Det är några dagar senare och jag går omkring som i en dimma. Jag försöker förstå, och mår gradvis bättre. Ger mig inte heller tid till att tänka för mycket, ser till att fylla dagarna med diverse småplock så jag slipper överfundera saker.
Det är så mycket jag fortfarande skulle vilja säga... men de orden får bränna inne. Känns så svårt att förstå att jag aldrig mer kommer få se dig, höra din röst, eller le åt dina sms. Men samtidigt är det bättre såhär, än att gå omkring och må dåligt över att vissa saker inte fungerade.
Så jag går vidare och skaffar mig nya internetvänner. Det kryllar av dom där ute. De som kanske förstår mig bättre. Kan ta hand om mig bättre.
I onsdags mådde jag som sämst. Sen efter jag brutit ihop och gråtit ett par gånger kändes det bättre. Många har stöttat mig och sagt att jag inte gjort något fel. Att det inte finns någon att skylla på i den här situationen. Nej, det finns ingen att skylla på. Vi var överens. Jag kanske var för jävla hurtig och peppig. Du kände dig mest tom. Men att gå och må dåligt på varsitt håll för saker som man inte kan göra något åt, är enligt min mening bortkastad tid.
En del av den här tiden har känts som bortkastad tid. Hade jag vetat för två månader sen vad jag vet nu, hade jag inte tagit upp kontakten igen. Då hade jag hållit mig på min kant, och bara låtit sakerna bero. Men beroende som jag var, så lät jag dig komma in i mitt liv igen. Trots att jag borde sagt nej, det här går inte, inte igen. Det är inte bara ditt fel. Vi var två vuxna människor som borde vetat bättre. Som borde lärt oss skillnaden mellan vissa saker.
Genom det här så har jag lovat mig en sak. Att aldrig någonsin bli beroende av någon annan igen. Att hålla distans. Att vara vänner är okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar