Idag har jag varit arg på allt och alla. Inget har gått rätt till verkar det som.
Jag är bara så trött på att behöva förklara vem jag är, vad jag vill, vad som gör mig arg och ledsen. Ofta blir jag missförstådd för något annat när jag bara är snäll och trevlig. Det har varit så här sen jag var tonåring. Då gnällde mina killkompisar på mig att killar oftast förväxlar vänlighet med något annat. Så oftast fick jag inleda en konversation med: Nej, jag vill inte knulla med dig bara för att jag är snäll och trevlig, jag tycker bara du är intressant som person, inget mera.
När jag var intresserad av någon märktes det oftast i och med att jag ansträngde mig extra mycket för att få personen. Fast när jag ansträngde mig fick jag oftast honom/henne inte. Eller så var jag kär i hemlighet och försökte visa det subtilt, men nej nej.
Nej, det lyckats bäst med är de personerna jag sagt till att jag tyckte om dem väldigt mycket. Och tro mig, om jag tycker om någon, då märks det. Ingen kan undkomma det.
Just nu tycker jag om en väldigt speciell vän. Jag behöver inte fundera på den här personen eller gå och våndas, utan den personen bara finns där för mig. Synd bara att personen bor 40 mil från mig. Att vi lever så skilda liv. Annars hade det varit roligt om vi kunnat bo i samma stad, för vi tycker väldigt lika om det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar