den där kvällen

Den där kvällen, när vi satt, i varsitt hörn. Vi tittade på varandra i smyg, under småpauserna i filmen. Stämningen var spänd, något var på gång. Mina tankar var långt borta, någonstans i tidigare händelser, där det från början var så klart vad våra kroppars vibrationer ville. Jag försökte koncentrera mig på vad de sa i filmen men hade redan efter fem minuter tappat bort allt, både repliker och handling.

Under vissa scener ville jag försvinna bort, dölja skammen under den gråa filten du hade gett mig och virat in mig i. Din omtänksamhet fick mig att le, aldrig har jag sett ett så nervöst ansiktsutrryck när våra ögon möttes.
Kvällen går och min nervositet släpper mer och mer. Omärkligt flyttar jag mig närmre dig. Jag ser på dig, och försöker tolka dina kroppsrörelser. Du svarar med att lägga armen bakom mig, som om ingenting hänt och pekar mot filmen, säger; "Ska du inte titta?"

Jag harklar till, och vänder min koncentration mot filmen. Din hand börjar långsamt leka med mitt hår, snurrar en hårslinga runt ditt finger. Fingertopparna smeker lätt min nacke och jag ryser. Det ilar i hela kroppen, hypofysen skickar signaler neråt, till det varma och pirrande.

"Om han inte slutar snart exploderar jag", tänker jag och darrar i kroppen av njutning. Med allt jag har försöker jag motstå impulsen att kasta mig över dig. Den enda bra ursäkten jag kan komma på är att gå på toaletten. Väl inne möter jag mitt ansikte i spegeln, det är precis som vanligt, men hjärtat bultar alldeles för fort. Jag inser att en kalldusch är det som behövs, och skvätter iskallt vatten i ansiktet och slår till det ett par gånger för att inte drunkna i min egen åtrå.
"Allt bra", frågar du när jag kommer tillbaks. Jag torkar bort handsvetten på byxorna , och ler mot dig.
“Ja då”, svarar jag kort och sätter mig i soffan igen.
Du frågar om du får tända en cigarett, och jag svarar att det är okej. Under röken betraktar du mig fundersamt och jag vänder bort blicken så fort våra ögon möts.
Handen återvänder till min nacke, men den här gången stålsätter jag mig för att inte visa hur skönt det egentligen är. Godiset i skålen är snart slut, så jag går till köket för att fylla på nytt. Nervositeten gör att jag måste ha något att äta på, och godiset är min enda tröst.
Eftersom det nu blivit varmt och rökigt i lägenheten sätter jag på mig myskläder. Din blick är uppskattande när jag kommer tillbaks och du frågar mig om du också kanske ska byta om. “Gör som du vill”, säger jag.
Vi kryper ihop under filten tillsammans och du lägger din hand på mitt lår. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för film på teve, vi är mest koncenterade på varandas sällskap. Vi pratar och skrattar. Din hand smeker min kind. “Du är fin”, säger du och ler generat. Jag vet inte vad jag ska svara utan bara nickar och ler och smeker din kind tillbaks. Du drar mig intill dig och jag hinner inte reagera; du kysser mig. Natten fortsätter tills vi hamnar i säng tillsammans.

Tidigt på morgonen vaknar jag. Det som hände i går är idag bara ett suddigt minne. Bit för bit rekonstruerar jag vad som hände.
Jag minns att vi kysser varandra intensivt i soffan. Filmen går i bakgrunden på låg volym. Mitt bhband har åkt ner och du kysser min bara axel. Jag sitter i ditt knä och smeker din rygg långsamt. Du knuffar ner mig på soffan, drar upp mitt linne och drar dina läppar över min mage. Du tecknar åt mig att lyfta upp rumpan, du vill ta av mig byxorna. Jag viskar “nej, inte nu… sen”, och sätter mig upp.
Jag stänger av teven, tar din hand och drar med dig in i sovrummet. Där klär jag av dig, långsamt tills du nästan är naken. Vi lägger oss i sängen. Nattlampan är tänd och lyser upp rummet med ett milt ljus. Fönstret är öppet, det hörs svaga ljud från trafiken utanför. Din andedräkt är het mot min hals och jag måste behärska mig hårt för att inte trycka ner tungan i halsen på dig.
Dina händer rör sig långsamt och tveksamt ut med min kropp, du stannar upp flera gånger, som om du inte riktigt trodde det var sant, sant att du fick röra vid mig, känna en varm kropp bredvid dig. Men tröttheten tar över, kåteheten var inte så stor som du trodde. Bara det att ha en varm kropp bredvid dig gör att du somnar tryggt. Jag o andra sidan, skruvar på mig länge. Det är för varmt, jag pustar och känner hur svetten bildas i armhålorna och på ryggen. Samvetet sitter som en skruv i ryggen, jag måste, jag kan inte hålla mig längre. Jag har ju lovat. “Lovat till vaddå”, stannar jag upp och tänker. “Nej, det spelar ingen roll, jag måste”.
Du sover, men jag bryr mig inte, jag har ju lovat. Med lätta rörelser tar jag av dig det sista som skiljer oss åt. Min mun sluter sig runt det som är himmelriket för många kvinnor. För att du inte ska vakna är jag långsam, försiktig och metodisk. Du skruvar på dig i sängen, men du vaknar inte.
Det sista minnet sätter sig på plats i tankarna, och jag rör mig sakta ur sängen. Snabbt hittar jag mina kläder, tar på mig dom och går ut genom rummet. Ser tillbaks på dig i sängen och försöker le, men det är alltför smärtsamt. Jag kan inte älska dig, hur mycket jag än försöker. Din och min tid kommer aldrig att komma, mer än i små doser med underbara möten. Du vaknar när jag tittar på dig, och insiterar på att jag ska stanna över morgonkaffet.
I köket sitter vi med varsin kaffekopp och tittar tyst ut genom fönstret. Jag kramar kaffekoppen hårt och vill bara försvinna därifrån. “Men något snällt måste jag säga” ,tänker jag. Jag försöker med något banalt i stil med
“Jag har haft trevligt och vi ses nog snart igen”, men du tystar mig med ordet “nej”.
“Säg inte sådär, vi hade jättekul igår men jag vet att du inte vill mer. Att du inte kan älska mig. “ “Jag tycker du är världens finaste tjej och skulle ge vadsomhelst för att få dig men du vill inte… “ “Och jag kan inte göra ett skit för att ändra på det.. “ så säg inte “du har haft trevligt”. “För det är bara tomma ord som inte betyder något i slutändan.”
Jag dricker upp mitt kaffe och lämnar den smutsiga koppen på köksbänken. Utan att ord går jag från dig, stänger dörren, säger inte ens hej då.
Så fort jag gått, går du fram till köksbänken. Du tar upp min kaffekopp och kysser den. Utanför strilar regnet och du suckar vemodigt. Efter en kort stund av tystnad, sätter du dig återigen vid köksbordet. Sneglar ut mot gatan och ser mig gå därifrån. Tårar rinner sakta nerför dina kinder, du torkar ilsket bort dem. När känslorna lugnat ner sig, tar du fram anteckningsblocket och börjar skriva. Allt är precis som vanligt, tänker du och suckar vemodigt.