Allting känns normalt... eller?

Det här känns så svårt att skriva om. Samtidigt så känner jag ett inre tvång av att få ut orden. Det är snart fem månader sen finaste svärmor försvann ur våra liv. Sen beskedet förra året om lungcancer känns det som om livet sattes på paus. Allt handlade om tumören hade krympt eller inte. Samtidigt, såg jag en människa gå från glad och livskraftig till att sluta in sig själv mer och mer tills det inte gick att få kontakt.
Hon hade alltid nära till ett skratt, även när saker var jobbiga. Var alltid intresserad av vad man gjorde, ställde frågor och brydde sig, fick en att känna sig som om man var världens mest betydelsefulla person för henne, just då. Visade alltid känslor, vare sig det var gråt eller skratt. Var så omtänksam och kärleksfull mot alla människor hon mötte.
Jag trodde ju alltid att hon skulle överleva cancern. Att den inte skulle ta henne. Hon skulle bli frisk och leva i många år till. Visst, hon hade en tumör som inte gick att operera. Som satt på ett svårt ställe i lungan. Men det skulle läkarna fixa!
Så blev det ju inte.

En dag i september fick jag veta att läkarna inte kunde göra mer. Det hade utvecklats metastaser i andra lungan. Hon fick vara kvar på sjukhuset i tre veckor, men tyvärr gick det bara åt ett håll. Hon blev inte bättre. Till slut fick hon komma hem. Den första veckan kunde man få kontakt, hon kunde skratta och prata om de resor hon skulle göra när hon blev frisk. Men jag såg på en gång, att här fanns ingen återvändo. Hon åt ingenting. Orkade ingenting. Ville inte vara uppe, låg mest och vilade eller sov. Åt en tesked här, en tesked där av något flytande.
Jag grät floder under den här tiden. Gick undan på jobbet och grät så jag inte visste vart jag skulle ta vägen, var orolig och hade svårt att koncentrera mig på något. Varje gång telefonen ringde fick jag panik; nu kommer beskedet tänkte jag, nu kommer jag bryta ihop.
Jag diskar upp i köket på jobbet och plötsligt ringer telefonen. Jag svarar och vi pratar en stund, jag och mannen. Har svårt att hålla känslorna borta från rösten, försöker prata entonigt, men det går inte, jag börjar gråta och får bita ihop hårt för jag vet att chefen hör allt jag säger. Jag borde gått därifrån och gått ut, men jag står kvar som en stenstod i köket och kan inte röra mig. Samtidigt forsar tårarna ner på kinderna.
Mannen frågar om vi kanske ska prata lite senare, jag låter upprörd. Nej, vi kan prata svarar jag, jag är bara lite ledsen över allt som händer just nu.
Senare, på kvällen så är det fullmäktige och allt känns som en konstig dröm. Men jag måste hålla mig sysselsatt, om jag inte gör något börjar jag bara tänka, och börjar jag tänka så börjar jag gråta.
Sista veckan får jag ingen kontakt med svärmor. Jag håller hennes hand, och pratar men jag får bara viskningar. Jag känner mig så maktlös. Jag läser på medicinsidor på nätet om saker som kan underlätta, läser sida upp och sida ner om palliativ vård, men inget som hjälper mig. Det känns som om jag är på utsidan och bara tittar på vad som händer. Det stora arbetet gör min man och min svärfar. Dom är fantastiska på att ta hand om henne och jag känner mig bara värdelös och i vägen. 
På morgonen sen, en tidig måndag så ringer telefonen. Min man ger beskedet och jag gråter, gråter tills det inte finns några ord längre.

Det som kommer efter orkar jag inte berätta om.

Begravningen blev väldigt fin. Jag som aldrig brukar gråta på begravningar annars grät så tårarna sprutade.
Varje gång efter begravningen som jag besökt graven har jag alltid haft en känsla av overklighet. Många gånger har jag tänkt ringa till henne och fråga hur man gör när man stickar ditten eller datten, eller hur går det med hönorna, ger de några ägg? Hon skulle ju sy min bröllopsklänning. Hon skulle ju skrattat och varit överlycklig på vår bröllopsdag. Hon skulle stolt sett på när min dotter tagit studenten. Hon skulle pjåskat, grälat, skrattat och fått mig att kikna av skratt av alla hennes upptåg och galna skämt. Men nu finns hon inte mer, och varje gång jag går till graven så slutar det bara med att jag gråter tills det inte finns några tårar längre. Men hur pratar man om sorg ? Hur förklarar man att bara för att begravningen är över, så slutar aldrig hjärtat att värka? Att det alltid kommer finnas ett litet hål som bara hon kunde fylla?
Tiden läker sår sägs det, för vissa tar det längre tid än andra. Med tiden kommer det jobbiga blekna och de roliga minnena träda fram. Under tiden, hoppas jag om förståelse för att jag ibland tystnar och inte riktigt orkar med att vara social och trevlig. Att jag drar mig undan och inte vill umgås.