Funderingen om att ständigt vara kåt och tacksam

Den där kliande känslan har kommit tillbaks. Den försvann aldrig riktigt, utan bara dämpades lite. Det är som om jag upptäckt en ny kropp, som jag kan vara bekväm i. Den här nya kroppen kan utföra massor av saker som den gamla inte kunde.
Eller så beror det väl på att jag upptäckt en massa nya saker i sommar. Det är en massa flashbacks, små små minnesfragment som spelas om och om igen och gör att jag måste, om och om och om och om igen... men någon gång måste det här ta slut tänker jag. Det gör det inte. Jag tycker, att egentligen är det inget problem, snarare tvärtom.

Problemet är väl snarare att jag måste njuta av det här ensam, och inte med någon som förstår mig och förstår vad det är jag går igenom. När jag pratar om det här tror folk att det bara handlar om att vara het, och när den här hettan gått bort så försvinner den. Att uppmuntra den gör det snarare värre, jag vill och vill om och om igen. Så jag försöker tränga bort det, att inte tänka på det.

Men de där minnesfragmenten tränger sig på..... handen över min kropp, som smeker min nacke långsamt och får mig att rysa av välbehag, kyssarna på halsen, handen mjuk men ändå så hård över bröstvårtan, pekfingret som cirkulerar runt naveln, fingertopparna som smeker min rygg upp och ner, någon som tittar mig i ögonen och pressar sitt huvud mot mitt, den våldsamma kyssen i köket som bär spår av förbjuden frukt, ögon, alltid ögon, och där, under den varma täcket exploderar känslor som inte går att förklara, känslor, alltid känslor, bli nedtryckt i sängen, med armarna nedhållna, känslan av att inte kunna röra sig, bara vänta på en varm tunga som driver mig till vansinne, känslan av att försöka skaka sig loss, känslan av undergivenhet, att inte kunna göra något, bara vänta.

Jag är trött på dessa valpar som man med ett ord kan krossa. Jag kan trycka ner dem i golvet med mina stilettklackar och hästpiskan. Sluta be om ursäkt för att du finns, att du genast ska försvinna om det inte passar sig. Sånt orkar jag inte med. Jag ska ständigt vara tacksam för dessa valpar, ständigt vara snäll när jag bara vill skrika. Jag behöver någon som inte säger tack utan bara tar för sig, utan att fråga om jag vill eller inte.

Jag behöver någon som trycker upp mig mot väggen och hånglar upp mig tills jag blir galen. Någon jag inte kan trycka ner med ett enkelt knäpp med fingrarna. Någon som verkligen förstår vad det är jag behöver och ger mig det utan att jag behöver fråga eller spela en massa spel.