Teori om lärare

En fundering jag haft på sistone.. Hur kommer det sig att lärare antingen hatar eller älskar mig?

Jag ser det lilla glimmet i ögat varje gång jag pratar med dem, och de vänder sig alltid till mig när de har frågor av olika karaktär. Jag fick ett exempel just idag när vi skulle få feedback av vår lärare i internationell politik på ett arbete vi gjort. Jag hinner sätta mig lite före de andra. Han tittar på mig, och ler med det där speciella småleendet av intresse, och frågar hur jag mår. Han kan ha fejkat det, men sånt går sällan att fejka misstänker jag. Under kursens gång har vi pratat flera gånger och han har lyssnat intensivt och intresserat varenda gång.

Såhär har det varit ända sen jag var liten, det går tillbaks ända till mellanstadiet. Ibland kan det vara besvärande men för det mesta är det ett intressant fenomen. En kompis till mig hade en teori om att jag feedar deras egon; en ung tjej, intresserad av dem och vad de sysslar med, som inte bara frågar om vad de ska läsa till tentan eller försöker fjäska, dvs intresserad av dem i kapacitet män istället för lärare, som ler lite sött när de tittar åt mitt håll eller ger komplimanger.
Jag kan flera exempel från mitt liv där liknande saker som dessa inträffat. Ibland har de fått en liten otäck vändning, som i ett exempel från mellanstadiet. Jag satt och räknade matte, tänkte inte så mycket på det, svor mest över att det var tråkigt. Plötsligt kommer min musik/historia lärare in och går fram till min bänk och börjar prata med mig. Min klassföreståndare reagerar inte. Musikläraren börjar prata med mig på ett insmickrande sätt, säger att jag var duktig på senaste historiaprovet, lutar sig misstänksamt nära mig och andas i mitt hår. Jag ryser, försöker luta mig bakåt, tittar inte uppåt i hans ansikte utan bara nickar ner i bänken, vill bara därifrån. Än idag fattar jag inte vad han ville - vad var det som var så viktigt att berätta att jag var duktig på historia?
På gymnasiet hatade alla manliga lärare utom min klassföreståndare mig. Vi hade någon slags konsensus om att jag aldrig skulle få mer än ett G eftersom jag var "uppkäftig" och hade "dålig attityd". Jag tyckte bara att jag sa sannningen, och inte lät dem topprida mig.

Så här har det fortsatt genom komvux och universitetet och det politiska livet. Antingen så hatar man mig eller så älskar man mig. Jag fattar inte vad det är jag gör. Trycker jag på deras innersta knappar på något sätt? Frågan som finns i bakhuvudet hela tiden är - är allt bara en släng av gubbsjuka (nåväl, gubbsjuka kan det knappast vara eftersom de flesta lärare jag haft i vuxen ålder har varit cirka 12-15 år äldre än jag), eller är det genuint gillande?

Någon gång har det hänt att jag misstagit den där blicken för något mer och då har det blivit pinsamt. Jag har fallit hårt för lärare och inte fått någon respons förutom den där vänliga distansen. När jag tryckt på lite hårdare har det backat. Tycker det är märkligt. Är medveten om att relationer mellan elever och lärare är lite speciell, lärare fungerar på något sätt som en extrapappa/mamma, trots att de själva säger att de inte vill ha det epitet så påverkar de våra liv väldigt mycket, och får oss att fundera på saker vi inte gjort innan.

Men när lärare är män så blir det bara komplicerat för mig för det mesta. Finns ingen lärare jag inte haft ett komplicerat förhållningssätt till.