Like it or not

Tror att jag gjorde bort mig något fruktansvärt i helgen. Som vanligt gick jag för fort fram, och som vanligt tog jag inte reda på någon bakgrundsfakta innan jag körde på. Så jag tror att jag skrämde en del människor som jag inte hade tänkt skrämma alls. Jag ville väl för mycket. Here we go again… häftigheten som jag inte lärt mig att klara av än. Måste koola ner mig. Det är inte alla som tycker om mig för att jag är som jag är… men så fort jag ser någon som det kan hända något med så kokar blodet inom mig.. och lite senare är jag grymt bortgjord och står där med händerna tomma. Detta har hänt mig lite för många gånger under en kort period på en månad. Borde inte det ge mig en tankeställare? Ibland undrar jag vad som hänt med mig egentligen. Jag brukade vara så cool och lugn. Jag kan inte vara det längre… antar att det har något med sexuell frustration att göra. Om inte ens sex hjälper mot sexuell frustration, vad gör man då?

Varför kan man inte tycka om mig för den jag är? Den rollen jag spelar ute bland folk, den är så rumsren som det går. Men när jag är ensam faller alla masker. Det är en person som klarar av allt detta, men han är en av mina bästa vänner och honom kan jag inte direkt ha sex med… don’t want to go there, liksom…

Jag har en person som jag brukade kunna prata med om sådana här saker, men han lyssnar inte längre och han kommer inte med goda råd. Han undviker mig. Vilket gör att jag blir desperat och söker hans uppmärksamhet med inte så där jättebra metoder… ”psycho girl” blir jag i hans närhet. Suck, döda mig någon, snälla. Det som jag egentligen borde skriva till honom, här och nu är följande rader…

you can call me a sinner
you can call me a saint
celebrate me for who I am
dislike me for what I ain’t

put me up on a piedstal
or drag me down in the dirt
sticks and stones will break my bones
but your names will never hurt

this is who I am
You can like it or not
You can love me
Or leave me
Cause I’m never gonna stop


Det som stör mig mest är att jag fortfarande inte kan ha normala samtal med honom. Trots att vi pratat med varandra mycket och länge. Kan ha med att jag idoliserar honom lite granna, ser upp till honom. Men det borde inte störa min förmåga att kunna prata normalt, det har ju aldrig varit något problem förut… Så, vaddå, har jag ett problem som jag egentligen inte borde ha? Så starkt som jag ville något i helgen, så starkt har jag inte velat något på länge (tja, förutom en sak förstås). Men som vanligt så gjorde det att det inte blev något. För att jag ville för mycket. Men vad är detta? Jag brukar aldrig ha problem med att få som jag vill. Jag får ju alltid som jag vill!! Kanske är det mitt ”ensam barn” komplex som gör sig talande. Att jag fått saker lite för lätt och nu när jag måste kämpa för dem så säger det helt plötsligt stopp i mitt huvud? Suck. Jag borde imponera mer på den akademiska sidan då m.a.o… istället för den andra delen… kanske har jag delat med mig för mycket av mig själv så att han snarare blivit avskräckt..? Jag har ingen aning. Och inte lär jag väl få veta sanningen heller. Så rädd som han blivit för mig helt plötsligt…men han vill inte säga vad jag gjort för fel, han vill inte vara ärlig mot mig och få slut på alla mina virriga tankar. Det som gör mig ledsen är att han brukade vara så snäll mot mig… och nu är allt sådant bara försvunnet. Han undviker alla former av samtal med mig… ser mig inte ens i ögonen längre. Så vad ska jag göra egentligen….?

Hur ska jag få honom förstå att jag vill prata ut med honom ? Bara jag får prata ut med honom så kommer det kännas hundra gånger bättre. Jag vill ju vara 100 % ärlig.. men jag måste ju få chansen att vara det då..

Så vad är han rädd att jag ska säga om jag får chansen då att prata med honom? Utan barriärer? Kommer det bli så pinsamt?? Neej, tror faktiskt inte det.. det enda jag kommer att säga är att jag ville nå fram till honom och få honom att förstå att faktiskt inte är en dum liten fjortis som inte förstår sig på vuxnas problem. Jag ville bara att han skulle öppna sig för mig… och jag vill prata om det som verkligen trycker mig, istället för alla dessa pseudoproblem som egentligen bara är i vägen. Verkligen bara vränga mig själv ut och in. Men han kanske inte tycker om att leka psykolog åt störda ungdomar så som jag.

Men svar kommer jag aldrig få, och det stör mig. Något oerhört.