Åhhh.....
Min första kärlek är världens finaste kille. Omar. Han hade svart-bruna ögon, brunt hår och klädde sig som värsta nörden. Och jag föll handlöst för honom. Det tog mig flera år att komma över honom. Han är svensk-egyptier, pratar numera flytande tyska och är gift med en tyska också.
Men då, för 20 år sen, fanns bara han. Herregud vad kär jag var. Men vi lyckades aldrig prata ordentligt med varandra förrän vi började gymnasiet tillsammans. Det var då vi blev vänner, en gång för alla. Men ödet ville inte att vi skulle bli tillsammans. Det föll sig liksom aldrig så. Vi hade många chanser, men vi sumpade dem alla. I bakspegeln så var det kanske rätt. Jag vet inte. Vi var ganska olika som tonåringar. Däremot som vuxna...
Han var den killen jag verkligen ville vandra i höstlöven med och bara prata om allt möjligt. Till och med kanske ge min oskuld till. Men jag var dum och såg bara till yta och vågade inte satsa på honom och lugna ner mig för hans skull.
Senaste gången vi sågs fikade vi tillsammans, men sen dess har vi haft mycket sporadisk kontakt... lite synd faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar