Sån här är jag (och har varit ). Hurdan är du?

'Cos teacher
There are things that I don't want to learn
And the last one I had
Made me cry
Because it ain't no joy
For an uptown boy
Whose teacher has told him good-bye, good-bye, good-bye

When you were just a stranger
And I was at your feet
I didn't feel the danger
Now I feel the heat
That look in your eyes
Telling me no
I wrote the song,
I know it's wrong

And teacher
There are things
That I don't want to learn
Oh the last one I had
Made me cry
Because it ain't no joy
For an uptown boy
Whose teacher has told him good-bye, good-bye, good-bye

And teacher
There are things
That I still have to learn
But the one thing I have is my pride

One more try - George Michael


George Michael vet inte hur rätt han har. Du har, på ditt sätt, redan sagt adjö till mig. Kanske är det jag inte vill acceptera... Att livet går vidare. Jag vill ha ett bra avslut med dig. Det har gått så snett förut. Om jag kunde få ett avslut med dig kunde jag gå vidare och sluta fundera. Snälla, ge mig det. Det är det minsta du kan göra för mig. Jag har väntat så länge på att du ska säga något. Vet inte hur många nätter jag vridit och vänt mig i sömnen för att jag tänkt ihop scenarion där alla sanningar läggs fram. Där inget kan gömmas eller undantryckas. Snälla... jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte gå med det här konstanta trycket i bröstet. Jag vill bara få fram sanningen. Vad du än säger kommer jag acceptera det.

Jag har kanske överdrivit din betydelse under året som gått. Du har alltid varit snäll och pratat med mig. Hjälpt mig, på ditt eget sätt. Jag borde inte ens säga de här sakerna. Du tycker redan att jag är galen nog. Jag har kanske överskridit en del gränser för vad som kallas normalt av andra. Men jag är lite knäpp, på mitt eget sätt, och när jag är i närheten av dig har jag det lite svårare att dölja det än vad jag brukar kunna. Du kanske refererar mig som "den där konstiga människan" när du pratar med andra om mig. Vad vet jag? Du kanske är jävligt trött på mig och bara vill be mig dra åt helvete. Vad vet jag?

Jag är högljudd, (erhm erhm), intensiv, sarkastisk, cynisk och gillar att ordskämta med folk. En del uppfattar det som elakt kanske, men det är en viss jargong jag lagt mig till de senaste åren.... bitchig skulle andra säga kanske... *ler* men jag orkar inte spela den där lilla söta kattungen. Det är inte jag. Jag ska inte behöva be om ursäkt för den jag är. Å andra sidan är jag snäll, omtänksam, och väldigt generös mot människor jag tycker om. Jag lever lite i skuggorna av samhället. Jag ser och upplever så mycket konstiga saker varje dag. Jag har en tendens till att älta gamla saker och gärna gnata och överanalysera ord och handlingar. På grund av mobbingen på högstadiet hade jag inte så många vänner, och var lite av en enstöring. När man inte umgås med andra lär man sig inte det sociala spelet.
Kan häva ur mig ganska många grodor utan att jag tänker efter (jag brukar säga först och tänka sen). Blir arg väldigt lätt men det går över fort. Har man sårat mig en gång, glömmer jag det aldrig. Jag är väldigt lat och bekväm av mig. Och saker måste hända nu,nu,nu annars blir jag galen. Försvinner lätt in mig själv när jag tycker något är tråkigt. Obehagliga saker sopas lätt under mattan. När jag var yngre kunde jag ta itu med sådant men inte längre. Jag avskyr att ringa till myndigheter. Får panikattacker och skjuter upp det så långt det går. Hatar att betala räkningar. Hatar orättvisor. Står vid kamplinjen när jag ser någon bli orättvist behandlad.

Tror alltid att jag kan dölja mina känslor bra men andra säger att de kan läsa mig som en öppen bok. Vilket stör mig. Jag vill vara lite hemlig av mig. Människor med udda hobbies tilltalar mig. Älskar att sjunga, och dansa, och uppträda. Men är rätt så blyg av mig. I rätt sällskap kan jag prata om vadsomhelst (som du kanske märkt... *skratt*).

I ditt sällskap blir jag alltid distraherad och blockerad. Jag har massor att fråga och prata om, men glömmer alltid vad jag ska fråga när jag träffar dig. Lämnar alltid ditt rum med en viss "men vad faen, nu fick jag inte det och det sagt, eller det och det gjort". Kommer alltid på det efteråt. Vissa gånger har jag velat visa hur ledsen jag är (som exempelvis veckan när farfar dog) men tillfället har inte känts rätt eller så har du varit och otillgänglig rent psykiskt.

För mig är skolan och inlärning av saker väldigt associerade med känslor. Om något är tråkigt, känns det bara motigt och jobigt att plugga eller anstränga sig i skolan. Jag tappar motivationen då och blir deppad för att jag inte anstränger mig mer än vad jag borde och får dåligt samvete. Det blir en ond cirkel... Tänker hela tiden: jag borde..... men så är det något bra på teve, eller jag måste hjälpa johanna med läxan eller så är diskhögen alldeles för stor eller så är det någon lajvare som ringer och är deppad över något som jag måste prata med eller hjälpa på något sätt.
Jag hjälper andra mycket och det resulterar ofta med att jag glömmer bort mig själv. Sen tar jag på mig dåligt samvete för hela världen och gör ofta en höna av en fjäder. Kanske är typisk kvinnlig sak att göra?

Vad vill jag säga med det här egentligen? Bara att jag vill att du accepterar mig för den jag är. Det här är hur JAG är.

Hurdan är du? Om du skulle beskriva dig själv?