full of grief
Oh, I'm just fine, I said
I lied to everyone
Everyday
Everyday I miss you
Everyday I think of you
Just when I think I'm okay
I see your face before me
And all things come back
Once more
I know you didn't wish this for me
I know all you ever wanted was for me to feel blessed
But all this just feels like a test
that I can never pass.
Can't stop the noise in my head
Can't stop the hurting in my heart
Can't stop the noise until I'm dead
onsdag, november 03, 2010
Svek, baktal och småstäders jävlighet
Till all my sleeves are stained red
From all the truth that I've said
Come by it honestly I swear
Idag har jag verkligen fått känna på verkligheten och hur den kan slå en rakt på käften. Alla jag trodde mig lita på har jag fått veta att jag inte kan lita på. Jag vill inte ställa upp den skiten. Jag vill att man istället för att prata skit om mig bakom min rygg faktiskt kan stå upp för sina åsikter och om man har problem med hur jag lever mitt liv att man kan säga det till mig istället. Vågar man inte det, ja då har vi ett problem.
För hur ska man kunna bemöta kritik som aldrig får veta? Och varför håller man på så här i en småstad? Jag trodde faktiskt att vi var vuxna människor som kunde stå över det här. Jag trodde verkligen att vi vuxna människor kunde acceptera varandra. Vi är olika. Alla är inte stöpta i samma form. Om du har problem med hur jag lever mitt liv eller vad jag engagerar mig i, då tycker jag att du kan hålla tyst istället för att säga elaka eller nedlåtande saker.
Jag tycker det är så fruktansvärt orättvist. För jag förstår inte vart det kommer ifrån. Alla ”anklagelser” eller konstiga kommentarer handlar om hur jag är som person, inte vad jag gjort. Jag vet att jag inte ska bry mig. Jag vet att jag inte ska ta åt mig. Men det som sårar något oerhört är att det kommer från någon som jag trodde verkligen stod över allt detta småaktiga. Och jag kan aldrig bemöta det eller konfrontera eftersom personen i fråga aldrig skulle våga säga det till mig ansikte mot ansikte. Istället får jag höra det från en annan källa.
Jag har alltid trott, att om man bara ärlig med sina intentioner så kommer man långt. Om man undviker att ljuga och spela spel så framstår man som en bättre person än de som sänker sig till den nivån.
Jag har alltid vägrat att kompromissa med mig själv. Jag måste få klä mig som jag vill, jag måste få vara öppen och ärlig. Jag vill inte hålla på och bullshita, det är inte min grej – det får andra hålla på med. Så länge jag inte kompromissar med mig själv eller vad som gör mig trygg så tycker jag att det borde räcka.
Men näehe, tydligen inte – en ärlig och öppen människa som vågar dela med sig av sig själv ska vi trycka ner i skorna och prata skit om så att personen inte längre vågar öppna sig och måste anpassa sig till den rådande normen.
Jag måste för helvete få vara den som jag är och som jag är trygg med att vara.
Sick of all the act sincere
So I'm gonna give all my secrets away
This time
Don't need another perfect line
Don't care if critics never jump in line
I'm gonna give all my secrets away
Istället för att gömma mig, ska jag bli ännu mer skoningslös. Ännu mer ärlig och öppen.
Men det ska ni få veta:
Jag vägrar gömma mig.
Jag vägrar erkänna mig besegrad
Jag vägrar anpassa mig efter era normer
Jag är jag och ingen annan
Jag bestämmer vem jag ska få älska
Jag bestämmer hur jag ska få klä mig
Jag bestämmer vad jag ska få tycka!
tisdag, november 02, 2010
Låtar över åren som politiker
De senaste fyra åren har jag suttit som ersättare i fullmäktige. Det har lämnat sina spår... och en hel del tankar och känslor som jag måste sätta på pränt. Men jag gör det enkelt för mig, jag låter musiken tala!
Första låten jag använde var ”Ain’t no grave”.
När jag känt mig nere, stampad på och allmänt blivit ignorerad i politiska sammanhang har jag alltid spelat den här låten, för att bevisa för mig själv, och för andra, att jag inte är nedräknad, du kan inte ta mig, jag kommer tillbaka (även efter döden!).
ain't no grave
Can hold my body down
There ain't no grave
Can hold my body down
Nästa låt ”I Smell a rat” handlar om hur korruptionen genomsyrar politiken. Luktar det konstigt, känns det konstigt, ja, då blir jag misstänksam. När ett beslut bara slås igenom utan eftertanke känns det som om något inte riktigt är som det ska.
I smell a rat baby
You’d better watch out
I smell a rat, babe
”Talking About” . Ibland hittar man inte bara orden inom politiken. Men jag vet vad jag vill inombords, och jag vill det så mycket att huvudet sprängs på tankar. Jag kan bara inte uttrycka det. Det är det som den här låten handlar om för mig.
When you find it in your heart
Look this way and I never stop
When you can't find what words to say
I know what you mean anyways
“Bring me some water”. När saker varit bortom min kontroll, när jag varit så arg att jag velat explodera, då har dessa rader gett mig tröst.
Somebody bring me some water
Can't you see I'm burning alive
När det ansetts för fint att umgås med mig och jag bara setts som en bitterfittig feminist, då har den här låten kommit väl till pass.. När man fått ”men lilla gumman” alltför många gånger, då känns det bra att höra den här låten.
If you're looking for trouble
You came to the right place
If you're looking for trouble
Just look right in my face
Hound dog. Den talar för sig självt. På många av festerna har jag upplevt en viss anda bland männen. Så fort man får lite i sig så blir de som ylande hundar och som raggar på allt som har bröst och nakna ben. Det här låten får mig att sätta ner foten, och säga: näehedu, inte med mig, inte en chans!
You ain't nothing but a hound dog
Been snoopin' 'round the door
You ain't nothing but a hound dog
Been snoopin' 'round my door
You can wag your tail
But I ain't gonna feed you no more
“It hurts me too”.När jag sett människor i politiken må dåligt över saker, när det bara blivit för mycket. Då har jag lidit lika mycket. När beslut har blivit fel och människor blivit lidande på grund av besluten, då har jag lidit med dem.
When things go wrong,
Go wrong with you,
It hurts me, too.
Ibland är människor onda. Utan eftertanke Utan hämningar. När idealisten i mig gråter för att man en gång för mycket bara svept undan saker utan eftertanke, då spelar jag den här låten och tänker mig att det måste finnas en värld där vi människor tar hand om varandra och visar kärlek. Att ibland kan människor visa två sidor och det är den där sidan som visas offentligt som inte stämmer med den privata. Att det kan vara svårt att skilja dem åt, och att den privata sidan är den man tror är den riktiga – men att det är svårt att blunda för den andra.
Sometimes it gets kinda hard to listen
Hard for me to use my eyes
And all around the gold is glistening
Making sure it keeps me down to size
Yeah I don't wanna know about evil
I only wanna know about love
I don't wanna know one thing about evil
I only wanna know about love
Evil. Ibland är människor onda. Så är det bara. Det finns gott i oss alla, men det finns också ondska. Och det är ondskan i oss som gör oss levande. Utan ondska, inget gott, utan gott - ingen ondska. Ibland är världen ond, utan anledning, bara för att den kan. Och man kan inte fånga ondskan, hur mycket man än vill.
Evil is going on...
Roslyn. Oerhört vacker sång, om hur man ibland kan känna sig totalt borta och bara stirra ut genom fullmäktiges fönster och önska att det metafysiska jaget kunde dansa på vattnet. Ibland har jag varit långt ute i skogen och dansat i tankarna medan vi behandlat tunga saker som... byte av stammar på Ydrevägen.. När jag yrvaket kommit till liv har jag velat stanna kvar i drömmen....
You barely are blinking
Wagging your face around
When'd this just become a mortal home?
won't, won't, won't, won't, won't let you talk me...
won't let you talk me down
”Secret”.Om hur man aldrig aldrig någonsin ska avslöja hemligheter för andra inom politiken. Allt du säger kan användas emot dig, eller hur var det? Den handlar också om hur man aldrig ska avslöja sina ideér för andra. Och aldrig anförtro sig till fel person. Som mer än gärna skvallrar och berättar det för hela världen.
Then i know you won’t tell what I said
because two can keep a secret if one of them is dead
...because everybody tells.
”Porchlight”. Jag trodde naivt att man kunde vara vän med människor inom politiken. Men vilken näsbränna jag fick när jag förstod att det bara gällde om man inte gick över gränsen. Och antagligen gjorde jag det, en för många gånger. Men man lär sig av sina misstag. Det gnager dock i mig att det fortfarande inte blivit löst utan skapar en konstig stämning.
It hangs in my hair and the hems of my clothes
I thought in the madness my arms could not hold
I can't tell you why, 'cause I long to be forgiven
“9 crimes”. Om hur det ibland känts som om det var mitt fel, som om det var jag som gjorde något som fick alla att vända sig emot mig. Håll i pistolen och tryck av bara, det var jag som borde varit tyst istället för att erkänna saker. Låten är otäck och är inte tänkt som något puttenull inlägg utan som ett ärligt erkännande att saker o ting inte alltid varit perfekt. Men inom politiken gäller det att bara trycka ner sin svärta i skosulorna och låtsas som ingenting.
If you don't shoot it how am I supposed to hold it?
Is that all right, yeah?
I give my gun away when it's loaded
Is that all right, yeah, with you?
”Lullaby” .Alla drabbas vi av mardrömmar. De senaste åren har många av mina drömmar centrerat sig kring fullmäktige. Vissa människors karaktärsdrag blivit mer överdrivna och ibland har drömmarna varit riktigt otäcka för att i nästa stund växla till rent himmelska.
His arms are all around me and his tongue in my eyes
"Be still be calm be quiet now my precious boy
Don't struggle like that or I will only love you more
“Slow Life”. När ett ks eller kf möte blivit långdraget, när det känts som om allting går i slow motion och ingenting händer. När fötterna dragits efter, när löven blåsts ner på marken i en långsam spiral, när naturen dör på hösten för att återupplivas på våren, ja, då spelar jag den här låten.
Even though you're the only one I see
it’s the last catastrophe
Place your bets on chance and apathy
from the wind in front of me
”Howl”. När jag blivit så frustrerad att jag inte vetat vart jag ska ta vägen, när jag bara velat kasta porslin på väggen och känt att ingen förstår mig eller vad jag går igenom, när jag bara velat springa barfota i skogen tills fötterna blöder för att allt känts så jobbigt. När naturen kallat och velat tala med mig, då har jag alltid svarat genom att gå ut i skogen för att lyssna och springa, springa tills all energi bara runnit ur mig.
Like some child possessed, the beast howls in my veins
I want to find you and tear out all of your tenderness
The saints can't help me now, the ropes have been unbound
I hunt for you with bloodied feet across the hallowed ground
“Corrupt”. Inom politiken finns mycket korruption. Vare sig det är saker man bestämt i de politiska salarna så finns alltid något där i mörkret som gömmer sig och vill komma fram. Människan vill inte korrumpera andra men ändå finns det där mörka draget som ibland kommer fram och biter oss i foten och förhandlar under bordet, vi tåflirtar med varandra och gör överenskommelser i hemlighet. När sen korruptionen uppdagas måste det alltid finnas en syndabock, någon att skylla på...
I could corrupt you
In a heartbeat
You'll be calling out my name
When you need someone to blame
You'd be crying out in pain
Begging me to play my games
“Gun”. Handlar om det där som finns under ytan, det som får att göra saker vi egentligen inte vill men där vi handlar mot vårt eget bästa.
Every day I see you looking in.
I'll be the smoothest thing to touch your skin.
You're longing to be loved but you're alone,
And your longing makes you shiver to the bone.
Det sammanfattar ungefär fyra år av känslor, tankar och funderingar. Jag skulle säkert kunna lägga till ungefär lika många låtar till, men jag väljer att korta av här.....
Har du några låtar du förknippar med arbetet i fullmäktige?
Uppdatering:
Här: http://open.spotify.com/user/linuxtjej/playlist/20Qd27gwCq0j0GFoQt3arv kan du lyssna på låtarna.
Första låten jag använde var ”Ain’t no grave”.
När jag känt mig nere, stampad på och allmänt blivit ignorerad i politiska sammanhang har jag alltid spelat den här låten, för att bevisa för mig själv, och för andra, att jag inte är nedräknad, du kan inte ta mig, jag kommer tillbaka (även efter döden!).
ain't no grave
Can hold my body down
There ain't no grave
Can hold my body down
Nästa låt ”I Smell a rat” handlar om hur korruptionen genomsyrar politiken. Luktar det konstigt, känns det konstigt, ja, då blir jag misstänksam. När ett beslut bara slås igenom utan eftertanke känns det som om något inte riktigt är som det ska.
I smell a rat baby
You’d better watch out
I smell a rat, babe
”Talking About” . Ibland hittar man inte bara orden inom politiken. Men jag vet vad jag vill inombords, och jag vill det så mycket att huvudet sprängs på tankar. Jag kan bara inte uttrycka det. Det är det som den här låten handlar om för mig.
When you find it in your heart
Look this way and I never stop
When you can't find what words to say
I know what you mean anyways
“Bring me some water”. När saker varit bortom min kontroll, när jag varit så arg att jag velat explodera, då har dessa rader gett mig tröst.
Somebody bring me some water
Can't you see I'm burning alive
När det ansetts för fint att umgås med mig och jag bara setts som en bitterfittig feminist, då har den här låten kommit väl till pass.. När man fått ”men lilla gumman” alltför många gånger, då känns det bra att höra den här låten.
If you're looking for trouble
You came to the right place
If you're looking for trouble
Just look right in my face
Hound dog. Den talar för sig självt. På många av festerna har jag upplevt en viss anda bland männen. Så fort man får lite i sig så blir de som ylande hundar och som raggar på allt som har bröst och nakna ben. Det här låten får mig att sätta ner foten, och säga: näehedu, inte med mig, inte en chans!
You ain't nothing but a hound dog
Been snoopin' 'round the door
You ain't nothing but a hound dog
Been snoopin' 'round my door
You can wag your tail
But I ain't gonna feed you no more
“It hurts me too”.När jag sett människor i politiken må dåligt över saker, när det bara blivit för mycket. Då har jag lidit lika mycket. När beslut har blivit fel och människor blivit lidande på grund av besluten, då har jag lidit med dem.
When things go wrong,
Go wrong with you,
It hurts me, too.
Ibland är människor onda. Utan eftertanke Utan hämningar. När idealisten i mig gråter för att man en gång för mycket bara svept undan saker utan eftertanke, då spelar jag den här låten och tänker mig att det måste finnas en värld där vi människor tar hand om varandra och visar kärlek. Att ibland kan människor visa två sidor och det är den där sidan som visas offentligt som inte stämmer med den privata. Att det kan vara svårt att skilja dem åt, och att den privata sidan är den man tror är den riktiga – men att det är svårt att blunda för den andra.
Sometimes it gets kinda hard to listen
Hard for me to use my eyes
And all around the gold is glistening
Making sure it keeps me down to size
Yeah I don't wanna know about evil
I only wanna know about love
I don't wanna know one thing about evil
I only wanna know about love
Evil. Ibland är människor onda. Så är det bara. Det finns gott i oss alla, men det finns också ondska. Och det är ondskan i oss som gör oss levande. Utan ondska, inget gott, utan gott - ingen ondska. Ibland är världen ond, utan anledning, bara för att den kan. Och man kan inte fånga ondskan, hur mycket man än vill.
Evil is going on...
Roslyn. Oerhört vacker sång, om hur man ibland kan känna sig totalt borta och bara stirra ut genom fullmäktiges fönster och önska att det metafysiska jaget kunde dansa på vattnet. Ibland har jag varit långt ute i skogen och dansat i tankarna medan vi behandlat tunga saker som... byte av stammar på Ydrevägen.. När jag yrvaket kommit till liv har jag velat stanna kvar i drömmen....
You barely are blinking
Wagging your face around
When'd this just become a mortal home?
won't, won't, won't, won't, won't let you talk me...
won't let you talk me down
”Secret”.Om hur man aldrig aldrig någonsin ska avslöja hemligheter för andra inom politiken. Allt du säger kan användas emot dig, eller hur var det? Den handlar också om hur man aldrig ska avslöja sina ideér för andra. Och aldrig anförtro sig till fel person. Som mer än gärna skvallrar och berättar det för hela världen.
Then i know you won’t tell what I said
because two can keep a secret if one of them is dead
...because everybody tells.
”Porchlight”. Jag trodde naivt att man kunde vara vän med människor inom politiken. Men vilken näsbränna jag fick när jag förstod att det bara gällde om man inte gick över gränsen. Och antagligen gjorde jag det, en för många gånger. Men man lär sig av sina misstag. Det gnager dock i mig att det fortfarande inte blivit löst utan skapar en konstig stämning.
It hangs in my hair and the hems of my clothes
I thought in the madness my arms could not hold
I can't tell you why, 'cause I long to be forgiven
“9 crimes”. Om hur det ibland känts som om det var mitt fel, som om det var jag som gjorde något som fick alla att vända sig emot mig. Håll i pistolen och tryck av bara, det var jag som borde varit tyst istället för att erkänna saker. Låten är otäck och är inte tänkt som något puttenull inlägg utan som ett ärligt erkännande att saker o ting inte alltid varit perfekt. Men inom politiken gäller det att bara trycka ner sin svärta i skosulorna och låtsas som ingenting.
If you don't shoot it how am I supposed to hold it?
Is that all right, yeah?
I give my gun away when it's loaded
Is that all right, yeah, with you?
”Lullaby” .Alla drabbas vi av mardrömmar. De senaste åren har många av mina drömmar centrerat sig kring fullmäktige. Vissa människors karaktärsdrag blivit mer överdrivna och ibland har drömmarna varit riktigt otäcka för att i nästa stund växla till rent himmelska.
His arms are all around me and his tongue in my eyes
"Be still be calm be quiet now my precious boy
Don't struggle like that or I will only love you more
“Slow Life”. När ett ks eller kf möte blivit långdraget, när det känts som om allting går i slow motion och ingenting händer. När fötterna dragits efter, när löven blåsts ner på marken i en långsam spiral, när naturen dör på hösten för att återupplivas på våren, ja, då spelar jag den här låten.
Even though you're the only one I see
it’s the last catastrophe
Place your bets on chance and apathy
from the wind in front of me
”Howl”. När jag blivit så frustrerad att jag inte vetat vart jag ska ta vägen, när jag bara velat kasta porslin på väggen och känt att ingen förstår mig eller vad jag går igenom, när jag bara velat springa barfota i skogen tills fötterna blöder för att allt känts så jobbigt. När naturen kallat och velat tala med mig, då har jag alltid svarat genom att gå ut i skogen för att lyssna och springa, springa tills all energi bara runnit ur mig.
Like some child possessed, the beast howls in my veins
I want to find you and tear out all of your tenderness
The saints can't help me now, the ropes have been unbound
I hunt for you with bloodied feet across the hallowed ground
“Corrupt”. Inom politiken finns mycket korruption. Vare sig det är saker man bestämt i de politiska salarna så finns alltid något där i mörkret som gömmer sig och vill komma fram. Människan vill inte korrumpera andra men ändå finns det där mörka draget som ibland kommer fram och biter oss i foten och förhandlar under bordet, vi tåflirtar med varandra och gör överenskommelser i hemlighet. När sen korruptionen uppdagas måste det alltid finnas en syndabock, någon att skylla på...
I could corrupt you
In a heartbeat
You'll be calling out my name
When you need someone to blame
You'd be crying out in pain
Begging me to play my games
“Gun”. Handlar om det där som finns under ytan, det som får att göra saker vi egentligen inte vill men där vi handlar mot vårt eget bästa.
Every day I see you looking in.
I'll be the smoothest thing to touch your skin.
You're longing to be loved but you're alone,
And your longing makes you shiver to the bone.
Det sammanfattar ungefär fyra år av känslor, tankar och funderingar. Jag skulle säkert kunna lägga till ungefär lika många låtar till, men jag väljer att korta av här.....
Har du några låtar du förknippar med arbetet i fullmäktige?
Uppdatering:
Här: http://open.spotify.com/user/linuxtjej/playlist/20Qd27gwCq0j0GFoQt3arv kan du lyssna på låtarna.
torsdag, september 10, 2009
Nothing to miss
Nothing to miss
When I walked in on on youI didn't know what to do
But you said it wasn't true
You felt lonely, like I wasn't there
You only wanted me to share
But that was something I couldn't bear
Not after your deceit
It was you who decided to cheat
You say you love me
But I say there's nothing here for you to see
I know you want to me to confide
But I'm just an empty man
With no feelings inside
While I walk into the abyss
I'm nothing to miss
I'm hurt, battered and lost
I've had to pay the price
I've thrown the dice
Now there's no turning back
Everything feels black
You say you love me
But I say there's nothing here for you to see
I know you want to me to confide
But I'm just an empty man
With no feelings inside
Someday I'll stop missing you
Someday I'll find what I need
Someday I'll succeed
Until then I have something to work through
tisdag, mars 31, 2009
Suck. åter igen
Suck. Återigen har det hänt. Därför kommer jag lägga ner bloggen ett tag och lösenordsskydda den.
So long for now.
So long for now.
måndag, februari 02, 2009
Markus Larsson har fattat!
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4303840.ab
Det är eftermiddagsserier som gäller. Synd bara att han inte skrev något om How I met your mother, som är snäppet bättre än 2½ men.
Det är eftermiddagsserier som gäller. Synd bara att han inte skrev något om How I met your mother, som är snäppet bättre än 2½ men.
söndag, februari 01, 2009
Federer förlorar mot Nadal återigen... :(
Stackars Federer. Han förtjänar verkligen att vinna sin 14e titel. Kom igen Federer, du kan ta det nästa år!
torsdag, januari 29, 2009
Nej, jag ska vara cool
Men det är svåååårt! Jag lovar, lovar att från och med nu inte ägna vissa saker en tanke; nu ska jag fokusera på annat.
lördag, januari 17, 2009
torsdag, januari 15, 2009
Teori om lärare
En fundering jag haft på sistone.. Hur kommer det sig att lärare antingen hatar eller älskar mig?
Jag ser det lilla glimmet i ögat varje gång jag pratar med dem, och de vänder sig alltid till mig när de har frågor av olika karaktär. Jag fick ett exempel just idag när vi skulle få feedback av vår lärare i internationell politik på ett arbete vi gjort. Jag hinner sätta mig lite före de andra. Han tittar på mig, och ler med det där speciella småleendet av intresse, och frågar hur jag mår. Han kan ha fejkat det, men sånt går sällan att fejka misstänker jag. Under kursens gång har vi pratat flera gånger och han har lyssnat intensivt och intresserat varenda gång.
Såhär har det varit ända sen jag var liten, det går tillbaks ända till mellanstadiet. Ibland kan det vara besvärande men för det mesta är det ett intressant fenomen. En kompis till mig hade en teori om att jag feedar deras egon; en ung tjej, intresserad av dem och vad de sysslar med, som inte bara frågar om vad de ska läsa till tentan eller försöker fjäska, dvs intresserad av dem i kapacitet män istället för lärare, som ler lite sött när de tittar åt mitt håll eller ger komplimanger.
Jag kan flera exempel från mitt liv där liknande saker som dessa inträffat. Ibland har de fått en liten otäck vändning, som i ett exempel från mellanstadiet. Jag satt och räknade matte, tänkte inte så mycket på det, svor mest över att det var tråkigt. Plötsligt kommer min musik/historia lärare in och går fram till min bänk och börjar prata med mig. Min klassföreståndare reagerar inte. Musikläraren börjar prata med mig på ett insmickrande sätt, säger att jag var duktig på senaste historiaprovet, lutar sig misstänksamt nära mig och andas i mitt hår. Jag ryser, försöker luta mig bakåt, tittar inte uppåt i hans ansikte utan bara nickar ner i bänken, vill bara därifrån. Än idag fattar jag inte vad han ville - vad var det som var så viktigt att berätta att jag var duktig på historia?
På gymnasiet hatade alla manliga lärare utom min klassföreståndare mig. Vi hade någon slags konsensus om att jag aldrig skulle få mer än ett G eftersom jag var "uppkäftig" och hade "dålig attityd". Jag tyckte bara att jag sa sannningen, och inte lät dem topprida mig.
Så här har det fortsatt genom komvux och universitetet och det politiska livet. Antingen så hatar man mig eller så älskar man mig. Jag fattar inte vad det är jag gör. Trycker jag på deras innersta knappar på något sätt? Frågan som finns i bakhuvudet hela tiden är - är allt bara en släng av gubbsjuka (nåväl, gubbsjuka kan det knappast vara eftersom de flesta lärare jag haft i vuxen ålder har varit cirka 12-15 år äldre än jag), eller är det genuint gillande?
Någon gång har det hänt att jag misstagit den där blicken för något mer och då har det blivit pinsamt. Jag har fallit hårt för lärare och inte fått någon respons förutom den där vänliga distansen. När jag tryckt på lite hårdare har det backat. Tycker det är märkligt. Är medveten om att relationer mellan elever och lärare är lite speciell, lärare fungerar på något sätt som en extrapappa/mamma, trots att de själva säger att de inte vill ha det epitet så påverkar de våra liv väldigt mycket, och får oss att fundera på saker vi inte gjort innan.
Men när lärare är män så blir det bara komplicerat för mig för det mesta. Finns ingen lärare jag inte haft ett komplicerat förhållningssätt till.
Jag ser det lilla glimmet i ögat varje gång jag pratar med dem, och de vänder sig alltid till mig när de har frågor av olika karaktär. Jag fick ett exempel just idag när vi skulle få feedback av vår lärare i internationell politik på ett arbete vi gjort. Jag hinner sätta mig lite före de andra. Han tittar på mig, och ler med det där speciella småleendet av intresse, och frågar hur jag mår. Han kan ha fejkat det, men sånt går sällan att fejka misstänker jag. Under kursens gång har vi pratat flera gånger och han har lyssnat intensivt och intresserat varenda gång.
Såhär har det varit ända sen jag var liten, det går tillbaks ända till mellanstadiet. Ibland kan det vara besvärande men för det mesta är det ett intressant fenomen. En kompis till mig hade en teori om att jag feedar deras egon; en ung tjej, intresserad av dem och vad de sysslar med, som inte bara frågar om vad de ska läsa till tentan eller försöker fjäska, dvs intresserad av dem i kapacitet män istället för lärare, som ler lite sött när de tittar åt mitt håll eller ger komplimanger.
Jag kan flera exempel från mitt liv där liknande saker som dessa inträffat. Ibland har de fått en liten otäck vändning, som i ett exempel från mellanstadiet. Jag satt och räknade matte, tänkte inte så mycket på det, svor mest över att det var tråkigt. Plötsligt kommer min musik/historia lärare in och går fram till min bänk och börjar prata med mig. Min klassföreståndare reagerar inte. Musikläraren börjar prata med mig på ett insmickrande sätt, säger att jag var duktig på senaste historiaprovet, lutar sig misstänksamt nära mig och andas i mitt hår. Jag ryser, försöker luta mig bakåt, tittar inte uppåt i hans ansikte utan bara nickar ner i bänken, vill bara därifrån. Än idag fattar jag inte vad han ville - vad var det som var så viktigt att berätta att jag var duktig på historia?
På gymnasiet hatade alla manliga lärare utom min klassföreståndare mig. Vi hade någon slags konsensus om att jag aldrig skulle få mer än ett G eftersom jag var "uppkäftig" och hade "dålig attityd". Jag tyckte bara att jag sa sannningen, och inte lät dem topprida mig.
Så här har det fortsatt genom komvux och universitetet och det politiska livet. Antingen så hatar man mig eller så älskar man mig. Jag fattar inte vad det är jag gör. Trycker jag på deras innersta knappar på något sätt? Frågan som finns i bakhuvudet hela tiden är - är allt bara en släng av gubbsjuka (nåväl, gubbsjuka kan det knappast vara eftersom de flesta lärare jag haft i vuxen ålder har varit cirka 12-15 år äldre än jag), eller är det genuint gillande?
Någon gång har det hänt att jag misstagit den där blicken för något mer och då har det blivit pinsamt. Jag har fallit hårt för lärare och inte fått någon respons förutom den där vänliga distansen. När jag tryckt på lite hårdare har det backat. Tycker det är märkligt. Är medveten om att relationer mellan elever och lärare är lite speciell, lärare fungerar på något sätt som en extrapappa/mamma, trots att de själva säger att de inte vill ha det epitet så påverkar de våra liv väldigt mycket, och får oss att fundera på saker vi inte gjort innan.
Men när lärare är män så blir det bara komplicerat för mig för det mesta. Finns ingen lärare jag inte haft ett komplicerat förhållningssätt till.
onsdag, januari 14, 2009
OMG OMG OMG! :)
Ed Westwick pratar brittisk engelska. It makes me hot! :P
http://spoilertv.blogspot.com/2009/01/gossip-girl-interview-with-ed-westwick.html
Kolla in länken, lovar att du inte blir besviken.
http://spoilertv.blogspot.com/2009/01/gossip-girl-interview-with-ed-westwick.html
Kolla in länken, lovar att du inte blir besviken.
söndag, januari 04, 2009
fredag, januari 02, 2009
Läppbalsam
Jag har testat några läppbalsam och tänkte recensera dem. Först ut är försvarets hudsalva.
Det är en klassiker som jag använt i många år. Dessa blir aldrig gamla och kan användas till mer än bara läpparna, det går bra att smörja in såriga fötter och händer med denna hudsalva också. Killar gillar den här då den inte är glansig. Betyg: 4 av 5
Pris – ca 15 kr
Nästa läppbalsam är också en gammal klassiker. Klöver Vaselin. Går att köpa i princip vilken dagligvaruaffär som helst. Billig, bra och dryg. En billig form av läppglans ifall du inte vill investera i något dyrt du aldrig använder. Betyg 5 av 5.
Pris: ca 20 kr
Detta läppbalsam köpte jag på KappAhl. Blev nyfiken eftersom förpackningen var så fin. Jag är en sucker för snygga förpackningar. Efter test kan jag säga att det inte var mycket att hänga i julgranen. Det håller inte särskilt länge och man kan bara smörja på ett tunt lager. Men det luktar gott! Betyg 2 av 5.
Pris: just nu 9 kr på KappAhl.
Cherry Coke läppbalsam. Köptes som present till min sambo då han är galen i Cherry Coke. Det luktar precis som Cherry Coke och är hållbart, med en snygg förpackning. Har samma funktion som Lypsyl, som jag kommer recensera sen.
Betyg: 3 av 5.
Pris: 2:50 pund på Ebay.
Lypsyl. Också en gammal klassiker. Finns i dagligvaruaffärer. Ganska tråkigt läppbalsam, men gör det den ska. Ingen läppglansfunktion. Betyg: 3 av 5. Pris: ca 12 kr på Willys
Detta läppbalsam finns ännu inte i Sverige. Det går dock att beställa det från Ebay, kostar runt en femtilapp. Luktar körsbär, och har lite glans i sig. Jag väntar på paketet, så det ska bli spännande. Men Nivea har aldrig gjort mig besviken förut.
Det är en klassiker som jag använt i många år. Dessa blir aldrig gamla och kan användas till mer än bara läpparna, det går bra att smörja in såriga fötter och händer med denna hudsalva också. Killar gillar den här då den inte är glansig. Betyg: 4 av 5Pris – ca 15 kr
Nästa läppbalsam är också en gammal klassiker. Klöver Vaselin. Går att köpa i princip vilken dagligvaruaffär som helst. Billig, bra och dryg. En billig form av läppglans ifall du inte vill investera i något dyrt du aldrig använder. Betyg 5 av 5.Pris: ca 20 kr
Detta läppbalsam köpte jag på KappAhl. Blev nyfiken eftersom förpackningen var så fin. Jag är en sucker för snygga förpackningar. Efter test kan jag säga att det inte var mycket att hänga i julgranen. Det håller inte särskilt länge och man kan bara smörja på ett tunt lager. Men det luktar gott! Betyg 2 av 5.
Pris: just nu 9 kr på KappAhl.
Cherry Coke läppbalsam. Köptes som present till min sambo då han är galen i Cherry Coke. Det luktar precis som Cherry Coke och är hållbart, med en snygg förpackning. Har samma funktion som Lypsyl, som jag kommer recensera sen.Betyg: 3 av 5.
Pris: 2:50 pund på Ebay.
Lypsyl. Också en gammal klassiker. Finns i dagligvaruaffärer. Ganska tråkigt läppbalsam, men gör det den ska. Ingen läppglansfunktion. Betyg: 3 av 5. Pris: ca 12 kr på Willys
Detta läppbalsam finns ännu inte i Sverige. Det går dock att beställa det från Ebay, kostar runt en femtilapp. Luktar körsbär, och har lite glans i sig. Jag väntar på paketet, så det ska bli spännande. Men Nivea har aldrig gjort mig besviken förut.
onsdag, december 31, 2008
Boktips
MacKayla Lane åker till Irland för att hitta sin systers mördare, men träffar Jericho Barrons och tillsammans med honom måste de rädda världen undan en bok med mörka magiska krafter. De kämpar mot vampyrer och skuggor.
Undebar bok. Första delen i Fever-serien. Den är beroendeframkallande, med väldigt stereotypa karaktärer men påminner mycket om Buffy; en ung kvinna som måste växa upp och ta ansvar för sina krafter.
Vem är Jericho Barrons? MacKayla känner sig frustrerad. Vem kan hon lita på? Fever-serien fortsätter. MacKayla träffar Dani, en sidh-seer, precis som MacKayla. V'lane, en underskön prins ger henne ledtrådar om Faevärlden.
MacKayla måste rädda undan världen från ett hemskt hot. Men vem ska hon lita på? Barrons och V'lane bråkar om hennes tillgivenhet.
2008
Vad har hänt under året?
- Jag kom på grön kvist efter en lång finansiell torka (det hade inget whatsoever med den nya regeringen att göra. Sorry!).
- Jag jobbade på Tranås Musikfestival
- Jag blev medlem i RFSL och jobbade som bartender
- Jag åkte till Göteborg och festade med Dristig
- Malexanderfesten gjorde sin vanliga turné
- Jobbade som politiker, blev sammankopplad med kommunalrådet under en hektisk demokratidag. Det var väl den roligaste dagen på året faktiskt.
Mormor dog och lämnade efter sig ett stort hål i mitt liv. Jag har ägnat större delen av året att komma över hennes död. Det var fruktansvärt jobbigt.
Jag har haft superdålig inspiration under året. Det har varit dåligt med låtar skrivna, böcker gjorda. Jag har inte haft tid! Hösten började jag på statsvetenskap som blev en stor besvikelse. Jag har i princip inte lärt mig något som jag inte visste innan. Lite verktyg för analys, det är allt.
Nästa år kommer jag få mindre pengar, men massor med tid till att göra det jag VILL göra. Det vill säga skriva, skriva och åter skriva. Hoppas verkligen att min pengasituation löser sig. Pengar har inte gjort mig lyckligare. Det har bara elimininerat en oro i mitt liv, det är allt.
- Jag kom på grön kvist efter en lång finansiell torka (det hade inget whatsoever med den nya regeringen att göra. Sorry!).
- Jag jobbade på Tranås Musikfestival
- Jag blev medlem i RFSL och jobbade som bartender
- Jag åkte till Göteborg och festade med Dristig
- Malexanderfesten gjorde sin vanliga turné
- Jobbade som politiker, blev sammankopplad med kommunalrådet under en hektisk demokratidag. Det var väl den roligaste dagen på året faktiskt.
Mormor dog och lämnade efter sig ett stort hål i mitt liv. Jag har ägnat större delen av året att komma över hennes död. Det var fruktansvärt jobbigt.
Jag har haft superdålig inspiration under året. Det har varit dåligt med låtar skrivna, böcker gjorda. Jag har inte haft tid! Hösten började jag på statsvetenskap som blev en stor besvikelse. Jag har i princip inte lärt mig något som jag inte visste innan. Lite verktyg för analys, det är allt.
Nästa år kommer jag få mindre pengar, men massor med tid till att göra det jag VILL göra. Det vill säga skriva, skriva och åter skriva. Hoppas verkligen att min pengasituation löser sig. Pengar har inte gjort mig lyckligare. Det har bara elimininerat en oro i mitt liv, det är allt.
söndag, december 28, 2008
Killar, vad vill ni egentligen?
| Pappa och jag diskuterade ett intressant fenomen idag. Singel killar och tjejkompisar. Är det egentligen något som är vanligt förekommande? Tja... mitt svar är både ja och nej. Jag tycker det väldigt konstigt, men; de killar jag inte haft något sexuellt/kärleksfullt tankar/känslor åt är oftast de som blivit kära eller intresserade av mig. Det är lustigt. För tillfället, som väldigt osingel och ointresserad av att träffa någon har jag plötsligt blivit väldigt ointressant som vän. Jamen, det är ju ingen idé att vara vän med dig längre, du är ju inte singel! WTF??? Jag som trodde vi blev kompisar för att vi hade saker gemensamt, inte för att du hade baktankar om att du ville knulla mig? Ehhh.... ”Okej”, tänker man då, funkar alla killar såhär? Är jag bara någon de är intresserade av som ett eventuellt kärleks/sexobjekt eller ville de verkligen vara kompis med mig? Man börjar undra... Vart ska jag träffa män som faktiskt vill vara vän med mig utan baktankar? Ska jag skaffa mig bögvänner istället? Finns det män utan baktankar? Jag funderar på vad jag gör för fel. Sänder jag ut konstiga signaler? WTF?!! Jag vill veta i så fall. Så fort man blir tillsammans med någon så är det som om alla killkompisar försvinner. Man är intressant längre, man är en ”tagen” kvinna som man inte längre kan ha ett intellektuellt utbyte med (och i smyg tänka att andra saker om). Senast i somras fick jag höra att en gift man inte kan ha tjejkompisar. Ibland undrar jag vilket århundrade vi lever i. Eller är det jag som är konstig? Lever jag i ett väldigt öppet och konstigt förhållande? Jag får hälsa på killar, sova över hos dem till och med, åka och festa med dem. Han litar på mig. Och jag litar på honom. Hur ska man kunna ha ett öppet förhållande om man inte får vara med andra och göra saker (nu menar jag inte att vara otrogen)? Men tillbaks till ämnet. Jag funderar ganska mycket på det här. För merparten av mina killkompisar slutade umgås med mig när jag blev tillsammans med min nuvarande. Tyckte det var konstigt och jag fick egentligen aldrig någon riktig förklaring. Men har jag fel. Eller vill killar också ha tjejkompisar, inte bara ett potentiellt knull/kärleksobjekt? |
lördag, december 13, 2008
Tänk på den!
Det är ju även märkligt att arbetslöshetssiffrorna alltid ökar dramatiskt under borgerliga regeringsperioder. Är det bara tillfälligheter? Eller kan det finnas något i deras politik som faktiskt bidrar till det här på längre sikt.
måndag, december 08, 2008
söndag, december 07, 2008
Vem bryr sig om de varslade på Coop?
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article3915069.ab
fredag, december 05, 2008
torsdag, december 04, 2008
Verkar intressant...
http://www.afterellen.com/blog/thelinster/boy-meets-girl-boy-becomes-girl-girl-gets-girl
måndag, december 01, 2008
torsdag, november 27, 2008
Twilight - en recension?
Nu har jag alltså gått och sett Twilight filmen. Jag var nog den enda tjejen som var närmare 30 än 20. Inte för att jag brydde mig, jag var där för att se filmen och inget annat. Jag hade mina dubier med att gå så pass tidigt efter premiären, men jag hade bråttom och ville se den så fort den kom ut. Nåväl, efter en väldigt lång reklamfilms paus satte den igång och genast blev salen dödstyst. När Edward (R.Pattz) gjorde sin första scen så suckade alla delar av den kvinnliga publiken. Stackars kille! Han kan inte ha det lätt. Karaktären Bella blev jag lite besviken på eftersom hon inte är lika sassy i filmen som hon är i boken. Det enda sättet Kristy Swanson kunde porträttera Bella på när hon var rädd var att skaka. Det blev lite löjeväckande efter ett tag.
Filmen hoppade en del, och det blev tydligt när de omarbetat delen där Edward erkänner att han är vampyr. Jag tror det är den scenen som flest Twilight fans har hängt upp sig på, att den är så grymt omarbetad att känslan gått något förlorad.
Pattinson lyckas inte riktigt heller leverera vad gäller avståndet dem emellan. Redan från början är han oerhört närgången trots att han egentligen ska undvika henne. Något annat jag hakade upp mig på var att de tagit bort en del av de nyckelscener som ger relationen dem emellan djup. Istället läggs bakgrundsmusik på, och man ser att de pratar men vet inte vad de pratar om.
Det som är bra med filmen är den subplot de förstärkt med James. Annars hade det varit svårt att förstå James motiv.
Vad gäller familjen Cullen är jag supernöjd med skådisarna som porträtterar dem. Kunde inte castat dem bättre själv!
Ibland överglänser birollerna Kristys Bella, speciellt Jessica. Scenografin är magisk, precis på pricken så som jag föreställer mig Forks. Jag hade gärna sett mer av Jacob! Men han kommer få en större roll i nästa film så jag väntar tills dess. Kanske får vi se New Moon till jul 2009 eller sommaren 2010.
Till slut vill jag säga till alla män: gå inte på filmen! Du får ingenting ut av att se den om du inte är ett rabiat fan av Twilight böckerna. Det funkar som film om du är nykär, men annars... håll dig borta från den. Den här filmen gjordes av kvinnor för kvinnor.
Jag gick ut från biosalongen med en känsla av både besvikelse och lättnad. Konstigt att en bok kan påverka en så starkt. Tjejer som också hade sett filmen pratade enbart om Edward efteråt. "Gud så snygg han är", var standardkommentaren... :) Jag tänkte inte riktigt i de banorna...
onsdag, november 26, 2008
50 anledningar till att ha sex
Från senaste How I met your mother avsnittet, 50 anledningar till att ha sex!:)
söndag, november 16, 2008
Har just läst färdigt...
Har just läst färdigt bok två i "Sookie Stackhouse" serien, och jag kan verkligen rekommendera den! Den är faktiskt ännu bättre än bok ett, eftersom man förväntas ha kommit in i lite i karaktärerna och därmed slipper en massa långrandiga bakgrundsförklaringar.
Däremot vet jag inte hur de tänkt sig göra med teveserien om Sookie (True Blood), eftersom merparten av boken utspelar sig i Dallas. Det jag kan berätta är
- LaFayette mördas i början av boken
- Eric kommer vid flera tillfällen kyssa Sookie
- En Maenaden dyker upp
- Sookie kallas till Dallas för att hjälpa den "Fursten" där.
Den finns att köpa på Adlibris, eller Amazon.com
onsdag, november 12, 2008
Alexander Bard jiddrar om saker han inte förstår...
http://minimaliteter.blogspot.com/2008/11/liberati-och-omvrlden.html
tisdag, november 11, 2008
tisdag, november 04, 2008
fuck it
Önskar jag kunde beskriva hur jag egentligen mår. Jag balanserar på någon konstig knivsudd, för i ena stunden vill jag bara lipa och i nästa stund skrattar jag så jag gråter av lycka. Just nu känns det bara som om jag vill gråta för att världen är så förbannat jävla jobbig. Jag är så rädd, rädd för framtiden, rätt för nästa dag, orkar inte tänka mer än en dag i taget, fastän tankarna snuddar vid framtiden så låter jag bli, det känns som om jag ska bränna mig varje gång framtiden blir till ett ord.
Minsta lilla motgång och jag får tårar i ögonen. Fast nej, jag gråter inte, inte längre, inte störtgråter, tårarna bara rinner lite långsamt nedför kinderna samtidigt som jag trycker ner alla former av dåliga känslor i skosulorna. Hatar att må så här, det blir varenda gång hösten slår till med allvar. Hatar snön, hatar den verkligen, mår så jävla dåligt för jag minns bara hur det var för sju år sen, i december, när snön slog till som hårdast, då jag sårade någon jag egentligen tyckte ganska mkt om för att kunna börja andas igen. Får så dåligt samvete över att jag gjorde det, borde släppt det nu men det lever kvar någonstans ändå.
Jag är ju lycklig nu, intalar jag mig själv, jag mår ju ganska bra, jag lever det liv jag vill leva, och jag har inga krav på mig att jag måste prestera eller hållas under några regler jag ändå inte kan följa. Jag borde vara glad. Ändå är jag inte det. Ska jag aldrig bli nöjd ? Egentligen borde jag sluta tänka på mig jag har människor jag älskar som behöver mig och som inte behöver att jag vältrar mig i olycka och misär, de behöver att jag åtminstone kan hålla upp någon form av mask där jag inte bara bryter ihop och gråter gråter gråter tills det inte finns några tårar mer. Jag håller masken för deras skull, för att de inte orkar med att jag mår dåligt eller ser ner på mig själv för att jag aldrig kan lyckas med något utan att det på något sätt går åt helvete.
Jag vill inte vara en energibandit, jag vill vara en person som ger energi istället för att ta och aldrig ge något tillbaka. Jag vill göra människor glada, inte olyckliga, jag vill känna att de får ut något av att vara med mig istället för att gå och låtsas och hyckla med mig att allt är bra när det egentligen inte är det.
Igår kväll var jag på kyrkogården för första gången sedan i somras. Då det var vackert där, nu var det mest kallt, kargt och ledsamt men ändå kände jag mig ombunden ,varm och omhändertagen. Jag spelade lite låtar och tänkte på mormor och alla de som jag älskat som dött innan jag hann säga hur mycket jag tyckte om dem, jag hoppas de visste att jag gjorde det trots att jag aldrig sa det. Jag grät för deras skull och hoppades att de var lyckliga där de är nu, var det än är. Samtidigt kunde jag inte komma ifrån känslan av hopplöshet, vad ska hända med mig, ska jag hamna på en kyrkogård utan att ha åstadkommit något med mitt liv... jag kände mig mest handlingsförlamad av tanken. Så jag gick hem och därhemma väntade min älskade hund som jag bara behövde sniffa på litegrann för att må bättre.
Sorgen i botten, I guess. När ska det bli bättre undrar jag... när slutar sorgen komma som en förlamande vind som sveper över ansiktet och tar bort allt... ?
Minsta lilla motgång och jag får tårar i ögonen. Fast nej, jag gråter inte, inte längre, inte störtgråter, tårarna bara rinner lite långsamt nedför kinderna samtidigt som jag trycker ner alla former av dåliga känslor i skosulorna. Hatar att må så här, det blir varenda gång hösten slår till med allvar. Hatar snön, hatar den verkligen, mår så jävla dåligt för jag minns bara hur det var för sju år sen, i december, när snön slog till som hårdast, då jag sårade någon jag egentligen tyckte ganska mkt om för att kunna börja andas igen. Får så dåligt samvete över att jag gjorde det, borde släppt det nu men det lever kvar någonstans ändå.
Jag är ju lycklig nu, intalar jag mig själv, jag mår ju ganska bra, jag lever det liv jag vill leva, och jag har inga krav på mig att jag måste prestera eller hållas under några regler jag ändå inte kan följa. Jag borde vara glad. Ändå är jag inte det. Ska jag aldrig bli nöjd ? Egentligen borde jag sluta tänka på mig jag har människor jag älskar som behöver mig och som inte behöver att jag vältrar mig i olycka och misär, de behöver att jag åtminstone kan hålla upp någon form av mask där jag inte bara bryter ihop och gråter gråter gråter tills det inte finns några tårar mer. Jag håller masken för deras skull, för att de inte orkar med att jag mår dåligt eller ser ner på mig själv för att jag aldrig kan lyckas med något utan att det på något sätt går åt helvete.
Jag vill inte vara en energibandit, jag vill vara en person som ger energi istället för att ta och aldrig ge något tillbaka. Jag vill göra människor glada, inte olyckliga, jag vill känna att de får ut något av att vara med mig istället för att gå och låtsas och hyckla med mig att allt är bra när det egentligen inte är det.
Igår kväll var jag på kyrkogården för första gången sedan i somras. Då det var vackert där, nu var det mest kallt, kargt och ledsamt men ändå kände jag mig ombunden ,varm och omhändertagen. Jag spelade lite låtar och tänkte på mormor och alla de som jag älskat som dött innan jag hann säga hur mycket jag tyckte om dem, jag hoppas de visste att jag gjorde det trots att jag aldrig sa det. Jag grät för deras skull och hoppades att de var lyckliga där de är nu, var det än är. Samtidigt kunde jag inte komma ifrån känslan av hopplöshet, vad ska hända med mig, ska jag hamna på en kyrkogård utan att ha åstadkommit något med mitt liv... jag kände mig mest handlingsförlamad av tanken. Så jag gick hem och därhemma väntade min älskade hund som jag bara behövde sniffa på litegrann för att må bättre.
Sorgen i botten, I guess. När ska det bli bättre undrar jag... när slutar sorgen komma som en förlamande vind som sveper över ansiktet och tar bort allt... ?
söndag, november 02, 2008
Ohmyfuckinggod....
Jag vet; jag har inte skrivit något personligt på sistone. Men bara för sju minuter sen drömde jag något som verkligen "knocked my socks off". Jag tror aldrig jag varit så... uppeldad efteråt. Inte upphetsad, nej, snarare uppjagad.
Drömmen började med klädköp och slutade någonstans i ett hus, där alla politiker vad samlade. B och W var där också, såg precis ut som i drömmen. Vi hade bara en vanlig samling, där alla satt och snackade. Eller så var det en efterfika från något politiskt möte, jag vet inte... grejen var att alla var där i alla fall. Plötsligt började B vifta med en pistol och någon fick lugna ner honom, jag tror det var W. Han började gorma som han alltid gör, och satte sig argt i fåtöljen. Jag gick fram och pratade lite med honom, försökte lugna, men han var ganska lugn och sa något dumt om de andra. Jag förstod inte vad han pratade om och vände mig till P som förklarade att han alltid skulle vara sån och att pistolen var hans lilla machogrej. Men detär ju farligt sa jag, fattar han inte det? Näee... han är rätt dum svarar P. W satt i soffan bredvid P och började röra på sig när jag frågade om vi kunde prata. Visst; sa han och gick in i det andra rummet, men håll det kort. Så vi gick in dit och jag började göra rent bordet från smular med en blöt diskhandduk (jag måste alltid göra något när jag är i sällskap med honom, konstigt). Jag säger att jag har en massa ideér som jag vill snacka med honom om om festen; men inte här, inte nu; vi kanske kunde träffas någon gång och prata igenom det? Visst säger han och börjar fråga mig en massa saker men jag avslöjar ingenting. Kan vi gå upp till andra våningen säger jag, och han börjar röra på sig och under tiden pratar han om sitt ansvar som chef för de andra verken. Det där tjatar han om hela tiden, att han är "chef" för en massa verk. Han trycker lätt på ryggen när jag går uppför trappan, det står lite folk där, men han verkar inte bry sig och rör mig lätt över ryggen.
Vi går in i "hans" rum, jag vet inte om det är hans rum men det är en dator och ett skrivbord där inne, och en säng. Jag kan inte se detaljerna, för de verkar inte vara viktiga. Så fort han stänger dörren om sig så börjar han ta på mig, kyssa mig på halsen. Jag vet inte varför, men jag sätter mig ner och han gör det också, jag sitter med framsidan mot datorn, han kysser mig på halsen och jag är så nära att komma flera gånger att det är störande. Jag stönar när han kysser mig, varenda kyss planterad på min hals får mig att vibrera, det är så skönt. Han lägger händerna på mina bröst utanpå min tröja som är röd och blå (duh!), trycker till på dem lite lätt och försöker dra ifrån sig mig, men jag vänder mig om och försöker kyssa hans extremt torra läppar som jag vätter med tungan. Han möter mig inte med tungan så jag försöker en annan strategi, slickar på hans läppar, bearbetar honom och till slut så möts vi i en kyss som jag vet smakar honom. Jag kan känna hans lukter, och hans ivrighet över att fortsätta. Hans läpp hamnar ovanför min och jag njuter i fulla drag, är inte nödvändigtvis upphetsad, snarare uppeldad och mitt hjärta bunkar i 120. Vi pratar inte, utan bara håller om varandras kroppar, han har på sig ett par jeans och en vit skjorta med uppkavlade ärmar och sina vanliga myggjagare som han tycker så mycket om.
Jag har som sagt på mig en mörkröd-blå tröja och ett par blåa jeans. Det jag minns var att mina bröst var små, jag hade inte på mig någon bh och att han verkade fascinerad över mina små bröst, skulle kupa handen över dem, råka snudda vid dem så jag började andas djupare. Hans händer var inte små, utan stora så mina bröst försvann i hans händer.
Hela tiden när scenen pågår är det som om den pågår i verkligheten, jag kan känna hans andedräkt, hans kropp, hans lukter, hans tunga, hans torra mun, hans orakade rufsiga ansikte. Och jag vet att det är han, ingen annan. (Nåväl, så som jag föreställer mig att han är i alla fall). Mina egna reaktioner förvirrar mig också, för drömmen verkar så fruktansvärt verklig.
När jag började märka att jag drömde så tog drömmen slut naturligtvis. Jag försökte hålla kvar den, men det funkade inte. Men jag fattar ju vad drömmen säger att jag vill, det borde inte vara så svårt att räkna ut.
Drömmen började med klädköp och slutade någonstans i ett hus, där alla politiker vad samlade. B och W var där också, såg precis ut som i drömmen. Vi hade bara en vanlig samling, där alla satt och snackade. Eller så var det en efterfika från något politiskt möte, jag vet inte... grejen var att alla var där i alla fall. Plötsligt började B vifta med en pistol och någon fick lugna ner honom, jag tror det var W. Han började gorma som han alltid gör, och satte sig argt i fåtöljen. Jag gick fram och pratade lite med honom, försökte lugna, men han var ganska lugn och sa något dumt om de andra. Jag förstod inte vad han pratade om och vände mig till P som förklarade att han alltid skulle vara sån och att pistolen var hans lilla machogrej. Men detär ju farligt sa jag, fattar han inte det? Näee... han är rätt dum svarar P. W satt i soffan bredvid P och började röra på sig när jag frågade om vi kunde prata. Visst; sa han och gick in i det andra rummet, men håll det kort. Så vi gick in dit och jag började göra rent bordet från smular med en blöt diskhandduk (jag måste alltid göra något när jag är i sällskap med honom, konstigt). Jag säger att jag har en massa ideér som jag vill snacka med honom om om festen; men inte här, inte nu; vi kanske kunde träffas någon gång och prata igenom det? Visst säger han och börjar fråga mig en massa saker men jag avslöjar ingenting. Kan vi gå upp till andra våningen säger jag, och han börjar röra på sig och under tiden pratar han om sitt ansvar som chef för de andra verken. Det där tjatar han om hela tiden, att han är "chef" för en massa verk. Han trycker lätt på ryggen när jag går uppför trappan, det står lite folk där, men han verkar inte bry sig och rör mig lätt över ryggen.
Vi går in i "hans" rum, jag vet inte om det är hans rum men det är en dator och ett skrivbord där inne, och en säng. Jag kan inte se detaljerna, för de verkar inte vara viktiga. Så fort han stänger dörren om sig så börjar han ta på mig, kyssa mig på halsen. Jag vet inte varför, men jag sätter mig ner och han gör det också, jag sitter med framsidan mot datorn, han kysser mig på halsen och jag är så nära att komma flera gånger att det är störande. Jag stönar när han kysser mig, varenda kyss planterad på min hals får mig att vibrera, det är så skönt. Han lägger händerna på mina bröst utanpå min tröja som är röd och blå (duh!), trycker till på dem lite lätt och försöker dra ifrån sig mig, men jag vänder mig om och försöker kyssa hans extremt torra läppar som jag vätter med tungan. Han möter mig inte med tungan så jag försöker en annan strategi, slickar på hans läppar, bearbetar honom och till slut så möts vi i en kyss som jag vet smakar honom. Jag kan känna hans lukter, och hans ivrighet över att fortsätta. Hans läpp hamnar ovanför min och jag njuter i fulla drag, är inte nödvändigtvis upphetsad, snarare uppeldad och mitt hjärta bunkar i 120. Vi pratar inte, utan bara håller om varandras kroppar, han har på sig ett par jeans och en vit skjorta med uppkavlade ärmar och sina vanliga myggjagare som han tycker så mycket om.
Jag har som sagt på mig en mörkröd-blå tröja och ett par blåa jeans. Det jag minns var att mina bröst var små, jag hade inte på mig någon bh och att han verkade fascinerad över mina små bröst, skulle kupa handen över dem, råka snudda vid dem så jag började andas djupare. Hans händer var inte små, utan stora så mina bröst försvann i hans händer.
Hela tiden när scenen pågår är det som om den pågår i verkligheten, jag kan känna hans andedräkt, hans kropp, hans lukter, hans tunga, hans torra mun, hans orakade rufsiga ansikte. Och jag vet att det är han, ingen annan. (Nåväl, så som jag föreställer mig att han är i alla fall). Mina egna reaktioner förvirrar mig också, för drömmen verkar så fruktansvärt verklig.
När jag började märka att jag drömde så tog drömmen slut naturligtvis. Jag försökte hålla kvar den, men det funkade inte. Men jag fattar ju vad drömmen säger att jag vill, det borde inte vara så svårt att räkna ut.
torsdag, oktober 30, 2008
söndag, oktober 26, 2008
Never Think - Robert Pattinere
Roberts låt från Twilight soundtracket. Spelad på Hot Topic i fredags över hela USA.
fredag, oktober 24, 2008
Simpons spoiler
Alla serier verkar skämta om valet. Go figure! Snart är det dags. Vad skulle du röstat på om du vore amerikansk medborgare?
onsdag, oktober 22, 2008
Goda Nyheter!
Goda Nyheter! Dexter får två säsonger till på Showtime.
Säsongen som går nu börjar bli i stil med första säsongen med långsam story arc och uppbyggande av karaktärer. I love it. Om du missat Dexter måste du kolla in det. Du blir inte besviken; jag lovar.
lördag, oktober 18, 2008
Kino om Twilight och årets vampyrtrend
Om årets vampyrtrend. Från P1, Kino igår kväll.
http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=latestbroadcast&Id=3051&MiniPlayer=&BroadcastDate=&IsBlock=1#moreRelatedLinks
http://www.sr.se/webbradio/include/player.asp?type=latestbroadcast&Id=3051&MiniPlayer=&BroadcastDate=&IsBlock=1#moreRelatedLinks
torsdag, oktober 16, 2008
onsdag, oktober 15, 2008
Twilight Soundtracket!
Delar av Twilight soundtracket kan du ladda ner här:
http://www.megaupload.com/?d=ARD78R2B
1. Supermassive Black Hole (Muse)
2. Decode (Paramore)
3. Full Moon (The Black Ghosts)
4. Leave Out All The Rest (Linkin Park)
5. Tremble For My Beloved (Collective Soul)
6. Eyes On Fire (Blue Foundation)
7. Flightless Bird, American Mouth (Iron & Wine)
8. Bella's Lullaby (Carter Burwell)
http://www.megaupload.com/?d=ARD78R2B
1. Supermassive Black Hole (Muse)
2. Decode (Paramore)
3. Full Moon (The Black Ghosts)
4. Leave Out All The Rest (Linkin Park)
5. Tremble For My Beloved (Collective Soul)
6. Eyes On Fire (Blue Foundation)
7. Flightless Bird, American Mouth (Iron & Wine)
8. Bella's Lullaby (Carter Burwell)
tisdag, oktober 14, 2008
Rick Falkvinge förklarar finanskrisen för en tolvåring
http://rickfalkvinge.se/2008/10/14/finanskrisen-forklarat-till-en-tolvaring/
Läs, och skratta. Eller gråt också för den delen.
I bloggkommentarerna finns en riktigt bra grej skriven:
Island:
1. Man spar pengar i Isländska banker för att de har så hög ränta.
2. Då får de Isländska bankerna en massa pengar som de använder till att köpa tex banker.
3. Då har de isländska bankerna inga pengar längre.
4. Det blir en kris och folk vill ta ut sina pengar.
5. men de finns inte.
6. Då slår Islands bankgaranti till.
7. Men Island är ett litet land och har väldigt lite pengar.
8. Så - inga pengar kan betalas ut.
USA:
1. Man lånar i USA till att t.ex. köpa villa. I stort sett alla gör det.
2. Någon kommerpå att man kan överbelåna lite grann så att man kan betala räntan med lån.
3. Då blir det gratis att köpa hus.
4. Då stiger huspriserna.
5. Men det spelar ingen roll - för hus e ju gratis.
6. Då skenar prisrna iväg.
7. Då blir lånen större och större.
8. Då får bankerna jättestora fordringar - dvs tillgångar - och en massa ränta - dvs vinst.
9. Men ingen kan betala - om det skulel krävas amorteringar.
10. oj - någon inser det.
11. och bankerna är i kris.
Läs, och skratta. Eller gråt också för den delen.
I bloggkommentarerna finns en riktigt bra grej skriven:
Island:
1. Man spar pengar i Isländska banker för att de har så hög ränta.
2. Då får de Isländska bankerna en massa pengar som de använder till att köpa tex banker.
3. Då har de isländska bankerna inga pengar längre.
4. Det blir en kris och folk vill ta ut sina pengar.
5. men de finns inte.
6. Då slår Islands bankgaranti till.
7. Men Island är ett litet land och har väldigt lite pengar.
8. Så - inga pengar kan betalas ut.
USA:
1. Man lånar i USA till att t.ex. köpa villa. I stort sett alla gör det.
2. Någon kommerpå att man kan överbelåna lite grann så att man kan betala räntan med lån.
3. Då blir det gratis att köpa hus.
4. Då stiger huspriserna.
5. Men det spelar ingen roll - för hus e ju gratis.
6. Då skenar prisrna iväg.
7. Då blir lånen större och större.
8. Då får bankerna jättestora fordringar - dvs tillgångar - och en massa ränta - dvs vinst.
9. Men ingen kan betala - om det skulel krävas amorteringar.
10. oj - någon inser det.
11. och bankerna är i kris.
måndag, oktober 13, 2008
lördag, oktober 11, 2008
fredag, oktober 10, 2008
Ang Mp och S samarbetet...
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2368568
.... man kanske ska förankra samarbetet i hela partiet innan man slår på stora trumman????
.... man kanske ska förankra samarbetet i hela partiet innan man slår på stora trumman????
onsdag, oktober 08, 2008
Bad things - ooohh WOW ! :)
Har blivit så superkär i den här serien! Missa inte när den kommer på Canal+ den 22a oktober.
tisdag, oktober 07, 2008
Veronica Maggio - 17 år
Nya videon med Veronica Maggio. Söt video där Veronica åker tillbaks till sin födelsestad och återknyter med sina tonårsupplevelser.
Veronica Maggio - 17 år
Veronica Maggio - 17 år
söndag, oktober 05, 2008
Olof Palme på det ockuperade kårhuset; 68
Olof Palme möter studenterna på det ockuperade kårhuset, 1968. Underbart! Lyssna gärna.
Ladda ner här:
http://www.megaupload.com/?d=DYGN3M2S
Ladda ner här:
http://www.megaupload.com/?d=DYGN3M2S
torsdag, oktober 02, 2008
Snacka skit... om politik
Allvarligt talat.
Har suttit och läst ett par politiska bloggar nu inatt (ja, den väldigt sena natten), och lagt märke till en hel del. Fy helskotta vad partifolk snackar skit om varandra! Det är den ena beskyllningen efter den andra. Vad vinner man på det, egentligen? Inget politiskt i alla fall. Bättre att angripa sakfrågan än själva personen.
För när jag tänker på mig själv; egentligen. Vad vinner jag på att angripa Wille förutom när jag anser att han fattat fel beslut; eller handlat på ett sånt sätt som jag anser strider mot hans politiska uppfattning? Inte ett jävla dugg. Jag anses mest som löjlig. Att driva personliga vendettor mot människor känns bara småaktigt. Bättre att driva politik över partilinjerna om alla vinner på det. Att angripa människor som privatpersoner istället för politiker vinner man inget på.
Det är själva politikern; alltså vad han sagt eller tagit för beslut man kan angripa; man ska inte behöva gå ner på låg nivå och ägna sig åt pajkastning.
Det är väl därför folk tröttnar,eftersom politiker hela tiden ska smutskasta varandra och aldrig får nog av att säga dumma saker bakom ryggen. Man kan kritisera, men då ska man åtminstone vederlägga kritiken istället för att säga att "han eller hon är så dum i skallen, vad håller han/hon på med egentligen.."
lördag, september 20, 2008
Okej, kunde inte hålla mig..
För ungefär två veckor sen åt jag lunch på universitetet. Jag ställde mig i kön som vanligt, tog tallrik, vatten. När jag vänder mitt huvud bakåt får jag se långt svart hår och ett orakat ansikte. Nat.vis var det Nisse. Det finns ingen som är lik honom på universitetet. Jag vänder bort huvudet snabbt och koncentrerar mig på att ta mat istället. Inom mig svär jag: fan fan fan fan varför skulle han dyka upp just nu? Skit också, jag ville ju bara äta ifred. Jag tänker; skit samma, jag tänker inte hälsa på honom. Vill han ha kontakt med mig får han ta det själv. Jag tar maten snabbt som bara den och går och sätter mig. Lite grann hoppas jag han sätter sig bredvid mig. Men näeee, självklart inte, det vore ju att ta tjuren vid hornen och det är ju inte det manliga könet kända för att göra. Jag svär inom mig. Ska han vara så jäkla feg, tänker jag. Han sätter sig så långt bort från mig som det bara går och stirrar bara rakt framför sig hela tiden, verkar rädd för att titta åt mitt håll.
Jag försöker koncentrera mig på maten, men den smakar inte. Jag vräker i mig maten och panik-smsar till Åsa. Hon försöker lugna ner mig och säger åt mig att gå därifrån. Mitt inre är nu ett tumultet kaos. Närhelst kan jag börja gråta. Jag tar upp en bok och försöker läsa men bokstäverna flyter bara ihop. När jag druckit upp mjölken smäller jag glaset i bordet. Det ekar i hela matsalen. Jag samlar ihop mina saker och slänger maten, springer nerför trappan, och går in på toaletten. På toaletten snyftar jag, baddar kallt vatten i ansiktet och försöker lugna mig själv. För att undvika honom så mycket som möjligt går jag in på biblioteket och letar noter lagom tills lektionen börjar.
Stöter jag på honom en gång till ska jag fråga honom varför han är så jävla feg. För hans egen skull hoppas jag att jag slipper se honom flera gånger. Är så arg. Varför kan han inte bara gå fram och be om ursäkt. Varför tror han att undvika mig löser alla problem?
Jag försöker koncentrera mig på maten, men den smakar inte. Jag vräker i mig maten och panik-smsar till Åsa. Hon försöker lugna ner mig och säger åt mig att gå därifrån. Mitt inre är nu ett tumultet kaos. Närhelst kan jag börja gråta. Jag tar upp en bok och försöker läsa men bokstäverna flyter bara ihop. När jag druckit upp mjölken smäller jag glaset i bordet. Det ekar i hela matsalen. Jag samlar ihop mina saker och slänger maten, springer nerför trappan, och går in på toaletten. På toaletten snyftar jag, baddar kallt vatten i ansiktet och försöker lugna mig själv. För att undvika honom så mycket som möjligt går jag in på biblioteket och letar noter lagom tills lektionen börjar.
Stöter jag på honom en gång till ska jag fråga honom varför han är så jävla feg. För hans egen skull hoppas jag att jag slipper se honom flera gånger. Är så arg. Varför kan han inte bara gå fram och be om ursäkt. Varför tror han att undvika mig löser alla problem?
Förlåt, kära läsare
Men på grund av en oerhört jobbig kurs så har jag knappt haft tid att tänka, eller skriva i bloggen. Dessutom tar det så lång tid numera att tänka ihop något. Hjärnan känns mosig och långsam.. Önskar jag kunde förklara varför, men jag är inte på dela-med-mig-humör just nu...
Så det kanske dröjer ett tag innan nästa inlägg kommer. Hav tålamod.. :)
Så det kanske dröjer ett tag innan nästa inlägg kommer. Hav tålamod.. :)
onsdag, september 17, 2008
lördag, september 13, 2008
söndag, september 07, 2008
Spelad glädje - Dubbel glädje?
Foton från Malexanderfesten:
Jag spelar en Maud Lindström låt sent på kvällen.
Spelad glädje - dubbel glädje?
tisdag, september 02, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)