Förbjudna tankar

Förbjudna Tankar


Jag läste boken Förbjudna Tankar, av Hans Erik Hellberg för ett tag sen. Den var en av mina favoritböcker i serien om Jonnie och Katarina. Den cirkulerar mest kring de förbjudna tankarna, och att alla människor har dem. Alla tänker vi på något perverst eller inte helt ”normalt” (vad nu normalt är egentligen). Om man då tänker efter, så kan det gå potentiella mördare och våldtäktsmän bland oss varje dag. Den enda skillnaden är att de inte ger efter på sina tankar. De låter det stanna där. Internet är lösningen för många av dessa som vill få utlopp för sina lustar. Så kan man ändå få det utsläppt och låta det stanna där, och dessutom få kontakt med likasinnade.

Det är många som tittar på obduktionsbilder, småflickor i porriga ställningar, bilder på vanställda lik, våldtäktsfilmer. Alla elaka och grymma saker du kan tänka dig. Är människan grym och elak då? Eller har hon bara mörka sidor som ingen vet om? För att det är saker ”man inte talar om..” ?
Jag skulle önska att man kunde prata mer öppet om detta. Människan i dagens samhälle har satt skygglappar mot allt som är ondskefullt och grymt. Vi vänder ryggen åt allt detta, låtsas inte se. Hyckleriet har blivit en del av vardagen. Det är så lätt att blunda och titta åt andra hållet.

Jag har haft många förbjudna tankar som jag önskat dela med andra. Men när jag gjort det har folk bara rynkat på näsan åt mina konstiga böjelser ”hon tycker om att slå sig själv och andra…” vad är det där för pervers människa egentligen..?

Och vad händer med män egentligen under våldtäktsakten? Vad är det de tänder på egentligen? Och hur känns det..?

Hur känns det att döda en människa? Att se människan dö av strypning eller knivmord.. vad tänker man efteråt? Och vad tänker man på under själva dådet? Vad tänkte han som dödade barnet och lärarinnan i Linköping på precis innan? Fann han någon slags njutning av att se dem rädda? Och hur känns det att köra kniven i en annan människa? Att bryta mot det mest heliga av alla 10 budord? Har inte den sista delen av ens samvete försvunnit då?

Jag lär väl aldrig veta hur det känns. Inte för att jag vill veta. Men jag tänker på det ibland. Mest under mina mörka perioder. Man kan inte alltid vara solig och glad. Man har sina mörka dagar också. Av någon anledning inträffar de mest på hösten och vintern.