Någonstans går gränsen

Oh, jag blir så trött. Trött på både det ena och det andra men främst på människors tendenser till att huggas i ryggen. Någonstans går gränsen, även för mig.

För ett par år sen blev jag invald i fullmäktige som första reserv. Jag började ganska omgående med att försöka lära känna personerna som satt i fullmäktige och kommunstyrelsen. Jag fick ganska god kontakt, tyckte jag med flera.

Men för något år eller två sen var det något som hände. Jag fick höra en massa sexistiska skämt. Allt det jag anförtrodde mig åt en viss person, det läckte med en gång till alla, och inget var tydligen hemligt längre. Det gjorde mig ganska upprörd. För det här var en person som jag såg upp till. Som jag tyckte mycket om och som jag litade på.
Varför ska jag få en massa skit? Ja, jag litade på fel person. Det förstår jag nu. Inom politiken gäller det att lita på så få så möjligt. Inom kommunalpolitiken tycker jag att den gränsen är hårfin. Vissa av ledamöterna umgås jag gärna med på fritiden. Och visst. Det snackas oerhört mycket skit inom politiken. Om vem som gör vad med vem och vem som sagt vad till vem. Vilka saker som ligger bakom vissa politiska beslut.

Men när man baktalar en person så mycket så hen inte känner att det finns något annat alternativ än att sluta, ja, då är det något som gått fel. När man inte kan acceptera det finns något som heter "varannan damernas" och att man bara är ute efter makt, då tar tålamodet slut för mig. Ingen menar att bråka. Man vill bara berätta sin sida av historien. Det fick jag höra ikväll, att det alltid finns två sidor av en historia. Det förstår jag. Det är aldrig fel ens fel att två träter. Men att gå tillväga på det här sättet, det är så ruttet, så det finns inte.

Som en vän till mig sa tidigare ikväll. "Jag anser mig vara feminist. Lika villkor för båda könen. Inte bråka och framstå som en manshatande rabiat. Men när män tränger bort unga kvinnor från poster, bara för maktens skull, då är det något i mig som brister. Då börjar jag förstå de manshatande rabiaterna på sätt och vis. " Jag förstår hen. Jag känner precis likadant. Varför tränga undan de unga kvinnorna och satsa på män i hög medelålder? Jag trodde att politik handlade om generationsskifte för att man skulle få in nya ideér och nya tankesätt. Inte för att försvara gamla poster och maktpositioner och för att "behålla pengar".

Jag vet också att när man själv är inne i en sån här process så är det svårt att se vart man själv står, och man ser inte strukturerna för att man är så inne i det. Då är det viktigt att ta på sig andra glasögon, och försöka se ur andra perspektiv. Ju äldre man blir desto svårare blir det, men i politiken är det viktigt att inte vara för ensidig utan att alltid hitta nya infallsvinklar.

När vänner plötsligt blir tysta, när jag ser på folk att de är skrämda och inte vågar säga vad de egentligen tycker, när möten fylls med hat och bråk istället för kärlek, då är det något som gått fel. Man måste inte alltid vara överens. Det är det som är politik. Men hellre en diskussion än bråk och att man snackar skit. Det löser aldrig något.

Jag var så arg så jag kokade ikväll. Jag fick sitta på händerna för att inte gå upp och säga en massa saker. Jag cyklade hem i vredesmod. Jag fattar inte att man kan göra så här mot människor som trott att de varit vänner länge. Nu mer än någonsin känner jag att det är dags för förändring.

Någonstans går gränsen för vad man kan säga och göra. Och ikväll, gick den gränsen för mig.