Ouija

Tänk om alla svar på mina frågor kunde besvaras av Ouija bordet. Vad lätt det skulle vara att leva då! Istället måste jag vänta på att andra ska besvara mina frågor och inte gå upp i limningen tills dess. Det kommer vara svårt, men jag får väl ta det. Långsamt är bra, snabba beslut dåligt.

Pratade en stund med Alexander idag, och han sa vissa visa ord som jag sparade för eftervärlden.

"Det är fascinerande hur känslor kan skapas av att man investerar dem."

"Det är ju när man så att säga har öppnat sig och vädjat till någon om kärlek och acceptans som det plötsligt blir viktigt att få det av den personen. Då har vederbörande fått makt som den inte hade förut och man själv hamnar i en offersituation."

Det är äckligt vad det stämmer. Hur många gånger har jag inte satt mig själv i den där offersituationen och gjort saker jag skäms för idag men som då verkade helt naturliga på grund av hur situationen såg ut. Hur många gånger jag inte ringt, gråtit, och verkat desperat.

Sett hur någons känslor för mig bleknat bort i likgiltighet då jag kanske sagt, eller gjort något i en offersituation. Hur det var intressant att jaga mig, men sen när de väl fått mig så, ja då var det inte intressant längre. På något sätt har jag inte levt upp till deras förväntningar. Jag var inte den personen de trodde jag skulle vara.

Jag ska väl inte lägga allt på mig, jag avskyr att vara offret. Oftast har de killar jag varit tillsammans med varit känslomässigt otillgängliga. Det vill säga, att när de måste ta itu med min intensitet har de flytt åt andra hållet. Det finns en person som har orkat med allt, men honom har jag varit så elak mot istället.

Så är det när man alltid söker efter det som är grönare på andra sidan och aldrig kan vara nöjd..

Ja, många tårar har jag fällt över dessa killar. Många gånger har jag stångat mitt huvud i väggen, och många gånger har de lämnat sår som inte velat läka på en lång tid. Kommunkationsproblem är väl det största felet.
Och i slutändan har de visat att de inte klarar av mig. Antingen är jag för svår att leva med, eller så har de inte varit tillräckligt kära.

Kanske är det för att jag kräver ett annat liv, jag har barn, och barn kräver ansvar som inte alla orkar med. Att jag dessutom har hund avskräcker väl en hel del. Att jag redan är ganska rotad här med mitt liv och har svårt att flytta på mig. Att jag inom en snar framtid vill ha barn igen och inte vill vänta för länge är väl också ett big no no för de flesta...

Ju äldre man blir desto högre blir kravlistorna och desto mindre personer som passar in på dessa listor. Det är så mycket som ska passa, livsstil, musiksmak, politik, intressen, framtid, pengar och så vidare. Nu tillhör inte pengar en av mina kriterier, visst vore det trevligt att träffa en rik kile men det är inte absolut nödvändigt.

Jag oroar mig mest för : jaha, nu är vi här. Men vad händer sen? Vad händer om det blir totalkatastrof? Jag orkar inte gå igenom en heart-break igen, det var verkligen för jobbigt senast det hände.
Har vi nån framtid ihop överhuvudtaget?
Kan vi diskutera saker på en nivå som gör att jag inte behöver sänka mig?
Är han intresserad av det jag håller på med?
Förstår han överhuvudtaget vad det är jag håller på med?
Har han samma intressen som jag?
Kan han skratta åt samma saker?
Har vi samma livserfarenhet (jag gillar män som oftast har lite mer livserfarenhet än vad jag har)?
Kommer vi från samma uppväxtförhållanden?
Kan vi relatera till saker som hänt i vårt förflutna?

Ja jag ska inte räkna upp allt, för då verkar jag kanske lite nojjig (som om jag inte gör det nu liksom!!! *skratt*)

Jag är en rätt neurotisk människa, är du verkligen säker på att du klarar av det, brukar jag säga, och de flesta brukar skratta och säga ja, men efter ett tag har skrattet fastnat i halsen. Och så försvinner de långt bort och man undrar återigen vad det var som hände.