http://www.bang.a.se/sjuk/knapra_text.html

Intressant artikel om jämställdhet vad gäller att knapra p-piller, något som kanske kan bli verklighet för män om ett par år, och vad det kan göra för deras mansroll. Kanske måste den omdefinieras då?

Jag älskar att diskutera genus frågor, speciellt med män. De flesta kvinnor jag träffar har en åsikt och det är : tryck ner männen i skoskaften, bränn bh:n, och dansa på deras gravar. Kanske inte så konstruktivt som det låter... *skratt*.

Fast.. har man starka åsikter om hur man vill ha det är man en bitch. Säger man ingenting och låter det vara så är man undfallande och accepterar rollerna utan att ifrågasätta. Hur ska man vara egentligen? Den där starka karriärskvinnan som sätter alla män på plats (och samtidigt beundras av dem i hemlighet), eller den där ensamma mamman som hela tiden får slåss mot samhället för att hon drabbas av det patriarkala förtrycket, som exempelvis paragraf männen på försäkringskassan, socialkontoret, arbetsförmedlingen och så vidare..? *suckar*.

Män har det jävligt förspänt, och det förstår de inte. Lite höhö, klapp på axeln och snack om fotboll och sen är allt kirrat. Män kan komma undan med så mycket och vi så lite. Nu kanske jag verkar väldigt orättvis, men det är så jag har upplevt det hela mitt liv. Alltid har någon sparkat undan benen för mig. När man kommer ut på arbetsplatser blir man kallad "lilla gumman". Jag avskyr det ordet. Jag är ingen liten gumma man kan klappa på huvudet och behandla nedervärderande.

Kan dra ett exempel från sommaren -04 när jag skulle bli uttvingad på en meningslös praktik som jag inte skulle tjäna ett dugg på, snarare tvärtom. Jag totalvägrade, bråkade och skrek rakt ut. Mina argument var väldigt noggrant igenomtänkta. Jag hade en liten valp som jag inte kunde lämna ensam mer än ett visst antal timmar varje dag. Det var ett konstaterat faktum. Det vägrade gubben (ja, jag säger gubben, för han var verkligen en gubbe i mina ögon. Han satt på en position som han inte ens hade utbildning för. Hans idé om demokrati var att skrämma ungdomar ut på praktik med f.d narkomaner. )att acceptera. Han försökte skrämma mig men jag vägrade acceptera hans argumentation. Jag försökte vända mig till någon annan, men fick svaret det inte fanns.

Hans maktposition var otäck. Tänk då de andra i min ålder, eller yngre som inte kan säga emot sådana här människor. De bara accepterar detta trots att de går till praktikplatsen med en knut i magen. Är detta verkligen rättvisa? Är det så de vill att vi ska ha det, vi ungdomar som valt att utbilda oss istället för att jobba? Nej, det kan man inte kalla jämställdhet. Jämställdhet, det är ett fint ord som egentligen bara existerar på pappret.

Jag skulle önska att alla män var som du och kunde tala om kvinnor på ett icke nedervärderande sätt. Att de höjde upp kvinnan istället för att se henne som ett objekt man bara kan göra hur man vill med. Man slutar se på personen som finns där inne och ser då bara ett hål, ett par bröst och något man kan knåda på för att nå egen tillfredställelse.