1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Blev samordnare för Colour Of Love - ett säkrare sex projekt som RSFU / RFSL / RFSL Ungdom håller i.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Näe... :)
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nära vänner, nej. Gamla bekanta från skoltiden, ja.
4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, min farbror dog i april, efter en lunginflammation. Han var inte gammal...
5. Vilka länder besökte du?
Jag var en kort stund, eller rättare sagt, en timma, i Finland ^^ :)
6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Ordnad ekonomi, jobb och roliga evenmang att jobba på!
7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Datum, kan inte särskilja något men Kärleksparaden, Pride, och alla Colour of Love arrangemang... och då förstås, Djurtube kvällen i Tranås med synthartister var superb!
8. Vad var din största framgång 2011?
Största framgång var nog jobbet jag fick, men en del små personliga också.
9. Största misstaget?
Största misstaget var att jag engagerar mig i saker och sen förväntar att folk känner samma engagemang som jag. Det misstaget kommer jag inte göra igen.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Har haft den vanliga förkylningen och urinvägsinfektionen, men har inte skadat mig på något annat sätt, som tur är.
11. Bästa köpet?
Bästa köpet 2011, var en telefon, som jag fick :)
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, och böcker.
15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Colour of Love och att köra föreläsningar för RFSL piggar alltid upp mig! :)
16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Lilla Sällskapet - Genova
Maskinen - Krossa alla fönster
17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag var nog på samma nivå 2011 som 2010, dvs mycket gladare än tidigare år.
18. Vad önskar du att du gjort mer?
Planerat bättre över mitt liv. Men önskar man inte alltid det?
19. Vad önskar du att du gjort mindre?
Ehm. Jag jobbar alldeles för mycket, men det är roligt att jobba, konstigt nog.
20. Hur tillbringade du julen?
Hos kära mor i Göteborg.
22. Blev du kär i år?
Beror på vad du menar med kär - förtjust i någon kan väl bli?
23. Hur många one night stands?
Räknas det som one-night-stand om man har ett fast förhållande? :)
24. Favoritprogram på TV?
Något som jag inte missade i år var Homeland. Helt underbar serie!
25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Näe, jag lyckades faktiskt undvika att hata människor i år, men det är svååårt....
26. Bästa boken du läste i år?
Bästa boken måste nog vara... The Passage av Justin Cronin.
27. Största musikaliska upptäckten?
Musikaliska upptäckt, det var nog Lilla Sällskapet, Emmon, Henric De la Cour.
28. Något du önskade dig och fick?
Jag önskade mig böcker och det fick jag.
29. Något du önskade dig men inte fick?
Nja, det jag har önskat mig mest har jag inte fått än.
30. Årets bästa film?
Contagion.
31. Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Firade den med finaste RFSL vänner som sjöng för mig. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta. Sen väntade mig ett paket när jag kom hem. Jag har så underbart fina vänner!
32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nej, mitt år var fyllt med underbara händelser.
33. Hur skulle du beskriva din stil år 2011?
Slafsigt casual / truckflata. Svart, svart och åter svart :)
34. Vad fick dig att må bra?
Allt pushande som vissa människor gjort. De har pushat mig till att prestera mer än vad jag borde orkat.
35. Vilken kändis var du mest sugen på?
Hmm... Robert Pattinson tror jag... :P
36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Lagen om könstillhörighet !
37. Vem saknade du?
Jag saknade många människor, men vilka varierade över tid.
38. De bästa nya människorna du träffade?
Oh, det måste vara Inna, Rickard, och Isabelle, finaste Isabelle! <3
39. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Gör saker i tid.
40. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Glöm mig inte i Genova.
Jag är med dig snart, jag är uppe om nätterna.
Drömmer mig sen bort.
Och sen sover jag på dagarna för att göra väntan kort.
Vänta på mig i Genova.
Där tar allting sin start.
Lilla Sällskapet - Genova
tisdag, december 27, 2011
Mitt år 2011, del 1
Årets Upptäckt:
Återupptäckte Depeche mode och deras underbara låtar.
Årets Fuck You:
Socialdemokraternas interna bråk...
Årets Tar Det Här Aldrig Slut:
Det ändlösa kriget mellan S och M - i repris från 2010.
Årets Nära Huden: En breakdown på en Tranås kyrkogård nära dig, i kylan...
Årets Blogg: www.weirdscience.se - > Mycket bra teveskribenter!
Årets Rysning: Jag rös när Håkan Hellström spelade "Nu kan du få mig så lätt" på Siestafestivalen.
Årets jubel:
Buck Angels föreläsning under Pride.
Årets You Tube:
http://www.youtube.com/watch?v=TdkNn3Ei-Lg
Årets Teve:
Homeland på SVT, och Boss på eztv.it. Politik och homeland security, vad kan gå fel?
Årets Förhoppning Inför 2012:
Ett fast jobb med lite bättre betalt vore inte helt fel.
Årets teveserie: Svårt mycket svårt, men det får nog bli... Boss.
Årets bästa låt: Mitt hjärta blöder - Veronica Maggio
Årets bästa film: Contagion
Årets debatt: Transsexualism och lagen om könstillhörighet, Fas3.
Årets modegrej: följer knappt mode längre...
Årets färg: Svart, svart och lite lite rött
Årets fest: Det måste vara Djurtubes fest på Babar, med Henric De La Cour, Emmon, Kite och den underbara Strage! <3
Årets hångel: Jag hånglade extremt lite.
Årets kram: Alexander är bra på att kramas! :)
Återupptäckte Depeche mode och deras underbara låtar.
Årets Fuck You:
Socialdemokraternas interna bråk...
Årets Tar Det Här Aldrig Slut:
Det ändlösa kriget mellan S och M - i repris från 2010.
Årets Nära Huden: En breakdown på en Tranås kyrkogård nära dig, i kylan...
Årets Blogg: www.weirdscience.se - > Mycket bra teveskribenter!
Årets Rysning: Jag rös när Håkan Hellström spelade "Nu kan du få mig så lätt" på Siestafestivalen.
Årets jubel:
Buck Angels föreläsning under Pride.
Årets You Tube:
http://www.youtube.com/watch?v=TdkNn3Ei-Lg
Årets Teve:
Homeland på SVT, och Boss på eztv.it. Politik och homeland security, vad kan gå fel?
Årets Förhoppning Inför 2012:
Ett fast jobb med lite bättre betalt vore inte helt fel.
Årets teveserie: Svårt mycket svårt, men det får nog bli... Boss.
Årets bästa låt: Mitt hjärta blöder - Veronica Maggio
Årets bästa film: Contagion
Årets debatt: Transsexualism och lagen om könstillhörighet, Fas3.
Årets modegrej: följer knappt mode längre...
Årets färg: Svart, svart och lite lite rött
Årets fest: Det måste vara Djurtubes fest på Babar, med Henric De La Cour, Emmon, Kite och den underbara Strage! <3
Årets hångel: Jag hånglade extremt lite.
Årets kram: Alexander är bra på att kramas! :)
onsdag, november 30, 2011
Mitt politiska engagemang...
Mitt politiska engagemang har nog alltid funnits där, legat slumrande. Under min uppväxt klagade alltid min mormor på de som ledde Sverige. Oavsett politisk färg. Jag minns dock speciellt hur hon klagade på Ann Wibble ""alla svenskar borde ha en årslön på banken".
Jag tror dock att det mest handlade om att Ann Wibble var kvinna. Min mormor hade en djup misstro på kvinnor i ledande positioner av någon anledning (hon var inte heller förtjust i kvinnliga präster, detta minns jag mycket tydligt efter vi varit i kyrkan).
Jag kommer från Vetlanda från början, bodde där i 21 år. Vetlanda är en liten stad på ca 30.000 invånare med det högsta antalet kyrkor per invånare i Sverige. Vi har en mycket hög andel av befolkningen som regelbundet går i kyrkan. De flesta är frireligiösa, inte Svenska Kyrkan troende. Var man intresserad av andra saker än kyrkan och sport i Vetlanda fanns det ett väldigt skralt utbud av aktiviteter. Den enda ungdomsgården som fanns var för de yngre och där var jag ingen regelbunden gäst.
Det är svårt att beskriva Vetlanda för någon som inte är uppväxt där. Inskränkt syn på människor som var någorlunda annorlunda, och inte levde upp till heteronormen var en sak. Mobbing en annan. Jag har väl alltid haft svårt att hålla käft inför orättvisor, och blev utsatt både för våld och trakasserier av klasskamrater och andra personer som av någon anledning i Vetlanda störde sig på mig.
Under högstadiet var mitt intresse för politik noll. Jag hade mest fullt upp med att försöka överleva. På gymnasiet däremot diskuterade jag gärna med andra om både religiös tro, som var huvudtemat i vår estetiska klass då vi hade många som var troende. Vi icke-troende hamnade i ständig konflikt med de troende. En av klasskamraterna vägrade sjunga REMs låt "Losing my religion" och där blev det en stor diskussion i klassen som nästan höll på att ta kål på oss. Vår stackars teaterlärare försökte under en lektion medla men det blev mest pannkaka av det hela tror jag. Men efter den där lektionen så kom vi ändå fram till någon slags konsensus som gjorde att vi åtminstone kunde samarbeta utan gnissel.
I trean blev jag tillsammans med mitt ex och vi diskuterade ofta, ganska häftigt, politik. Vi var inte så oense dock, och hans föräldrar var väldigt aktiva i Socialistiska Partiet i Jönköping. 1998 var det val, och då hjälpte jag till att dela information om Socialistiska Partiet i Vetlanda.
Jag träffade en väldigt engagerad partiordförande genom dem (som numera inte håller på med politik). Han berättade om en vän till honom som på 70talet varit väldigt engagerad i Vänstern, men som i takt med att inkomsterna ökade blivit Moderat istället. Varför svika sitt gamla engagemang frågade jag? Ja du.... i början när man inte har några pengar vill man att alla ska dela med sig. När man väl fått pengar vill man inte längre dela med sig. Jag tyckte det lät som om man vände kappan efter vinden så fort man fått det man velat ha och kanske egentligen inte var så engagerad som man vill påskina...
Det var mitt första val, och jag skulle rösta. Och det året var jag också med på Hultsfredsfestivalen för första gången. Då träffade jag Gudrun Schyman för första gången. Hon är alltid väldigt skärpt och vi hade en lång diskussion om skolor och jag tror nog att jag i min hetta råkade göra bort mig för henne.... :)
Jag röstade det valåret på Socialistiska partiet lokalt, Miljöpartiet i landstinget och Vänsterpartiet i riksdagen. För naturligtvis skulle Gudrun bli vår nästa statsmininster, resonerade jag lite naivt... :)
Så gick det några år. Jag flyttade till Tranås och genom en massa händelser som jag tidigare beskrivit i bloggen så fick jag nog. Jag ville inte stå på sidan och se på när saker bestämdes. Jag vill gå med i något parti och engagera mig på riktigt. Lowe Aspviken ville att jag skulle gå med i Vänsterpartiet, och så blev det. Första partimötet jag var på så bestämde vi oss för att åter ställa upp i valet, och på den vägen är det att jag kom med. Under valåret 2006 var jag engagerad och pratade med mycket folk, ställde upp på intervjuer och gjorde allt för att vi skulle bli valda. Vi kom in med buller och bång. Tyvärr gjorde Sverigedemokraterna det med.
2006-2010 var väldigt roliga år som jag kan berätta om i ett annat blogginlägg...
lördag, november 19, 2011
CKS dagen, om regionfrågan
Tanken om regioner, har nog inte slagit mig så mycket som när jag flyttade från Vetlanda till Tranås. Från att ha levt på landsbygden (det kändes ungefär så), till att komma till en stad som på alla sätt och vis var väldigt annorlunda och öppnare men än ändå mer "stängd" förändrade mitt synsätt. I och med att jag knappt hann lära känna Tranås innan det var dags att pendla dagligen till Linköping så fick jag känslan av att Tranås ingick mer i en region med Linköping och Östergötland än resten av Jönköpings län.
Jag har alltid känt att Tranås på något vis hamnar i utkanten av Jönköpings län, som om vi inte riktigt hör till eftersom våra gränser mellan Småland och Östergötland är ganska så luddiga. Någonstans efter Sommen upphör Smålandsgränsen, men det är inte många som kan säga exakt vart gränsen ligger. Däremot om man pendlar har man lite bättre koll.
Men om vi nu ska diskutera regionfrågan ska man inte bara diskutera de geografiska gränserna. Politiker (dvs SD) i länet har pratat om den "Jönköping-länska andan". Vilken anda menar de då? Den inskränkta, där allt gammalt ska bevaras "så här har det alltid varit och så ska det bestå" andan? Finns många saker i länet som jag inte tycker vi kan vara så särskilt stolta över. Så om det är något att "bevara", det vette tusan.
Jag kände ganska tidigt att Tranås egentligen borde tillhöra Östergötland. Jag har aldrig riktigt förstått varför vi tillhör Småland om jag ska vara ärlig. Men försök att driva frågan, och folk blir förbannade och ifrågasätter. Den småländska identiteten är väldigt viktig.
Här i länet har regionfrågan stötts och blötts i ett antal år nu. Jag har läst ansvarskommitténs utredning. Jag har pratat med både östgötar och Jönköpings läns bor om frågan. För politiker är frågan högst levande och väldigt aktuell. För medborgare som inte dagligen sysslar med politik... så känns den inte särskilt kittlande eller intressant, så en fråga om folkomröstning som kommit upp - det skulle ta alldeles för mycket tid och resurser även om det skulle naturligtvis vara det bästa.
I Tranås har frågan behandlats och där har man kommit fram till att det allra bästa vore om vi bildade region med Östergötland och eventuellt Kalmar län. Jag instämmer med detta till fullo. Vi har entrepenörsskapet, Östergötland har massor med hungriga utbildade människor som inte vill annat än att börja jobba och skapa ideér/visioner och uppfinningar för framtiden. Att begränsa sig till ett län och bara vara inom det känns väldigt begränsande.
Något som har skapat en liten schism mellan oss som kommun och resten av länet. För socialdemokrater och moderater i Jönköping vill antingen dra sig till Västra Götaland eller skapa ett Jönköpings län. Och i landstinget har man stängt gränserna totalt. Där ser man inget annat än Jönköpings län som ett alternativ. I elfte timman öppnade man händerna och sa att man "kanske" kunde tänka sig en region med Östergötland. Jag kan förstå hur politikerna i Östergötland reagerade på det här. Det var verkligen i elfte timman man föreslog det. Kunde man inte kommit på det LITE TIDIGARE? För nu vände sig Östergötland till de andra länen i närområdet och frågade vad de ville. Örebro sa nej ganska snabbt.
Igår sen då, eller snarare i förrgår nu, så hade CKS en dag om regionfrågan. SKLs vd hade ett inledningsanförande. Vi var 137 politiker och tjänstemän som samlades från Östergötland och Jönköpings län. Nu tänkte jag, nu kanske det skulle komma något vettigt ur det här, något konkret förslag, kanske skulle någon av länen ge en öppning eller kanske att det kunde bli en bra diskussion? Och vad händer. Vårt kommunalråd börjar som vanligt med att berätta om hur bra Tranås är för alla samlade.
Efter SKLs VD hade hållt sitt föredrag om regionfrågan (som tydligen nu återigen hade blivit ett hett samtalsämne kring de politiska borden) hålls det ett panelsamtal med politiker och tjänstemän från området. Jag satt mest och blev irriterad och ville skrika "ner med kapitalet!". Jag blir alltid så frustrerad vid dessa samlingar. Här slarvar man bort världens chans på en öppning, att någon kanske kan yttra sig kring regionfrågan på ett konkret och handfast sätt. Näee då, inte här inte. Man babblar i över en timma om absolut ingenting och till slut slutade jag lyssna och pratade skit med Alexander istället. Sen yttrar sig en moderat från Jönköping och då blev jag förbannad, jag nästan kokade. Kom igen, säg något nu då, var inte en sån försiktig general och sluta låtsas som om folk inte vet vad ni vill, det har ni ju sagt!!! Herregud.
I pauserna pratade jag med Norrköpings och Linköpings politiker och frågade vad de tyckte. Rent allvarligt så om om inte regionfrågan får en lösning så kanske det kan bli så att vissa av städerna "lämnar" länet. Vill vi verkligen splittra länet för en sån här fråga?
Det jag trodde med det här dagen är att det kanske skulle komma en öppning, en diskussion. Men nej, nej. Det blev ett visserligen väldigt trevligt mingel med politiker av olika slag, och kanske skapades det allianser och idébyten över gränserna, men allvarligt talat, i den frågan som alla vill ha svar på, där vart det inte så många svar utan istället ännu mer frågor.
Om det är något som jag inte gillar så är det politiska plattityder. Det hör jag nog av när man slår på teven och regeringen har sin dagliga bulletin av okritisk analys på Rapport eller Aktuellt.
Mindre snack, mer verkstad!
Jag har alltid känt att Tranås på något vis hamnar i utkanten av Jönköpings län, som om vi inte riktigt hör till eftersom våra gränser mellan Småland och Östergötland är ganska så luddiga. Någonstans efter Sommen upphör Smålandsgränsen, men det är inte många som kan säga exakt vart gränsen ligger. Däremot om man pendlar har man lite bättre koll.
Men om vi nu ska diskutera regionfrågan ska man inte bara diskutera de geografiska gränserna. Politiker (dvs SD) i länet har pratat om den "Jönköping-länska andan". Vilken anda menar de då? Den inskränkta, där allt gammalt ska bevaras "så här har det alltid varit och så ska det bestå" andan? Finns många saker i länet som jag inte tycker vi kan vara så särskilt stolta över. Så om det är något att "bevara", det vette tusan.
Jag kände ganska tidigt att Tranås egentligen borde tillhöra Östergötland. Jag har aldrig riktigt förstått varför vi tillhör Småland om jag ska vara ärlig. Men försök att driva frågan, och folk blir förbannade och ifrågasätter. Den småländska identiteten är väldigt viktig.
Här i länet har regionfrågan stötts och blötts i ett antal år nu. Jag har läst ansvarskommitténs utredning. Jag har pratat med både östgötar och Jönköpings läns bor om frågan. För politiker är frågan högst levande och väldigt aktuell. För medborgare som inte dagligen sysslar med politik... så känns den inte särskilt kittlande eller intressant, så en fråga om folkomröstning som kommit upp - det skulle ta alldeles för mycket tid och resurser även om det skulle naturligtvis vara det bästa.
I Tranås har frågan behandlats och där har man kommit fram till att det allra bästa vore om vi bildade region med Östergötland och eventuellt Kalmar län. Jag instämmer med detta till fullo. Vi har entrepenörsskapet, Östergötland har massor med hungriga utbildade människor som inte vill annat än att börja jobba och skapa ideér/visioner och uppfinningar för framtiden. Att begränsa sig till ett län och bara vara inom det känns väldigt begränsande.
Något som har skapat en liten schism mellan oss som kommun och resten av länet. För socialdemokrater och moderater i Jönköping vill antingen dra sig till Västra Götaland eller skapa ett Jönköpings län. Och i landstinget har man stängt gränserna totalt. Där ser man inget annat än Jönköpings län som ett alternativ. I elfte timman öppnade man händerna och sa att man "kanske" kunde tänka sig en region med Östergötland. Jag kan förstå hur politikerna i Östergötland reagerade på det här. Det var verkligen i elfte timman man föreslog det. Kunde man inte kommit på det LITE TIDIGARE? För nu vände sig Östergötland till de andra länen i närområdet och frågade vad de ville. Örebro sa nej ganska snabbt.
Igår sen då, eller snarare i förrgår nu, så hade CKS en dag om regionfrågan. SKLs vd hade ett inledningsanförande. Vi var 137 politiker och tjänstemän som samlades från Östergötland och Jönköpings län. Nu tänkte jag, nu kanske det skulle komma något vettigt ur det här, något konkret förslag, kanske skulle någon av länen ge en öppning eller kanske att det kunde bli en bra diskussion? Och vad händer. Vårt kommunalråd börjar som vanligt med att berätta om hur bra Tranås är för alla samlade.
Efter SKLs VD hade hållt sitt föredrag om regionfrågan (som tydligen nu återigen hade blivit ett hett samtalsämne kring de politiska borden) hålls det ett panelsamtal med politiker och tjänstemän från området. Jag satt mest och blev irriterad och ville skrika "ner med kapitalet!". Jag blir alltid så frustrerad vid dessa samlingar. Här slarvar man bort världens chans på en öppning, att någon kanske kan yttra sig kring regionfrågan på ett konkret och handfast sätt. Näee då, inte här inte. Man babblar i över en timma om absolut ingenting och till slut slutade jag lyssna och pratade skit med Alexander istället. Sen yttrar sig en moderat från Jönköping och då blev jag förbannad, jag nästan kokade. Kom igen, säg något nu då, var inte en sån försiktig general och sluta låtsas som om folk inte vet vad ni vill, det har ni ju sagt!!! Herregud.
I pauserna pratade jag med Norrköpings och Linköpings politiker och frågade vad de tyckte. Rent allvarligt så om om inte regionfrågan får en lösning så kanske det kan bli så att vissa av städerna "lämnar" länet. Vill vi verkligen splittra länet för en sån här fråga?
Det jag trodde med det här dagen är att det kanske skulle komma en öppning, en diskussion. Men nej, nej. Det blev ett visserligen väldigt trevligt mingel med politiker av olika slag, och kanske skapades det allianser och idébyten över gränserna, men allvarligt talat, i den frågan som alla vill ha svar på, där vart det inte så många svar utan istället ännu mer frågor.
Om det är något som jag inte gillar så är det politiska plattityder. Det hör jag nog av när man slår på teven och regeringen har sin dagliga bulletin av okritisk analys på Rapport eller Aktuellt.
Mindre snack, mer verkstad!
måndag, september 05, 2011
Någonstans går gränsen
Oh, jag blir så trött. Trött på både det ena och det andra men främst på människors tendenser till att huggas i ryggen. Någonstans går gränsen, även för mig.
För ett par år sen blev jag invald i fullmäktige som första reserv. Jag började ganska omgående med att försöka lära känna personerna som satt i fullmäktige och kommunstyrelsen. Jag fick ganska god kontakt, tyckte jag med flera.
Men för något år eller två sen var det något som hände. Jag fick höra en massa sexistiska skämt. Allt det jag anförtrodde mig åt en viss person, det läckte med en gång till alla, och inget var tydligen hemligt längre. Det gjorde mig ganska upprörd. För det här var en person som jag såg upp till. Som jag tyckte mycket om och som jag litade på.
Varför ska jag få en massa skit? Ja, jag litade på fel person. Det förstår jag nu. Inom politiken gäller det att lita på så få så möjligt. Inom kommunalpolitiken tycker jag att den gränsen är hårfin. Vissa av ledamöterna umgås jag gärna med på fritiden. Och visst. Det snackas oerhört mycket skit inom politiken. Om vem som gör vad med vem och vem som sagt vad till vem. Vilka saker som ligger bakom vissa politiska beslut.
Men när man baktalar en person så mycket så hen inte känner att det finns något annat alternativ än att sluta, ja, då är det något som gått fel. När man inte kan acceptera det finns något som heter "varannan damernas" och att man bara är ute efter makt, då tar tålamodet slut för mig. Ingen menar att bråka. Man vill bara berätta sin sida av historien. Det fick jag höra ikväll, att det alltid finns två sidor av en historia. Det förstår jag. Det är aldrig fel ens fel att två träter. Men att gå tillväga på det här sättet, det är så ruttet, så det finns inte.
Som en vän till mig sa tidigare ikväll. "Jag anser mig vara feminist. Lika villkor för båda könen. Inte bråka och framstå som en manshatande rabiat. Men när män tränger bort unga kvinnor från poster, bara för maktens skull, då är det något i mig som brister. Då börjar jag förstå de manshatande rabiaterna på sätt och vis. " Jag förstår hen. Jag känner precis likadant. Varför tränga undan de unga kvinnorna och satsa på män i hög medelålder? Jag trodde att politik handlade om generationsskifte för att man skulle få in nya ideér och nya tankesätt. Inte för att försvara gamla poster och maktpositioner och för att "behålla pengar".
Jag vet också att när man själv är inne i en sån här process så är det svårt att se vart man själv står, och man ser inte strukturerna för att man är så inne i det. Då är det viktigt att ta på sig andra glasögon, och försöka se ur andra perspektiv. Ju äldre man blir desto svårare blir det, men i politiken är det viktigt att inte vara för ensidig utan att alltid hitta nya infallsvinklar.
När vänner plötsligt blir tysta, när jag ser på folk att de är skrämda och inte vågar säga vad de egentligen tycker, när möten fylls med hat och bråk istället för kärlek, då är det något som gått fel. Man måste inte alltid vara överens. Det är det som är politik. Men hellre en diskussion än bråk och att man snackar skit. Det löser aldrig något.
Jag var så arg så jag kokade ikväll. Jag fick sitta på händerna för att inte gå upp och säga en massa saker. Jag cyklade hem i vredesmod. Jag fattar inte att man kan göra så här mot människor som trott att de varit vänner länge. Nu mer än någonsin känner jag att det är dags för förändring.
Någonstans går gränsen för vad man kan säga och göra. Och ikväll, gick den gränsen för mig.
För ett par år sen blev jag invald i fullmäktige som första reserv. Jag började ganska omgående med att försöka lära känna personerna som satt i fullmäktige och kommunstyrelsen. Jag fick ganska god kontakt, tyckte jag med flera.
Men för något år eller två sen var det något som hände. Jag fick höra en massa sexistiska skämt. Allt det jag anförtrodde mig åt en viss person, det läckte med en gång till alla, och inget var tydligen hemligt längre. Det gjorde mig ganska upprörd. För det här var en person som jag såg upp till. Som jag tyckte mycket om och som jag litade på.
Varför ska jag få en massa skit? Ja, jag litade på fel person. Det förstår jag nu. Inom politiken gäller det att lita på så få så möjligt. Inom kommunalpolitiken tycker jag att den gränsen är hårfin. Vissa av ledamöterna umgås jag gärna med på fritiden. Och visst. Det snackas oerhört mycket skit inom politiken. Om vem som gör vad med vem och vem som sagt vad till vem. Vilka saker som ligger bakom vissa politiska beslut.
Men när man baktalar en person så mycket så hen inte känner att det finns något annat alternativ än att sluta, ja, då är det något som gått fel. När man inte kan acceptera det finns något som heter "varannan damernas" och att man bara är ute efter makt, då tar tålamodet slut för mig. Ingen menar att bråka. Man vill bara berätta sin sida av historien. Det fick jag höra ikväll, att det alltid finns två sidor av en historia. Det förstår jag. Det är aldrig fel ens fel att två träter. Men att gå tillväga på det här sättet, det är så ruttet, så det finns inte.
Som en vän till mig sa tidigare ikväll. "Jag anser mig vara feminist. Lika villkor för båda könen. Inte bråka och framstå som en manshatande rabiat. Men när män tränger bort unga kvinnor från poster, bara för maktens skull, då är det något i mig som brister. Då börjar jag förstå de manshatande rabiaterna på sätt och vis. " Jag förstår hen. Jag känner precis likadant. Varför tränga undan de unga kvinnorna och satsa på män i hög medelålder? Jag trodde att politik handlade om generationsskifte för att man skulle få in nya ideér och nya tankesätt. Inte för att försvara gamla poster och maktpositioner och för att "behålla pengar".
Jag vet också att när man själv är inne i en sån här process så är det svårt att se vart man själv står, och man ser inte strukturerna för att man är så inne i det. Då är det viktigt att ta på sig andra glasögon, och försöka se ur andra perspektiv. Ju äldre man blir desto svårare blir det, men i politiken är det viktigt att inte vara för ensidig utan att alltid hitta nya infallsvinklar.
När vänner plötsligt blir tysta, när jag ser på folk att de är skrämda och inte vågar säga vad de egentligen tycker, när möten fylls med hat och bråk istället för kärlek, då är det något som gått fel. Man måste inte alltid vara överens. Det är det som är politik. Men hellre en diskussion än bråk och att man snackar skit. Det löser aldrig något.
Jag var så arg så jag kokade ikväll. Jag fick sitta på händerna för att inte gå upp och säga en massa saker. Jag cyklade hem i vredesmod. Jag fattar inte att man kan göra så här mot människor som trott att de varit vänner länge. Nu mer än någonsin känner jag att det är dags för förändring.
Någonstans går gränsen för vad man kan säga och göra. Och ikväll, gick den gränsen för mig.
tisdag, augusti 16, 2011
Säg inte något snällt
Säg inte något snällt, var elak
Säg inte något snällt, fortsätt krossa mig
Säg inte något snällt, låt mig inte hoppas
Säg inte något snällt, låt mig inte bli kär
Säg inte något snällt, dra ner mig i skiten
Säg inte något snällt, ge mig inte någon chans
Säg inte något snällt, uppmuntra mig inte
Säg inte något snällt, för helvete, säg inget snällt
för då faller jag
och då är allt förlorat.
Säg inte något snällt, fortsätt krossa mig
Säg inte något snällt, låt mig inte hoppas
Säg inte något snällt, låt mig inte bli kär
Säg inte något snällt, dra ner mig i skiten
Säg inte något snällt, ge mig inte någon chans
Säg inte något snällt, uppmuntra mig inte
Säg inte något snällt, för helvete, säg inget snällt
för då faller jag
och då är allt förlorat.
söndag, juli 24, 2011
Alla mina låtar
Försökte skriva vad jag tänker, men Veronica Maggio skriver så jävla bra, så jag postar videon här istället:
Ser oss i smyg hålla hand i en taxibil
Ser varje bild utan att jag vill
Och allt jag skriver blir samma skit
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Fastän jag börjar från början
Så vill du aldrig släppa taget om mig
Och fast jag bara vill glömma
Så handlar alla mina låtar om dig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig, det handlar om mig
Det handlar om dig
Jag tänker på dig
Jag skriver om dig
Jag tänker på dig
Det handlar om dig
Det handlar om dig
Och fast jag börjar från början
Jag skriver om dig, alla mina låtar om dig
Det handlar om dig
Ser oss i smyg hålla hand i en taxibil
Ser varje bild utan att jag vill
Och allt jag skriver blir samma skit
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Fastän jag börjar från början
Så vill du aldrig släppa taget om mig
Och fast jag bara vill glömma
Så handlar alla mina låtar om dig
Det handlar om dig
Det handlar om mig
Det handlar om dig, det handlar om mig
Det handlar om dig
Jag tänker på dig
Jag skriver om dig
Jag tänker på dig
Det handlar om dig
Det handlar om dig
Och fast jag börjar från början
Jag skriver om dig, alla mina låtar om dig
Det handlar om dig
lördag, juli 23, 2011
Det handlar om dig....
Vad är det för spel vi spelar som jag inte fattar eller kan
Vad är det vi håller på med egentligen
Nu när vi äntligen lovat sanningen till varandra
Och inget jävla spel, inget fusk
När jag visar vad jag tycker
Blir du rädd och sticker
När jag drar mig undan och visar distans
Försvinner din sans
Plötsligt blir allt okej
När jag egentligen bara borde säga, nej nej
Snälla ta hand om mig
Snälla ta hand om mig
Vill inte hålla på och dra mig undan
för att väcka en reaktion
Kanske är det bara en lektion
i kärlek vi båda behöver
Jag undrar vart tilltron finns
När jag bara vill hålla din hand
Höra din röst och dansa i skogen med dig
Känna vinden mot min kind
Se ditt leende som säger allt
Snälla ta hand om mig
Snälla ta hand om mig
Vad är det vi håller på med egentligen
Nu när vi äntligen lovat sanningen till varandra
Och inget jävla spel, inget fusk
När jag visar vad jag tycker
Blir du rädd och sticker
När jag drar mig undan och visar distans
Försvinner din sans
Plötsligt blir allt okej
När jag egentligen bara borde säga, nej nej
Snälla ta hand om mig
Snälla ta hand om mig
Vill inte hålla på och dra mig undan
för att väcka en reaktion
Kanske är det bara en lektion
i kärlek vi båda behöver
Jag undrar vart tilltron finns
När jag bara vill hålla din hand
Höra din röst och dansa i skogen med dig
Känna vinden mot min kind
Se ditt leende som säger allt
Snälla ta hand om mig
Snälla ta hand om mig
fredag, juni 17, 2011
Dag 16 – Min första kyss
Min första kyss. Oj.
När jag började nian kom det bosnier till Sverige från kriget. De bosatte sig på Kantarellen där jag och mamma hade en lägenhet, och började gå på samma högstadie som jag. En kille i det bosniska gänget var väldigt söt. Elvedin hette han. Han var blond, lång och kunde knappt prata svenska. Vi blev ihop en kall lördagseftermiddag i oktober. För att lära känna varandra åkte vi till en lekplats nånstans i Bäckseda. Där kysste han mig för första gången. Jag minns att jag bad om ursäkt för att jag inte kunde kyssas så bra och han sa att det inte gjorde något, han var inte så erfaren själv misstänker jag. Jag minns hur fantastisk kyssen kändes. Jag hade läst noga i både Vecko Revyn och Frida om hur man skulle göra. Närma sig tungspetsen, inte köra runt tungan som en helikopter utan långsamt låta den gå runt den andres tunga, känna lite på tänderna, koncentrera sig helt på den andre personen. Det var som att cykla. När man en gång lärt sig det, går det inte att lära bort. Vi kysstes och kysstes och det kändes som om flera timmar hade gått när vi slutade. Jag var helt röd runt munnen och den värkte av ansträngning.
Det höll kanske en vecka mellan oss, och jag hann att bli av med oskulden på den veckan också...
När jag började nian kom det bosnier till Sverige från kriget. De bosatte sig på Kantarellen där jag och mamma hade en lägenhet, och började gå på samma högstadie som jag. En kille i det bosniska gänget var väldigt söt. Elvedin hette han. Han var blond, lång och kunde knappt prata svenska. Vi blev ihop en kall lördagseftermiddag i oktober. För att lära känna varandra åkte vi till en lekplats nånstans i Bäckseda. Där kysste han mig för första gången. Jag minns att jag bad om ursäkt för att jag inte kunde kyssas så bra och han sa att det inte gjorde något, han var inte så erfaren själv misstänker jag. Jag minns hur fantastisk kyssen kändes. Jag hade läst noga i både Vecko Revyn och Frida om hur man skulle göra. Närma sig tungspetsen, inte köra runt tungan som en helikopter utan långsamt låta den gå runt den andres tunga, känna lite på tänderna, koncentrera sig helt på den andre personen. Det var som att cykla. När man en gång lärt sig det, går det inte att lära bort. Vi kysstes och kysstes och det kändes som om flera timmar hade gått när vi slutade. Jag var helt röd runt munnen och den värkte av ansträngning.
Det höll kanske en vecka mellan oss, och jag hann att bli av med oskulden på den veckan också...
lördag, maj 21, 2011
Konsten att känna sig som ett kön
Idag är det crossover-party på Fisken. En tid nu har det också varit artiklar på DN om personer som könskorrigerar sig eller som inte vill sorteras under benämningen "man" eller "kvinna".
Det har fått mig att fundera en hel del kring mitt eget kön och hur man känna sig.
Jag har aldrig känt mig särskilt feminin. Jag skrattar för högt, är för ärlig och burdus och har aldrig trivts med de begränsningar man har som född kvinna med kvinnliga könsorgan. Jag har aldrig riktigt trott på den här benhårda inställningen att man antingen är man eller kvinna. Kan man inte känna sig som båda? Eller måste man egentligen definiera sig?
Så när blir man kvinna då? Är det när man har bröst,en fitta och kan få barn? Men ...
En kille som könskorrigerar sig till kvinna kan ju inte få barn. Då är man väl inte kvinna? Eller?
En tjej som könskorrigerar sig till man kan ju fortfarande få barn om man korrigerar könsdelarna. Kan hen räknas som man då? Eller måste reproduktion räknas som något biologiskt?
Vart går gränsen mellan man och kvinna och vem bestämmer vad som är "rätt" och vad som är "fel"?
Man har forskat kring kön och kommit fram till att det finns ungefär sju olika typer av kön. Varför finns det då kvar den här benhårda inställningen till att man måste vara man eller kvinna. Vem bestämmer vilket kön du tillhör? Samhället? Du själv?
Själv har jag kommit fram till efter mycket funderande att jag nån gång för en dag faktiskt skulle vilja prova på hur det skulle vara att vara kille, dvs en biologisk kille med snopp. Men att gå därifrån till att könskorrigera sig till kille skulle jag inte göra. Även om jag inte är särskilt feminin så känner jag mig fortfarande som en kvinna, eller som någon uttryckte det: "I don’t feel feminine, I feel FEMALE".
fredag, maj 20, 2011
Talk to me
I can see we're thinkin' bout the same things
And I can see your expression when the phone rings
We both know there's something happening here
Well, there's no sense in dancing round the subject
A wound gets worse when it's treated with neglect
Don't turn around there's nothing here to fear
You can talk to me
Talk to me
You can talk to me
You can set your secrets free, baby
Dusty words lying under carpets
Seldom heard well must you keep your secrets
Locked inside hidden safe from view
Well, is it all that hard
Is it all that tough
Well, I've shown you all my cards now isn't that enough
You can hide your hurt
But, there's something you can do
You can talk to me
Talk to me...talk to me
I can set your secrets free, baby
La, la, la, la...
Though we lay face to face and cheek to cheek
Our voices stray from the common ground where they
could meet
The walls run high, to veil a swelling tear
Oh, let the walls burn down, set your secrets free
You can break their bounds, cause you're safe with me
You can lose your doubt, cause you'll find no danger
not here
You can talk to me
Talk to me
You can talk to me
You can set your secrets free, baby
Oh, I can see you running...I can see you running
I can see you running all the way back home
I can see your expression when the phone rings
And I can see that you're thinkin' bout the same things
Is it all that hard
Is it all that tough
Well, you've taken all there is now baby
Isn't that enough
Well, I can see you runnin'...I can see you runnin'
All the way back
Skakad, inte rörd
Orörd, berörd
Skakad, inte störd
Snart på väg
men ändå långt bort ifrån
Går stadigt
men känner ändå ett dån
tomma ögon
men livfulla ord
en mun som ständigt rör sig
och som för det mesta säger nej
inte idag igen
ett möte som inte blir av
hade det på känn
det här kommer nån gång bli min grav
något onämnbart
i en ständig rörelse
som bara är att gilla
men får mig att må illa
blir lätt blasé
på denna kliché
något onämnbart
i en ständig rörelse
växer sig stor
som en tumör
skapar märkliga växlingar
i mitt humör
snart högt, nej lågt
nej högt, ej lågt
blir lätt blasé
av denna känslomässiga kliché
en väntan
en förväntan
på mer än något snabbt
varför ge mig en droppe
när jag suktar efter hela havet
inte falla för någon upptagen man
det spelar ingen roll att han är grann
jag borde fatta
bara lägga ner
för det spelar ingen roll hur jag ber
hur jag än gör
är jag slagen,
ner för räkning pang, boom krash
jag borde ta mig i kragen
han är ju upptagen
men känslor är inget man rår på
han kan slå dunster i mina blå
Skakad, inte störd
Snart på väg
men ändå långt bort ifrån
Går stadigt
men känner ändå ett dån
tomma ögon
men livfulla ord
en mun som ständigt rör sig
och som för det mesta säger nej
inte idag igen
ett möte som inte blir av
hade det på känn
det här kommer nån gång bli min grav
något onämnbart
i en ständig rörelse
som bara är att gilla
men får mig att må illa
blir lätt blasé
på denna kliché
något onämnbart
i en ständig rörelse
växer sig stor
som en tumör
skapar märkliga växlingar
i mitt humör
snart högt, nej lågt
nej högt, ej lågt
blir lätt blasé
av denna känslomässiga kliché
en väntan
en förväntan
på mer än något snabbt
varför ge mig en droppe
när jag suktar efter hela havet
inte falla för någon upptagen man
det spelar ingen roll att han är grann
jag borde fatta
bara lägga ner
för det spelar ingen roll hur jag ber
hur jag än gör
är jag slagen,
ner för räkning pang, boom krash
jag borde ta mig i kragen
han är ju upptagen
men känslor är inget man rår på
han kan slå dunster i mina blå
söndag, maj 01, 2011
it's like I'm falling
falling down a spiral
falling down without something to hold on to
falling down to something
I don't know how it's gonna end
It scares me
It makes me feel unsure of everything
I touch
It makes me doubt everything you say
Since I know so little of you anyway
One thing I know for sure
Don't want to be your friend
All these feelings with nowhere to go
All these feelings and noone to show
If I told you how I really feel
You'd run away, you never deal
It's so strange
Keep waiting for it to change
I know you don't feel the same way
You probably never will
I know, it's a fuck-up
Just wanted to give you
a heads up
I know,
you're not good with feelings
I wanted to steal you away
Just take something that would be all mine
I know,
I'm only borrowing you for a time
A piece here and there isn't really enough
And that's why this is so tough
I know,
I know you're not supposed to be frank
I'm not supposed to say what I really feel
but I can't keep these feelings
all bottled up inside of me
sooner or later I'll implode
falling down a spiral
falling down without something to hold on to
falling down to something
I don't know how it's gonna end
It scares me
It makes me feel unsure of everything
I touch
It makes me doubt everything you say
Since I know so little of you anyway
One thing I know for sure
Don't want to be your friend
All these feelings with nowhere to go
All these feelings and noone to show
If I told you how I really feel
You'd run away, you never deal
It's so strange
Keep waiting for it to change
I know you don't feel the same way
You probably never will
I know, it's a fuck-up
Just wanted to give you
a heads up
I know,
you're not good with feelings
I wanted to steal you away
Just take something that would be all mine
I know,
I'm only borrowing you for a time
A piece here and there isn't really enough
And that's why this is so tough
I know,
I know you're not supposed to be frank
I'm not supposed to say what I really feel
but I can't keep these feelings
all bottled up inside of me
sooner or later I'll implode
söndag, april 17, 2011
pelle....
För en tid sen gick min farbror Pelle bort. När jag började mellanstadiet gick jag två gånger i veckan hem till farmor och farfar. Min farbror bodde ihop med dem i sitt eget rum. Vi pratade väldigt mycket om allt mellan himmel och jord, tittade på film, spelade Zelda, och käkade pizza. När farmor och farfar var nere i Spanien i sin villa gick jag fortfarande till deras lägenhet och umgicks med honom. Det är svårt att pinpointa vad han hjälpte mig med egentligen. Han var i sig självt ett barn i många aspekter. Vi bråkade mycket och han var nog mer som en storebror än en fadersgestalt. Han hade en del problem, blev förtidspensionerad tidigt, i 35 års åldern. FK hade inte ens en tanke på att han kanske hade kunnat fortsätta i en 50 % takt, något som han säkerligen blivit tvingad till idag. Han var ofta sjuk och mådde dåligt. Men jag älskade honom, så mycket. Han hjälpte mig igenom en svår period och fick mig att känna som om jag inte var så ensam trots allt. Jag sov på farmors säng när jag var bakis en morgon hos honom, jag visade foton på killar jag gillade och frågade vad jag skulle göra.
Han ville så gärna hitta en kärlek, någon att vara med. Men han var själv väldigt svår att leva med. Han kunde brusa upp, snabbt och fort och var väldigt långsint med vissa saker. Han var alldeles för godhjärtad och blev ständigt utnyttjad av kvinnor som bara var ute efter hans pengar.
Hans liv hann liksom aldrig börja på riktigt, innan det tog slut. Han hade ett ganska hårt liv, med knark, alkoholism och ett evigt festande. När jag var fjorton anförtrodde han sig till mig en sen kväll att han inte trodde han skulle leva särskilt länge. "Jag kan dö imorgon, av att hjärtat lägger av", sa han och jag blev sorgsen, men förstod ändå på något vis.
På begravningen grät jag ingenting, och sa inte farväl. Jag vet att vi kommer ses någon gång, men för mig dröjer det länge. Jag tog farväl på mitt egna vis. Pelle tyckte mycket om Magnus Uggla och Mörbyligan, så när jag var ensam i hans lägenhet och städade så spelade jag två låtar av vardera artist och sa högt att jag saknade honom och att dessa låtar var för honom, inte för de sörjande.
Han ville så gärna hitta en kärlek, någon att vara med. Men han var själv väldigt svår att leva med. Han kunde brusa upp, snabbt och fort och var väldigt långsint med vissa saker. Han var alldeles för godhjärtad och blev ständigt utnyttjad av kvinnor som bara var ute efter hans pengar.
Hans liv hann liksom aldrig börja på riktigt, innan det tog slut. Han hade ett ganska hårt liv, med knark, alkoholism och ett evigt festande. När jag var fjorton anförtrodde han sig till mig en sen kväll att han inte trodde han skulle leva särskilt länge. "Jag kan dö imorgon, av att hjärtat lägger av", sa han och jag blev sorgsen, men förstod ändå på något vis.
På begravningen grät jag ingenting, och sa inte farväl. Jag vet att vi kommer ses någon gång, men för mig dröjer det länge. Jag tog farväl på mitt egna vis. Pelle tyckte mycket om Magnus Uggla och Mörbyligan, så när jag var ensam i hans lägenhet och städade så spelade jag två låtar av vardera artist och sa högt att jag saknade honom och att dessa låtar var för honom, inte för de sörjande.
fredag, april 15, 2011
ny låttext
I must have told myself a thousand times
Never get involved
Never say anything
You can't take back
This time it's really for real
This time it's really the deal
But I want to run away from my feelings
Don't want to analyze
Just want to be here
Don't want to think about what might become
Cause I know
it's all a dream
in my head
that keeps spinning
round and round
it keeps me flying
flying
over the ground
Never get involved
Never say anything
You can't take back
This time it's really for real
This time it's really the deal
But I want to run away from my feelings
Don't want to analyze
Just want to be here
Don't want to think about what might become
Cause I know
it's all a dream
in my head
that keeps spinning
round and round
it keeps me flying
flying
over the ground
onsdag, mars 30, 2011
We're having a war, ny text! :)
We sit in trenches
Stare at each other
From across the benches
A gun in each hand
You’re making a stand
With your eyes you affect me
You make me tense
You lower my defence
I’m trying to remember
And I’m trying to forget
It escapes my memory
It makes me regret
This war is not over
Cause I stumbled into something
I shouldn't have said
Did I do something wrong
I can’t really recall
The last time we met
I stumbled
Into something
I shouldn’t have said
We’re like two soldiers
We’re having a war
Each standing on ones ground
We’re having a war
With the words we said
Why don’t we make peace
Come, and take my hand
Let all the hostility cease
I want you to understand
Lay down your gun
The war is over.....you won
förlorade och återkomna
Under årens gång har jag vunnit och förlorat många vänner. Mest förlorat om jag ska vara ärlig. Jag blir less snabbt. Tålamod är inte en av mina stora dygder, plus det faktum att det inte är många som orkar med mig i längden på grund av hur jag är. Jag håller saker för mig själv även fast det är saker som kan få mig att explodera, är hemlig och litar inte på någon. Jag misstror alla tills de motbevisar mig.
På mellanstadiet fick jag min första vän. Vi umgicks väldigt intensivt det första året, sen tonades det ut mer och mer och hon började umgås med en annan tjej i klassen. Jag ”dög” när hon var sjuk. Jag fick aldrig någon mat hemma hos hennes föräldrar, även på helgerna. Vi bodde så pass långt ifrån varandra (tyckte jag) att det inte var någon idé att cykla hem och äta. Dessutom cyklade jag sällan till skolan, jag bodde ju 5 minuter ifrån den. Vi började umgås mest av en slump. Hon hade precis flyttat till stan och hängde på mig. Tyvärr var jag fel människa att hänga på. Jag ansågs mest som märklig i min klass. Det var aldrig någon som förstod sig på mig. Jag passade inte in någonstans. Jag var fattig. Mamma sydde mycket kläder till mig. Vi bodde mitt i stan. Jag åkte aldrig bil någonstans eftersom mamma inte hade körkort (och inte hade råd att köpa bil heller för den delen).
Efter sommaren fick jag nog, jag ville säga nej varenda gång hon ringde men jag sa ja för det mesta ändå. Jag var svag. Såklart blev jag ledsen när vi slutade umgås. Men jag lärde mig snabbt att människor sviker. Jag kunde inte umgås med någon annan än min kusin. Med henne kunde jag vara mig själv. Med henne kunde jag göra vad jag ville och inte skämmas för något. Kanske var det fel av mig att bli så bunden av henne så jag inte kunde umgås med någon annan. Men vart hittar man riktiga vänner? Inte i skolan i alla fall.
På högstadiet försökte jag skaffa mig flera vänner men det gick bara inte. Vart jag än gick kände jag mig utanför. Det var bara hos killarna jag kunde vara mig själv. Jag gick ensam genom högstadiet och längtade. Längtade efter en riktig vän. Jag grät ofta och förstod inte vad det som var fel på mig. Varför fick jag inga vänner? Jag spelade spelet. Trots det var jag inte med. Kanske var det för att jag alltid var så ärlig, och alltid sa vad jag tyckte, och brydde mig inte om vad någon tyckte om mig? Folk ringde hem till mig och skrattade i telefonen. Jag var naiv, godhjärtad. Jag trodde gott om många.
Emma, en klasskamrat sa till mig på gymnasiet att de inte visste om jag spelade bimbo eller om jag var det. Jag kunde häva ur mig vadsomhelst, närsomhelst. Jag tänkte ofta inte på vad jag sa eller förstod ironi. Jag var en driftkucku. Men sen i nästa stund så kunde jag blända folk med min hjärna så de inte visste vart de skulle ta vägen eller vad de skulle svara. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara nickade. Sårad blev jag, det förstod hon, men hennes mening var inte att såra mig.
Det här är svåra saker för mig att skriva, jag sitter med tårarna i ögonen för det mesta när jag tänker tillbaka på det här. Vänner är ett sårbart kapitel hos mig.
När jag slutade gymnasiet så fick jag vänner i grannskapet. Det blev att jag umgicks med dem mest efter skolan. De tyckte bara det var trevligt med tonårstjejer som hängde med dem. De flesta var i 25 års åldern dessutom, så det var ju lite spännande för oss tjejer. M var en av tjejerna som hängde med. Trots att hon var 13 så kunde vi umgås ändå. Men hon och jag slutade hänga med varandra efter att hon börjat högstadiet, vilket var på hösten. Cissi var nog en av de vännerna jag behöll under hela gymnasietiden. Men jag hade blivit trött på tjejer. Trots det fanns en längtan att umgås med dem, så då började jag hänga med Sofie. Men Sofie var en deppig historia.
På mellanstadiet fick jag min första vän. Vi umgicks väldigt intensivt det första året, sen tonades det ut mer och mer och hon började umgås med en annan tjej i klassen. Jag ”dög” när hon var sjuk. Jag fick aldrig någon mat hemma hos hennes föräldrar, även på helgerna. Vi bodde så pass långt ifrån varandra (tyckte jag) att det inte var någon idé att cykla hem och äta. Dessutom cyklade jag sällan till skolan, jag bodde ju 5 minuter ifrån den. Vi började umgås mest av en slump. Hon hade precis flyttat till stan och hängde på mig. Tyvärr var jag fel människa att hänga på. Jag ansågs mest som märklig i min klass. Det var aldrig någon som förstod sig på mig. Jag passade inte in någonstans. Jag var fattig. Mamma sydde mycket kläder till mig. Vi bodde mitt i stan. Jag åkte aldrig bil någonstans eftersom mamma inte hade körkort (och inte hade råd att köpa bil heller för den delen).
Efter sommaren fick jag nog, jag ville säga nej varenda gång hon ringde men jag sa ja för det mesta ändå. Jag var svag. Såklart blev jag ledsen när vi slutade umgås. Men jag lärde mig snabbt att människor sviker. Jag kunde inte umgås med någon annan än min kusin. Med henne kunde jag vara mig själv. Med henne kunde jag göra vad jag ville och inte skämmas för något. Kanske var det fel av mig att bli så bunden av henne så jag inte kunde umgås med någon annan. Men vart hittar man riktiga vänner? Inte i skolan i alla fall.
På högstadiet försökte jag skaffa mig flera vänner men det gick bara inte. Vart jag än gick kände jag mig utanför. Det var bara hos killarna jag kunde vara mig själv. Jag gick ensam genom högstadiet och längtade. Längtade efter en riktig vän. Jag grät ofta och förstod inte vad det som var fel på mig. Varför fick jag inga vänner? Jag spelade spelet. Trots det var jag inte med. Kanske var det för att jag alltid var så ärlig, och alltid sa vad jag tyckte, och brydde mig inte om vad någon tyckte om mig? Folk ringde hem till mig och skrattade i telefonen. Jag var naiv, godhjärtad. Jag trodde gott om många.
Emma, en klasskamrat sa till mig på gymnasiet att de inte visste om jag spelade bimbo eller om jag var det. Jag kunde häva ur mig vadsomhelst, närsomhelst. Jag tänkte ofta inte på vad jag sa eller förstod ironi. Jag var en driftkucku. Men sen i nästa stund så kunde jag blända folk med min hjärna så de inte visste vart de skulle ta vägen eller vad de skulle svara. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara nickade. Sårad blev jag, det förstod hon, men hennes mening var inte att såra mig.
Det här är svåra saker för mig att skriva, jag sitter med tårarna i ögonen för det mesta när jag tänker tillbaka på det här. Vänner är ett sårbart kapitel hos mig.
När jag slutade gymnasiet så fick jag vänner i grannskapet. Det blev att jag umgicks med dem mest efter skolan. De tyckte bara det var trevligt med tonårstjejer som hängde med dem. De flesta var i 25 års åldern dessutom, så det var ju lite spännande för oss tjejer. M var en av tjejerna som hängde med. Trots att hon var 13 så kunde vi umgås ändå. Men hon och jag slutade hänga med varandra efter att hon börjat högstadiet, vilket var på hösten. Cissi var nog en av de vännerna jag behöll under hela gymnasietiden. Men jag hade blivit trött på tjejer. Trots det fanns en längtan att umgås med dem, så då började jag hänga med Sofie. Men Sofie var en deppig historia.
måndag, mars 28, 2011
Jobb-sökar stress
Jag får ont i magen av all jobb-sökar stress. Jag hatar att vara arbetslös. Jag borde söka fler jobb men ju mer jag skriver dessa ansökningar desto mer prestationsångest får jag och allt bara låser sig . Mer och mer börjar det kännas som om jag har "missat mitt tåg" någonstans. Blev jag utslagen redan som nittonåring? Jag vägrar tro det. Ibland känns det så tröstlöst. Varför vill ingen ha mig? Jag är pigg, glad, och jävligt peppad på att jobba. Men det räcker liksom inte... :(
Man ska sälja sig själv, vara sin egen entreprenör och all det den där skiten.
Hur många brev jag har inte fått där det står "vi tackar för din ansökan men.... "
Jag har gått hos en jobbcoach som visserligen var underbar och peppade mig till tusen, men han kan ju inte rå för att jag inte får några jobb. På arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. Där säger de bara att jag ska gå tillbaka till skolan och skaffa mig en ordentlig examen. Jag har för sjutton gubbar en ordentlig examen! Jag behöver inte en till. Jag vill bara ha ett jobb. Ska det vara så svårt? Jag vet att jobb är inget man bara får, utan det måste man skaffa sig. Men när man försöker och försöker och försöker utan att få något, då är det ju något som är fel någonstans. Då måste man ju få hjälp för att försöka förstå vart nånstans problemet ligger.
Bara en praktik på 6 månader på en advokatfirma exempelvis skulle kunna ge oerhört mycket, men även om jag skulle kunna ordna det så kan jag inte göra det ens, eftersom det inte längre beviljas några praktikplatser. Situationen är, för mig, ganska låst då.
Jag känner mig så frustrerad och ledsen över att det ska vara så här. Jag vill ju ordna min ekonomiska situation. Jag vill ju jobba. Jag vill ju göra rätt för mig och inte bara gå hemma och vara sysslolös. Jag är inte lat, eller bortskämd. Jag kan många saker, bara jag får visa det! Man måste få göra några fel val i livet utan att bli straffad för det. Så frågan är vad man kan göra? Just nu ser jag ingen lösning på något utan blir bara ledsen så fort jag tänker på det. Hela situationen känns som ett evigt moment-22.
Nånstans där inne tär det här också självförtroendet, för ju längre jag går utan något att göra och utan en uppdaterad utbildning ju mindre värd på arbetsmarknaden blir jag.
Jag behöver inte gå några jobb-sökarkurser. Jag behöver inga peppkurser.
Jag vill bara ordna ett jobb!
Man ska sälja sig själv, vara sin egen entreprenör och all det den där skiten.
Hur många brev jag har inte fått där det står "vi tackar för din ansökan men.... "
Jag har gått hos en jobbcoach som visserligen var underbar och peppade mig till tusen, men han kan ju inte rå för att jag inte får några jobb. På arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. Där säger de bara att jag ska gå tillbaka till skolan och skaffa mig en ordentlig examen. Jag har för sjutton gubbar en ordentlig examen! Jag behöver inte en till. Jag vill bara ha ett jobb. Ska det vara så svårt? Jag vet att jobb är inget man bara får, utan det måste man skaffa sig. Men när man försöker och försöker och försöker utan att få något, då är det ju något som är fel någonstans. Då måste man ju få hjälp för att försöka förstå vart nånstans problemet ligger.
Bara en praktik på 6 månader på en advokatfirma exempelvis skulle kunna ge oerhört mycket, men även om jag skulle kunna ordna det så kan jag inte göra det ens, eftersom det inte längre beviljas några praktikplatser. Situationen är, för mig, ganska låst då.
Jag känner mig så frustrerad och ledsen över att det ska vara så här. Jag vill ju ordna min ekonomiska situation. Jag vill ju jobba. Jag vill ju göra rätt för mig och inte bara gå hemma och vara sysslolös. Jag är inte lat, eller bortskämd. Jag kan många saker, bara jag får visa det! Man måste få göra några fel val i livet utan att bli straffad för det. Så frågan är vad man kan göra? Just nu ser jag ingen lösning på något utan blir bara ledsen så fort jag tänker på det. Hela situationen känns som ett evigt moment-22.
Nånstans där inne tär det här också självförtroendet, för ju längre jag går utan något att göra och utan en uppdaterad utbildning ju mindre värd på arbetsmarknaden blir jag.
Jag behöver inte gå några jobb-sökarkurser. Jag behöver inga peppkurser.
Jag vill bara ordna ett jobb!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)